Om mig

Jag heter Stefan Manning och tillhör den ädla årgången 1956. Sedan 2009 bor jag i Partille – 10 km öster om Göteborg. Ett fantastiskt ställe att bo på, ur alla möjliga synvinklar. Jag är lyckligt gift med Carina. Jag har fyra grabbar från tidigare äktenskap som i sin tur har ynglat av sig, i skrivande stund har jag  barnbarn. Efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag nu äntligen blivit pensionär, fast jag föredrar benämningen Friherre eftersom det ligger mer sanning i den benämningen.

Min stora passion i livet är att springa och hålla på med uthållighetsidrotter. Främst ultralöpning, det finns inget mer avkopplande. Många tror att ultralöpningen för förunnat unga vältränade idrottare. Så är det inte. Man behöver inte ha en superfysik för att hålla på, däremot krävs det att man har rätt mental inställning till det hela. För Er som inte är insatta, så är ultralöpning distanser längre än marathon, dvs 42195 m. Numera är det en dröm (jag är realist).

Tyvärr har jag inte alltid glidit fram på en räkmacka i livet. Och trots mitt intresse och passion för träning har ödet satt många käppar i hjulet för mig. Jag fajtas med övervikt, stress och högt blodtryck dagligen. Jag har varit utbränd ett par gånger, jag opererad 5 gånger för hjärtflimmer (ablationer) och lite annat smått och gott. Den 11 maj 2012 åkte jag på en aortadissektion, där jag faktiskt var riktigt nära att stryka med. På senare tid fajtas jag även med artros i båda knäna.

Detta har påverkat min vardag radikalt. Att åter springa ultradistanser är mera en dröm än verklighet. Både kropp och knopp har tagit ordentligt med stryk. Min aorta är delad i två ”rör” och kommer så att vara under resten av mitt liv. Dessutom sätterartrosen i mina knän käppar i hjulet. Alla dessa smällar med utbrändhet har utmynnat i hjärntrötthet, något som jag inte kommer att bli fri från helt och hållet. Jag måste anpassa mig till detta. Följden är att jag är inte alls stresstålig längre. Snabba grejer som dyker upp ad hoc kan sänka mig och jag orkar inte sitta framför datorn i mer än max 1 – 1½ timma, därefter är jag urtrött.

Träningen har övergått från löpning till gruppträning som cykel, cirkelpass på det fantastiska gymmet Improve i Partille som har fått mig tillbaka i fysisk form (det hjälper även det mentala). Jag tränar mycket där och jag stortrivs. Speciellt roligt är seniorträningarna där jag fått många nya vänner. Tro nu för allt i världen inte att dessa pass är något lallande. Tar man i där blir man trött, rejält trött och det är precis vad jag gör än så länge. Det var seniorpassen som fick mig tillbaka från sjukrivningar för utbrändhet och PTSD därför är dessa pass heliga för mig. Jag känner också att jag blivit äldre. Men någonstans ligger drömmen och gnager att jag kanske skulle kunna fixa en mara igen men den drömmen bleknar mer och mer allt efter det att tiden går.

Som kompensation för detta bortfall har jag hittat en hobby. Jag brygger öl. En hobby jag delar med min näst äldste son Robert. Ibland brygger vi tillsammans, ibland brygger jag själv här hemma. Jag utövar hobbyn, inte bara för att det är himla gott med öl, utan även för att den lär mig att vara lite mer kreativ. Det finns så mycket att gräva ner sig i (utöver själva bryggandet) som kemin i vatten, jäst, malt och humle. Bygga egna lösningar för att göra bryggningen smidigare etc. En mycket mångsidig kreativ och skapande hobby.

Bloggen kommer fortfarande att handla om träning och hälsa men det kommer att bli mycket mer inriktning på ölbryggningen. Utöver det blir det blandad konfekt där det även kommer att bli lite gnäll, betraktelser och åsikter då andan faller på, detta kommer dock inte att bli något som dominerar, jag skall försöka hålla ner gnället, för jag hatar egentligen gnäll. Det kommer ju också att handla om min väg tillbaka efter min aortadissektion och sist men inte minst om livet som pensionär. Men vill ni veta vad som händer med mig och runt om mig och lära Er lite om ölbryggning, då är det här Ni skall läsa.

Håll till godo  🙂