RSS

Författararkiv: Ultrastefan

Om Ultrastefan

Ultralöpare som tränar för att komma tillbaka efter en aortadissektion den 11 maj 2012 och andra medicinska bakslag. En överlevare som är van att vara i uppförsbacke.

Jag har passerat 40 km-skylten!

Då har det äntligen blivit 2021! Jag har milt uttryckt, innerligt och starkt, längtat efter detta. Idag är det exakt 3 månader (90 dagar) kvar till den 1 april. Dagen P! Då blir jag pensionär eller friherre som jag tycker är en bättre benämning. Inga måste göra, bara det jag själv vill och känner för. Inga myndigheter som Försäkringskassan, A-kassan och arbetsförmedlingen som svingar taktpinnen och styr mitt liv. Allt detta är ett minne blott (om 90 dagar). Ända sedan min aortadissektion den 11 maj 2012 har jag längtat efter min pension och den är nu inom räckhåll.

Det är som att passera 40 km-skylten på ett maraton. Jag är nästan där men bara en liten bit till och vetskapen att man kommer i mål. De sista 195 meterna, är dagarna fram till min egentliga 65-årsdag, den 9 april. Då har jag varit Friherre i 9 dagar. Vägen fram har varit minst sagt krokig , skakig och riktigt turbulent, men jag har fixat det, genom planering, uthållighet och envishet. Resan har tagit styggt men det ligger bakom mig.

2021 kan inte på långa vägar bli lika kasst som 2020 även om pandemin kommer att under större delen av detta år ligga som en blöt filt över oss. Jag önskar alla ett underbart 2021!

 
2 kommentarer

Publicerat av på 1 januari, 2021 i Diverse

 

Årskrönika 2020

Året kan sammanfattas med ett enda ord: CORONA. 2020 är året gud glömde. Detta år är för mig endast ett transportår till 2021. Då ska det äntligen bli pension.

Januari

Inför detta år hade jag inga större förhoppningar, utan gick in i 2020 helt förutsättningslöst men ändå med en positiv känsla eftersom jag var fri från jobbet (för alltid). Att detta år skulle bli året som Gud glömde visste jag inte då, inte heller att året skulle bli så totalt bortkastat.

Det glimtade till i nyhetsflödet om någon ny influensa som brutit ut i Kina, man pratade om Corona. Här i Sverige ryckte vi på axlarna och fortsatte som vanligt. För min del innebar detta ölbryggning, träning och inte minst lite bus med barnbarn. Bland annat var jag i Nolhaga och badade med Vera och Malva och tackade samtidigt min goda fysik för detta.

Det var även uppföljning av min femte hjärtablation som jag gjorde i november året innan med de klassiska ingredienserna som blodprov och långtids-EKG. Mina träningspass på Improve är milt uttryckt mycket tuffa. Det första fallet i Sverige rapporterades den 31 januari.

Februari

Startade månaden med sömnproblem som dock visade sig vara tillfälligt. Det blev en träff och ett par öl på O’Learys med äldste sonen som glatt meddelade att han skulle bli pappa. Barnbarn nr 7 var alltså under produktion.  I övrigt var det träning och ölbryggning som gällde. Vid ett tillfälle blev det dramatiskt då jag var i garaget och bryggde tillsammans med Robert. Ett galler i mäsktunnan tippade och all malt åkte rätt ut i koket. En snabb räddningsaktion där fyra pers var inblandade redde dock ut det hela och jag kunde rädda den bryggningen och ölet – The Trapped Cat Conspiracy IPA – visade sig bli en klar succé.

Det kom fler och fler nyheter om det där kinesiska coronaviruset. Flera varningssignaler kom denna månad. Flera nya fall rapporteras in i slutet av månaden. Under februari insåg jag att detta kommer att bli riktigt omfattande, men hur omfattande kunde jag ännu i min vildaste fantasi inte föreställa mig.

Mars

Nu jävlar så brakar det loss. Den 6 mars bekräftades inhemsk smitt spridning och det första dödsfallet i Corona i Sverige rapporteras den 11 mars. Under denna månad faller hela samhället Sverige sönder. Innan månaden är slut hade WHO klassat Corona eller covid 19 som det numera kallas som en pandemi. Länder stänger ner sina samhällen totalt. I Sverige införs restriktion som reseavrådan och den 29 mars trädde ett förbud mot folksamlingar och sammankomster på mer än 50 personer i offentliga tillställningar. Från och med denna månad kommer inget att vara sig likt.

Jag startade månaden med en Vasaloppsspinning. Denna månad så döptes lilla Ida (nr 6) och de andra barnbarnen svarade för ett riktigt röj i den kyrkan. Vilken underhållning. Carina och jag var inne på Hemtex och köpte varsitt tyngdtäcke. Ett av de absolut bästa köp jag har gjort och kan inte vara utan det. Tyngdtäcket är oustanding och på en vecka kunde jag sluta upp med insomningstabletter.

Hemma inleder vi en ”karantän light” vilket innebär att vi drar ner på sociala kontakter och besöker butiker sparsamt. Vi var på konsert den 5 mars på Partille Arena och lyssnade/tittade på Simple Minds. Det var väl vår sista konsert detta år. Jag hade bokat biljetter till Deep Purple, Rammstein och Harlem Globetrotters. Dessa har nu blivit flyttade till 2021 precis som alla andra evenemang. Carina slutar åka kollektivt och tar istället bil till jobbet. Under en och samma månad gick Sverige från ett normalt samhälle till ett samhälle med restriktioner och rekommendationer. En hamstringsvåg bröt ut. Helt plötsligt gapade hyllorna i matvaruaffärerna, speciellt basvaror som ris. Mer anmärkningsvärt var den hysteriska hamstringen av toalettpapper. Här insåg jag att vi får dras med detta en bit in på nästa år i bästa fall och i skrivande stund har jag tyvärr rätt. Jag var på Östra sjukhuset för att lämna blodprov och ta EKG och stället hade förvandlats till ett fort. Bara de som hade kallelse släpptes in. Utanför sjukhuset hade ett fältsjukhus byggts upp. På Improve har vi seniorer bytt ut inomhuspassen till cirkelträning utomhus och långpromenader på fredagarna.

April

Månaden inleddes med att jag blev formellt friskskriven från min senaste operation. Jag var på Ölkompaniet och hamstrade malt (just in case). Carina och jag drar ner ganska mycket på sociala kontakter. Dagen efter min födelsedag strålade Robert och jag samman i garaget för en bryggning och vi vet inte när det kans ske nästa gång. Det blev även årspremiär för att brygga öl ute på terrassen. Robert hade svetsat ihop ett stativ till mina två mottrycksfyllare och nu har jag byggt ihop den. Jag ska flaska lite mer av min öl och inte bara lägga på fat.

Coronan härjar för fulla segel och allvaret i detta har nog börjat sjunka in hos gemene man. Smitta och dödsfall har börjat skena.

Maj

Bryggning och träning fortgår. Mycket träning sker utomhus. Jag har varit nere i garaget och hämtat hem mitt bryggverk och lakkärlet och slipper därmed att jiddra med kastrulle och mäskkärl. Bryggning med Grainfather (bryggverket) går nu betydligt smidigare. För att möta sommaren, få lite skugga på terrassen och minska hettan inomhus köpte vi en pergola. En stor rackare på 4 x 3 m. Det hela var ett jättemekano. Robert hjälpte mig att köra hem det och paketet var så stort att det inte gick in i hissen. Vi fick öppna paketet och plocka in delarna en och en. Jag lyckades på egen hand montera pergolan och det var en utmaning i sig.

Jag startade upp en Facebooksida – Bryggeri Albert Leopold – uppkallat efter min Farfar. Dessutom fick jag hem 6 st specialgraverade ölglas med bryggerinamnet på. Nu har jag ett bryggerinamn (Bryggeri Albert Leopold) och ett bryggarnamn (ÖltraStefan) men jag kommer inte att starta ett kommersiellt bryggeri.

Juni

Att sommaren kommit får inte mig att jubla. Dumma svenskar tror att coronan är över för att sommaren är här och ger sig ut på badställen och trängs för fulla segel. Inget speciellt denna månad. Corona är numera vardagsmat än flash news. Jag köpte en 3D-skrivare. Pergolan visar sig vara ett bra köp, inte alls lika varmt inne i lägenheten. Annars är det träning och bryggning som gäller. Det stora glädjeskuttet var att Carina gav mig en 65-års-present i förskott. En kegerator! Dvs. en kyl med 3 tappkranar som rymmer 3 fat. Wooow! Nu blir det lite pubkänsla här hemma. Vilken lycka!

Juli

Efter diverse modifieringar är ny min motrycksfyllaranläggning färdig och invigd. Den fungerar riktigt bra och nu kommer det att bli mer flaskning. Dessutom anlände min kegerator hem som jag monterade ihop med högsta prioritet. Nu står den i vardagsrummet och brummar lite lätt och jag kan när som helst gå till den och tappa upp ett glas. 3 sorter har jag i denna invigning. Nu gäller det att brygga och se till att det finns fat att sätta in när det tar slut i en kran. Denna kegerator är min ögonsten. Annars flyter både träning och bryggning på.

Augusti

Månadens stora händelse är att mitt 7:e barnbarn föddes, den 17 augusti. Välkommen lilla Märta. Hon är dock inte medveten om det totala kaos som pågår ute i landet och ute i världen. Jag byggde även en tvätt för mina ölfat och den överträffade mina förväntningar med råge. Ett riktigt bra tillskott som gör ölhanteringens tråkiga sida – rengöring -betydligt enklare. Återigen fick jag tillbaka min gikt, denna gång värre än någonsin. Jag hade så ont att jag med största viljeansträngning kunde ta mig fram på två kryckor. Efter lite läkarkonsultation fick jag dock medicin att ta för detta och nu är problemen i det närmaste helt borta. Det där vill jag inte ha tillbaka igen. Den 27:e augusti tog jag ett covidtest eftersom jag hostat en del men det visade sig vara negativt.

Carina hade semester. Vi tillbringade en långhelg på Vann Spa i Lysekil och där fick jag äntligen för första gången på 4 år (!) bada ute. Inte nog med det, det blev ett dopp i havet, i Gullmarsfjorden närmare bestämt. Jösses vad skönt det var! Ingen trängsel. Vi var ensamma på bryggan där. 2 veckor senare hyrde vi en stuga på Lavön (Swedbanks semesterstugor för anställda). Även där fick vi en bra relax. Det var bara vår stuga och en till som var uthyrd. Ingen trängsel där heller, dock blev det inget havsbad den gången.

Den 31:e augusti upphörde min anställning på HCL och nu väntar a-kassan. Jag kan inte säga att jag gråter över att inte få jobba kvar på det företaget och även om jag inte är pensionär ännu kan jag med största säkerhet påstå att jag som nästan 64½-åring INTE kommer att få jobb i pandemins kölvatten med massarbetslöshet. Så från och med denna dag lämnar jag arbetslivet för gott med 99,9% säkerhet.

September

Jag startar september som arbetslös och skriver in mig på Arbetsförmedlingen och A-kassan. Min klocka – Garmin Forerunner920XT – har börjat fallera och det ett antal gånger. Jag pensionerar denna klocka och har nu ersatt den med Garmin Forerunner 745 som visa sig kunna en hel del saker som jag behöver för att hålla koll på hälsan. Men i ärlighetens namn tycker jag nog att min gamla 920 var mer robust och pålitlig, jag kommer att sakna den även om jag är supernöjd med min nya klocka. Jag tog även ett antikroppstest för covid denna månad, men den visade att jag inte hade några antikroppar i mig.

Ölbryggning och träning är de stående inslagen. Jag har lyckats träffa lite barnbarn. Först Milla och Teo, vi var hela gänget på Partille Arena och spelade bowling, det var riktigt kul. Dessutom fick jag träffa det yngsta tillskottet – lilla Märta – för första gången. Sådant förgyller i dessa tider.

Oktober

Den stora händelsen var lilla Märtas dop, det är väl den enda gången jag går i kyrkan vilket även blir årets andra kyrkobesök. Det får inte bli en vana, det där. Nu börjar hösten på allvar och det blir allt mörkare. Jag tränar fortfarande på Improve och vi seniorer har flyttat träningen inomhus igen. Allt går i en enda lunk. Ett par bryggningar han jag med. Jag gjorde i slutet av månaden min 75:e ölbryggning och det blev en klon av min favoritlager Grolsch. Det blev dock lite strul vid jäsningen. Styrdonet som skulle hålla kylskåpet på 12 grader slutade att funka och temperaturen sjönk i jäshinken. Det var meningen att den skulle jäsa i 7 dagar på 12 grader och sedan ytterligare några dagar på 15 grader. Som tur var så var vädret perfekt och höll sig under denna tid på mellan 10 och 15 grader, så jag ställde ut jäshinken ute i uterummet och det jäste som det skulle. Vi var uppe i Österstad och hälsade på Svåger med familj och hade det riktigt trevligt, det var första gången detta år som vi sågs. Jävla covid. Annars en ganska händelselös månad.

November

Restriktionerna börja åter att skärpas och som vanligt skiter folk i det. Jag vaccinerade mig mot den ”vanliga” säsongsinfluensan utan några kännbara biverkningar. Björns födelsedagskalas i slutet av oktober fick ställas in på grund av coronan. Hans lillasyster Ida fyllde 1 år denna månad och endast Carina och jag var där och då firade vi också Björn. Det är väl den enda gången jag har fått närkontakt med mina barnbarn denna höst med två undantag. Mitt yngsta barnbarn Märta och lite bowling med Milla och Teo. Helgen innan var Robert och jag i garaget och bryggde öl för första gången sedan 10 april. Vi passade på att brygga ordentligt, 2 bryggningar på lördag och en bryggning på söndag. Vi visste ju inte när vi kan åka dit nästa gång. Samtidigt hade vi ölprovning av en massa olika sorter Robert hade handlat in på systemet. När helgen var slut hade jag drygt 70 liter öl i jäshinkarna. I övrigt utmärkte sig november som en osedvanligt trist och gråmulen månad. Jag tränade mycket på Improve.

December

December blev lika grå och trist som november med några fjuttiga soltimmar. Den 22 december var det lika varm/kallt i Stockholm som på Mallorca. Jag körde ett race med julstädning av lägenheten den helgen Carina jobbade. December är bara en ren transportmånad till nyår. Jag gjorde ett nytt covid-test sedan det visat sig att yngste sonen Niklas och hans fru testat positivt. Mikaels yngsta dotter, Malva, hade också visat symptom men det visade sig vara negativt. Ökad spridning av viruset samt nya mutationer gör att coronan lägger sig som en blöt filt över oss och detta börjar påverka mig själv också. Jag gjorde en bryggning till, en Punk IPA, som Robert bryggde i garaget och därmed har jag öl till alla tre tappkranar i min kegerator. Ölet jag bryggde på söndagen hade jag delat upp i två hinkar och tillsatt olika jäst för att känna skillnad på dessa. Grundtanken var att jag skulle lägga dessa två fat på burk. Robert skulle hyra en burkningsmaskin men det sate coronan stopp för och vi flyttar detta event till början av januari istället. Även denna månad kör jag hårt på Improve. En milstolpe denna månad var att den 22 december hade jag exakt 100 dagar kvar tills jag blir friherre (pensionär). Jag längtar så innerligt efter detta.

Bortser jag från coronan så har 2020 för mig endast varit ett transportår till 2021 då pensionen kickar in och jag är himla glad att detta år är över. Då jag skriver nästa krönika är jag totalt fri.

Min förutsägelse för 2021 är att corona-smittan fortsätter och kommer att hålla världen och även Sverige i ett fast grepp. Restriktioner kommer att finnas kvar första halvåret 2021 och i min glaskula ser jag att om vaccineringarna kan genomföras som normalt första halvåret 2021, skulle vi kanske kunna hitta någon form av normalt tillstånd någon gång under hösten 2021 beroende hur dumt folk beter sig, då kommer trots allt inte allt vara som förr. Vi kommer då att ha det ”nya normala”. Vi har facit vid nästa årsskifte.

 

Tjuvstart

Inte tjuvstart på julen, däremot tjuvstart på julstädningen så att jag inte behöver slava med detta hela helgen (städningen ska vara klar söndag kväll – senast). Det har blivit mycket träning sedan förra inlägget och det är ju kul. Mycket annat har det blivit också.

Jag har fatat två ölbatcher av de tre som jag bryggde första advent-helgen. Nu är det knökfullt ute i kylskåpet. Fyra fat är satt på kolsyrning. Lite nytt på prylfronten är att jag numera är ägare till en precisionstermometer (en Greisinger GTH1170). Jag har tröttnat på att temperaturen i mäsk, lakningskärl etc, visar lite hit och dit och jag har nollkoll på den exakta temperaturen. Greisingen har 0,05% noggrannhet och det borde ge mig lite mer sanningsenliga mätningar. Ett projekt över julen blir att se vad mina övriga termometrar visar gentemot en ganska korrekt temperaturmätning. Jag vet däremot att kontrollboxen på bryggverket visar en halv grad fel och det är helt OK. Däremot är lakkärlet ett sorgligt kapitel. Jag har också löpt en wortometer som jag kopplar till utslangen på min motstömskylare som används för att snabbt kyla ner den kokande vörten. På denna ansluter jag bryggverkets temperaturgivare och får då en temperatur på vörten och därmed veta när jag ska tappa ner vörten i jäshinken. Riktigt geschwint och den gick på endast 199 spänn, jag trodd den var asdyr.

Appropå kontrollbox så behagade denna paja för mig genom att displayen är helt blank och inte visade något alls. Jag har kontaktat Grainfather i Nya Zeeland och frågat om det finns displayer att skaffa som reservdel (ett långskott). Och se på sjutton! Det fanns och skickar en ny till mig som jag kan byta ut. Trots att den treåriga garantin gick ut för en dryg månad sedan får jag ändå denna display utan kostnad. Woow! Det är service och goodwill när den är som bäst. Den kommer att landa om 1 – 2 dagar.

Nu när två öl är fatade så har jag två jäshinkar lediga helt plötsligt och då ska jag brygga ett nytt öl – Brewdogs Punk IPA, som ska in i min kegerator precis som de fatade ölen (West Coast IPA och Personnummer IPA) och då är alla tre tapparna i drift igen. Det som återstår är att lägga min Hittepå IPA på fat. De två 12 liters hinkarna (jästa med två olika jäst) kommer att fatas om cirka 5 dagar då de fat jag startade upp idag ska vara färdig kolsyrade. Dessa två öl ska dock inte ligga på fat utan tappas över på burk. Robert ska hyra en tappningsmaskin för att fylla öl på burk. Det ska bli kul att få testa detta, det har vare sig Robert eller jag gjort innan.

Imorgon blir det träning igen. Cage med seniorerna och sedan fortsätter jag att köra på med julstädningen med en ljudbok. Den jag lyssnar på nu är om Krüger-kraschen och jag har bara 50 minuter kvar innan nästa bok ska avverkas.

 
 

Testad och godkänd

Nu är jag inne i årets sista månad under transportåret 2020. Månaden inleddes med att jag gjorde ett test för Covid19. Tisdag den 1:a december var jag nere på vårdcentralen och tog ett covidtest kl 09:15. Jag fick besked att svaret skulle dröja 2 – 4 dagar. Men icke! Strax efter 21 kvällen efter fick jag ett SMS som berättade att testet var negativt. Jag är normalt inte negativ efter som jag inte gillar det, men i vissa situationer tycker jag det är bra, som vid detta tillfälle. Grejen är att jag betraktas som smittbärare under tiden från det jag tog testet tills jag får besked och hade därför ställt in mig på att det inte blir någon träning denna vecka, men jag hade fel.

Jublande glad kunde jag på torsdagen pallra mig över till Improve, för första gången på en hel vecka och det blev en jävla urladdning, även dagens seniorcage blev också en sådan. Under detta korta uppehåll så inser jag, då jag känner kraftig abstinens, hur beroendeframkallande detta är.

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 december, 2020 i Hälsa, Hemma, Träning

 

Det bubblar i badrummet

Nu är storbryggningen över. Under helgen har Robert och jag bryggt öl för fulla segel. På lördagen bryggde jag en Wesr Coast IPA och en personnummer IPA, Robert bryggde två omgångar med Punk IPA som är jäkligt god (har provsmakat systemets). På söndagen blev det min Hittepå IPA som inte gick som jag tänkt mig eftersom jag fått med mig fel humle och fick ersätta med en annan sort, Men vad gör väl det eftersom det är just en hittepå IPA. Vi får väl se vad det blir, spännande blir det i alla fall. Robert bryggde ett champagne-öl som jag är nyfiken på.

Nu är badrummet hemma belamrat med jäshinkar och det bubblar för fullt där inne. Naturligtvis återstår en hel del jobb i form av fatning, kolsyrning och flaskning. Vi har ett projekt som vi kommer att köra efter nyår. Då ska vi hyra en maskin för att lägga öl på burk och få lite hederlig burköl. Det kan ha vara en kul erfarenhet att få testa det. Normalt föredrar jag fat med tapp och flaska. Att dricka ur flaska ger en lite goare känsla än att dricka från burk (tycker jag). Innan året är slut tänkte jag hinna med en bryggning till.

Imorgon är det december och jag har då exakt fyra månader (121 dagar) kvar till min pension. Jag kan knappt bärga mig. Det ska bli så himla skönt. Men december kommer att bli lite hektisk ändå, Jag ska julstäda och hinna med träningen och allt det där. Denna helg blev det av förklarliga skäl ingen träning men det ska jag ta i gen i veckan som kommer.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 november, 2020 i Ölbryggning, Hemma

 

Storbryggning på gång

Det börjar närma sig helg – igen. Inte vilken helg som helst och inte för att det blir 1:a advent. Nix pix! Det ska bli storbryggning. Robert har kommit loss den helgen och vi ska ner till hans garage och brygga öl, heeela helgen. Det är första gången sedan 10 april som vi kan brygga tillsammans i garaget. Där emellan har jag haft bryggverket hemma och bryggt. Det kommer att bli sammanlagt 3 bryggningar. 2 på lördag och 1 på söndag.

Ölen som ska bryggas är en av mina favoriter Stigbergets West Coast IPA, en klon gjord på bryggeriets egna recept. West Coasten har en strykande åtgång. Sedan blir det en personnummer IPA som bygger på, som namnet säger, mitt personnummer – 560409. Enligt receptet som jag själv totat ihop (baserat på en annan IPA jag gjort ett par gånger). Så kommer beskan (IBU-värdet) att ligga på 56, alkoholhalten blir 04% och färgen på ölet (EBC-värdet) kommer alltså att ligga på 09. Så säger receptet, om det blir så i verkligheten är en annan femma. På söndag blir det en Hitte-På-IPA där jag blandat friskt med malt och humle. Avsikten är att bli av med en del malt- och humleslattar. Receptet har jag också konstruerat själv. Det låter lite blaskigt men jag tror nog att den kan bli ganska god ändå.

Dagen innan, på fredag, ska jag väga upp malt och humle så jag slipper stå och jiddra med det i garaget. Lite mango och apelsin ska också inhandlas och beredas i förväg. Totalt kommer det att produceras ca 70 liter öl denna helg. Det borde ju räcka över nyår. Jösses!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 november, 2020 i Ölbryggning

 

Gråa november

Utan att överdriva så gör november månad verkligen skäl för sitt rykte att vara den där mörka, trista och gråa månaden. Som om det inte varit nog med covid19 så är denna månad mer än lovligt trist och grå och det börjar sakta tära på oss. Det blåser och regnet går på tvären. Bortsett från några träningspass på Improve är det mer eller mindre hemmakarantän som gäller. Igår var jag dock hemma hos Michaela och Niklas för att fira lilla Ida som fyllde 1 år igår. Det var bara vi. Deras andra telning Björn hade fyllt fyra den 24 oktober och det fick ställas in på grunda av… ja, ni vet nog. Det var lite hosta och snörvel, dock ingen covid, men i dessa tider togs det säkra före det osäkra. Av den anledningen kom vi med paket till båda kidsen. Björn uppskattade sitt Lego otroligt mycket med Ida blev förtjust i det blåa snöret som omgav paketet.

Som tur är börjar skitåret 2020 ge sig in på sitt upplopp. Läget med covid19 och nya restriktioner är (just nu) i ett bottenläge, det kan ju bli värre. Själv misstänker jag att det blir ytterligare nedstängningar. Min känsla säger att det kommer att bli så. Ärketomten Stefan Löven ska hålla ett tal på TV ikväll, till nationen. Vojne, vojne!!

Det positiva är dock att Robert och jag ska brygga i garaget nästa helg, både lördag och söndag. Det blir inalles 3 bryggningar, 2 på lördag och 1 på söndag. Recepten är till 95 % klara, en sista kik återstår där. Imorgon planerar jag att flaska min Grolschklon. Alltid något.

 
 

En hälsodeklaration på mig

Det här blir ett långt inlägg.

Den första april 2020 (om 137 dagar) blir jag äntligen pensionär. Jag har räknat ner sedan min aortadissektion 11 maj 2012. Först var tanken att jag skulle ägna mig på heltid åt träning men det blev inte som jag har tänkt mig. Jag har åkt på en hel del krämpor och smällar sedan dess och byggt upp ett gediget ”sjuk-CV”. Den senaste utgåvan kan Ni beskåda här nedan.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är sjukskade-cv-20200913.jpg

Min aortadissektion är som den är och den senaste mätningen av aortan visar att min aneurysm (som jag fick på köpet) har vidgat aortan till 49 mm. Vid 50 mm början man snegla åt ett kirurgiskt ingrepp. Aneurysmen var 43 mm 2012. Så var det det här med hjärtat. Jag har haft både flimmer och fladder. För detta har jag genomgått 5 st kirurgiska ingrepp (ablationer), den senaste i november förra året. Under den resan har jag samlat på mig 32 st elkonverteringar. Så sent som förra månaden besökte jag akuten för flimmer men de tog ingen notis om det. Så besvären poppar numera upp då och då, om än med ganska glesa mellanrum. Det här kommer jag nog aldrig att bli av med till 100 % . Jag har även begåvats med att ha gikt. Det har varit riktigt jäkligt. När det var som värst kunde jag knappt ta mig fram på kryckor. Nu har jag fått medicin för detta och jag har i princip nästa helt blivit av med detta (peppar, peppar).

De problem jag dras med idag är om vi tar det fysiska, artros i båda mina knän som gör mig stel om jag sitter länge. När jag går över till Improve, mitt gym i Partille Arena som ligger lite drygt 250 m bort och tar trapporna upp till plan 3, så har jag leat upp knäna och fått ledvätska där. Då går det bra att träna. På Improve tränar jag uteslutande gruppträningspass 6 till 7 gånger i veckan, främst spinning, cage (en cirkelträning vid en TRX-bur) och skivstång. Jag har aldrig gillat styrketräning, trots att jag behövde det, men cage- eller cirkelträning har ändrat detta och jag har blivit betydligt starkare. Från att för knappt fyra år sedan lyft och kastat en slamball på 6 kg och pustat, gör jag nu samma sak med en 20-kilos, för att ta ett exempel. Armar och axlar har blivit mycket starkare. Trots dessa framgångar har jag nog insett att mina dagar som ultralöpare är över. Dock hoppas jag kunna springa lite igen men inte på samma nivå som förr i tiden. Vikten har ju ökat (naturligtvis) och att gå ner på äldre da’r är inte snutet ur näsan. Men jag har tappat. Jag var uppe på en 108-kilosribba, den har jag nu sänkt till 97 kg och jag jobbar för att gå ner mera. 95 kg är en gräns jag har satt då jag med hänsyn till knän ska kunna våga mig på att börja springa lite grann igen. Det hade varit roligt att kunna klippa en mara. Dock får jag i bästa fall nöja mig med kortare distanser som 10 km eller en halvmara. Träningen på Improve sker kontinuerligt och jag är där i princip nästan alla dagar i veckan. Söndag är vilodag. Men jag har en god grund att stå på om springandet kommer igång igen, det är ett som är säkert. Så stark som jag är nu har jag inte varit under hela mitt löparliv.

Det som jävlas mest med mig just nu är det mentala. 2017 packade jag ihop på jobbet och gick hem. Då var det tvärstopp som resulterade i en lång sjukskrivning som varade i nästan 2 år. I början kunde jag inte förmå mig att träna över huvud taget, trots att jag hade cykelpendlat varje dag, året runt, i 4½ år till jobbet 21 – 23 km enkel väg (beroende på vart jag jobbade). Efter några månader i sjukskrivning fick jag uppbåda all vilja i världen för att tvinga mig över till Improve för att träna. Den förlösande faktorn blev Improves seniorpass som jag hakade på. Ganska snabbt blev dessa pass, speciellt 2 st, klart beroendeframkallande för mig. Ändå fick jag slåss med mina demoner för att pallra mig över dit, varenda gång. Denna kamp för jag än idag. Då glider vi in på mitt huvudproblem – hjärntrötthet.

Efter min aortadissektion så blev jag varnad av sjukvårdspersonalen om att det kunde komma en reaktion långt efter det inträffade, inte ovanligt med flera år efteråt och det var precis det som hände. Under min långa sjukskrivning som kunde jag aldrig återhämta mig helt och har fortfarande inte gjort det. Detta är hjärntrötthet. En åkomma inte klassats med diagnoskod i systemet ICD 10, dock finns den med i det nya ICD 11. Mer om hjärntrötthhet kan Ni läsa här. Med detta som grund är det inte svårt att räkna ut att empatilösa Förnedringskassan tycker detta är blaha, blaha. De tvingade mig till att börja jobba på 50% med en massa förbehåll och i mitten av maj 2019 var jag tillbaka på 50%. Vilken pärs! Jag försökte cykla några gånger men det funkade inte. Jag kunde inte koncentrera mig, det tog timmar innan jag kom igång med de enklaste uppgifterna, saker jag normalt fixat på max en kvart. Möten blev en plåga. På en vecka med halvtidssjukskrivning slungades jag tillbaka i samma läge som jag var i då jag gick hem i juni 2017. Det var då jag insåg att det var kört på riktigt. Jag skulle då vara sjukskriven på 50% fram till mitten av september, därefter på 25% fram till mitten av november och sedan skulle jag jobba på heltid. Detta skulle jag inte kunna fixa på långa vägar. Stödet från mitt företag, HCL, var i det närmaste helt obefintligt. Företagshälsovården hade släppt kontakten med mig under sommaren, trots några besök där. Jag kände mig verkligen sviken och övergiven och jag ville kontakta dem och påminna dem men jag orkade inte, hade inte kraft att lyfta telefonen och ringa. Som grädde på moset hade min gamla dator ballat ur och jag fick vänta fram till början av augusti med en lånedator utan mina specialapplikationer. Det enda jag kunde göra var att köra officeprogram, maila och delta på skypemöten. Så frustrerande! Min linjechef hade bara nyckeltal i huvudet och jag hade noll dialog med honom, han pratade inte ens med Förnedringskassan (han kunde inte svenska eftersom han var indier och handläggaren på FK kunde inte engelska! Häpp!) som i sin tur skällde på mig. Det ska dock tilläggas att han var en trevlig prick de gånger jag lyckades byta några ord med honom. Min plan var att härda ut detta år med sjukskrivningar och sedan gå i pension vid årsskiftet 2019/2020 och lämna all skit bakom mig.

Den strategin kom dock att ändras ganska så snabbt. Exakt en vecka efter att jag hade påbörjat min halvtid kom ett besked från HCL att de skulle säga upp ca 500 personer på grund av arbetsbrist. Initialt fick jag den där djupa dippen som utmynnade i ett stort ”HELVETE!!”. Ganska snabbt insåg jag att detta kanske var lösningen på mina problem. Eftersom jag hade varit anställd länge, var över 55 år så hade jag extra lång uppsägningstid enligt mitt kollektivavtal – 12 månader! Det skulle innebära att jag kunde skjuta upp min pension till andra halvåret 2020 och att jag på detta sätt i princip kunde få ett friår och återhämta mig (igen) och inte börja min pension som ett mentalt vrak. Snabbt tog jag beslutet och jag kontaktade facket och satt de kunde sätta mig på de som skulle kickas. Sommaren gick och i mitten i augusti började uppsägningarna starta. Vi som anmält oss som frivilliga (det visade sig att ytterligare 25 stycken hade tänkt samma tanke som mig) kallades till en förhandling med HR. Alla som var där fick det man hade rätt till utan diskussion. För mig blev det att jag sades upp på grund av arbetsbrist den 1 september 2019 och min anställning upphörde i 31 augusti 2020. Jag blev arbetsbefriad från 1 oktober 2019. Men eftersom jag hade innestående semesterdagar så fick jag ta ut dessa under september. Denna förhandling gjordes den 27 augusti och den 4 september gick jag ut genom porten på HCL för sista gången och även för sista gången i mitt arbetsliv. Min lättnad var av gigantiska mått. För mig var det ett helvete som tog slut där och jag kände ingen som helst saknad över att checka ut. Carina och jag firade på John Scott den kvällen.

Så från den dagen framtill sista augusti i år har jag varit anställd, men arbetsbefriad. Den 1 september skrev jag in mig på arbetsförmedlingen som arbetslös och nu så stämplar jag på a-kassan. Jag hade tänkt att pensionera mig detta datum men försäkringsrådgivaren nästan skällde ut mig för detta tilltag. Hon sa rent ut att jag skulle köra a-kassan eftersom jag hade i princip drygt 6 månader kvar till min pension vid 65 år. ”Du har ju för fan pyntat a-kassa sedan mitten av 1990-talet och du ska ha lite payback!” var hennes ord. Hon var i samma situation som mig och skulle sluta och hon skulle gå i pension två månader senare. Hon hade ju en poäng och jag körde på det. Så nu stämplar jag och jag har faktiskt inte de minsta betänkligheter på det. Att sitta och skicka in jobbansökningar, det gör jag men vem vill anställa en som är drygt 64½ år i dessa tider med massarbetslöshet i covid19:s kölvatten? Så! Nu har jag 137 dagar kvar till det magiska datumet 1 april, 9 dagar innan jag fyller 65 år. Då blir jag pensionär och har inga som ställer krav eller kommer med pekpinnar. Ingen ångest för att överleva kommande arbetsdag, ingen stresskänsla när jag ska gå till sängs för att överleva en ny dag. Den 1 april bestämmer jag över mig själv. Ingen Förnedringskassa, a-kassa eller arbetsgivare kan komma och ställa krav på mig. De kan dra åt helvete, rent ut sagt.

Dock kommer jag att få betala ett pris i form av att jag inte kommer att bli av med min hjärntrötthet till 100%. Jag måste lära mig att leva med den. Jag har trots detta ”friår” fortfarande problem med hjärntrötthet i form av:

  • stora koncentrationsproblem
  • stora problem att komma igång och göra saker jag hade tänkt mig (gäller även ölbryggning)
  • svårt att vistas i stora folksamlingar, gå till större köpcenter
  • blir snabbt trött, även efter saker som jag gjort och tycker är roliga. Bara det här inlägget har tagit mig nästan hela dagen att skriva.
  • Klarar inte ad-hoc-grejer. Att göra saker som jag inte planerat och impulsivt.
  • Glömmer saker och tappar tanken i det jag gör. Måste skriva upp allt
  • Blir stressad av att ha tider att passa. Detta inkluderar även när jag ska gå över till Improve och träna, en kamp varje gång jag ska dit trots att jag vet att detta är min bästa medicin mot hjärntrötthet.
  • Blir fortfarande stressad av att gå till sängs på kvällen
  • Lever hela tiden med en inre oro – att inte få lugn och ro

Slutligen finns det ytterligare en sak som jag lider av – tinnitus. Jag har förvisso haft detta i flera år och som har sin botten i min tid som vapentekniker inom Försvarsmakten. Det var ju en hel del skjutande då och hörselskydden var inte de bästa. De senaste åren har denna tinnitus blivit värre och värre och numera känner jag av ganska stora besvär med detta. Den kommer jag inte heller att bli av med utan jag måste lära mig att leva med den. Jag kan i bästa fall mildra besvären som jag kan med min hjärntrötthet. Hjärntröttheten är också denna starkaste orsaken till att mina inlägg på denna blogg har blivit allt mer sällsynta, men jag tänkte försöka komma igång igen och skriva lite mer här, fast då blir det nog mer om ölbryggning än om träning. Det är i alla fall ett sätt att kämpa mot hjärntröttheten, precis som min träning. Det jobbigaste är att det syns inte på utsidan hur mycket jag kämpar på insidan.

Bortsett från detta så må jag faktiskt bra… 🙂

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2020 i Gnäll, Hälsa, Hjärntrötthet, Vardag

 

I dessa covidtider

Hej där! Än så länge lever jag. I dessa covid-tider är det inte så mycket jag kan göra mer än att hänga vid datorn, brygga öl och träna på Improve. Jo, jag vet, man ska undvika gym och köpcenter. Jag har dock ändå tränat där borta och utan trängsel. Klasserna har minskats i antal och en del har ställts in. Improve har väldigt stora ytor och därmed inte så stor trängsel. När jag går dit har jag på mig ganska så heltäckande klädsel samt handskar. Utrustning spritas innan användning och på de virkelpass jag varit med på har alla hgjälpt till att sprita innan vi börja och så spritar vi av den station vi slutar på. Det har fungerat riktigt bra.

‘Efter passen går jag raka spåret hem och in i duschen. Träningskläder slängs direkt in i tvättmaskinen och jag duschar. Då tvättar jag mig från topp till tå. Jag har covidtestat mig en gång, då var det negativt. Dessutom har jag testa för antikroppar, även det var negativt. Det bevsar två saker. Jag har gjort rätt med alla förebyggande åtgärder och jag kan fortfarande få det med eller utan antikroppar. Förra veckan vaccinerade jag mig mot ”den vanliga” säsongsinfluensan. På så sätt kan jag nästan helt eliminera ”falska covidmisstankar”. Jag har tagit denna spruta sedan min aortadissektion och det finns ingen anledning att inte ta den i år. Allt skydd jag kan skaffa mig är av godo.

Både Carina och jag har dragit ner rejält på umgänge med andra och vistas mest hemmavid (när jag inte tränar). Vi handlar på tider strax efter öppning eller innan stängning. Även om jag tränar på Improve undviker jag dock ställen som Allum och andra köpcenter. Dock blir det ett undantag på onsdag då jag måste dit till Clas Ohlson. Den dagen ska vi besiktiga bilen och då kommer vi efter det köra till Allum och ställa oss på takparkeringen och ta oss direkt in på det plan där Classe ligger. På så sätt slipper vi gå igenom hela Allum för att komma dit. I övrigt handlar vi på nätet så mycket vi kan. Carina tar bilen till jobbet istället för att åka kollektivt. Jag har ytterligare en butik att besöka denna månad – Ölkompaniet. Robert och jag ska brygga och mitt maltförråd har sinat, därför ska jag köpa på mig ett beredskapslager. Dock kommer jag inte att gå runt och botanisera där (som är halva nöjet), utan det blir en in and out-operation (jag vet vad jag ska ha).

Detta mer eller mindre instängda liv börjar påverka oss negativt nu. Vi blir båda lite extra blähäiga och dysterheten ligger som en blöt filt över oss. Till och med Netflix, Viaplay och det andra börjar bli lite boring. Själv har jag tappat sugen på det mesta, vilket inte minst märks här och jag har kvar min hjärttrötthet som gör det riktigt svårt att komma igång med något. Men det är så som det är och det är bara att gilla läget, vare sig man vill eller inte. Vi kommer även att ställa in julträffen på Leos lekland. Var sig vi eller mina kids är särskilt sugna på att dra dit i år. Jag får hitta på något annat istället.

Nu ska jag gör mig iordning för ett dubbelpass på Improve, det är nog detta som håller mig uppe. Ikväll blir det cage cardio i 30 minuter, låter inte så mycket men man är inte lika stor i truten efter det passet. Omedelbart när passet är slut så kliver vi in i cykelsalen och kör 45 min spinning. Inte heller detta är något glidarpass. Jag brukar inte ha någon svårighet att somna på måndagskvällar.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 9 november, 2020 i Hälsa, Hemma, Hjärntrötthet, Träning, Vardag

 

Ett händelserikt datum

Den 1 september är ett datum då stora och avgörande saker inträffar. Det är väl mest känt som att andra världskriget brakade loss i Europa (kineser och amerikanare har ju andra datum för starten av ww2). Men det är inte datum som just nu är intressant för mig, det är helt andra saker.

Först och främst. Den 1 september är Carins och min bröllopsdag. Det har nu gått 8 år sedan vi vigdes i Nösslinge, vid den stora stenen på Eva och Nissen tomt med sjön som inramning. 8 år! Tiden har sprungit iväg och det har milt uttryckt hänt en jäkla massa under dessa år och alla händelser har för varje år gjort våra band starkare och starkare. Hur som helst har vi haft ett lugnt firande av vårat gummibröllop. Vi gjorde det enkelt för oss och gick över till John Scotts, där det inte var någon trängsel och för att vi egentligen inte orkade några större utsvävningar. Och ikväll kunde jag för första gången på en vecka våga mig på att dricka en öl. Ja! Ni läste rätt. Jag har inte tagit en, säger en enda droppe öl sedan förra tisdagen! Visst är jag väl en ”dutti ponke”? Sedan säger det ju sig själv att man ska inte hinka öl när man har njursten, förstoppning och käkar morfintabletter. Trots att det nu var en industrilager som åkte ner till maten så var det en fröjd att få lite vettig dryck i sig igen. Jag kan ju avslöja att en jäshink med 23 liter West Coast IPA står i utekylen på kallkrasch. Hur som helst hade vi det väldet trevligt och vi kunde slappna av lite. Som en liten extra överraskning hängde det lite blommor från Interflora på dörren när vi kom hem från restaurangen. Blommor är Hon milt uttryckt verkligen värd.

Dock blev det smolk i bägaren denna dag. Igår var det min sista dag som anställd på HCL vilket innebär att jag idag ren formellt och officiellt är arbetslös och det först jag har fått göra är att skriva in mig på arbetsförmedlingen och a-kassan. Nu väntar sannolikt 7 månader av lite byråkratiskt krångel och Saurons vakande öga innan jag kan glida i mål som pensionär. Att som 64½-åring hitta ett jobb med tanke på situationen ute i samhället betraktar jag som utsiktslöst och ju mer tiden går, desto mer minskar den chansen. Som jag ser det så är allt jidder över om 7 månader och jag kan glömma allt sådant. Detta är inte bra för min hjärntrötthet. Nu har jag tillbringat stora delar av dagen med att fylla i massa formulär med data om mig själv, mina meriter och erfarenheter etc, etc. Bara det gjorde mig urtrött. Nu är det bara att börja spela spelet. Jag ska köra lite webinars och jag har börjat titta på jobb och jag ska i ärlighetens namn säga att det ser inte bra ut. Tidrapporternas tid har börjat.

 
1 kommentar

Publicerat av på 1 september, 2020 i Diverse, Hjärntrötthet, Jobb, Vardag