RSS

Ett bra ojämnt löppass

Igår var det den absolut tråkigaste dagen på hur länge som helst. Jag kände mig ganska down och kom mig inte för ett endaste skvatt. Tror att det är en reaktion på att stressen jag har inombords börjar släppa. Jag hade inte lust med något. Träna, läsa, sitta vid daorn, göra något hemma. Det var bara att låta dagen passera, helt enkelt.

Idag vaknade jag halv elva och kände mig fortfarande trött, men inte så usel jag kände mig igår. Nu hade det värsta gått över (antar jag) och efter en liten sen frukost och kaffe drog jag på mig löparkläder och gav mig ut och det med en lite förväntansfull känsla. Jag skulle egentligen gett mig ut igår. Det bjöds på ett soligt väder, 23 graders värme med lite enstaka moln, vinden var inte så mycket att ta notis om. Det kändes helt enkelt bra vilket avspeglade sig under löppasset. Det kändes kanonfint och jag bemödade mig för att inte dra upp något tempo utan bara lunka på i det bekvämtempot. Det har ju funkat förut och varför skulle det inte funka nu? Idag försökte jag fokusera på att sträcka ut mitt vänstra ben lite mer i löpsteget. Jag har en fruktansvärd ojämn markkontakt. Min Garmin 920 har visat att fördelningen på min markontakt är ca 52% på min vänsterfot mot 48%  på högerfoten i snitt. Trots mina ansträngningar idag blev det 52,3 och 47,7. Detta är något jag måste komma tillrätta med. I början av passet ömmade det lite på utsidan av vänster knä men det försvann efter en dryg kilometer. Att det kändes lite bättre i knoppen idag visade sig också på att jag snittade de 6,4 kilometerna i 7:23 tempo, betydligt snabbare än mina två föegående pass. Dessutom var ansträngningsgraden inte lika hög. Det får väl jag anse som OK.

Senare delen av dagen har jag pysslat lite med att sortera kläder och liten annat smått och gott som står på min to-do-lista och där fick jag också dödat några punkter. Imorgon blir det grejer. Då ska jag på bröllop. Min näst äldste grabb går åstad och gifter sig.

 
 

Hej då LinkedIn!

Jag har ett tag haft ett konto på LinkedIn som kan liknas vid ett Facebook för folk i arbetslivet där man kan knyta kontakter och hitta nya jobb samtidigt som man är social som på Facebook. I bästa fall kan man bli headhuntad av något företag. Ganska snart så insåg jag att det var mer som en liten ankdamm. Jag skapade upp en profil och gjorde ett CV som lades ut. That’s it! Det kunde kanske vara ett sätt att hinna byta jobb ytterligare en gång innan jag närmade mig den karriäristiska ättestupan. Men jag är ju redan uppe i den åldern och ur ett arbetslivsperspektiv är jag i det närmaste jämförbar med ett gammalt fattighjon. Samtidigt bestäms (av folk som redan har sitt på det torra) att man skall jobba längre innan pension. Att en del är utslitna och tröttkörda spelar ingen roll, de stämplas snabbt som kverulanter och behandlas därefter. Nåväl! Visst kan man jobba längre. Men då måste det ju finnas förutsättningar för det. Det måste gå att byta jobb även när man nått 60 år. Går detta idag! Nej! I helvete heller. Åldersdiskrimineringen har fått falla undan för allt annat jävla diskriminerande, könsdiskriminering, etnisk diskriminering, lönediskriminering och allt vad det kan vara. Åldersdiskrimineringen erkänns inte. Inte ens av mitt fackförbund Unionen, trots att jag i ett mail till dem i mars 2015 påpekade detta, så viftades det undan. Det var inget intressant. Nå mitt konto på LinkedIn. Jodå, det har kommit några förfrågningar från mer eller mindre suspekta bemanningsfirmor som har ett uppdrag på gång. Men när jag frågar vad det rör sig om kan de inte säga något. ”Det är hemligt.” Skitsnack. Jag vill veta var jag hamnar och vill inte ta ett ospecificerat jobb. Jag vill veta om min arbetsgivare och vad de har för värderingar och rykte. Och är detta hemligt så gör jag den tolkningen att det är ett företag som har svårt att rekrytera och det ger jag inte upp en tills vidareanställning på. No way! Det är väl det mesta jag har fått ut av denna sajt. 4-5 skumma förfrågningar. Dessutom har jag inte tid att häcka där. Jag måste välja var jag skall uppehålla mig på.

Vid ett tillfälle fick jag nys om ett jobb på Nationellt Forensiskt Centrum i Göteborg (före detta Statens kriminaltekniska laboratorium, typ CIS och sådant). De sökte en vapentestare och jag drogs direkt till denna annons. Äntligen hade jag en chans att kunna gå tillbaka på något jag trivdes med. Jag läste annonsen noga flera gånger på vad de krävde och vad som var meriterande. Allt som räknades upp kunde jag med råge uppfylla. Det var endast en sak som stod under rubriken meriterande – erfarenhet av jämförelsemikroskop. Jag hade 20 års erfarenhet av handvapen, allt från pistol m/07 till kulspruta. Även garnatgevär, pansarskott och alla luftvärnspjäser. Otaliga är dessa jag har reparerat och besiktigat. Från att stå och fila in detaljer till pistol m/07 för att få allt att passa och funktioner till kvalificerat underhåll av luftvärnspjäs. Jag har till och med skrivit instruktionsboken till 40-mm pjäsen. Inte nog med det. I början av 1980-talet tillbringade jag ett antal dagar på Polishögskolan i Ulriksdal där jag blev utbildad besiktningsman av polisens eldhandvapen, tårgasvapen och jaktvapen för att senare åka runt på alla polisdistrikt och besiktiga deras bössor. Jag sökte naturligtvis jobbet och ringde också chefen för enheten och pratade med honom om vad det rörde sig om. I ärlighetens namn hade jag på känn att jag nog inte skulle få jobbet men samtidigt kände jag att det var min absolut största chans sedan jag kom in i IT-branschen att få ett nytt jobb och att det var nog sista chansen att kunna byta innan åldern satte in. Däremot var jag ganska övertygad om att jag skulle få komma på en intervju. För hade jag som arbetsgivare fått in en sådan ansökan så hade det varit som en missad straffspark att inte ta in den personen för ett snack. Jag kan ärligt säga att hade jag fått jobbet skulle min startsträcka inte varit särskilt långt. Men jag hörde inte flaska från dem. Ingenting. Inte ens ett mail med att tjänsten blivit tillsatt av en annan sökande. I mina ögon är detta ett solklart fall av åldersdiskriminering, speciellt när man inte ens bemöda sig att prata med en sökande som bar på den kunskap och erfarenhet som jag faktiskt har.

Detta var droppen för min del. Nu insåg jag att nya jobb för min del inte var att tänka på. Det är bara att sitta kvar i båten och låta den glida upp på sandbanken i pensionärsviken. Under en längre tid har jag haft tanken på att lägga ner LinkedIn. I och med detta misslyckande där bestämde jag mig, dock tog det lite tid innan jag fick tummen ur och göra slag i saken men igår gjorde jag det. Jag avvecklade mitt LinkedIn-konto, dels för att det inte gav mig något, dels för att jag inte var inloggad särskilt ofta. Men framför allt att jag insåg att jag har inte det minsta där att göra längre. Åldersdiskrimineringen har vunnit en stor seger och jag tänker inte att vara kvar på LinkedIn och gullegulla samtidigt som jag knyter näven i fickan av ilska. Hej då och tack för mig LinkedIn – en mindre i ankdammen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 juli, 2016 i Åsikter, Diverse, Jobb

 

Varannandagslöparen

Förr i tiden (innan den 11 maj 2012) var det aldrig problem att dra ut på ett löppass då jag vaknade upp på morgonen. Det var mer regel än undantag. Men jag har allt mera tydligt insett att den mentala tröttheten som slagit läger i mig och det har tagit sig uttryck i att jag är ganska ovillig att ge mig av ut på träning, trots att jag ha planerat detta och det blir en liten fajt att övervinna igångssättningsmotståndet. Det blir lite knepigt att förklara det här. Det lustiga är att när jag väl startar passet är det inga som helst problem med den fysiska orken. Denna dag var ju inget undantag. Jag hade ingen som helst lust att ge mig ut när jag vaknade i morse och det kändes som om jag inte sovit någonting (trots att jag vaknade ca halv tio). Efter ett par timmar tog jag tag i mig själv och drog ut på det planerade löppasset. Inte helt oväntat kändes det ju ganska bra så fort jag började springa, även idag. Som vanligt gick det inte särskilt fort men vad bryr jag mig om det? Jag är så grymt tacksam att jag kan få springa över huvudtaget.

Det blev dock inget värmepass, trots att termometern visade 26 grader. Det var ganska molnigt ute och solen tittade igenom sporadiskt. Jag kunde också tampas med en icke oansenlig motvind när jag var på väg hem över Lexbyfälten. Där kom en rullskidåkare ifatt mig och hejade och det blev inledningen till en liten konversation. Det visade sig att han också var ultralöpare och höll på att rehab:a och komma tillbaka till springandet igen. Han var alltså i samma sits som mig. Vi snackade i alla fall en knapp kilometer innan vi skildes åt. En mycket trevligt inslag i denna så annars ensamma sysselsättning. Det märkliga med det här passet var att det kändes som om det gick lite väl snabbt, men verkligheten (klockan) tog ur mig den illusionen när jag studerande den efteråt. Det var egentligen ganska långsamt, långsammare än de två senaste. Där ser man men det var ju ändå gôtt att få komma ut lite.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 juli, 2016 i Diverse, Träning

 

Improve

Carina och jag begav oss in till Göteborg idag. Jag skulle hämta några böcker från förlaget som var kvar och naturligtvis var ingen hemma, trots att det officiellt skulle vara öppet. Grrrr. Vi promenerade sedan ner till Nordstan där Carina shoppade lite kläder och det skulle jag också göra. Var inne på Dressman och provade ett par shorts men vill kolla utbudet i andra affärer också. Jag hade provat ett par och hade därmed koll på vilken storlek jag skulle ha om jag nu kom tillbaka dit för att köpa. Vilket jag också gjorde. Men när jag kom fram till stället kom en annan snubbe före mig och började rota och han tog naturligtvis den storleken jag ville ha. Och vid en undersökning av de andra plaggen kunde jag enligt O’Tooles lag konstatera att fanskapet hade tagit det sista plagget i den storleken. Hade jag varit där en halvminut tidigare hade plagget varit mitt. På hemvägen klev vi av vid Allum och checkade in Dressman där och naturligtvis (enligt O’Tooles lag) fanns inte den storleken. Helvete i kvadrat! Till slut hittade Carina ett par inne på Intersport om Hon köpte åt mig. Tacka snälla Du!

Väl hemma sjönk vi ner i soffan och tog en kall. En timma sinare gick vi bort till den nya Partille Arena och besökte fastighetskontoret där. Efter utfört ärende gick vi in och tjuvtittade på det nya gymmet. Där satt det två föreståndarna som vi ko i samspråk med och vi fick en ”vip”-tur på det nya stället. Grymt fräscht och riktigt läckert. Hon förevisade oss den nya gruppträningsnyheten 3D Cardio som jag faktiskt tror skulle funka för mig. Den verkade riktigt kul. En slags bålträning med lättare vikter. Sagt och gjort när vi kom hem gick vi omgående in på improvehealth.se och signade upp oss som medlemmar. Gymmet kan inte anklagas för att vara speciellt billigt, nästan SATS-nivå. Men med lite introduktionserbjudande och friskvårdsbidrag så kommer priset att bli betydligt angenämare. Den 22 augusti öppnar de och då skall jag vara där och köra arenans först spinningpass och 3D-pass. Riktigt kul att ha en arena med gym bara 200 m bort.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 juli, 2016 i Diverse, Hälsa, Träning

 

Svettig söndag

Denna dag började med ett löppass. Jag gav mig ut vid halv elva-tiden och temperaturen var då uppe i 23 grader. Jag fortsätter med lite kortare rundor för att inte knäcka kroppen och så länge jag bär på för många kilon. För första gången på länge fick jag återigen användning för min ökenkepa. Löpningen gick bra trots att jag var lite stel efter gårdagens kortare löpning hem från Sävedalens cykel, men det gick förvånansvärt bra att springa ändå. Värmen kräver sin tribut och i mitt fall är den tributen att tempot sjunker. Jag lyckades ändå ta mig runt den 6,4 km långa Kåhögsrundan på 48½ minut, vilket innebär ett snittempo på 7:32/km. Inte fort, men fort för mig. Jag hade en snittpuls på 82,7% av max och låg som mest på 91,9% av max. Det var nog ruschen de sista 50 meterna som drog upp det hela. När jag kollade på mitt pass efteråt hade jag exakt samma snittempo, snittpuls och maxpuls som gårdagens pass. Väl hemma satt jag nog och eftersvettades i närmare en timma. Svetten rann som ett vattenfall från mig. Ett svettig men bra träningspass som bjöd på en stor nöjdhetsfaktor.

Som ytterligare grädde på moset kunde jag idag också konstatera att jag väger två kilo mindre än förra söndagen. Lite senare på dagen tog Carina och jag en promenad bort till Rusta i Partille där jag köpte vaxduk för att lägga ut på terrassen då jag ägnar åt cykelvård. Jag vill inte grisa ner det nya underlaget vi har där. Det blev en ruggit varm promenad och vi var blöta av svett när vi kom tillbaka. Bara att byta t-shirt igen. Lite senare idag fick jag till min stora glädje en snabbvisit av min yngste grabb som var i Partille, vilket resulterade i en slät kopp kaffe och lite småprat. En riktigt bra dag blev det till slut.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 24 juli, 2016 i Familj och Vänner, Hemma, Träning

 

2/3 triathlon

Idag sov jag ända till klockan 10. Woow! Vilken känsla! Min CPAP (andningsapparat) hade registerat 10,2 timmars sömn och 1,3 apnéer vilket är ett kanon resultat. Blodtrycket låg på 112 systoliskt vilket också är bra. Carina hade varit uppe en stund. Hon är betydligt mer morgonpigg än vad jag är. Trots att jag går upp 05:30 arbetsdagar och är på cykeln en dryg halvtimma senare  så är jag ändå så långt ifrån morgonpigg jag kan komma. Många tror att jag är det men så är alltså inte fallet.

Dagens aktivitet bestod i att cykla ner till Sävedalens sport och lämna in min Nishiki för service (det ingår 5 år fri service när man köper cykel hos dem). Den är också i behov av service och jag vill ha den i absolut tip-top-skick inför hösten och vinterns pendelcyklingar. Hittills har jag varit grymt nöjd med denna cykel – en perfekt pendlarcykel. Vi diskuterade lite också att göra en inställning av vänster pedal så att mitt ben låses fat i en viss position. Jag wobblar ganska rejält med detta ben. När det är dags att hämta cykel så kör jag ner min Focus (linjehoj) dit för service också. Så har vi lite ordning på metallhästarna.

När jag var klar där tog jag en löptur hem men med en liten omväg så att distansen landade på 5,2 km. Varmt som satan var det men jag hade med mig en vattenflaska, rutinerad som jag är. Det var ganska tungt att springa men kändes ändå riktigt skönt och jag fick till och med tillbaka lite Badwater-vibbar i värmen. Väl hemma satt jag nog och eftersvettades i närmare en timma. Det bara rann av mig.

Det blev en bra start på min ledighet och jag kan nu med mycket gott samvete ägna mig med att totalslappa resten av denna dag. Underbart!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 juli, 2016 i Hemma, Prylar, Träning

 

Äntligen!

Nu har jag stämplat ut för sista gången på 5 veckor och drar på semester. Jag kommer garanterat att till 1000% förtränga allt vad jobb heter och inte vara ett enda piss tillgänglig. Jobbdator och jobbtelefon är inlåsta i min hurts på jobbet. Vilken underbar känsla, en försmak till när jag blir pensionär. Cyklingen hem blev en lugn och stillsam sådan där jag mötte upp med Carina för gemensam färd hemåt. Väl hemma blev den första åtgärden att ta sig en kall. Strax skall vi gå ut på en restaurang och käka en bit mat för att fira den efterlängtade semestern. Även klockradion kommer att få 5 veckors permission. Underbart! Nu skall jag koppla av och träna lite. Jag har inga planer så jag får se vad respektive dag har i beredskap åt mig. Det enda planerade är nästa lördag då min näst äldste son gifter sig. Den 29 augusti kliver jag in i hamsterhjulet igen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 juli, 2016 i Hemma, Jobb

 
 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.