RSS

Storbryggning på gång

Det börjar närma sig helg – igen. Inte vilken helg som helst och inte för att det blir 1:a advent. Nix pix! Det ska bli storbryggning. Robert har kommit loss den helgen och vi ska ner till hans garage och brygga öl, heeela helgen. Det är första gången sedan 10 april som vi kan brygga tillsammans i garaget. Där emellan har jag haft bryggverket hemma och bryggt. Det kommer att bli sammanlagt 3 bryggningar. 2 på lördag och 1 på söndag.

Ölen som ska bryggas är en av mina favoriter Stigbergets West Coast IPA, en klon gjord på bryggeriets egna recept. West Coasten har en strykande åtgång. Sedan blir det en personnummer IPA som bygger på, som namnet säger, mitt personnummer – 560409. Enligt receptet som jag själv totat ihop (baserat på en annan IPA jag gjort ett par gånger). Så kommer beskan (IBU-värdet) att ligga på 56, alkoholhalten blir 04% och färgen på ölet (EBC-värdet) kommer alltså att ligga på 09. Så säger receptet, om det blir så i verkligheten är en annan femma. På söndag blir det en Hitte-På-IPA där jag blandat friskt med malt och humle. Avsikten är att bli av med en del malt- och humleslattar. Receptet har jag också konstruerat själv. Det låter lite blaskigt men jag tror nog att den kan bli ganska god ändå.

Dagen innan, på fredag, ska jag väga upp malt och humle så jag slipper stå och jiddra med det i garaget. Lite mango och apelsin ska också inhandlas och beredas i förväg. Totalt kommer det att produceras ca 70 liter öl denna helg. Det borde ju räcka över nyår. Jösses!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 november, 2020 i Ölbryggning

 

Gråa november

Utan att överdriva så gör november månad verkligen skäl för sitt rykte att vara den där mörka, trista och gråa månaden. Som om det inte varit nog med covid19 så är denna månad mer än lovligt trist och grå och det börjar sakta tära på oss. Det blåser och regnet går på tvären. Bortsett från några träningspass på Improve är det mer eller mindre hemmakarantän som gäller. Igår var jag dock hemma hos Michaela och Niklas för att fira lilla Ida som fyllde 1 år igår. Det var bara vi. Deras andra telning Björn hade fyllt fyra den 24 oktober och det fick ställas in på grunda av… ja, ni vet nog. Det var lite hosta och snörvel, dock ingen covid, men i dessa tider togs det säkra före det osäkra. Av den anledningen kom vi med paket till båda kidsen. Björn uppskattade sitt Lego otroligt mycket med Ida blev förtjust i det blåa snöret som omgav paketet.

Som tur är börjar skitåret 2020 ge sig in på sitt upplopp. Läget med covid19 och nya restriktioner är (just nu) i ett bottenläge, det kan ju bli värre. Själv misstänker jag att det blir ytterligare nedstängningar. Min känsla säger att det kommer att bli så. Ärketomten Stefan Löven ska hålla ett tal på TV ikväll, till nationen. Vojne, vojne!!

Det positiva är dock att Robert och jag ska brygga i garaget nästa helg, både lördag och söndag. Det blir inalles 3 bryggningar, 2 på lördag och 1 på söndag. Recepten är till 95 % klara, en sista kik återstår där. Imorgon planerar jag att flaska min Grolschklon. Alltid något.

 
 

En hälsodeklaration på mig

Det här blir ett långt inlägg.

Den första april 2020 (om 137 dagar) blir jag äntligen pensionär. Jag har räknat ner sedan min aortadissektion 11 maj 2012. Först var tanken att jag skulle ägna mig på heltid åt träning men det blev inte som jag har tänkt mig. Jag har åkt på en hel del krämpor och smällar sedan dess och byggt upp ett gediget ”sjuk-CV”. Den senaste utgåvan kan Ni beskåda här nedan.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är sjukskade-cv-20200913.jpg

Min aortadissektion är som den är och den senaste mätningen av aortan visar att min aneurysm (som jag fick på köpet) har vidgat aortan till 49 mm. Vid 50 mm början man snegla åt ett kirurgiskt ingrepp. Aneurysmen var 43 mm 2012. Så var det det här med hjärtat. Jag har haft både flimmer och fladder. För detta har jag genomgått 5 st kirurgiska ingrepp (ablationer), den senaste i november förra året. Under den resan har jag samlat på mig 32 st elkonverteringar. Så sent som förra månaden besökte jag akuten för flimmer men de tog ingen notis om det. Så besvären poppar numera upp då och då, om än med ganska glesa mellanrum. Det här kommer jag nog aldrig att bli av med till 100 % . Jag har även begåvats med att ha gikt. Det har varit riktigt jäkligt. När det var som värst kunde jag knappt ta mig fram på kryckor. Nu har jag fått medicin för detta och jag har i princip nästa helt blivit av med detta (peppar, peppar).

De problem jag dras med idag är om vi tar det fysiska, artros i båda mina knän som gör mig stel om jag sitter länge. När jag går över till Improve, mitt gym i Partille Arena som ligger lite drygt 250 m bort och tar trapporna upp till plan 3, så har jag leat upp knäna och fått ledvätska där. Då går det bra att träna. På Improve tränar jag uteslutande gruppträningspass 6 till 7 gånger i veckan, främst spinning, cage (en cirkelträning vid en TRX-bur) och skivstång. Jag har aldrig gillat styrketräning, trots att jag behövde det, men cage- eller cirkelträning har ändrat detta och jag har blivit betydligt starkare. Från att för knappt fyra år sedan lyft och kastat en slamball på 6 kg och pustat, gör jag nu samma sak med en 20-kilos, för att ta ett exempel. Armar och axlar har blivit mycket starkare. Trots dessa framgångar har jag nog insett att mina dagar som ultralöpare är över. Dock hoppas jag kunna springa lite igen men inte på samma nivå som förr i tiden. Vikten har ju ökat (naturligtvis) och att gå ner på äldre da’r är inte snutet ur näsan. Men jag har tappat. Jag var uppe på en 108-kilosribba, den har jag nu sänkt till 97 kg och jag jobbar för att gå ner mera. 95 kg är en gräns jag har satt då jag med hänsyn till knän ska kunna våga mig på att börja springa lite grann igen. Det hade varit roligt att kunna klippa en mara. Dock får jag i bästa fall nöja mig med kortare distanser som 10 km eller en halvmara. Träningen på Improve sker kontinuerligt och jag är där i princip nästan alla dagar i veckan. Söndag är vilodag. Men jag har en god grund att stå på om springandet kommer igång igen, det är ett som är säkert. Så stark som jag är nu har jag inte varit under hela mitt löparliv.

Det som jävlas mest med mig just nu är det mentala. 2017 packade jag ihop på jobbet och gick hem. Då var det tvärstopp som resulterade i en lång sjukskrivning som varade i nästan 2 år. I början kunde jag inte förmå mig att träna över huvud taget, trots att jag hade cykelpendlat varje dag, året runt, i 4½ år till jobbet 21 – 23 km enkel väg (beroende på vart jag jobbade). Efter några månader i sjukskrivning fick jag uppbåda all vilja i världen för att tvinga mig över till Improve för att träna. Den förlösande faktorn blev Improves seniorpass som jag hakade på. Ganska snabbt blev dessa pass, speciellt 2 st, klart beroendeframkallande för mig. Ändå fick jag slåss med mina demoner för att pallra mig över dit, varenda gång. Denna kamp för jag än idag. Då glider vi in på mitt huvudproblem – hjärntrötthet.

Efter min aortadissektion så blev jag varnad av sjukvårdspersonalen om att det kunde komma en reaktion långt efter det inträffade, inte ovanligt med flera år efteråt och det var precis det som hände. Under min långa sjukskrivning som kunde jag aldrig återhämta mig helt och har fortfarande inte gjort det. Detta är hjärntrötthet. En åkomma inte klassats med diagnoskod i systemet ICD 10, dock finns den med i det nya ICD 11. Mer om hjärntrötthhet kan Ni läsa här. Med detta som grund är det inte svårt att räkna ut att empatilösa Förnedringskassan tycker detta är blaha, blaha. De tvingade mig till att börja jobba på 50% med en massa förbehåll och i mitten av maj 2019 var jag tillbaka på 50%. Vilken pärs! Jag försökte cykla några gånger men det funkade inte. Jag kunde inte koncentrera mig, det tog timmar innan jag kom igång med de enklaste uppgifterna, saker jag normalt fixat på max en kvart. Möten blev en plåga. På en vecka med halvtidssjukskrivning slungades jag tillbaka i samma läge som jag var i då jag gick hem i juni 2017. Det var då jag insåg att det var kört på riktigt. Jag skulle då vara sjukskriven på 50% fram till mitten av september, därefter på 25% fram till mitten av november och sedan skulle jag jobba på heltid. Detta skulle jag inte kunna fixa på långa vägar. Stödet från mitt företag, HCL, var i det närmaste helt obefintligt. Företagshälsovården hade släppt kontakten med mig under sommaren, trots några besök där. Jag kände mig verkligen sviken och övergiven och jag ville kontakta dem och påminna dem men jag orkade inte, hade inte kraft att lyfta telefonen och ringa. Som grädde på moset hade min gamla dator ballat ur och jag fick vänta fram till början av augusti med en lånedator utan mina specialapplikationer. Det enda jag kunde göra var att köra officeprogram, maila och delta på skypemöten. Så frustrerande! Min linjechef hade bara nyckeltal i huvudet och jag hade noll dialog med honom, han pratade inte ens med Förnedringskassan (han kunde inte svenska eftersom han var indier och handläggaren på FK kunde inte engelska! Häpp!) som i sin tur skällde på mig. Det ska dock tilläggas att han var en trevlig prick de gånger jag lyckades byta några ord med honom. Min plan var att härda ut detta år med sjukskrivningar och sedan gå i pension vid årsskiftet 2019/2020 och lämna all skit bakom mig.

Den strategin kom dock att ändras ganska så snabbt. Exakt en vecka efter att jag hade påbörjat min halvtid kom ett besked från HCL att de skulle säga upp ca 500 personer på grund av arbetsbrist. Initialt fick jag den där djupa dippen som utmynnade i ett stort ”HELVETE!!”. Ganska snabbt insåg jag att detta kanske var lösningen på mina problem. Eftersom jag hade varit anställd länge, var över 55 år så hade jag extra lång uppsägningstid enligt mitt kollektivavtal – 12 månader! Det skulle innebära att jag kunde skjuta upp min pension till andra halvåret 2020 och att jag på detta sätt i princip kunde få ett friår och återhämta mig (igen) och inte börja min pension som ett mentalt vrak. Snabbt tog jag beslutet och jag kontaktade facket och satt de kunde sätta mig på de som skulle kickas. Sommaren gick och i mitten i augusti började uppsägningarna starta. Vi som anmält oss som frivilliga (det visade sig att ytterligare 25 stycken hade tänkt samma tanke som mig) kallades till en förhandling med HR. Alla som var där fick det man hade rätt till utan diskussion. För mig blev det att jag sades upp på grund av arbetsbrist den 1 september 2019 och min anställning upphörde i 31 augusti 2020. Jag blev arbetsbefriad från 1 oktober 2019. Men eftersom jag hade innestående semesterdagar så fick jag ta ut dessa under september. Denna förhandling gjordes den 27 augusti och den 4 september gick jag ut genom porten på HCL för sista gången och även för sista gången i mitt arbetsliv. Min lättnad var av gigantiska mått. För mig var det ett helvete som tog slut där och jag kände ingen som helst saknad över att checka ut. Carina och jag firade på John Scott den kvällen.

Så från den dagen framtill sista augusti i år har jag varit anställd, men arbetsbefriad. Den 1 september skrev jag in mig på arbetsförmedlingen som arbetslös och nu så stämplar jag på a-kassan. Jag hade tänkt att pensionera mig detta datum men försäkringsrådgivaren nästan skällde ut mig för detta tilltag. Hon sa rent ut att jag skulle köra a-kassan eftersom jag hade i princip drygt 6 månader kvar till min pension vid 65 år. ”Du har ju för fan pyntat a-kassa sedan mitten av 1990-talet och du ska ha lite payback!” var hennes ord. Hon var i samma situation som mig och skulle sluta och hon skulle gå i pension två månader senare. Hon hade ju en poäng och jag körde på det. Så nu stämplar jag och jag har faktiskt inte de minsta betänkligheter på det. Att sitta och skicka in jobbansökningar, det gör jag men vem vill anställa en som är drygt 64½ år i dessa tider med massarbetslöshet i covid19:s kölvatten? Så! Nu har jag 137 dagar kvar till det magiska datumet 1 april, 9 dagar innan jag fyller 65 år. Då blir jag pensionär och har inga som ställer krav eller kommer med pekpinnar. Ingen ångest för att överleva kommande arbetsdag, ingen stresskänsla när jag ska gå till sängs för att överleva en ny dag. Den 1 april bestämmer jag över mig själv. Ingen Förnedringskassa, a-kassa eller arbetsgivare kan komma och ställa krav på mig. De kan dra åt helvete, rent ut sagt.

Dock kommer jag att få betala ett pris i form av att jag inte kommer att bli av med min hjärntrötthet till 100%. Jag måste lära mig att leva med den. Jag har trots detta ”friår” fortfarande problem med hjärntrötthet i form av:

  • stora koncentrationsproblem
  • stora problem att komma igång och göra saker jag hade tänkt mig (gäller även ölbryggning)
  • svårt att vistas i stora folksamlingar, gå till större köpcenter
  • blir snabbt trött, även efter saker som jag gjort och tycker är roliga. Bara det här inlägget har tagit mig nästan hela dagen att skriva.
  • Klarar inte ad-hoc-grejer. Att göra saker som jag inte planerat och impulsivt.
  • Glömmer saker och tappar tanken i det jag gör. Måste skriva upp allt
  • Blir stressad av att ha tider att passa. Detta inkluderar även när jag ska gå över till Improve och träna, en kamp varje gång jag ska dit trots att jag vet att detta är min bästa medicin mot hjärntrötthet.
  • Blir fortfarande stressad av att gå till sängs på kvällen
  • Lever hela tiden med en inre oro – att inte få lugn och ro

Slutligen finns det ytterligare en sak som jag lider av – tinnitus. Jag har förvisso haft detta i flera år och som har sin botten i min tid som vapentekniker inom Försvarsmakten. Det var ju en hel del skjutande då och hörselskydden var inte de bästa. De senaste åren har denna tinnitus blivit värre och värre och numera känner jag av ganska stora besvär med detta. Den kommer jag inte heller att bli av med utan jag måste lära mig att leva med den. Jag kan i bästa fall mildra besvären som jag kan med min hjärntrötthet. Hjärntröttheten är också denna starkaste orsaken till att mina inlägg på denna blogg har blivit allt mer sällsynta, men jag tänkte försöka komma igång igen och skriva lite mer här, fast då blir det nog mer om ölbryggning än om träning. Det är i alla fall ett sätt att kämpa mot hjärntröttheten, precis som min träning. Det jobbigaste är att det syns inte på utsidan hur mycket jag kämpar på insidan.

Bortsett från detta så må jag faktiskt bra… 🙂

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2020 i Gnäll, Hälsa, Hjärntrötthet, Vardag

 

I dessa covidtider

Hej där! Än så länge lever jag. I dessa covid-tider är det inte så mycket jag kan göra mer än att hänga vid datorn, brygga öl och träna på Improve. Jo, jag vet, man ska undvika gym och köpcenter. Jag har dock ändå tränat där borta och utan trängsel. Klasserna har minskats i antal och en del har ställts in. Improve har väldigt stora ytor och därmed inte så stor trängsel. När jag går dit har jag på mig ganska så heltäckande klädsel samt handskar. Utrustning spritas innan användning och på de virkelpass jag varit med på har alla hgjälpt till att sprita innan vi börja och så spritar vi av den station vi slutar på. Det har fungerat riktigt bra.

‘Efter passen går jag raka spåret hem och in i duschen. Träningskläder slängs direkt in i tvättmaskinen och jag duschar. Då tvättar jag mig från topp till tå. Jag har covidtestat mig en gång, då var det negativt. Dessutom har jag testa för antikroppar, även det var negativt. Det bevsar två saker. Jag har gjort rätt med alla förebyggande åtgärder och jag kan fortfarande få det med eller utan antikroppar. Förra veckan vaccinerade jag mig mot ”den vanliga” säsongsinfluensan. På så sätt kan jag nästan helt eliminera ”falska covidmisstankar”. Jag har tagit denna spruta sedan min aortadissektion och det finns ingen anledning att inte ta den i år. Allt skydd jag kan skaffa mig är av godo.

Både Carina och jag har dragit ner rejält på umgänge med andra och vistas mest hemmavid (när jag inte tränar). Vi handlar på tider strax efter öppning eller innan stängning. Även om jag tränar på Improve undviker jag dock ställen som Allum och andra köpcenter. Dock blir det ett undantag på onsdag då jag måste dit till Clas Ohlson. Den dagen ska vi besiktiga bilen och då kommer vi efter det köra till Allum och ställa oss på takparkeringen och ta oss direkt in på det plan där Classe ligger. På så sätt slipper vi gå igenom hela Allum för att komma dit. I övrigt handlar vi på nätet så mycket vi kan. Carina tar bilen till jobbet istället för att åka kollektivt. Jag har ytterligare en butik att besöka denna månad – Ölkompaniet. Robert och jag ska brygga och mitt maltförråd har sinat, därför ska jag köpa på mig ett beredskapslager. Dock kommer jag inte att gå runt och botanisera där (som är halva nöjet), utan det blir en in and out-operation (jag vet vad jag ska ha).

Detta mer eller mindre instängda liv börjar påverka oss negativt nu. Vi blir båda lite extra blähäiga och dysterheten ligger som en blöt filt över oss. Till och med Netflix, Viaplay och det andra börjar bli lite boring. Själv har jag tappat sugen på det mesta, vilket inte minst märks här och jag har kvar min hjärttrötthet som gör det riktigt svårt att komma igång med något. Men det är så som det är och det är bara att gilla läget, vare sig man vill eller inte. Vi kommer även att ställa in julträffen på Leos lekland. Var sig vi eller mina kids är särskilt sugna på att dra dit i år. Jag får hitta på något annat istället.

Nu ska jag gör mig iordning för ett dubbelpass på Improve, det är nog detta som håller mig uppe. Ikväll blir det cage cardio i 30 minuter, låter inte så mycket men man är inte lika stor i truten efter det passet. Omedelbart när passet är slut så kliver vi in i cykelsalen och kör 45 min spinning. Inte heller detta är något glidarpass. Jag brukar inte ha någon svårighet att somna på måndagskvällar.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 9 november, 2020 i Hälsa, Hemma, Hjärntrötthet, Träning, Vardag

 

Ett händelserikt datum

Den 1 september är ett datum då stora och avgörande saker inträffar. Det är väl mest känt som att andra världskriget brakade loss i Europa (kineser och amerikanare har ju andra datum för starten av ww2). Men det är inte datum som just nu är intressant för mig, det är helt andra saker.

Först och främst. Den 1 september är Carins och min bröllopsdag. Det har nu gått 8 år sedan vi vigdes i Nösslinge, vid den stora stenen på Eva och Nissen tomt med sjön som inramning. 8 år! Tiden har sprungit iväg och det har milt uttryckt hänt en jäkla massa under dessa år och alla händelser har för varje år gjort våra band starkare och starkare. Hur som helst har vi haft ett lugnt firande av vårat gummibröllop. Vi gjorde det enkelt för oss och gick över till John Scotts, där det inte var någon trängsel och för att vi egentligen inte orkade några större utsvävningar. Och ikväll kunde jag för första gången på en vecka våga mig på att dricka en öl. Ja! Ni läste rätt. Jag har inte tagit en, säger en enda droppe öl sedan förra tisdagen! Visst är jag väl en ”dutti ponke”? Sedan säger det ju sig själv att man ska inte hinka öl när man har njursten, förstoppning och käkar morfintabletter. Trots att det nu var en industrilager som åkte ner till maten så var det en fröjd att få lite vettig dryck i sig igen. Jag kan ju avslöja att en jäshink med 23 liter West Coast IPA står i utekylen på kallkrasch. Hur som helst hade vi det väldet trevligt och vi kunde slappna av lite. Som en liten extra överraskning hängde det lite blommor från Interflora på dörren när vi kom hem från restaurangen. Blommor är Hon milt uttryckt verkligen värd.

Dock blev det smolk i bägaren denna dag. Igår var det min sista dag som anställd på HCL vilket innebär att jag idag ren formellt och officiellt är arbetslös och det först jag har fått göra är att skriva in mig på arbetsförmedlingen och a-kassan. Nu väntar sannolikt 7 månader av lite byråkratiskt krångel och Saurons vakande öga innan jag kan glida i mål som pensionär. Att som 64½-åring hitta ett jobb med tanke på situationen ute i samhället betraktar jag som utsiktslöst och ju mer tiden går, desto mer minskar den chansen. Som jag ser det så är allt jidder över om 7 månader och jag kan glömma allt sådant. Detta är inte bra för min hjärntrötthet. Nu har jag tillbringat stora delar av dagen med att fylla i massa formulär med data om mig själv, mina meriter och erfarenheter etc, etc. Bara det gjorde mig urtrött. Nu är det bara att börja spela spelet. Jag ska köra lite webinars och jag har börjat titta på jobb och jag ska i ärlighetens namn säga att det ser inte bra ut. Tidrapporternas tid har börjat.

 
1 kommentar

Publicerat av på 1 september, 2020 i Diverse, Hjärntrötthet, Jobb, Vardag

 

Gikt, njursten, förstoppning och salta bad.

Utan att gnälla kan jag lugnt påstå att den senaste 1½ veckan har varit mer eller mindre ett rent helvete (med betoning på mer). Det började med att jag åkte på en ny giktattack. Denna gång var jag dock lite bättre förberedd för jag hade en omgång kortisontabletter kvar som jag genast började knapra på och väldigt snart släppte det där. Under tiden hade jag kontaktat vårdcentralen (den nya jag är listad på – mycket bra) och fick nu en ny medicin utskriven, Alupurinol. Den ska jag fortsättningsvis äta under resten av mitt liv. Den sänker utsöndringen av urinsyra (som bildar giktkristaller) och ska radikalt minska risken för nya skov. Dock måste jag låta giktanfallet värka ut innan jag startar. Som tur var så hade det redan klingat av.

I och med giktens avklingande kunde Carina och jag åka iväg till Vann Spa och Hotell i Lysekil över helgen, det var nära vi fick ställa in den. Det var ett trevligt ställe. Inte mer, två övernattningar räcker gott och väl. En stor besvikelse var maten. Restaurangen ville ge sken av att vara i den högre divisionen men så var det inte maten var medioker och även menyn. Något som inte motiverade deras höga priser. Frukosten var modell omfattande men egentligen ganska ordinär. Jag fick lite känsla att här hade man satt lite läppstift på grisen. I övrigt var anläggningen väldigt bra. En riktigt positiv överraskning var fotpeeling med fiskar. Vi fick sätta ner fötterna i ett kar där det simmade en jädrans masa Gurra Ruffa-fiskar. Det gick på fötterna direkt. Dessa fiska har inga tänder, de gick på hela foten och nafsade av hudförhårdnader och det det sög fast och sedan släppte, ungefär som en koppning. Först kittlade det lite grann och sedan surrade det. Riktigt coolt! Efteråt hade vi riktigt lena och mjuka fötter. Det där kommer jag att göra flera gånger.

Men den riktigt stora behållningen var att få bada. För första gången på 4 år kunde jag dyka ner i Gullmarsfjorden. Det var en helt enastående känsla att få göra det igen. Jag badade länge (Carina också). Testa lite crawl och tekniken satt fortfarande kvar hyfsat bra (tyckte jag). Det blev morgondopp också. Badandet i havet gjorde nog hela sommaren för mig. Coronan hanterades mycket bra där och folk höll verkligen avstånd. När vi badae i havet var vi i princip ensamma, ingen trängsel där, inte. Så den biten skötte Vann riktigt bra.

Väl hemma igen fick jag nya smärtor. På vårdcentralen konstaterades det att jag hade fått njursten (igen). En olycka kommer sälla ensam heter det ju. Eftersom jag äter Waran får jag INTE använda Voltaren (Diklofenak), vilket jag faktiskt inte vetat om tidigare. Smärtan var i den riktigt höga divisionen och den gick inte i skov utan var mer permanent. Tisdag, onsdag förra veckan var riktiga helvetesdagar som resulterade att jag fick smärtstillande i form av Ketogan (morfin) utskrivet. Ketogenet kunde hålla det den värsta smärtan borta men när stötarna sedan kom kunde den inte hålla emot. Då var det bara att bita ihop. Som grädde på moset hade jag också ådragit mig tidernas förstoppning. Att göra en nr 2 gick helt enkelt inte, det lyckades jag med igår och då hade jag inte öppnat bakluckan sedan måndag förra veckan också detta med smärtor som följd. Laxermedel. minilavemang inget hjälpte. Vi övervägde väldigt starkt att dra upp till akuten efter överläggningar med 1177. Inget jag var intresserad av. Det var som värst i lördags, ingen hit att åka till akuten på en lördag. Efter lite konfererande kom vi fram till att jag skulle hålla ut till måndagen (igår) och gå till vårdcentralen. Till saken hör också att jag hade varit nere på vårdcentralen i torsdags och tagit ett covid-19-test eftersom jag hade hostat en del, känt mig ganska hängig med lätt feber och lätt frossa. Provet visade sig dock vara negativt (puh) men medans jag väntade på resultatet, som kom igår, skulle jag betraktas som smittsam. Då ville jag inte till akuten, där jag verkligen kunde åka på covid19. Natten till måndagen lättade förstoppningen och på måndagen kunde jag göra mig av med en del maginnehåll. Allt laxerande jag hade stoppat i mig hade gjort sitt jobb. Idag känns det bättre men jag har nog inte riktigt fått ut allt men det mesta. Så nej! Veckan har inte varit bra.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 september, 2020 i Diverse, Gnäll, Hälsa, Hemma

 

Välkommen Märta!

Under sista halvan av april i år prediktade jag att årets sommar skulle bli en repris av sommaren 2018. Varm maj och juni, skitväder under juli och senare en värmebölja under augusti. Och minsann! Har det inte blivit så. Tänk om man kunde göra samma förutsägelse med den rätta lottoraden också.

Den stora nyheten är att jag nu har blivit farfar till mitt 7:e barnbarn som levererades av min äldste pojkes fru. Igår vid haöv fem-tiden tittade lilla Märta ut efter 10 dagars dröjsmål. En bastant dam vägandes 4,3 kg och 54 cm lång. Därmed har alla mina söner ynglat av sig och jag har nu 7 barnbarn varav det äldsta fyllde 4 år den 8 juli. Ni kan ju förstå att jag måste vara i fysisk toppform när hela gänget strålar samman på Leos lekland till jul. Det kommer att bli hårda pix. Om det kommer fler kids? Tja, det kan man aldrig veta, jag skulle inte bli förvånad. Grattis till Carro och Peter! Och supervarmt välkommen till världen lilla Märta.

Värmebölja eller inte, tränat har jag gjort och det riktigt ordentligt, trots ett ganska glest sommarschema på Improve. Öl har jag också bryggt, denna gång en SMASH IPA (Single Malt And Single Hop), dvs att jag använt bara en maltsort – basmalten pilsnermalt – och en humlesort. Jag passade då på att prova en ny australiensisk humle – Vic Secret. Allt på vinst och förlust. Dock visade det sig bli ett riktigt lyckat öl på 4,7%. Om det går som jag har tänkt kommer jag att flaska hela batchen imorgon (22 liter).

Jag har även slutfört ett projekt, nämligen att bygga en fattvätt för mina corneliusfat. Det har varit ett spännande projekt i trial and error-anda. Nu är den färdig för drift och väntar på att få bli invigt, vilket förhoppningsvis kommer att ske när jag flaskat Smash:en. Nu kommer jag att ha öl på både tapp och flaska. För ändamålet har jag köpt in hundra stycken så kallade SM-flaskor. Dessa är godkända för att användas för SM i hembryggning och funkar bra i röda plastbackar. Även mitt nya mottrycksfyllar-stativ kommer att få sitt riktiga elddop imorgon..

Idag sitter jag ute på terrassen tillsammans med Carina och skriver detta blogginlägg samt smuttar på en öl (förstås). Skönt som bara f-n. Jag känner mig dock trött, riktigt trött. Igår körde jag fyra pass på raken på Improve. Först ut blev MRL som var klart jobbigare än vad jag kunde tro, MRL:en avlöstes av Abs (magmuskler). Sedan var det ut ur salen och fort som fan upp till överplanet för att köra Cage Cardio med Johan. Alla dessa 3 pass – 30 minuter. Cardion var grym. 21 stationer., 45 sekunders hårt jobb och sedan vilan (läs ta sig och förbereda sig på nästa station). 4 stationer var löpband. På första löpbandet var lutningen inställd på 3 grader, det andra hade 6 grader, det tredje låg på 9 grader. Det fjärde löpbandet var det fri lutning (dvs nästan noll). På detta kom airbike, crosstrainer, rep stakmaskin och lite andra övningar som burpees (naturligtvis). När sista stationen var gjorde var det direkt in till cykelsalen och 45 minuters spinning i ett enda tempo – 150 bpm i nästan 40 minuter. Jag hade innan passen varit inne i salen och ställt in en cykel så det var bara att hoppa på och köra efter ett skobyte. Där fick jag nästan lite triathlonkänsla. Ni kan ju ana att jag var rejält sliten efteråt men det är ändå så förbannat roligt. Johan som leder passen springer runt och gapar och peppar som bara den. Jag älskar sådant.

Idag körde jag ett cirkelträningspass med seniorerna utomhus där även Carina var med (Hon har semester). Vi höll till under pergolan utanför Partille Arena. Karro som leder passet kommer ut med en kundvagn fylld med mattor, hantlar. vikter, vipers, slamball, rep och TRX-band som vi snabbt hjälps åt med att rigga. Sedan drar hon igång bluetooth- högtalaren och släpper lös musiken och så kör vi. Med gårdagens fyra pass i färskt minne fick jag slita ont idag, så nu fattar Ni kanske varför jag kände mig så sliten. Men jag måste ju hålla mig i form med 7 barnbarn, det är ju bara så…

 

Jo, det rullar på

Det känns så lyxigt att kunna gå fram till kegeratorn och tappa upp ett glas kallt öl och dessutom inte behöva tänka på något jobb. Sedan senaste skriveriet här har jag kommit igång med träningen på Improve efter min gikt-sejour. Jag kör så mycket det går där, fast nu är utbudet lite begränsat på grund av sommar och semestertider. Jag får ta det som finns helt enkelt

En ny bryggning har jag hunnit med. Denna gång blev det en SMASH IPA (Single Malt And Singel Hop), dvs säga jag brygger med endast en maltsort (pilsnermalt) och en humlesort (den Australiensiska Vic Secret). Eftersom jag bara har basmalt blir det en väldigt ljust öl. Hur som helst ligger det hela i jäshinken och kluckar och det blir kallkrasch senare i veckan. Jag har även passat på att rengöra ett par fat, mina nya SM-flaskor och alla backar. Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick jag tag på tomma röda drickabackar på ICA Maxi i Allum efter ett idogt letande. Jag har även beställt hem lite grejer till Roberts och mitt fatbyggarprojekt som snart kommer att börja ta form lite grann.

Strax ska jag iväg till Improve och köra ett cykelpass. Johan kör det och då visas ingen nåd. Jag kommer nog att vara lite seg ikväll, misstänker jag men jag kan ta en välförtjänt kall. I veckan ska jag se om jag kan få tummen ur och på börja lite andra projekt som ligger i pipeline.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 augusti, 2020 i Ölbryggning, Träning, Vardag

 

Tittut!

Här har jag inte skrivit på länge! Har jag blivit lat? Eller har jag tröttnat på att skriva? Eller har jag inget att skriva om? Skulle väl tro att det har varit en mix av detta i dessa covid19-tider. Dock har det hänt lite saker ändå. Så jag får väl ge en liten resumé.

Previously on the Ultrastefan blogg:

Tränat har jag gjort och det utav bara hel-e. Cage, cykel och med seniorerna. På den fronten har det varit full rulle, fram tills för två veckor sedan. Då vaknade jag av att det värkte satan i vänster fot och att den hade svullnat upp. Det blev till att plocka fram kryckorna. Jag har haft detta 2 gånger förut och då hade muppen till läkare fått för sig att jag hade hälsporre och som jag då sade till honom: ”senast jag kollade satt inte min häl på ovansidan foten”. Det blev voltaren och en remiss till röntgen som resulterade i remissvaret att jag skulle prova fotinlägg (som jag har använt de senaste 2 decennierna). Nu har jag bytt vårdcentral och skillnaden är brutal (åt det positiva hållet). Läkaren där konstaterade att jag hade fått gikt. Ett blodprovid visade riktigt höga värden av urater. När det var som värst kunde jag med yttersta vilja ta mig framåt på två kryckor med nöd och näppe. Det tog mig 10 minuter att ta mig ner för trappan för övervåning till undervåning, vilket medförde att jag helt enkelt fick ta en uppehållsplats under dagen. Det blev soffan och ett lass med kuddar framför TV:n och seriemaraton på Netflix och Prime Video. När jag fick behandling med kortison släppte det på en halvdag. Nu, efter ca 2 veckor är jag OK i foten. Fortfarande lite öm här och var men det beror nog mest på att jag haft foten i konstiga poser för att underlätta smärtan och att det då har tryckt på vissa ställen. Kan inte härröra denna ömhet till gikten. Hur som helst måste jag lägga om kost lite för att undvika detta framöver. Minska proteinintaget som enligt läkaren innefattar att skippa rött kött och alkohol. No way! Det jag däremot kommer att göra är att minska proteinintaget (läs äta mindre portioner) i form av kvarg och kött, väldigt mycket kvarg när jag tänker efter. Jag har de facto ätit extremt mycket proteiner under juni månad på grund av alla min träning. Öl också, ja! Men inte så mycket många kan förledas att tro. Det har varit absolut max 1- 2 33 cl glas per dag och inte ens alla dagar. Under dessa två gikt-veckor har det inte varit något. Nu tar jag betydligt lägre portioner. Jag dricker även äppelcidervinäger som ska hålla nere utsöndringen av urinämnen. Äppelcidervinägern har dessutom gett andra bieffekter som att mitt mat och sötsug har minskat, bland annat. Detta har jag märkt på vikten.

Och då var vi inne på öl. Jag har under tiden som gått byggt en mottrycksfyllare (Robert svetsade stativet åt mig). Detta stativ gör att jag nu kan fylla färdigkolsyrat öl på flaska. Något jag har dragit mig för eftersom det är ett helt företag att göra detta hemma. Förvisso finns en bra fyllare i garaget men för mig blir det ett lika stort företag då jag ska släpa ner fat och tomflaskor dit. Efter lite provfyllningar och mindre justeringar är det nu klart och det har helt plötsligt blivit mycket bättre och enklare att fylla flaskor. För mig har det alltid varit tappning från fat som gäller nu kan jag göra båda delarna. Det känns lite trist när vänner ber om att få ett litet varuprov och jag inte har på flaska, nu är detta åtgärdat. Dessutom kan jag också lägga lite tid på etiketter. Flaskorna tvättas genom att köra de i diskmaskinen. Hela stativet är monterat på en träskiva, där har jag även monterat en så kallad Griffo som är en kapsyleringsmaskin av bänkmodell som är fast skruvad. Den är grymt bra. Allt detta ger mig friare händer och jag kan fylla två flaskor samtidigt. En kanonlösning! För ändamålet har jag köpt 3 lådor med så kallade SM-flaskor (godkända för SM i ölbryggning) och som ryms i röda drickabackar och kan staplas.

Mitt mottrycksfyllarstativ

På fatsidan blev det ett extremt lyft. Min älskade Fru gav mig en 65-års-present (272 dagar för tidigt) i form av en kegerator. En kegerator är en kyl som har inbyggt tapptorn för öl med tre kranar. Denna kegerator rymmer tre fat och nu har jag bryggt som en galning. Nu innehåller kegeratorn 3 olika öl; mitt lättöl Lätta Virket (2,9 %), Summit APA (4,7 %) och The Trapped Cat Conspiray IPA (6,2 %), se bilden nedan. Vilken jä-a pub-känsla jag helt plötsligt har fått! Nu har jag totalt ca 60 liter öl i den kegeratorn! Den är grym! Innan hade jag faten i kylen i uterummet och varje gång vi skulle ha ett glas fick jag ta mig ut i snöfall, regn och hård vind för att tappa upp två glas. Dessutom var det rena skatboet av tunna partyslangar med kranar. Det gällde att ta rätt. Detta fyllde kylskåpet och jag kunde inte brygga mer eftersom det var upptaget av färdiga fat och det fanns ingen plats till att kallkrascha jäshinkar och kolsyra fat. Problem solved!

De tre premiärölen.
Kegeratorn med innehållande fat.

Med dessa två tillskott ska jag nu kunna brygga utan att ha ölbrist hemma, jag har ökat min tillverkningskapacitet med andra ord. Kanske inte något jag kommer att utnyttja stenhårt men det ger mig alternativ om jag så vill. Nästa bryggning ska bli en batch som helt och hållet ska hamna på flaska. Just nu knådar jag på ett recept och tanken är att jag ska förfina detta genom ett par bryggningar för att eventuellt kunna lämna in detta recept som ett bidrag till SM i Hembryggning 2021.

Allt detta bryggande har jag gjort på mitt bryggverk (Grainfather) som jag tillfälligt tagit hem från garaget. Det är klart enklare att brygga på det istället för att rota fram kastruller bryggkärl etc (vilket också är ett himla företag). Nu gör jag alla moment i Grainfathern, så enkelt. När Robert och jag kan brygga tillsammans, tar jag tillbaka bryggverket till garaget. Förvisso kan jag stå där själv (vilket jag har gjort) men det är inte lika roligt som när Robert och jag brygger tillsammans. I och med dessa lösningar så kan jag faktiskt utöka bryggningskapaciteten (om jag vill) något och jag har också nått den bortre gränsen för hur mycket jag kan brygga och förvara hemmavid. Dock har jag inte för avsikt att gå bortom den gränsen, i alla fall så länge vi bor i en lägenhet. Nu har jag också möjlighet att sälja några flaskor till den som önskar (jag har fått den frågan ett antal gånger). Nu kan jag mer och mer inrikta mig på att förfina det öl jag brygger i form av att prova olika ingredienser, vattenbehandlingar etc. Det var dit jag ville komma.

Kommande projekt, förutom att knåda till ett nytt recept, är att förenkla hanteringen här hemma. Bland annat finurlar Robert och jag på ett bygga en ny fattvätt. Den vi har funkar förvisso men den har begränsningar i hantering vilket gör den lite omständlig att jobba med då man ska tvätta fat och sedan desinficera faten. Jag funderar även på att bygga en motströmskylare, en sådan kyler kokande vört ner till 20 gradersstrecket på 10-15 min. Ett annat ”projekt” är att göra en genomföring i kylskåpsväggen så jag kan ansluta ett fat som står där inne för kolsyrning direkt till mottrycksfyllarstativet på utsidan och flaska utan att behöva ta ut det, en slags snabbkoppling. Underlättar en hel del.

Till min hjälp har jag även haft en 3D-skrivare som jag köpte billigt från Kjell & Co. Jag håller nu på att lära mig denna spännande teknik. Nu har jag printat lite nyttiga småprylar som en hållare till en sodastreamtub som jag skruvat fast på träskivan med mottrycksfyllarstativet, några dörrstopp och dammskydd till glaslocket på våra bryggverk. Även en hållare till en parasollfot så att jag han montera vår Gardena trädgårdsdusch. En ganska ”handy” sak det där. Dock är begränsningen att jag inte kan skriva ut objekt större än 12 x 12 x 12 cm, fast just nu räcker det ganska långt.

Flera i min omgivning har föreslagit att jag skulle starta ett mikrobryggeri. Robert och jag har också haft lite funderingar på detta. Mer än så har det inte blivit, Vi tycker att ölbryggning är riktigt roligt och kreativt. Är det nu så att vi skulle starta upp ett bryggeri kräver det en hel del. Vi måste starta ett bolag och investera en hel del i lokal, utrustning med större kapacitet. Vi snackar om ganska mycket pengar. Konkurrensen bland mikrobryggerierna är stor och marknaden kan sägas vara mycket mättad. Vi måste dessutom lägga mycket krut på marknadsföring och brygga så pass mycket att vi kan sälja via systembolaget. Att ta sig in där är ett nålsöga. Vidare krävs det bokföring, tillstånd etc. Då har allt detta gått från en hobby till ett jobb. Det steget kommer jag inte att orka med min hjärntrötthet och då kommer det inte att bli så roligt heller. Vi måste brygga/sälja så mycket att vi kan ta ut lön utöver alla investeringar. Inte realistiskt. Jag brygger för husbehov och kanske jag kan sälja någon enstaka flaska någon gång eller att vi brygger till en större fest, dock inget jag prioriterar. Vi har faktiskt fått erbjudande om det med det blev inget eftersom de skulle ha den festen inom närtid och vi hade helt enkelt inte hunnit göra det klart. Dessutom hade vi inte räknat på kostnader för malt, humle, flaskor etc.

Icke förty, man ska aldrig säga aldrig. Jag har startat upp ett bryggeri men på pappret. Bryggeri Albert Leopold. Albert Leopold var min farfar och han var sjökapten. Det var han som tog namnet Manning under sin utbildning. Man gjorde så på den tiden om flera hade samma efternamn vilket skedde där. Man kunde inte ha tre stycke Andreasson. Tyvärr dog han i TBC i augusti 1917. Min far och Roberts farfar föddes i november 1917, så vare sig min far och jag fick uppleva Albert Leopold och Robert fick inte uppleva sin farfar som dog 1972 då jag var 16 år gammal. Det finns alltså en röd tråd i mitt bryggerinamn. Detta blir mitt sätt att hedra både farfar och min far. Dock har jag skapat en Facebooksida med namnet Bryggeri Albert Leopold och där kan ni följa mina bryggeriaktiviteter. Den är en öppen sida. Jag har till och med fixat fram några ölglas med bryggerinamnet ingraverat. Skulle det nu braka iväg med ett mer kommersiellt bryggeri så finns en viss grund lagd.

Min Farfar Albert Leopold och min Farmor Fredrika

Tja, det är väl vad som har hänt under min bloggfrånvaro och det som sinkat mig är min hjärntrötthet. Efter en timma är jag jättetrött och måste pausa, antingen några timmar eller till dagen efter, för att inte prata om efter en bryggning. Nu har jag snackat mycket öl men jag har inte och kommer inte glömma bort träningen heller. Dessutom har jag en hel del att göra på den sociala fronten i form av barn och barnbarn, denna skara kommer att utökas från 6 vildingar till 7 om några veckor. Inte undra på att jag har haft dåligt med tid till att blogga, bara så ni vet. Det är ett hektiskt liv att bli pensionär (trots att det är 250 dagar dit). Stay tuned.

 

Den inkompetenta Folkhälsomyndigheten

Ny månad! Juni! Nu träder vi in i sommaren och det med stil. Vi har efter en grå, regnig och blåsig vår (?) haft ett kanonväder. Äntligen har jag fått röja med barnbarn (utomhus). Annars börjar livet lägga sig på en normal och därmed acceptabel nivå. Jag tränar på Improve, antingen med mer heltäckande klädsel eller utomhus i dessa corona-tider. Efteråt är det raka spåret hem till duschen och helkroppstvätt med tvål och varmt vatten. I övrigt undviker jag all form av kontakt. Besöker vi affärer sker detta vid öppningsdags då folkmängden är liten.

Av någon underlig anledning får många för sig att eftersom vädret blivit bättre så är det mindre smittrisk. Hur i helvete kan folk bli så dumma!!?? Man trängs på krogar, i parker och nu har detta med social distansering mer eller mindre upphört. Det är en gigantisk nonchalans och ett stort hån mot de som befinner sig i riskgrupper och de som jobbar inom vården. Grunden till detta kravlösa beteende är lagd av folkhälsomyndigheten som helt uppenbart misslyckats med sin så kallade strategi och orsakat så många dödsfall i Sverige. Kommuner och regioner som medvetet struntat i lagen om att hålla beredskapslager och nu står regionerna i allmänhet och äldrevården i synnerhet med byxorna nere. Jag följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer trots att jag inte godtar deras kravlösa strategi. De har uppvisat all förmåga att inte ställa krav i dessa tider. Våra grannländer har stängt ner och öppnar nu upp igen, utom för svenskar. Med andra ord så kan nu turister välla in i Sverige, Var finns logiken?

Coronan kommer inte att försvinna någonsin, den kommer i fortsättningen finnas kvar i vårat samhälle, precis som HIV. Dock kommer det i framtiden att finnas bot och behandling i form av piller och vaccin. Coronan kommer då att ersättas av ett annat virus baserat på någon fladdermus som skiter på en kinesisk djurmarknad med den kinesiska kommunistdiktaturens goda minne. När ska det fredsskadade och naiva Sverige inse detta? Troligtvis aldrig, så länge denna mentalitet att skita i rekommendationer och trängas på allmänna ställen och skita i vårdpersonal som jobbar livet ur sig för att ta hand alla som insjuknat. Ni som gör detta! Kom inte och gnäll och ynka er om ni blir smittade!

Det kommer att dröja många år innan samhället har hämtat sig helt. Jag tror att det kommer att ta minst fem år och att det aldrig kommer att bli som förr. Detta virus kommer på något vis att påverka vårat sätt att leva och förhålla oss framöver. Ungefär som 9/11 har påverkat USA. Det är vad jag tror. Kanske lär det oss att inte ta allt för givet igen. Det kommer även att ta tid för att åter bygga upp förtroendet för myndigheter igen, i synnerhet Folkhälsomyndigheten som genom sin nonchalans har orsakat så många döda här i Sverige. Min vädjan är att: lär er av misstagen och agera efter det. Då nästa pandemi kommer (det kommer att hända) ska det inte finnas tomma beredskapslager och tafatta handlingsplaner. Jag hoppas verkligen detta, men har svårt att tro det. När nästa fladdermus skiter ner sig i Kina står vi där igen med byxorna nere. Suck!

 
2 kommentarer

Publicerat av på 1 juni, 2020 i Åsikter, Diverse