RSS

Kategoriarkiv: Familj och Vänner

Allt som handlar om min närmaste familj och mina vänner

Senior-hålligång

Idag blev det den första träningen efter praktfiaskot vid Partille 6 timmars. En cirkelträning med seniorerna, alltid lika roligt och omväxlande. Just nu kommer detta att bli den enda form av träning jag genomför. Så tisdagar med cirkelträning och fredagar med Senior Cage kommer att klassificeras som heliga hos mig. Dagens träning skedde dessutom med betablockaren (bisoprolol) i kroppen vilket märktes. Det gick ju fan inte att komma över 100 slag. Toppnoteringen blev 105 slag (57% av max). Tja det är väl så här det kommer att vara ett tag framåt. Bara att hacka i sig.

Fram emot eftermiddagen kände jag mig lite småkass och fick parkera på sängen för en liten lur. Nå’nting i kroppen är det och det är något som inte stämmer. Hur som helst så kommer det inte att bli tunga fysiska aktiviteter på ett tag, bara de två pass jag nämnt. Efter en halvtimma var jag på benen igen och gjorde lite baconlindad beer-can-burger på grillen till mina LEK-vänner som kom på besök ikväll. Dessa sköljdes ner med hembryggt öl eller ett glas vin. Yummie.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 april, 2018 i Familj och Vänner, Hälsa, Träning

 

Nya öl att brygga

Påskveckan inleddes med cirkelträning tillsammans med seniorerna. Som vanligt ingen plats för vila och efter de två svettiga varven fick vi en utmaning: köra jägarvila i lite drygt 3 minuter. Det var väldigt många som fixade detta, själv klarade jag det med ett nödrop.

På sena eftermiddagen tog jag en tur till ölkompaniet för att inhandla ingredienser till mina två kommande öl samt att fylla på kolsyretuben. Dock fanns ingen utbytestub kvar så jag får göra ett nytt besök där på fredag till Carinas stora förtjusning eftersom Hon då får åka bil hem, precis som idag efter en del övertid. Jag ska brygga två stycken testbatchar på vardera 5L. Den ena är en ale gjord på enbär, döps till enebärs, som tydligen ska vara riktigt smarrig till grillat och som verkar bli en höjdare. Det andra ölet är ett midsommaröl, döps till summernight, där jag ska tillsätta lite citronmeliss tillsammans med amarillohumle och jag tror att det kommer bli ett härligt friskt öl som balanserar beskan med syrlighet. Om det faller väl ut blir det en tur till garaget och bryggning i min Grainfather.

Jag är riktigt nyfiken på resultatet av dessa. I övermorgon släpper också mitt pålagda alkoholstopp efter elkonverteringen och klockan 00:01 korkar jag då upp min Frankiska lager för den första provsmakningen. Min tanke är att ta med den till torsdagens föredrag om mätmetoder och mikrobiologi för en djupare analys. Dessutom vill vår teacher, Simon, som presenterade ölet för oss, provsmaka.

20180403_192227

 

Till minne av Anders

Idag var det meningen att jag skulle kört en 9 timmars spinning för cancerfonden under eventet ”Vi kämpar för livet”. Men nu satte ju det här jävla hjärtfladdret käppar i hjulet och jag tvingades kasta in handduken på grund av dels fladdret, dels på grund av betablockeraren. Jag måste ha ett par dagar till för att den skiten ska sätta sig. Kanske kan jag köra en Vasaloppsspinning till söndag, om inte så i lite lugnt tempo. Jag får se. I värsta fall kan jag avboka det. Oavsett vad andra tycker och att jag inte kan styra arytmin ser jag detta som ett fruktansvärt nederlag, men jag får helt enkelt acceptera ett faktum. Jag må förlora detta slag men för den sakens skull behöver jag inte förlora kriget.

Det som var ännu mer surt och rörde upp känslor hos mig var att den sista timman av dessa nio tillägnades min vän Anders Nilsson som gick bort i cancer i höstas, 39 år gammal. Åt helvete för tidigt. Anders träffade jag för första gången under den första Rosa Dygnet spinningen, Han blev sedermera involverad i arrangemanget och arrangör. När jag låg på sjukhuset efter aortadissektionen kom han och hälsade på mig. Vi pratade ett tag då han sa att det skulle bli ett Rosa Dygn igen och undrade om jag skulle vara med. Sedan undrade han om han och jag kunde köra ett pass ihop. Jag blev häpen. Det var knappt 5 månader dit och jag låg i en sjuksäng med en söndersliten kroppspulsåder och proppad med mediciner. Svaret blev att jag skulle tänka på saken för jag visste inte hur min situation skulle utveckla sig. Jag visste ju inte ens om jag kunde träna då. Men innerst inne hade jag bestämt mig och hornen hade växt ut. Klart som fan jag skulle försöka. Anders erbjudande planterade ett hopp inom mig som växte sig starkare och starkare. I slutet av oktober satt han och jag på instruktörscykel, jag hade då kört 19 timmar av de 25 då jag äntrade en av ledarcyklarna tillsammans med Anders och vi körde ett pass där vi berättade om våra resa. Anders om sin Crohns sjukdom och jag om min aortadissektion. En av mina absolut största segrar och det var Anders förtjänst som gav mig hoppet tillbaka och styrka att ta mig upp ur gropen.

Trots att jag inte kunde cykla, åkte jag bort till STC Backaplan och var med denna sista timme till minne av honom, som åskådare. Det blev en rejält känslosam historia för min del med mycket tårar och att se en topmcykel med en skylt ”Teamcykel – Stefan Manning” gjorde inte saken bättre. Ett fantastiskt bildspel tillsammans med texter från den minnesbok vi som snabbt sattes ihop och som han fick innan cancer tog honom för evit rullades upp på väggen. En mycket stark och känslosam upplevelse och tårarna flödade, men jag kände att jag trots allt fick komma dit och ta farväl av honom. Anders! Du har fått mig att kämpa igen och göra ett nytt försök! Tusen tack! Vila i frid kompis!

20180225_170406

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 februari, 2018 i Familj och Vänner, Träning

 

Guld och stavgång

Vilket uppvaknande! Strax efter 8 genomförde jag dagens lucköppning i ansiktets övre regioner. Carina var redan upp och hade precis fått klart morgonkaffet. Jag masade mig ner och knäppte på TV:n och ramlade rätt in i damernas skiathlon, några minuter innan det var skidbyte. Det var inte svårt att vakna till med en kopp kaffe och denna högklassiga underhållning i realtid. Minsann tog inte Charlotte Kalla ett guld igen och dessutom passerade Gunde Svan i medaljligan. Hon är grym den tjejen. Lika intressant var det att följa Ebba Andersson som i sin OS-debut höll på att ta en bronspeng. Imponerande! Vi lär nog få se mer av den damen.

Strax efter det åkte funktionskläderna på och jag drog ut på ett stavgångspass. Det bar iväg till Humlebadet via Kåhög. På hemvägen gick jag genom Jonsereds samhälle, via Stärtered och sedan under E20 vid Anneberg och hemåt. 11,5 km, några hundratals meter längre än Humlebadet t.o.r. 2 tim, och 3 min lade jag på det här. Vädret var kanon. Lite halvklart där solen visade sig lite till och från. 2 plusgrader och en mycket svag vind. Däremot utlovas skitväder till imorgon.

Väl hemma stod en hyrlastbil från OK parkerad utanför huset och jag kände igen den där filuren som gick runt där. Det var Mikael, min näst yngste avkomma. Å fan! Var det idag Niklas skulle flytta. Jag hade missförstått och trodde att det skulle ske söndag, nästa helg. Så var icke fallet. De hade i princip packat ihop och skulle köra iväg och jag kunde inte hänga på för jag var svettig och lite tom på energi. Jag får hjälpa till lite senare. Shit happens. Men Robert, Mikael och Niklas hade fixat detta bra.

Hur som helst så märker jag att det börjar bli lite lättare att ta sig ut på träningspassen. Jag måste fortfarande piska mig själv men behöver inte jobba lika hårt med det som för en månad sedan och det är ju bra. Likaså hetsar jag inte med att komma igång med löpningen. Stavgången är ett mycket underskattat och kanonbra komplement. Löpningen kommer när den kommer. Dock har jag under stavgångspassen lagt in ett par korta moment där jag springer mycket lätt. Mest har detta varit i uppförsbackar och några enstaka på plan mark, mest för att testa och det har gått förvånansvärt bra.

En annan rolig insikt är att jag har blivit starkare i överkropp och armar, vilket i höstas var en milt uttryckt överdimensionerad bristvara. Nu känner jag skillnaden. Detta har jag mina cirkelträningspass med seniorerna att tacka för samt min sjukgymnast Marits övningar. Denna mycket gradvisa ökning i träningen har gett mig ett litet bättre välmående. Men realistisk som jag är inser jag att vägen till hel rehab och att komma tillbaka  till ett normalt arbetsliv är extremt lång och målet för det kan jag inte skymta men jag kan konstatera att jag är på rätt väg och att den resan har jag påbörjat, om än fortfarande i blygsam skala. I sådana här situationer är det viktigt att bara kunna ta ett litet steg än ett sotrt kliv. Striden går vidare.

 
1 kommentar

Publicerat av på 10 februari, 2018 i Familj och Vänner, Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning

 

Dropkick Murphy’s och OS

Det har minsann varit händelserika dagar denna vecka. Speciellt igår. Jag öppnade dagen med ett stavgångspass, sedan var det då dags för mig att casha in min Fars dags-present. En biljett till Partille Arena för att tillsammans med Robert och Moa, Niklas och Moas bror lyssna på Dropkick Murphys, Flogging Molly och Glen Matlock. Den siste, originalmedlem av det kultförklarade punkbandet Six Pistols. Dock blev han en liten besvikelse. Jag hade väntat att han skulle komma med ett backup-band men han äntrade scenen och satt på en stol och spelade akustisk gitarr med lite country-touch. Men! Det var ju inte Six Pistols. Grabben hade verkligen ändrat inriktning. Fast jag fick höra Good Save the Queen, fast på akustisk gitarr. Väldigt annorlunda.

Därefter äntrade Flogging Molly scenen. Och jäklar! Vilket tryck det var! Det gungade och svängde rejält. För mig var denna grupp en helt ny upplevelse och det var första gången jag hörde dessa. har inte ens lyssnat på dem på Spotify. Men det var verkligen en riktigt positiv överraskning. De spelar en slags hårdrock starkt influerad av irländsk folk- och pubmusik, väldigt likt Dropkick Murphys som avlöste Flogging. Även här var det ett riktigt röj. De spelade låt efter låt oavbrutet uppehåll mellan låtarna. Inte en enda död punkt. Stämningen på golvet var kanon. Folk hoppade runt och dansade, det var svårt att stå stilla. Killarna var ute mellan varven och hämtade några öl för att krydda det hela.

27788870_10155986292137416_1967734357098932544_o

Dropkick har jag lyssnat lite grann på. Men jag fastnade lite mer för Flogging Molly. Deras musik var lite gladare och melodiös. Dropkick är lite hårdare i sin musik, men det är också riktigt bra. Det blev en kanonkväll på arenan med grymt bra musik. Riktig musik till skillnad från mello. Tack så jättemycket för denna present.

Idag var det seniorträning på Improve som blev en riktigt tung tillställning då gårdagens ölintag gjorde sig påmint med all önskvärd tydlighet. Men när jag gick därifrån var alla de känningarna som bortblåst. Nu har jag duschat, ätit lite av Carinas mästerliga korv stroganoff och kollar på invigningen av OS. Det blir en lugn fortsättning på fredagen. Promise.

 
 

Grattis Mamma!

Idag skulle mor min fyllt 97 år om hon hade levat och kanske gett fan i cigaretterna. Men den 13 november 1996 fick hon betala priset och i ter dagar låg hon och kippade efter andan innan hon gav upp. 3 dagar jag aldrig glömmer. Jag rökte själv då vid den tiden. När vi lämnade rummet tog jag upp det halva paket jag hade i fickan och slängde i närmaste papperskorg. Sedan dess har jag inte tagit en enda cigg. Eva (min dåvarande fru) och jag rökte och slutade med detta många gånger och så blev det ett paket till semester för att dyrt och hederligt sluta röka på nyårsafton. Vårat stående nyårslöfte. Men den dagen – den 13 november – kastade jag paket helt efter det jag sett de senaste tre dagarna. Och aldrig har det varit så enkelt att sluta och jag hade inget som helst röksug de första veckorna. Eva hängde själv på efter ett par veckor och vi är båda rökfria.

Det går att sluta röka, det behövs inga nikotinplåster, nikotintabletter eller vad det nu kan vara. För är motivationen riktigt stark, som i mitt fall, blir det en ganska enkel match. Idag är jag verklig total-anti mot allt vad cigaretter, tobak och snus heter. När jag känner doften av cigarettrök mår jag nästan illa, än värre då lukten sitter i kläderna efter att någon varit ute och rökt. I min värld är det så här döden luktar. Att börja röka är ett medvetet val (oavsett det är grupptryck eller inte). Att sluta röka handlar om ren inställning och vilja. Hade cigaretterna kommit till oss idag, skulle det troligtvis vara narkotikaklassat. Jag är definitivt för ett totalförbud mot tobak.

Dessa inbitna rökare som ylar högt över att de är förföljda och inte få röka någonstans tål jag inte. Ofta rör det sig om karaktärssvaga personer som inte vill ta tag i det. Varför ska omgivningen utsättas för denna skit bara för att de inte kan fatta vettiga beslut. Säger man till någon idag i exempelvis en busskur om att denne kan röka på utsidan, och det spelar ingen roll i hur vänligt det påpekas, så åker man på en åthutning. Det är dagens mentalitet. Men jag skulle vilja se hur stora i käften de är när de ligger i dagar i en sjukhussäng och kippar efter andan för att dö långsamt i en utdragen drunkningsdöd.

Nog om det. Båda mina föräldrar har lämnat mig alldeles för tidigt i cancer. Dessutom har min familj drabbats (även underteckna) i mer eller mindre omfattning. Av den anledningen kommer jag att sitta på cykeln i 9 timmar under eventet ”Vi kämpar för livet”. Jag gör det jag kan för att dra mitt strå till stacken när det gäller att utropa cancern och den 25 februari gör jag det i 9 timmar. Då kommer jag ha mina föräldrar med mig i tankarna.

Så grattis på födelsedagen mamma och vila i frid.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 februari, 2018 i Åsikter, Familj och Vänner, Hälsa

 

Försöker komma tillbaka

En händelserik månad, men samtidigt inte. Hur går det ihop? När det gäller ölbryggning har de mesta åkt ner i flaskor. Jag har en batch kvar som ska gå samma öde tillmötes den allra närmaste tiden. Sedan ska jag tillsammans med Robert finurla ut vad vi ska brygga nästa gång. En av de batchar som jag flaskat är ett lättöl där alkoholhalten hamnade på ca 2,1 & och det är jag nyfiken på. Skulle den falla väl ut kommer jag nog att göra en större omgång som jag kan ha att bjuda på till de som är tvungna att köra bil. Det som ska ner i flaska nu är en klona av Oppigårds Amarillo som Robert och jag bryggde 30 december och som jag är grymt nyfiken på. När den tappas så är den drickbar, den ska bara kolsyras. Den 15, denna månad, var Robert och jag på en ölbryggningskurs (fick den i julklapp). Mycket bra sådan och det var nog bra att jag hade bryggt lite innan för nu kunde jag få ett par frågetecken uträtade.

Vad gäller träning så kan man väl säga att jag har hållit mig flytande. Jag har kommit igång med stavgången och jag tränar oförtrutet med seniorerna på tisdagar och torsdagar. Ett löppass har jag mäkta med (förbannat segt sådant) och jag kommer inte att springa mer förrän jag kryper ner under 100 kg-strecket (2,2 kg kvar dit). Stavgången får bli mitt knark istället. Så visst! Jag håller näsan ovanför vattnet.

Hälsan är inte mycket att hurra för. Jag känner mig under isen och orosattackerna duggar tätt. Sömnen är en slumpgenerator, någon natt sover jag som en stock, andra nätter kantas av mardrömmar och annat elände. Det positiva är väl att jag ska slippa jiddra med mitt jobb och att de verkar ha velat färdigt så att jag kan få lugn och ro. Jag stressar upp mig för minsta lilla hitte-på som dyker upp som gubben i lådan. Det är inget bra. En vän till mig skulle visa ett youtube-klipp där en kille pratade om något med företag. Det var 20 min långt och efter 5 minuter så kunde jag inte höra hans ord längre, utan de övergick i ett enda stort brus, bara att stänga av. Snabba svängningar klarar jag inte och det går ju stick i stäv med tempot ute i samhället idag. Det blev även en date med min doktor som utan omsvep och prut förlängde min sjukskrivning, något jag mottog med lite blandade känslor. Tanken på att gå tillbaka finns ju där, samtidigt inser jag att det hade inte funkat. Jag hade suttit där som en fågelholk, speciellt om jag inte kan ta in 20 minuters prat. Bara att acceptera. Däremot blev hon jäkligt sned på mig när hon redogjorde för mitt kolesterol som skjutit iväg till 8,8 och fick vatten på sin kvarn eftersom hon tjatat på mig om att ta statiner. Något jag försökt men biverkningarna är vedervärdiga. Då sa hon frankt att om jag inte ska ta dessa statiner så är det ”training eller motion every day” som gäller. Ingen diskussion där. Med min aortadissektion så är jag ju inte dummare än att jag själv inser allvaret och att jag måste nog redovisa resultat tills nästa gång vi träffas.

Jag kommer att ta mig tillbaka på banan, men det kommer att ta tid och det kommer att få ta den tiden det tar.