RSS

Författararkiv: Ultrastefan

Om Ultrastefan

Ultralöpare som tränar för att komma tillbaka efter en aortadissektion den 11 maj 2012 och andra medicinska bakslag. En överlevare som är van att vara i uppförsbacke.

Kommunal fotograf

Ett fantastiskt fint väder, dock inte lika varmt som igår och en vind som höll temperaturen i schack. Dagens begivenhet var den officiella invigningen av det som först av Partille Kommun benämndes hälsans stig men senare fick namnet Å-rundan. Invigningen bestod av ett litet event i den nya stadsparken som innefattade lite musik, ponnyridning och ett kortare tal. Huvudnumret var dock ett lopp eller rättare sagt 3 lopp eftersom Å-rundan bestod av 3 olika långa slingor. Bävern på 0,8 km, Sländan på 1,3 km och Laxen som mäter 2,2 km. Jag ska vid ett tillfälle traska runt dessa slingor och mät med min Garmin. Den sistnämnda är innehåller nästan hela 6-timmarsbanan, undantaget passagen över Kyrkbron. Loppen var gratis och det var uteslutande barn som sprang, själva eller med någon förälder. En kommande löpargeneration?

DSC03484

Lite karta över banorna…

Jag gick runt där och plåtade med min systemkamera för jag tyckte att det var ett bra tillfälle att träna fotografering på. Rätt som det var kom en kvinna fram och undrade om jag var från någon tidning. Jag sa att jag bara gick runt och fotade för att lära mig lite bildkomponering etc. Det visade sig att hon var från kommunen och var med och ledde arrangemanget. Hon frågade om jag kunde dela med mig av bilderna jag tog och skicka de till henne. Självklart kunde jag det och helt plötsligt var jag ”kommunfotograf”.

DSC03706

Och där klipptes invigningsbandet…

Även om löparna uteslutande var barn så ska det inte på något sätt förringas. Det var ett trevligt arrangemang där Partille hade tagit hjälp av SAIK med löpningen och Kulturskolan som stod för musiken och som även överraskade med en flashmob i form av dansare till en av låtarna som bandet spelade, en riktigt kul grej. Dessutom stod Sandra från Improve för uppvärmning av löparna. De som inte var intresserade av löpning kunde prova lite ponnyridning. Det hela blev en riktigt trevlig tillställning i ett kanonväder (bortsett från blåsten) och jag vill ge kred till Partille för detta och hela den nya stadsparken som blivit väldigt välbesökt sedan den blev klar, där har Partille verkligen lyckats (utom de stående stenblocken som är riktigt farliga).

DSC03766

Glädje vid målgång…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 21 april, 2018 i Diverse

 

Varmt och gott.

Mitt ryggvärk ville inte släppa, trots insmörjning med voltarensalva. Av den anledningen avbokade jag dagens seniorpass – cirkelträning i cage. Jag har inte den minsta lust att rodda ytterligare skador och rehab, mitt sjuk-CV är omfattande nog som det är. Av den orsaken blev det en ganska lugn fredag och det blev häng i uterummet där jag lade mig tillrätta och läste en bok. Så exemplariskt, Värmen har kommit och glad för det är jag. Dock var jag tvungen att på grund av min hudcancerhistoria plocka fram mina UV-kläderr och min UV-hatt. Solen är ju de facto minst lika stark nu som  under sommaren. Så trots denna goa värme kan jag inte få vara helt nöjd. Typiskt! Hur som helst, nu förbereder jag grillen. Carina har köpt hem ett par riktigt fina entrecoteskivor. Det blir basen i vårat fredagsmys…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 april, 2018 i Hemma, Rehab & skador, Vardag

 

Bryggarslöjd

Vaknade upp trött och eländig och insåg ganska snabbt att jag begåvats med lite lätt ryggont. Troligtvis har jag sovit i någon skev position. Den var inte värre än att den kunde avhjälpas med en Voltaren. Det kan också vara ännu en biverkning som jag normalt borde få om jag käkat statiner, vilket jag inte gör. Ska kolla upp detta lite mer noggrant och göra en anteckning till kommande läkarbesök. Jag väntar otåligt på en kallelse.

Denna dag har jag fixat lite med gaskopplingar till kolsyretuberna. Jag har haft problemet att när jag ska byta till olika funktioner, att jag måste skruva upp slangklämma  och dra av slangen från manometern, trycka på den andra funktionen och dra åt slangklämma. Ett jädra jidder som jag inte tycker är så kul då jag ska buteljera kolsyrat öl från fat till flaska. Jag har hört mig för på Ölkompaniet om snabbkopplingar men sådant hade de inte och det föll i glömska.

Men så visade Robert mig sin lösning. En snabbkoppling han hade snott från sin tryckluftsslang till sin kompressor och som passade klockrent. Sagt och gjort, iväg till Jula och köp några sådana. Dessa har jag nu monterat och satt dit en slang permanent på regulatorerna med snabbkoppling. Nu är det bara att byta hej vilt. Flaskning kommer att gå mer geschwint och det kommer också att gå snabbare. Varför i h-e tänkte jag inte på detta själv? En hundralapp och problemet var löst. Nu har jag snabbkopplingar och en mottrycksfyllare till en totalkostnad av ca 150 spänn och därmed redo att buteljera.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 april, 2018 i Ölbryggning, Hälsa

 

Mottrycksfyllare

Dagen startades med att åka till Östra och lämna diverse blodprov. Det ena för att stämma av njurvärden med anledning av min nya medicin, Multaq. Det andra är allmänna värden som blodsocker, kolesterol etc, vilken troligtvis kommer resultera (känns så just nu) i en avhyvling av min läkare. Annars har jag tillbringat dagen i trötthetens tecken. På eftermiddagen tog jag mig samman. Robert swischade förbi på väg hem från jobbet med en ask borr. Jag behövde en 1,5 mm borr för att borra ett längsgående hål i en silikonpropp. Syftet var att göra en så kallad mottrycksfyllare för att kunna tappa kolsyrat öl från fat på flaska. Köpa en sådan kostar 995 spänn. Efter att ha kollat på Youtube såg jag den lösning jag nu håller på med. Efter att ha borrat hålet tryckte jag en PE-slang (hårdplast) genom hålet på silikonproppen som jag anslöt till partykranen som följde med Corneliusfatet. Naturligtvis var jag tvungen att prova underverket. Som de erfarna hade påpekat så blev det mycket skum då jag fyllde första flaskan. Men när jag fyllde den andra flaskan fungerade det perfekt! Kostnad för hela kit:et stannade på en knapp femtilapp. Klart godkänt! Tillsammans med min Beergun kommer det nu att gå geschwint att flaska öl.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 18 april, 2018 i Ölbryggning, Hälsa, Hemma

 

Senior-hålligång

Idag blev det den första träningen efter praktfiaskot vid Partille 6 timmars. En cirkelträning med seniorerna, alltid lika roligt och omväxlande. Just nu kommer detta att bli den enda form av träning jag genomför. Så tisdagar med cirkelträning och fredagar med Senior Cage kommer att klassificeras som heliga hos mig. Dagens träning skedde dessutom med betablockaren (bisoprolol) i kroppen vilket märktes. Det gick ju fan inte att komma över 100 slag. Toppnoteringen blev 105 slag (57% av max). Tja det är väl så här det kommer att vara ett tag framåt. Bara att hacka i sig.

Fram emot eftermiddagen kände jag mig lite småkass och fick parkera på sängen för en liten lur. Nå’nting i kroppen är det och det är något som inte stämmer. Hur som helst så kommer det inte att bli tunga fysiska aktiviteter på ett tag, bara de två pass jag nämnt. Efter en halvtimma var jag på benen igen och gjorde lite baconlindad beer-can-burger på grillen till mina LEK-vänner som kom på besök ikväll. Dessa sköljdes ner med hembryggt öl eller ett glas vin. Yummie.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 april, 2018 i Familj och Vänner, Hälsa, Träning

 

Ölshopping och tvångskarbonering

Dagens stora begivenhet blev en inköpstur till Ölkompaniet. Där inhandlade jag 10 kg pilsnermalt och två specialmalter på vardera halvkilot samt lite olika humle och jäst. Nu har jag ingredienser till 3  olika bryggningar. Jag köpte även en gaskoppling med backventil som ska hindra att ölet slår tillbaka upp i manometer då man tvångskolsyrar. Dessutom ett plaströr som jag ska dra genom en silikonpropp och på så sätt få en mottrycksfyllare, vilket innebär att jag kan tappa kolsyrat öl från fat till flaska. En sådan kostar normalt strax under tusenlappen. Silikonproppen kostade 18 spänn och plaströret 15 spänn. En viss prisskillnad. Det ska bli intressant att prova detta. Jag har kollat på denna lösning på Youtube.

Efter besökte gled jag in på Swedbank vid Kvillebäcken och fiskade upp Carina som avslutade sitt dagsverke och vi kunde åka bil tillsammans hemåt. Väl hemma blev det nedvarvning med häng i uterummet och en kall. Bara att öppna min nya kyla och hala ut två bärs. Kölsch till Carina (Hennes nya favorit) och en Frankisk lager till mig. Medan vi satt där passade jag på att tvångskolsyra mina två Corneliusfat med Carinas beställningsöl till Hennes födelsedag. En New Zeeland Pilsner (förvisso gjord på extrakt) som döpts till C57 (Carina 57 år). Jag kolsyrade på knappt 3 bar och gungade faten i knäet under 5 minuter vardera. Nu får de stå ett dygn för att ”lugna” ner sig och sedan är det drickfärdigt och färdigt att tappa på flaska. De ska få stå fram till månadsskiftet maj/juni. Erfarenheten av detta har visar sig att det är värt den väntetiden. Nästa öl ska bli en mindre batch på ca 10 l av en Mosaic IPA med ett humle som ger en frisk mango/ananassmak. Spännande. Och sysselsättningen under sommaren är tryggad.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 april, 2018 i Ölbryggning, Diverse, Hemma

 

Total systemkrasch

Nu är denna helg över och kanske även ett löparliv. Ja! Det lät neggigt, men det är så jag känner nu och det går väl över också antar jag. Samtidigt är jag en realist. Helgens övning och stora begivenhet var 6 timmars-loppet i Partille igår. Och det gick verkligen inte som jag hade tänkt mig. I och för sig hade jag på förhand insett att med två månadeers hjärthaveri med medicinering att det inte skulle vara möjligt att springa maratondistansen. Inriktningen blev för mig att kunna hålla igång i 6 timmar. Plan B var att nå halvmaran och plan C var att hålla igång 3 timmar. Det blev inte plan D eller E heller. Det blev en total krasch, jag skulle vilja kalla det en systemkrasch.

Vädret var inte att klaga på näst intill ett perfekt löparväder. Kanske lite kylig snålblåst den första timmen men inget som besvärade. Arrangemanget var kanon, som vanligt när Reima och Peter är igång och många deltagare. En riktigt bra stämning. Carina fick slänga in handduken på grund av en förkylning och lättare feber. Hon var verkligen i uselt skick. Svåger och svägerska kom till start med yngsta dottern. Tjejerna körde 1 timmarsloppet. Jag och svågern startade i 6 timmars.

Starten gick och jag lufsade iväg i ett riktigt makligt tempo (eller vad man nu ska kalla det). De första 5 – 7 varven (ett varv = 927 m) gick helt OK och kändes problemfria. Jag hade tagit ut min betablockare 2 dagar innan men hade kvar Multaq. Jag tittade en hel del på min Garmin och det var pulsen jag höll koll på. Den uppförde sig precis som den skulle. Gick kontrollerat upp mot ”marschtempo” och parkerade sig där. Någonstans vid 6 – 7:e varvet började jag känna en konstig trötthet, trots att pulsen visade ”rätt”. Jag gick en kort sväng och lade mig sedan i det gamla lunket igen. Men så började pulsen parkera på lägre nivåer, för att efter ett tag hoppa ner till ytterligare lägre nivå och sedan var det OK igen. Höll inte min Multaq som den hade gjort på träning innan? Ett par varv till och helt plötsligt hoppade den ner till strax under 70  slag och det kändes lite ”brôtigt” i bröstkorgen. Jag slog av och gick och det hoppade tillbaka i normal rytm. Inte svårt att lista ut vad som pågick. Det hade då gått en liten dryg timma av loppet och jag tog genast beslutet att kliva av efter 3 timmar. Det fick räcka för idag. Jag lufsade på igen och vid 10:e varvet började vänster knä verka och då gjorde jag också insikten att jag hade glömt att ta med min kombo med Alvedon och Voltaren (så jävla orutinerat). Det var en och en halv timma kvar av dessa 3. Samtidigt sjönk pulsnivån ner till strax under 90 och jag kände mig fysiskt bra men jävligt trött. Dessutom började det verka lätt i höger höft. I allt detta började tankarna på hjärtoperationer kontra medicinering, min framtid som löpare, nu är löparkarriären över etc, etc ta överhanden och jag dalade ofelbart ner i gropen igen. Totalt kaos i kroppen och totalt kaos i skallen. Jag fungerade inte längre och det blev ohållbart och jag var tvungen att parkera mig på en parkbänk i några minuter. Jag tittade på klocka och det hade gått drygt 1½ timma. Att det inte skulle funka i ytterligare 1½ timma kunde även en förståndshandikappad blåmanet räkna ut och ganska omgående ändrade jag beslutet till att stanna vid varvningen. Det var barra det att 10 m innan varningsmattan så dök Rammstein upp i mina hörlurar och jag fortsatte utav bara ”farten förbi. Då blev det slutliga beslutet att kliva av vid 2 timmar och vid nästa varning hade det gått ganska exakt 2 timmar och därmed var loppet över och med viss sannolikhet är min löparkarriär.

Efter målgången drog jag mig till minnes att en mycket vanlig biverkning av Multaq var att den kunde bidra till att det pumpades mindre blod per hjärtslag – en form av hjärtsvikt, vilket kunde förklara lite av det inträffade men jag tycket ändå att det verkade konstigt med pulsförändringarna. Hur som helst så tog jag mig hemåt efter målgång och lite eftersnack för att duscha,  byta om och också ta den betablockare jag skippat på morgonen. Då gjorde jag upptäckten! Jag hade ju för fan glömt att ta multaq! Inte konstigt att pulsen hoppade runt eftersom det hela var rejäla arytmier som jag var ute efter. Det gick rysningar genom kroppen när jag insåg detta och att jag hade levt mycket farligt. Med dessa insikter dyker naturligtvis tankarna upp om min framtid som löpare. För ärligt talat. Mina förutsättningar för att hålla på med ultralöpning, Ironman och andra skojsigheter ter sig just nu som en dröm och det som skrämmer mig är att detta i högsta grad kan bli verklighet.

Det är nu så att jag HAR fått tillbaka mina arymtiproblem, gjort en elkonvertering. Multaq har satts in för att reglera och blockera de signaler som löser ut hjärtarytmier. Just nu är detta en tillfällig löning tills jag träffar kardiologen. Då ska vi utvärdera medicineringen och eventuellt titta på andra lösningar i den kardiologiska verktygslådan, kirurgi, fortsatt medicinering eller vad det nu kan bli. Därför tycker jag det inte är så neggigt att förbereda sig på att det kanske är slut med uthållighetsidrotter. Problemet är bara att jag ska försöka landa detta i huvudet. Helgens lopp gav mig (utan att ta ut något i förskott) tydliga indikationer om vad som väntar mig. På gott och på ont. En huvudfråga för mig som jag grubblar mycket över är då att jag skulle vilja göra en sista Ironman om 2-3 år, men klarar kroppen detta och om den gör det är det i så fall  värt det? Jag har insett att jag står inför ett vägskäl och det kommer att sluta på samma sätt oavsett vilken väg jag väljer. Den enda skillnaden är att den ena vägen kommer att vara max 3-5 år till. Så visst har jag en hel del att bearbeta under min utbrändhet.

 

 
5 kommentarer

Publicerat av på 15 april, 2018 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning