Tröttsamt pass

Idag stavgick jag ner till Kristinedals träningscenter för Xtravagnaza. Det ösregnade och jag fick en sådan där ”bring-it-on” känsla. Det var himla kul och inga större problem att gå dit. Det är ju inte så mycket längre än att går runt Kåhög. Sträckan ner till Kristinedal är ganska exakt 7 km. Till min glädje kunde jag konstatera att jag släppt ett kilo, vilket jag är jättenöjd med och det med  tanke på min medicinering.

Det som inte var så kul, var att helt plötslig dök pulsen ner till låga 45 slag. Jag som normalt har 55-57 i vilopuls. Jag kände btrötthet, yrsel och lätt illamående. Det kändes verkligen inte bra. Som tur var mötte jag Carina som också var där och Hon körde mig hem. Väl hemma kände jag mig ganska dassig ett tag och även nu lite yr och vimmelkantig. Det är bara att inse att detta med träning just nu inte kan bedrivas på heltid, hur mycket jag gärna vill. Jag skall naturligt vis göra flera försök, men jag lärde mig läxan idag. Men jag fick ju ändå i mig ett träningspass i alla fall.

 

Blött idag.

Men jösses! Vilket evinnerligt regnande! Det verkar ju aldrig ta slut. Om en liter vatten väger ett kilo. Hur i helsicke kan molnen transportera alla dessa ton av vatten utan att själv ramla ner? Man kan ju fundera på det. Jag har precis fått ordning på grabbens dator och blir av med det problemet. Ett mindre att bekymra sig för. Idag skall jag börja göra det som jag egentligen sjukskrev mig för drygt 2½ vecka sedan. Att bara ta det lugnt och inte ha en fullödig agenda som skall betas av. Jag skall ge mig ut på lite lättare träningspass när andan faller på. Inte minst för att hålla igång den små smulor av fýsik jag har kvar, för att inte helt börja om på ruta ett efter ingreppet. Jag hade i och för sig tänkt att stavgå till Kristinedal, till veckomötet med Xtravaganza. Men får ser hur det blir med den saken.