RSS

Kategoriarkiv: Familj och Vänner

Allt som handlar om min närmaste familj och mina vänner

Förlängning

Det har hänt lite saker den senaste tiden, jag har bara inte orkat skriva. Den mentala tröttheten är kvar men jag har sakta lyckats få igång en form av kontinuerlig träning och det är ju bra. Min doktor säger att jag ska idka fysisk aktivitet och det rådet lyder jag ju. Det har varit mest koncentrerat på fysisk styrka i form av cirkel- och cageträning för seniorer. Där emellan har det blivit några löparpass också. Det sistnämnda har jag dock retat mig på lite, för hur jag än vrider och vänder på’t, så kan jag inte komma under ett snittempo på 8 minuter per kilometer. Normalt drar jag runt på 7 – 7:30-tempo utan större problem. Då slog det mig att Ezetrolen jag äter är boven i dramat.

Jag har även hunnit med att bevista en bröllopsfest som vänner till Carina och jag höll i lördags. De hade gjort på samma sätt som Carina och jag. Gift sig lite grann i enkelhet och vid ett litet senare tillfälle kört en fest. Mycket trevligt.

Idag har har jag haft ett återbesök hos min doktor och hon förlängde min sjukskrivning till den 26 januari nästa år. Det var ingen som helst diskussion och jag får foga mig i detta vare sig jag ville eller inte. Just idag var jag inte på något protesthumör, samtidigt tog jag upp detta med Ezetrolen och jag fick godkänt att ta ut den. Samtidigt jag var uppe på Östra passade jag på att lämna ett blodprov för att följa upp detta. Jag hoppas nu att detta ger effekt och att jag även blir av med andra misstänkta bieffekter som exempelvis förstoppning och sömnstörningar. När jag kom hem ringde jag Försäkringskassan bums som jag hade lovat dem och redogjorde för sjukskrivningen. Handläggaren lämnade lite information till mig också om vad som gäller vilket jag tyckte var bra. Efter det var jag totalt färdig och somnade på soffan mer eller mindre bums.

Med dagens besked och äventyr hoppas jag nu att kunna slappna av lite och fokusera mer på återhämtning och träning. Trots att jag har varit hemma i 2½ månad nu, så har det varit lite si och så med detta. Det tar tid att landa och varva ner, att hitta en vardagslunk utan en massa hållpunkter. Jag börjar skönja ett visst mönster men tyvärr är det fortfarande långt kvar innan jag är framme. Kanske kan detta resterande år ge mig den respiten jag hoppas på.

 

Mentala fantomsmärtor?

Igår var Carina och jag ute och gick på det milt uttryckt kuperade motionsspåret i Bergsjön. Dessa 2,3 kilometer går man banne mig inte runt utan att få puls och bli svettig. Ett varv räckte gott och väl. Idag var jag ute och försökte mig på en Kåhögsrunda. Det krävdes trots allt att jag måste övervinna en mental barriär, vilket jag dock lyckades med. Själva springandet i sig var ju inga problem, men det går bedrövligt långsamt 8:10 per kilometer, men runt kom jag. Just nu är det viktigare att övervinna mentala trösklar än att snitta kilometertiden. Icke förty så stör det lite ändå. Lite senare kom jag att tänka på att min kolesterolsänkande medicin – Ezetrol – kan ha ett finger med i spelet. En av biverkningar är bland annat förlust av muskelmassa och muskelstelhet. När jag skärskådar min träningsdag bok och blickar igenom mina pass denna sommar (som jag i princip kan räkna på mina fem fingrar), så kan jag se att denna temposänkning inträffar i samband med att jag börja äta Ezetrolen. Hmmm….

En annan sak jag undrar över, är om man kan ha mentala fantomsmärtor? Det är så här, att om jag inte skulle ha varit sjukskriven så skulle jag börja jobba imorgon igen efter semester. De senaste dagarna har jag haft en hel del ångest, precis på samma sätt som om jag skulle börja jobba. Men jag ska ju inte det, jag är ju sjukskriven för bövelen! Varför har jag då detta? Det är det här jag menar med mental fantomsmärta. Kan det verkligen vara så? Hur som helst är det ganska jobbigt. Men även detta ska jag besegra. Med samtalet med mina kollegor på jobbet i fredags så inser jag hur rätt beslut jag fattade när jag kastade in handduken den 3 juli.

 

5 underbara år

Denna dag som främst är Carinas och min bröllopsdag och som vi firar för femte gången, blev ganska hektisk. Jag startade upp med att gå ett pass på Improve – Cage för seniorer och där fick jag återigen veta att jag levde. Det är en tuff träning fördelat på 18 stationer som duvar mina olika delar av kroppen, inte minst överkroppen. Jag avskyr verkligen styrketräning (som är så nödvändig) men denna träningsform är faktiskt roligare och jag drog mig till minnes mina sejourer nere på I-trim 2010 då jag också insåg hur bra den var. Seniorvarianten passar mig bra eftersom den är lite snällare mot mina trasiga blodkärl.

Jag han knappt komma hem förrän min chef på jobbet ringde. Dels för att höra hur jag mådde, dels för att gå igenom en blankett som Försäkringskassan skickats och som jag tydligen skulle fylla tillsammans med honom. Nå’t utlåtande från arbetsgivaren om rehab som jag inte fattade så mycket av. Även handläggaren på FK sa att det var en blankett som inte var så självklar att fylla i. Men han hade grävt i detta tillsammans med HR och fyllt i och nu stämde han av det med mig och jag tyckte att det verkade bra så vi körde på den. Jag är mest intresserad att få den ur världen och därmed få en sak mindre som hänger över mig. Medan jag ändå var i farten samlade jag ihop mig och ringde även mina teamkollegor och hade en pratstund med båda och fick lite skvaller till livs. Av det jag fick höra så var mitt beslut att kasta in handduken mer än 100% korrekt. Jag hade inte pallat många minuter. Efteråt var jag helt slut av denna mentala anspänning som dock ändå slutade positivt.

Några timmar senare blev det ändå dags för dagens höjdpunkt. Jag mötte upp min helt fantastiska Hustru vid busshållplatsen och därifrån pallrade vi oss de ca 100 meterna bort till John Scott i Partille Arena. Nu skulle vi fira vår 5-åriga bröllopsdag med en god bit mat (och dryck naturligtvis). Vi parkerade vid ”stambordet” (bord P26) och kopplande av pratade och åt. Vi båda undrade lite grann vart dessa 5 år hade tagit vägen, det var ju inte så länge sedan vi gifte oss. Eller…? 5 år är ju ändå 5 år, men vi har ju varit tillsammans i 12 år. Detta hann vi reflektera på medan vi åt. Jag är ju en lyckans ost. Hade jag inte haft Carina vid min sida under alla dessa år så hade jag banne mig inte suttit här med förståndet i behåll. Hon har stått bakom mig i ur och skur och jag har emellanåt stöttat Henne. Ju mer tiden går, ju starkare blir vår relation. Den Kvinnan är tonalt outstanding. Ja! Jag vet! Jag har sagt detta förut, men det tål att upprepas och det kan aldrig sägas för många gånger. Tack älskade Fru för att Du finns i mitt liv och för att jag får var Din gubbe. Det är få förunnat att få det så bra som jag har det med Dig.

DSC00419

DSC01395

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 september, 2017 i Diverse, Familj och Vänner, Hälsa, Jobb

 

Huset fullt

Denna dag ett liv. Den sista augusti och för mig markerar det sista dagen på sommaren. Tidigare år har ju dock visat att september bjuder på en fin indiansommar, vilket jag hoppas att det infrias i år. Hur förvaltade jag denna dag då? Jo! Den gick på ett familjetema. Jag fick ett riktigt finbesök idag eller rättare sagt tre finbesök. Alla mina tre barnbarn kom hem och hälsade på. Sådant gör underverk i min själ. Att se, krama och hålla i dessa tre små knoddar De är ju bara så underbara och det går ju inte att stå emot deras charm (och varför skulle jag försöka stå emot?). Lite kul att se föräldrarna jag runt och hålla koll på de som kan förflytta sig själva och rensa undan allt under en meters höjd som jag har missat. Jag kommer själv ihåg hur det var när de var små, det kom också några flashbacks.

Trots regnandet på utsidan (det vräkte inte ner som igår) hade jag startat upp grillen och bjöd de hårt arbetande föräldrarna på varsin baconlinda-beer can burger. Lite senare på dagen anslöt mina svärdöttrar Linnea och Michaela samt min son Robert. Så det var high life ett tag och jag bara mös. Även om jag hade det supertrevligt och var uppfylld av livskvalité så ska jag erkänna att jag var lite trött efteråt, men det var det värt. Imorgon stundar en annan högtidsdag och den går inte av för hackor….

DSC02356a

Lilla Milla -1½ månad

DSC02381a

Vera – nästan 14 månader

DSC02382a

Björn – 10 månader

DSC02355a

Snart är Milla med i leken…

DSC02375

Två av mina svärdöttrar (den tredje tog kortet), min yngste son och alla tre barnbarnen…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 augusti, 2017 i Familj och Vänner, Hemma

 

Packat och klart

Nu har vi snott ihop våra grejer för kommande vecka. Jag ser fram mot avkoppling i denna vecka som kombinerar fysisk aktivitet (som jag bara älskar), vackra omgivningar och tystnad. Mindfulness i ett nötskal. Bättre behandling för utbrändhet kan jag nog inte skaffa mig. Det har ju naturligtvis varit lugnt här hemma också och uppfyllt med många lugnande tillfällen. Två gånger denna vecka har det varit date med mitt yngsta barnbarn och igår dessutom med två av mina söner där vi hade en härlig och avkopplande kväll.

Det enda störmomentet är min totala brist på träning. Träningen denna vecka har varit totalt och absolut noll! Tre gånger har jag bokat pass på Improve men jag har varit tvungen att kasta in handduken och avboka, min skalle fixar helt enkelt inte detta och trots att jag varit hemma i drygt en månad så går skallen fortfarande runt som en jävla fidget spinner och det minsta oväntade som dyker upp ökar varvtalet ofelbart där uppe. Därför är kommande vecka helt livsnödvändig för mig och jag hoppas också kunna komma ut ur denna hemska bur som inte låter mig få träna. Jag vet ju hur bra det är men ändå mäktar jag inte. Dessutom har jag haft ett par rejäla gräl med vågen – en olycka kommer sällan ensam.

 
 

Lilla Milla

Carina och jag var på Allum för några ärenden inför vår stundande resa till Grövelsjön. Vi passade då på att göra en liten visit hos svärdottern. Men avsikten var ju naturligtvis att få träffa mitt ”nyaste” barnbarn – Milla – 3 veckor gammal. där satt jag med detta lilla knyte och kunde inte göra annat. Hon var väl inte på sitt bästa humör (hungrig) men hon kom till ro snart. Där satt jag och bara tittade på henne, vilken underbar liten varelse och jag kunde inte ta blicken från henne. Jag var helt uppslukad av henne, vilken Lisa för min själ.20170807_161643[1]

 
2 kommentarer

Publicerat av på 8 augusti, 2017 i Familj och Vänner, Hälsa

 

Salong Farfar

Nu har äntligen Carina gått in i en 4 veckors semesterperiod och jag kan njuta av Hennes sällskap under dessa veckor. i firade detta igår med att ta en sittning på John Scott’s (så klart). Med lite mat och några öl. Yummie. Lite lustigt det där. I måndags när jag var på bio och kollade in  så smet jag på O’Learys vid Centralen för att vänta  in Carina och passade på att ta en ö  där också. När jag satt där och sippade på min öl kunde jag konstatera att det var ett herrans liv och ganska stökigt (som det i och för sig ska vara på en pub) och jag fann inte den där avslappnade känslan. På John Scott’s i Partille är det inte så. Det är förvisso folk där med och lite musik i bakgrunden samt sport på storbildsskärmarna (undrar hur TV skrivs i plural obestämd form?). Där kopplar jag av på  ett helt annat sätt. För mig är det ett smultronställe, inte bara för ölen, utan mer för att kunna varva ner. Med andra ord hade vi en riktigt bra kväll där, igår och Carina fick en bra kick-off på sin semester.

Idag drog jag ner till stresspalatset Allum. Jag  har aldrig gillat det stället och går dit endast om det behövs och jag har ett ärende dit. Idag var det så. Min färd gick till Telenor-butiken, där jag hade för avsikt att förlänga mitt abonnemang och skaffa mig en ny lur, de hade en drive på detta. Jag var ute efter en Samsung Galaxy S7 Edge men det fanns inga kvar, vara en telefon med rosa färg, då fick det vara. Det kommer säkert fler tillfällen vid Black Friday och julrushen.

Väl hemma blev detta slappande i soffan ett tag. en stund senare kom Carina och frågade om jag kunde klippa Henne. Gulp! Hon ville bara toppa lite grann. Men eftersom Hon frågade så fanns det ju en portion av förtroende. Det var bara att anta utmaningen. Sagt och gjort. Hon parkerade på en pall och jag gjorde så gott jag kunde i denna frisörsdebut. Om jag får säga det själv, blev det ganska OK. Själv tyckte Carina att det blev lite väl kort (tycker inte jag) men Hon blev ändå ganska nöjd (i alla fall vad Hon sa). Så nu har jag fixat min första kund i Salong Farfar. Puhh!!!