RSS

Författararkiv: Ultrastefan

Om Ultrastefan

Ultralöpare som tränar för att komma tillbaka efter en aortadissektion den 11 maj 2012 och andra medicinska bakslag. En överlevare som är van att vara i uppförsbacke.

Utvärdering av hjärtablation

Nu har jag drällt hemma utan att göra någon större nytta och hade planer på att haka på dagens spinningpass på Improve, kvart över elva, för att känna lite hur det känns. För en gång skull sov jag länge och slog upp mina blå strax efter 10. Jag hann knappt hunnit ge Carina den obligatoriska god-morgon-kramen och fått i mig det obligatoriska morgonkaffet, när telefonen ringde. Det var Niklas! Nu hade det äntligen blivit en liten tös till barnbarnskaran. I helsicke heller! Han hade tänkt att åka till Leos lekland och undrade om jag ville haka på. Självklart. Lille Björn har gått hemma i fyra dagar och var milt uttryckt överfylld av energi som behövde tappas av. Robert och lilla Milla skulle ansluta för de behövde komma ut och få lite miljöombyte eftersom lille Teo ligger på sjukhuset. Skit i spinningen! Det här passet kommer att bli tuffare.

Sannerligen! Blev det inte så, också! Att hänga på denna treåring upp och ner i olika banor, kasta sig ner för rutschkanor, det tog bra. Svetten rann om mig men pulsen låg stabilt och ur den synvinkeln var det inga problem. Det verkar som om vitrockarna har gjort ett bra jobb denna gång. Vilket jävla röj! En treåring och en tvååring körde skiten ur farfar idag. Hoppas verkligen detta håller i sig, då kan jag kanske kasta ut Multaqen för gott. Vilken oväntad men härlig vändning på denna annars regniga och urtrista höstdag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 november, 2019 i Familj och Vänner, Hälsa, Träning

 

På jourcentralen

Det har ju inte funnits någon större anledning att skriva att det inte hänt något bara för att fylla ut bloggen. Jag har haft problem med pinkeriet efter ablationen. Det svider fortfarande när jag kastar vatten, fast inte så jag behöver steppa runt på tårna. Det är hanterbart. Däremot har jag haft kraftiga stötar av smärta från vänster njurtrakt och som strålat ut runt, ovanför höften. Senast idag, när det dessutom kom ett par bloddroppar då jag var på muggen bestämde jag mig för att söka vård. Lösenäseklibiken på Kyrktorget i Partille är utesluten. De kunde inte ens värpa fram en akutläkare denna vecka. Efter konsultation med 1177 fick jag rekommendationen att söka till jourcentralen som öppnade kl 17, det gjorde jag.

Jag kom dit 5 minuter innan öppning och där stod en lång kö framför nummerlappsapparaten bevakad av två securitassnubbar. Kl 17 kom en sköterska ut och deklarerade att de inte förlänger sjukskrivningar och skriver ut starka mediciner, därefter gavs klartecken till att ta nummerlapp. Alla satt i stängda bås och när jag slunkit igenom granskningen och kassa fick jag gå igenom dörr som var fjärrstyrd av hon i kassan. Det kändes som jag gick in på en anstalt med hög säkerhetsklass.

3 timmar senare gick jag ut med ett recept på antibiotika och egentligen kom man inte fram till något nytt. Jag fick dra storyn ett antal gånger för de var lite trögfattade. Det positiva var att jag fick mitt operationssår omlagt med nytt plåster och jag jag betade av några timmar på min ljudbok om Gustav Mannerheim. Tja, det var det mest dramatiska dessa dagar.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 november, 2019 i Diverse, Hälsa, Rehab & skador

 

Slappardag

Mårten gås idag. Inget jag firar, förvisso har jag smakat på svartsoppa ett par gånger. Det var väl hyfsat OK men inte mer. Dagen har varit riktigt tråkig bortsett från att jag varit ute två gånger och kollat kolsyrningen på mitt senaste lättöl. Jag hängde med Carina bort till Coop, mest för att få en nypa frisk luft som gjorde gott för mitt hostande som fortfarande är besvärligt. Det gör ont när jag hostar och nyser. Som grädde på moset gör det fortfarande ont när jag pinkar och jag misstänker att jag begåvats med en urinvägsinfektion efter alla försök att sätta katetrar. Det blir till att hänga på låset imorgon och ringa vårdcentralen för att få det kollat, samtidigt ska jag även passa på att få nytt plåster över såret i ljumsken. Hela insidan av mitt lår är ett enda stort blåmärken, en jätteblaffa. Men det blir ju så när jag stå på waran (antikoaguleringsmedicin). Det ska bli intressant att se hur läkningen går. Läkaren sa att jag fick inte träna på en vecka och på fredag ska det i så fall vara OK att starta upp igen och då ska två villkor vara uppfyllda. 1: Operationssåret ska vara läkt. 2: Förkylningen ska vara borta. I övrigt har jag glott på Netflix och Viaplay, kul men inte en hel dag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 november, 2019 i Ölbryggning, Diverse, Hälsa, Hemma

 

Väntar på sexan…

Denna dag har jag känt mer än lovligt ömklig. Den här lilla(?) förkylningen jag har dragit på mig tar riktigt styggt. Det värsta är hostan och det enda vettiga jag åstadkommit denna bläiga dag var att ta mig till apoteket och hämta ut lite piller som jag ska knapra på i 60 dagar efter operationen, dessutom passade jag på att handla lite specialplåster till mitt operationssår i ljumsken. Carina var med och vi tog även en sväng  in till Coop och handlade lite. Hostan tar hårt på mig och nu börjar det göra ont i nedre delen av bröstkorgen. Inte mycket med fabbon idag men det är bara att baxa sig framåt. Min erfarenhet från ultralöpningen är att efter en dipp kommer uppgången, jag får ge det en vecka till.

Störst fokus idag är att få höra av min yngste son som enligt beräkning ska bli tvåbarnspappa idag och jag ska sexbarnsfarfar. Jisses! Trots allt elände de senaste dagarna får jag med denna vetskap inse att min tid på jorden har utfallit bra. Nu återstår det ju några timmar på dygnet men ”risken” är att den lilla tösen som är på väg kan kapa sin farmors födelsedag (11 november).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2019 i Familj och Vänner, Gnäll, Hälsa

 

Hemma igen!

Exakt kl 12 idag lämnade jag avdelning 13 på Sahlgrenska där jag eftervårdades efter hjärtablationen. Det var en rejält tilltufsad Stefan som gick ut därifrån. Just nu lider jag lite av efterverkningar som lättare bröstsmärta och dessutom en pågående förkylning, bestående av det vanliga snörvlet, frossa och det där. Jag är milt uttryckt trött som fan. Men det värsta med denna förkylningen (eller vad det nu kan vara) är dessa hostattacker som jag faktiskt är riktigt rädd för. De kommer utan förvarning och jag tappar kontrollen över dessa attacker. Under de flesta attacker tuppar jag av eller blir totalt utslagen. Rädslan som drabbar mig är att de kraftiga krängningar jag får under dessa attacker är så kraftiga att en slamsa kan lossna från den trasiga aortaväggen och segla iväg och täppa till något, även att jag kan få en ny dissektion alternativt att aortaaneurysmet vidgar sig. Detta är den stora anledningen jag skyr alla som bara misstänkts ha någon bacill. Och jag blir alltid lika förbannad på folk som ser ut som ras och säger: ”det smittar inte” Hur fan kan de veta om det? Nu gäller det att brotta sig igenom detta (också).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 november, 2019 i Åsikter, Gnäll, Hälsa, Hemma, Hjärntrötthet

 

Ett nytatuerat hjärta.

En lång dag är till ända. Klockan 7 i morse gjorde jag entré på kardiologens dagvårdsavdelning. Omgånde sattes förberedelserna igång. Diverse blodprov och så skulle det sättas en kateter i urinröret. Det enda momentet denna dag som jag gruvade mig för. De gjordes två försök och sedan blev det att tillkalla urologen. Av tidigare erfarenhet så visste jag att de kunde vara lite mer brutala. Så var fallet men hon som satte katetern var snabb och effektiv. Så var den pärsen över. De satte också en PVK som inte heller den gick geschwint. Jag är ganska svårstucken och idag var det extra besvärligt, mer än vanligt (naturligtvis). Försenad med ca 20 minuter rullades jag i oprationsalen. Där skulle narkossköterskan sätta en infart till. Hon lyckades inte och slog sig ihop med narkosläkaren. De letade efter någon bra åder, de övervägde till och med att använda ultraljud för att lösa uppgiften. Läkaren hittade till slut ett ställe att sätta infarten på. När hon lade nålen tillrätta så lättade jag bokstavligen från bordet och det kändes som jag fick en kraft ektrisk stöt som fick hela underarmen att surra ända ut till fingerspetsarna. Hon hade gått på en nerv och hon var helt förtvivlad. Jag tappade räkningen på hur många gånger hon bad om ursäkt. Jag gjorde mitt bästa för att trösta henne. Shit happens.  Både läkaren och sköterskan misströstade eftersom detta, att sticka folk, är deras adelsmärke. De sa att de har inte träffat på en sådan tålig patient, vilket jag tog som en rejäl komplimang. Efter denna fadäs drog de igång och det gick som tåget och jag vaknade upp på uppvaket.

Jag hade ont i ryggen då jag låg platt och hade inget stöd för svanken. Grejen var att jag skulle ligga still i 4 timmar efter ingreppet. Ca kvart i två rullades jag in på vårdavdelning 13, där mötte Carina upp. Det var inte över än. Nu hade jag så ont i ryggen att jag fick en liten morfinspruta när jag hade 1 1\2 timma kvar av sängkarantänen. Nu fick jag lite mat som kom precis lagom till när jag fick resa mig upp. Dessutom fick jag en lättöl till maten, iskall. Den gjorde att jag glömde mina vedermödor. En enda sak återstod. Jag skulle pinka när de dragit ut katetern. Jag hade druckit mängder. Kaffe, cola, saft vatten mm och väntade tills jag blev rejält pinkenödig. Eftersom de rotat runt i urinröret med katetrar gjorde mer än vanligt rejält ont. Efter en hel del vånda kunde jag tömma blåsan. Nästa besök på toa ser jag inte fram emot . Nu återstår det att se hur det går de närmaste veckorna.

 
 

Da’n före da’n

Först av allt. Grattis på födelsedagen, Farsan. Du är saknad. 102 år sedan pappa föddes idag, men jag fick bara ha honom till 17 december 1972 då cancern stal honom från mig när jag var endast 16 år fyllda. Så är det och det är inget jag kan ändra på.

Idag gjorde jag mitt sista träningspass (30 min spinning) på ett tag. Imorgon ska jag ju inte till Sahlgrenska och göra en hjärtablation eller om jag ska uttrycka mig lite slarvigt – tatuera pumpen. Jag har väntat länge på detta och hade hoppats på att detta skulle vara fixat i våras. Men så blev det inte, hur som helst har VGR:s kvarnar malt färdigt och spottat ut detta tillfälle åt mig och då hugger jag som en kobra. Återkommer med mer om detta imorgon eller övermorgon. Dagen till ära har jag inte ens tagit en lättöl till maten.

Det som inte varit kul är min smärta i foten. Vaknade i natt och det värkte oavsett hur jag försökte parkera denna fot. Till slut blev jag tvungen att gå upp och jag måste använda krycka. När jag gick upp kunde jag också konstatera att jag hade en ganska rejäla värk från vänster njure (i trakten av den) som sedan eskalerade på morgonen. Det jag gjorde var att smörja in foten med voltarensalva och det hjälpte hyfsat, så pass mycket att jag kunde somna om. Men på morgon eskalerade min ”njurvärk” och det hade lagt sig som ett band från navel runt om till ryggraden på vänster sida. Vad detta är kan jag enbart spekulera i. Njursten uteslöt jag ganska snabbt. Den smärtan kommer plötsligt, är mer intensiv och strålar ut från en liten punkt. För mig återstod då två teorier. Antingen är det en biverkan från kontrasten som sprutades in vid gårdagens CT då den går via njurarna eller också så skulle det kunna vara en slamsa från aortadissektionen som letat sig genom en artär bort mot mjälten och parkerat sig (jag hade detta som komplikation vid min aortadissektion 2012 då jag fick en mjältinfarkt). Dock tror jag mer på den förstnämnda teorin för jag har druckit mycket idag och nu har det lugnat ner sig.

Men tro inte det var slut på jävelskapet. Helt plötsligt brakade min nya gamingstol ner i golvet då ett hjulfäste hade givit med sig. Den var nästan 1½ månad gammal. Det var inget annat att göra än att rulla ner stolhelvetet till Elgiganten där jag köpte den och som endast ligger knappt 500 meter bort. Undrar vad folk tänkte som såg en snubbe som drog på en skrivbordsstol utmed Säveån? Det var inget snack, jag fick tillbaka köpesumman i form av ett presentkort. Helt OK för mig. På vägen hem gick jag ner i källaren och hämtade upp min gamla stol och här sitter jag nu. Snart dags att krypa till kojs men jag undrar hur mycket sömn det blir i natt för nu börjar fotjäveln på att verka igen. Imorgon lär jag nog få sova i några timmar i alla fall.