RSS

Bryggning istället för träning?

Jag håller fortsatt låg profil efter den senaste käftsmällen. Sysselsättningen har gått åt öl-hållet till. Igår buteljerade jag min Grolschklon efter att ha provat kolsyresättning by the book. Dvs. ingen tvångskarbonering som jag brukat köra. Nu har faten få stå i kylen på 2-3 plusgrader i två veckor under 0,8 bars tryck. Resultatet har blivit ett lugnare öl vid buteljering. Inte alls några problem med för mycket skum etc. Min hemma gjorda mottrycksfyllare – getthoblaster – fungerade denna gång alldeles utmärkt. Buteljeringen gick nu geschwint utan att förlora öl på grund av överskumning. Jag ska nästa gång testa med att tvångskarbonera som jag brukade göra. Dvs gunga fatet i 5 minuter under 3 bars tryck. Fast denna gång ska faten få stå i en vecka istället för 48 timmar efter karbonering. Fördelen med detta är att jag inte tar plats i kylen under två veckor och jag frigör den för lagerjäsning snabbare istället. Efter den testen vet jag hur jag ska gå till väga i framtiden. Nu planerar jag för ett terrasskok. Det ska bli Tobbes lättöl i en 12 liters batch samt ett nytt försök med den där enebärsölen som i princip gick åt helvete vid buteljering. Fast nu ska det bli i en 10 liters batch. Problemet blir jäsningen eftersom temperaturen ute är som den är just nu. Det kan bli lite för varmt är för en ale-jäst.

Jag inser att den nya hobbyn kommer att bli ölbryggning och jag har i princip det jag behöver för att hålla på med detta, ett par småinvesteringar till så är det komplett. Ja, ja! Ny och ny. Det jag menar är att om jag nu inte kan fortsätta med mina träningsintentioner måste jag ju hitta något annat att förgylla min fritid med. Träna ska jag fortsätta med, men med tanke på mitt slitna hjärta kommer det nog inte att bli ultralöpning, ironman eller annat skojsigt. Jag ska hålla fast vid mina seniorpass och försöka få till en eller två stavgångspass i veckan, medan jag försöker finurla ut min kommande träningsframtid. Jag måste anpassa mig till kroppens status. Hur mycket jag än vill göra ironman, komma tillbaka till ultra och allt det där, måste jag ändå till syvende och sist ta hänsyn till min kropps tillstånd och anpassa mig efter detta. På grund av all skit jag varit med om har mitt hjärtas pumpförmåga minskat med 10 %, jag har gjort 30 elkonverteringar, 4 ablationer för flimmer. Min pump har tagit rejält med stryk och nu börjar den säga ifrån. Vare sig jag vill eller inte måste jag förhålla mig till detta, alternativet är att jag försvinner ut genom skorstenen lite väl tidigt än vad jag själv vill. Med det faktumet blir prioriteringen lite enklare. Men jag har inte vare sig gett upp eller släppt tankarna på en come back till det jag vill göra. Hoppet finns fortfarande där.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 juli, 2018 i Ölbryggning, Diverse, Gnäll, Hälsa, Träning

 

Nästa käftsmäll

Är det inte det ena, så är det, det andra, sa flickan då hon blödde näsblod. Tja! Vad fan ska jag säga? Är det något jag är bra på, så är det att ta käftsmällar. I måndags kände jag av ganska tydliga smärtor i bröstet under stavgången och fick avbryta efter 15 km. Smärtorna kom och gick under kvällen och tisdagen och övergick till en mer molande värk som kom och gick.

Jag har två stamställen utanför hemmet. John Scott eller akuten. Igår besökte jag det sistnämnda eftersom jag insåg att detta inte var bra. Det blev de vanliga undersökningarna med EKG och allt de där. De tog även blodprov och sa att när fått svaret på det (dvs om det var normalt) kunde en sköterska säga att jag kunde traska hem. Efter en dryg timma kom sköterskan gående och tog in mig till ett rum där de tog nytt blodprov. De ville verifiera det förra eftersom halten av hjärtenzymer (TnT Troponin T) var lite för högt. Väntade en timma igen. Under tiden anslöt Carina till akuten. Hon hade tagit bussen direkt från jobbet till Östra, den går hela vägen. Efter en kvart kom sköterskan igen men inte för att ge klartecken utan att ta med mig till ett rum för doktorn ville prata med mig igen. Så vi gick dit, läkaren kom och förklarade. Dessa enzymnivåer låg lite högt. Gränsvärdet är 14 och jag hade 15,1. Detta troponin är molekyler som ingår i hjärtmuskelceller och som frigörs vid en hjärtmuskelskada som exempelvis en hjärtinfarkt. De kan inte säga med 100% säkerhet att det varit en infarkt men mycket tyder på att mina smärtor i måndags mycket väl kunde vara en lindrigare hjärtinfarkt.

Och där gick luften ur mig (igen). Först lyssnade vi på vad läkaren sa och jag fick känslan: ”suck, inte det också!”. Känslan övergick sedan till att bli förbannad och senare på kvällen när tankar farit kors och tvärs så ramlade jag åter ner i den välbekanta gropen. Allt var piss, pest och senapsgas. Jag vill nog låta det gå ytterligare några dagar för att knåda dessa tankar. Men den oundvikliga tanken är att jag tvingas släppa allt vad långlöpning, långdistanstriathlon och ultralöpning heter. Troligtvis löpning över huvudtaget. Jag kan ju inte springa runt med molande bröstsmärtor (när jag inte ens kan stavgå) och är det så som läget är kommer det med all sannolikhet att bli värre. Det är så jag känner nu, men jag vill trots allt ändå låta några dagar gå och få distans till detta. Utan att överdriva ser det faktiskt inte så bra ut, att det sista jag har i träningsväg håller på att tas ifrån mig….

 
2 kommentarer

Publicerat av på 12 juli, 2018 i Gnäll, Hälsa

 

Där tog det stopp

Dagens stavgångsrunda började i moll med att komma till medvetande på morgonen (den vanliga proceduren). Detta rättade till sig när jag var ute och traskade. Det gick ju, bokstavligen talat, ganska så bra. Inte lika varmt som föregående dagar och inte samma gassande sol. Helt OK.. Däremot blev det inte lika roligt efter ca 13 km (min plan var att går 20 km). Helt plötsligt började det att göra ont i bröstet på vänster sida. Som gammal ultralöpare har jag genom åren lärt mig att känna skillnad på smärta och smärta. Det här var inte det som brukade komma. Det nöp ganska rejält på en viss punkt och lite mer än vanligt. Jag hade haft något liknande på kvällen innan jag skulle somna. Förut har det varit så banalt som en överansträngd bröstmuskel, men det kändes inte så denna gång. Jag bestämde mig omgående för att avbryta och istället för att traska vidare ner mot Utby, vek jag av strax efter Partille station och begav mig hemåt genom stadsparken. Det var ingen tvekan på det. Väl hemma tog jag det mycket lugnt. Efter dusch och lite mat så parkerade jag mig i soffan och kollade på TV (hade lite inspelat) samt läste min bok. Smärtorna kom och gick, dock inte lika intensivt som under gången men klingade av under eftermiddagen.

Jag hade ganska långt framskridna planer på att ta mig en tur till akuten och hade packat min rygga med akuten survival kit. Men jag avvaktade och jag ska se hur det verkar  imorgon. Håller det i sig så får jag väl pallra mig dit och se vad det är. Jag ska i alla falla baxa mig in på 1177.se under kvällen och ta mig en kik i journalerna. Så turen och dagen slutade i moll också. Det är väl då själve fan…

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 9 juli, 2018 i Gnäll, Hälsa, Rehab & skador

 

Stavgång och barnkalas

Åsså kör vi en repris. Vaknade i morse, zombiebeteende i en kvart innan kaffet verkade. Sedan mer kaffe och en lätt frukost. På med träningskläderna och ut på stavgång. Och som vanligt låg jag och tänkte ut en miljon ursäkter att inte gå. Jag måste verkligen tvinga mig. Bläää! Ut kom jag i hettan som redan rådde vid halv niotiden och stavade mig runt i Jonsered, Kåhög och Partille med omgivningar. Framme vid porten hemmavid, kunde jag notera en distans på 17,1 km. Helt OK.

Efter dusch och lite mat lade jag mig på soffan där jag somnade som en stock. Strax innan halv tre vaknade jag efter en timmas lur. Då var det dags att hoppa upp och ner till bilen för att åka till Alingsås för att fira barnbarn 1, Vera, som fyller 2 år denna dag. Det hela blev en grillfest med potatisgratäng ute på gräsmattan. Yummie! Tog dock inte så mycket, eftersom vi hade käkat innan. Men gott var det. Som vanligt var det ett jäddrans liv på de små, fullt ös medvetslös. Riktigt roligt, men hur roligt det än var så var jag oerhört trött på hemvägen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 juli, 2018 i Familj och Vänner, Hemma, Träning

 

Idag fixade jag 12 lax…

Kampen för att inte stupa fortsätter. Vaknade denna dag, lika seg och i samma zombietillstånd som alla andra dagar. Det är Ezetrolen  som sprider bromsolja i mina blodbanor. Så fort jag fick kontakt med omvärlden drog jag på mig mina träningskläder och gjorde iordning utrustningen. Icke särskilt överraskande blev dagens aktivitet stavgång denna dag, som likt de andra dagarna blev riktigt varm. En liten svalkande vind och några molnflak gjorde sitt bästa att understödja mig. Men största delen av passet gick i stekande sol. Dagens temperatur låg på 26 grader i skuggan. Banan jag gick idag blev inte Humlebadet/Kåhög. Istället valde jag att gå å-rundan i centrala Partille. Den blå banan på 2,2 km (som vid ett par kontrollmätningar med min Garmin visat sig vara 2,15 km) även döpt till Laxen. Planen var att gå 10 varv, dvs stava mig till en halvmara. Jag var välförsedd med vätska och salttabletter. En stor bit av banans bortre del utgjorde den bana som kördes vid Partille 6 timmars. Den enda delen jag inte var på idag, var Kyrkbron.

Min startpunkt låg vid den fyrvägskorsning av GC-banorna vid Porthällabron, intill den nya lekparken, strax nedanför huset där jag bor. Stavgången gick bra, stundtals var jag lite plågad av värmen men var bra skyddad mot solen. Varv 4, 5 och 6 blev riktigt sega, trots att jag drack varje gång jag passerade Porthällabron och när jag var på gångbron vid Kung Göstas väg, så det blev ungefär vid varje kilometer. Var 5:e kilometer tog jag även två salttabletter. Jag vätskade faktiskt så pass bra att jag fick stanna 3 gånger för att pinka (det fanns ett bra parti av banan utmed järnvägen). Vid 6:e varvet satte muskelstelheten på grund av min Ezetrol in men det var hanterbart. Man hinner tänka en hel del under sådana här förflyttningar. Jag kom på, baserat på vad min Garmin visade, att om jag tar 12 varv istället för 10 så skulle jag skulle jag nå dryga 26 km och därmed få en total på sammanlagt 100 km. Beslut togs när jag var i slutet på det åttonde varvet och jag var i en dipp igen. Jag hade 22 km vid 10:e varvningen och då var det inget att snacka om. Det 11:e varvet var nog det varmaste, då gassade solen rejält. Dock blev det sista varvet lite svalare och det kändes nästan som en defilering. Efter 5 timmar och 3 minuter och med 26,47 km avverkade kunde en jävligt nöjd Stefan stanna klockan. Ganska trött är jag nu men är glad att jag inte har detta pass ogjort och jag fixade 12 lax! Ytterligare ett tag tills jag stupar. Eller?  Yeaaahh!!

 
3 kommentarer

Publicerat av på 7 juli, 2018 i Hälsa, Rehab & skador, Träning

 

Än har jag inte stupat

För första gången sedan operationen i tisdags provade jag att gå med stavar. Det funkade ju ganska bra. Nu för tiden när jag vaknar på morgonen för att ta en kaffe med Carina är jag totalt väck. Det är nästan så att Hon får  leda mig  till stolen vid skrivbordet och peka på kaffemuggen. Efter att ha sagt ”kopp” och skålat med muggarna börjar jag sakta få ner denna startvätska. Det brukar ta 10 – 15 minuter innan jag kan börja säga hela meningar. Innan dess är jag i ett zombiestadium som jag med hjälp av kaffet mycket sakta kliver ut ur. Detta är en biverkning av min ezetrol (kolesterolsänkande medicin). Jag är normalt morgontrött och lite seg, men detta går utöver det vanliga.

En dryg timma senare är jag påklädd och rustad för ett stavgångspass m/längre. Det hade redan hunnit bli lite varmt, vilket var orsaken att jag gick ut i svinottan (strax innan kl 8). Jag hade med mig en vätskerygga och salttabletter samt min taktfasta musik från min MP3. Rundan drog sig upp mot Humlebadet, tillbaka över Säveån, genom Jonsereds samhälle. Därefter över Säveån igen genom Kåhög. När jag kom ut på Mellbyfälten gassade solen ganska ordentligt. Fram till nu hade jag gått genom en hel del lummiga partier, nu var det ingen skugga någonstans. Turen gick vidare förbi Lexby, centrala Partille och bort till Mellby där jag tog av ner mot järnvägen som jag följde tillbaka till Partille, genom stadsparken och hem. Under hela turen fanns ingen svalkande vind, inga skärmande moln. Totalt fick jag ihop 17,1 km.

Detta med spring tills du stupar börjar ta på gubben som har kört varje dag sedan den förste. Hittills har jag ihop 73,8 km i form av lättare gång (tisdag, onsdag och torsdag) samt stavgång. Att få ihop alla 496 kilometerna lär jag nog inte lyckas med, men jag är nyfiken på hur långt jag kan ta det. Min kropp är inte i toppskick men ändå i klart bättre skick än min knopp. Sammantaget börjar jag känna mig gannskka sliten. Det tar att stavgå tvåsiffrigt antal kilometer och under helgen ska jag försöka få till två rejäla pass. Jag har även börjat känna en ömhet i höger höft. Hur som helst är jag ändå riktigt nöjd att övervinna ezetrol-tröttheten och ge mig av ut. Tänker krama ur några dagar till innan jag ”stupar”. Stavgång är trots allt en mycket underskattad träningsform och bra sådan om man inte kan springa.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 juli, 2018 i Hälsa, Rehab & skador, Träning

 

Boooring!

Gårdagen förflöt ganska lugnt, vilket var meningen då jag har en nyskuren rygg. Jag kunde dock inte avhålla mig från att ta en promenad modell lugnare och fick ihop några kilometer till saldot i Spring tills du stupar. Eftersom jag har en kompress på ryggen som jag ska ta bort ikväll får jag inte duscha och då ska jag inte heller bli så svettig. Utöver det gjorde jag i ordning det sist på min ny-ominstallerade dator. Ett perfekt tillfälle för en sådan aktivitet.

Idag passade jag på att ge mig av ut på morgonkulan innan det blev för varmt. Det blev en utvidgad Kåhögsrunda plus stadsparken i Partille. Totalt blev det 11,5 km. Det var inte frågan om någon stavgång, utan helt vanlig gång. Tidpunkten på dagen var perfekt vald för det var inte klarblå himmel. Ett mörkt område med regnmoln närmade sig och det blev inte samma stekande hetta som de senaste dagarna. Imorgon, däremot, kommer jag att testa på stavgång och se om det låter sig göras. Operationssåret måste ju få en chans att läkas. Även idag blir det ett långpass i soffan med Tv som alterneras med bokläsning. Booooring!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 juli, 2018 i Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning