Vi är inte så många

Så var även denna helg till ända. Det har varit en konstig helg, men ändå hyfsad. Jag har ändå kunnat träna hyfsat. Det märks att medicinerna tynger mig, men jag lyckas ändå att hålla igång. Jag känner mig jättenöjd med detta även om det inte är på en nivå jag önskar. Men just nu förmår jag inte så mycket mer. Jag gör så gott jag kan, så att jag känner mig nöjd.

Mina tankar kretsar just nu inte så mycket runt träning, för där kan jag inte göra mer än vad jag gör. Det mina tankar kretsar runt den senaste tiden, är detta med min bok och sist men inte minst den patientförening vi håller på att bilda. Med de kontakter jag har haft och det som jag läst den senaste tiden, inser jag hur få överlevare vi är och följaktligen vilken jäkla vi överlevare har haft och hur få vi faktiskt är. Vi är verkligen tacksamma för den andra chans vi har fått. Själv är jag lyckligt lottad som kan vara fysiskt aktiv, det är inget som är självklart bland oss överlevare. Jag vill förvalta min andra chans, inte bara för att träna och komma tillbaka på banan, utan även att hjälpa till med att sprida kunskap och se till att våra överlevare hittar vår förening. De måste få veta att de inte är ensamma. Hoppas att några överlevare läser denna blogg, i så fall hör av Er så skall jag hjälpa till.

 

Hård stavgång

Idag var det dags för ett träningspass och en fajt mot Cordaronen. Stavgång stod på dagordningen. Det var ett fint väder ute ca 22 grader och solsken. Naturligtvis kunde jag inte njuta av detta utan var tvungen att ha heltäckande klädsel. Fan vad jag är trött på det. Denna dag valde jag en längre tur. Upp till Humlebadet och tillbaka, 11,3 km. Det gick väl ganska hyfsat. Det var under de sista två kilometerna som jag hade problem med både blodtrycksfall och andfåddhet. Konstigt nog ingen yrs el. Totalt gick jag denna sträcka på 1:58. Trots biverkningarna som motarbetade mig som ett gäng gladiatorer kände jag mig ändå uppåt. Det är en skön känsla att kunna ge fingret åt en pillerburk och i förlängningen åt Västra Götalandsregionen som gör sitt bästa för att försämra min livskvalité. Jag är nöjd, för idag visade jag att de inte kommer att knäcka mig. Att jag känner mig mer trött än vanligt beror nog på min dåliga sömn.

Igår kväll gick det inte att somna (biverkning) och när jag väl var på väg att somna, började jag att torrhosta (biverkning). Till slut somnade jag men drömde en hel del mardrömmar för jag sov oroligt och vaknade en gång av dessa (biverkning). 12 dagar kvar till besöket då jag skall få en köplats (förhoppningsvis). Västra Götalandsregionen försöker allt för att töja ut vårdgarantin.

 

Atleterna är tråkigt

Igår kväll satt jag och tittade på Atleterna på SVT och jag vet inte om jag har lust att följa det längre. Det är en ganska slätstruken show och den fångar mig inte. Det enda som irriterade mig av momentet bågskytte då snubben skulle skjuta sin sista pil. Då kommer programledaren in och säger att han måste få 7 poäng för att gå vidare och han var nervös innan. Varför skulle just han få den psykningen innan han sköt. De andra deltagarna blev inte psykade. Det tyckte jag var ganska osmakligt. Dessutom kunde deltagarna följa de andra parens framträdande och dra fördel av det. Så var det inte i grenarna innan och därför visste den där snubben som skulle skjuta sista pilen vad som gällde. Då behöver inte en programledare för första gången i hela programmet gå in och psyka. Jag hade blivit fullständigt vansinnig om jag varit utsatt för det. Näe, jag tror jag släpper denna serie – inget att se. Jag skulle hellre vilja se en ny omgång av ‘Mot alla odds’, där finns de riktiga kämparna.