Det har varit en riktigt social helg och vilken action. Igår var Carina och jag hemma hos Moa och Robert och åt en riktigt god lunch. Lilla Milla pockade på uppmärksamhet och det fick hon. Man besöker inte barnbarn och tro att man ska få sitta stilla. No way. Efter maten var det raka spåret ut i sandlådan för diverse övningar.
Idag var det dags för dop. Det senaste tillskottet, lilla Ida skulle döpas i Stora Lundby kyrka i Gråbo. Jag måste säga att det var nog det mest actionladdade dopet jag varit med om. Prästen förättade dopet på ett enastående kontrollerat sätt när resten av barnbarnsskaran (utom Teo – 4½ månad) gick loss i kyrkan, ett stället som de helt klart förväxlat med Leos Lekland. Trots stora ansträngningar från föräldrar svärmade runt där framme. Jag stod och videofilmade och hade ett rent helvete med att hålla kameran stilla (jag hade glömt stativet hemma) och inte skratta ihjäl mig när jag beskådade hela föreställningen. Milla ropade borta vid altaret: Fajfaj kom! Senare var hon nere i bänken och klängde på mig. Vera hängde på min rygg. Idas storebror Björna for runt där framme och och gjorde ett försök att ta sig upp i predikstolen, som avvärjdes. Ja! Det var verkligen en upplevelse som jag sent kommer att glömma. Det fanns ju en orsak att man inte håller ett dop idag under en högmässa.
Efter dopet var det fika på Kyrkans gård. Följden av detta närings tillskott blev att kidsen fick ny energi. Som tur var fanns det en sal i källarvåningen med tjockmatta och ribbstol där dessa kunde få avyttra all den energi de hade och det var inte lite. Jag kan inte annat än att le. Om jag hade en tiondel av deras energi skulle jag nog kunna fixa en Ironman igen. En helt oförglömlig helg.
Ö(U)ltrastefan - Överlevaren 