RSS

Schwarzbier och hjärtfladder

Jaha! Så var det dags igen! Efter träningen igår fick jag hjälp med att flytta ett par större saker från ett förråd vi hyr, hem till vår egna källare. Ett förråd vi ska avveckla. När jag var tillbaka så var jag helt jäkla slut. Trött och orkade inget. Efter osedvanligt lång tid ramlade polletten ner. Jag har ju för fan åkt på ett nytt hjärtfladder. Som vanligt drog jag på mig pulsbandet och kollade av på klockan. Jodå! Pulsen rullade på med samma intesitet jag hade på cage-passset och därmed var irritationen ett faktum. Frågan var om jag kunde brygga med Robert dagen efter. Efter lite dividerande kom jag fram till att det skulle kunna funka. Och i morse bar det av till garaget. Det är ju bättre att brygga lite bärs än att vika minst 8 timmar på en akut. Det fanns också andra orsaker till att jag väntar med aktutbesöket. Jag kanske återkommer till detta längre fram i veckan, det är en riktigt lång historia.

Idag blev det alltså Schwarzbier i bryggverket. Detta mörka lageröl har jjag haft ii tankarna länge. Det är inte lättbryggt. Normalt har jag mäskat ölet i ca 60 minuter på 66 – 68 grader. Nu mäskade jag i fem steg där jag mäskade med olika tidsintervaller och för varje steg höjde temperaturen. Det här kan jag endast göra på ett bryggverk och det är hart när omöjligt att göra hemma på spisen. Även koktiden är längre, 75 minuter mot normala 60 minuter. För första gången använder jag en rostad kornmalt till basmalten så att ölet blir i det närmaste svart. Det blev ett riktigt spännande projekt. Robert hjälpte mig med tunga lyft och att få hem hinken. Jag ska ju inte lyfta tungt med hjärtfladder. Nu står hinken inne i jäskylen och styrtermostaten är inställd på 11 grader. Det är ju en lageröl och detta ska jäsas på ett temperaturintervall på 10 – 12 grader. Startvärdet på den specifika vikten blev lite högre än i receptet (1.066). Risken är att ölet får lite högre alkoholhalt än det receptet är byggt på. Det blir nu en spännande väntan i några vekor för att se hur resultatet blir. Mitt lättöl däremot, ser ut att gå till färdigjäst och indikerar en alkoholstyrka på 2,3 – 2,5 %. Helt OK.

En annan kul sak var att våra nya bryggarkompisar, Fredrik och Johan, kom till garaget och hälsande på med lite fika. De håller formelartade på att installera sig. Två goa killar. De är helt grymma på att bygga utrustning och besitter ett stort kunnande. De brygger just nu i batchar på ca 60 liter. Men de ska bygga ett bryggverk på 200 liter. De har 3 stycken 200 liters-kärl i garaget. En mycket spännande resa att följa. Idag skulle de flaska en mycket fruktig IPA som vi fick ett smakprov på. Jäklar vad gott! Vi fick en demonstration av deras mottrycksfyllare, Hippo. Robert och jag har funderat på att skaffa en sådan. Det slipper vi nu för den kan vi  låna. Jag hade många frågor och lärde mig en hel del idag och fick en hel del av det jag gjorde bekräftat. Mysfaktorn har stiger dramatiskt i garaget. Det här ser ut att bli riktigt givande och kommer absolut att föra min nya hobby framåt.

 

Vilse i vitlandet

I morse vaknade jag upp med en värkande vänsterfot. AAJJJ! Men när jag gått runt lite så släppte värken. Eftersom denna värk infann sig redan igår kväll hade jag avbokat mitt pass med seniorerna. Till min glädje kunde jag konstatera att jag var fit for fight och kunde i morse boka mig igen. Passet gick riktigt bra och det var inga som helst problem och det var jag evigt tacksam för. För ovanlighetens skull hade jag hörsnäckan till telefonen inkopplad och det fanns en bakgrund till det (jag som normalt är totalallergisk mot telefon på träning).

Igår skulle jag varit på en ultraljudsundersökning klockan 19. Klinfys, uppgång D 1 trappa upp. på Östra sjukhuset. Men det var inte en käft där. Konstigt, klinfys ligger ju i A i trappa upp. Jag gick till stället märkt med D (som ligger intill A). Nu var det en lång korridor som böjde av i 90 grader och slutade vid en stängd dörr som var märkt med: ”Rum för avsked”. Hmm. Det här stämmer ju inte. Jag gick upp till klinfys på A-uppgången och där var det helt igenbommat. Inte en käft där. Då kom en man ut (som senare visade sig vara läkare). Han såg att jag såg ut som ett frågetecken och erbjöd liite hjälp. När vi tittade igenom kallelsen såg han felet. Jag skulle till Sahlgrenska och INTE Östra. Hinner jag dit? Jag tittade på klockan som precis då slog över från 18:59 till 19:00. Game over. Läkaren ringde ner till Sahlgrenska och sa att jag var på fel ställe. Allt stämde ju i beskrivningen. Klinfys, 1 trappa upp, D låg ju förvisso intill A på Östra och jag trodde det var en annan väg till mottagningen på grund av den sena timmen. Han förklarade att de höll på med köförkortning. Under veckan skedde det på Sahlgrenska och på lördagar var det på Östra. Vi kom överens om att de skulle ringa och ge mig en ny tid imorgon (dvs idag), därför hade jag med telefonen för jag ville inte missa det.

Ett par minuter innan passet började ringde då telefonen och jag hörde en ganska fnissig sköterska i andra änden som fixade en ny tid den 23 april och tidigare om det fanns ett återbud. Hon sade lite glatt att jag var inte den första och definitivt inte den sista som gör den grejen. Själv kunde jag inte låta bli att flina. Lesson learned. Precis när vi avslutade samtalet, började mitt cage-pass. Slutet gott på denna, faktiskt, ändå lite muntra historia.

Under eftermiddagen har jag suttit och knåpat med receptet för söndagens bryggning i programmet Beersmith. Receptet, en schwarzbier, har jag nedskrivet i ett Worddokument och jag vill överföra det till Beersmith. Originalet är från en tysk ölsajt och jag är inte heller bevandrad i tyska bryggartermer (inte Google translate heller). Detta är nog det mest avancerade öl jag ger mig på. Det ska mäskas i 5 steg och sedan lagerjäsas i kyl vilket innebär att jag måste koppla in styrdonet till kylen, det var ett tag sedan jag använde den. Jag måste noog konsultera manualen där. Jag hade vissa besvär med att skapa ett mäskschema eftersom jag aldrig skapat en egen mäskprofil. Dessutom var jag tvungen att skruva lite på maltnotan och humlegivorna för att få till rätt beska, färg och alkoholstyrka. Nu är receptet till 95 % klart, bara ett par småjusteringar återstår. På söndag ska det bryggas och om ca 4 – 5 veckor kan jag avsmaka och bedöma resultatet. Spännande.

 

Öltider och ultraljud

Som vanligt är det upp och ner. Jag fick kört lite seniorträning i tisdags. Det kändes riktigt gôtt att röra på dököttet igen efter Spin of hope. På kvällen kom LEK-gänget på besök och det var ett tag sedan vi sammanstrålade. Igår, däremot, var det ganska hängigt. Jag började känna mig ganska ruggig och trött. Det kom vid lunchtid och det blev inte mycket gjort och jag undrar om det är någon ny infektion eller förkylning som är i antågande.

Idag har det också vari sisådär. För att pigga upp det hela så tog jag tillfället i akt och bryggde lite öl igen. Mitt lättöl har en strykande åtgång och lagret är oroväckande litet. Därför blir det en ny omgång lättöl igen. I ett anfall av att vara förutseende (vilket i och för sig är en utmärkande egenskap hos mig) såg jag till att göra i ordning ett antal påsar med färdigblandad malt när jag senast var på Ölkompaniet. Så det var ganska behändigt att använda en sådan portionspåse. Nu står det en  i alla fallhink med 12,5 liter öl i och nu ska jästen få jobba lite. Dagens insikt är att jag skulle behöva brygga större batcher om jag nu inte ska behöva stå och brygga i princip varannan vecka. Nu hade det varit schmukt med ett bryggverk så att jag kunde göra 40 till 60 litersbatchar (kan det vara en lätt avundsjuka på våra de nya bryggarna som hyrt i sig i sonens garage?). Nu när det jäser i hinken är det dags att rikta uppmärksamheten till nästa bryggning som sker på söndag tillsammans med Robert. Då ska jag ge mig på att brygga en Schwarzbier. Den är inte lätt att brygga så det blir en utmaning.

Jag har även varit ute på terrassen i det vackra vädret och plockat fram bord och stolar. Även cyklarna har blivit avtäckta. Nästa projekt blir lite cykelvård och preparering samt smörjning av cyklar med tillhörande provcykling. Det är bara en sak som återstår denna dag. Jag ska upp till Östra och göra ett ultraljud på hjärtat som jag har väntat på. Hoppas nu det kan föra mig fram till ett slut på denna arytmi-era.

 

Långspinning och barnbarn

Då tog jag mig igenom denna helg med förståndet (?) i behåll. Lördagen blev ju den stora dagen. Klockan 7 på morgonen äntrade jag en spinningcykel på Improve för att köra Spin of hope som ingår i insamlingen till barncancerfonden. En spinningcykel ska hållas igång i 12 timmar med ett lag bestående av 1 – 12 personer. Mitt lag Stålfarfar och bestod en person, dvs jag själv. 12 stycken entimmarspass av skiftande kvalité skulle köras och alla dessa körde jag också. Det är ju inte första gången jag köra sådana här långpass, jag har en hel del rutin på detta som jag hade stor nytta av. Det var ett pass som stack ut från de andra och det rejält. Det var Johan som körde ett pass på tema rock, främst hårdrock. ”Nu jävlar blir det åka av”, sa han då vi startade och så blev det. Det var en hel det andra teman också, allt från mello till allsång.

För mig var utmaningen inte den fysiska. Fysiken och orken hade jag det varr aldrig problem, trots de besvär jag har haft inför denna lördag. Med fotsmärtor och njursten som kryddades med ett par korta episoder med hjärtarytmier. Så uppladdningsveckan lämnade allt övrigt att önska. Den stora utmaningen låg på det mentala planet, vilket som Ni har förstått jag har haft stora problem med och som ligger bakom min långa sjukskrivning. Pallar jag spin of hope så kommer jag också att palla för att kunna komma tillbaka till jobbet igen. Visst pallade jag och nu känner jag mig ganska trygg nu i att äntligen kunna göra comeback i arbetslivet. Riktigt sköna besked och jag är jättenöjd. Under dagen jag satt på cykeln och blev tröttare och tröttare fick jag mer och mer känslan av att hitta tillbaka till mitt gamla jag. Jag mådde helt enkelt bra av att bli utmattad, precis som under ultraeran. Dock måste jag också både erkänna och inse att jag är äldre och det påverkar mig och min kropp (som tagit en hel del stryk de senaste åren). Det är inte helt givet för mig att köra nästa år. Hade det varit 24 timmar vete fan om jag hade fixat det.

Förr kunde jag formulera ett mål för mitt tränande och lägga en tränings- och tävlingsplan. Den tiden är förbi. Nu kommer krämporna på parad till mig och är det inte det ena så är det det andra. Jag vet inte hur det står till med mig längre och jag måste ta höjd för att någon skit kommer. Min aortadissektion har ju inte försvunnit heller. Därför måste jag nu göra tvärtom och bestämma mig för något event ganska sent om det går.  Om det blir mer spin of hope så kommer jag nog att ta det beslutet en eller två veckor innan. Jag får ta det som det kommer och låta hälsa och kropp styra mer än tidigare.

Efter sista passet blev det raka spåret in i duschen och omklädning, därefter tog jag mig två trappor ner till John Scott där Carina hade bokat bord. Belöningen var en Electric Nurse Hoppy IPA, en riktigt kall sådan. Jädrar vilken känsla och jag hade tänkt på den i många timmar. Det blev en IPA till med en rejäl hamburgare och det där hade jag ju lätt räknat räknat hem efter dagens övningar. Våra vänner, Lotta och Anders, som även deltog under den sista timmen var också med och åt. Inga problem med att somna den kvällen.

Igår var huvudattraktionen att fira en av mina svärdöttrar som fyllt 30 år. Det innebär ju  även närkontakt med barnbarn. Vilken fröjd att umgås med dessa  små telningar. En fantastisk avkoppling. Jag fick lite att göra där. Lilla Vera och jag satt med en målarbok och hon var mycket bestämd på att skorstenen ett hus skulle vara lila. Det var bara att lyda. Lilla Milla gick omkring och log som hon brukar göra. Tyvärr var Björn inte med denna dag för de var bortresta, annars hade det varit världens röj där. Väl hemma senare på förkvällen var jag riktigt trött, men det var så roligt att träffa alla. Robert och jag kom överens om att brygga lite öl kommande söndag (lagret börjar att tryta).

Idag var det också aktivt. Jag hade en hel del grejer att klara av. Främst var ett läkarbesök på plastikkirurgen på Sahlgrenska och var ganska odramatiskt. Läkaren ville se på knölen på min vad som ska skäras bort och göra en bedömning. Det hela slutade med att jag skall göra ingreppet (borttagandet) måndag den 13 maj, kl 13 (mycket 13 där). Imorgon blir det mer läkarbesök. Det får bli allt för denna gång.

 

Njursten?

Hejsan, hejsan! Det där lät väl positivt? Jag är lite tvungen att le (även om det är lite stelt). Veckan har inte börjat så bra. På söndag kväll var min fot så svullen att den såg ut som en ballong. I gengäld gjorde det inte så ont. Taktiken var att under måndagen ligga stilla med foten högt och inte göra så mycket. Med andra ord kolla Netflix och lyssna på ljudbok. Denna smäll får jag ta för jag vill vara kapabel till lördagens Spin of hope. Den enda rörelse var att jag gick bort till Vårdcentralen (*rysningar*). Dock inget dramatiskt denna gång utan jag skulle ta min TBE-spruta, en påfyllnadsdos. Nu klarar jag mig 5 år till.

Men natten till idag lämnade allt övrigt att önska.  Jag drog till sängs strax efter 10. En timma senare vaknade jag med enorma smärtor i ryggens nedre vänstra del. Det gick inte att ligga still. Jag gick runt på nedervåningen för att inte väcka Carina. Smärtan kände jag väl igen, trots att det var 2005. Det var samma typ av smärta då jag hade njursten. En ny aortadissektion uteslöt jag ganska snabbt eftersom smärtan inte flyttade på sig. Efter ett tag lade sig denna attack och jag somnade på soffan. Vid två-tiden brakade det loss igen och denna gång vaknade Carina som ringde sjukvårdsupplysningen eftersom vi inte åkte till akuten, samtalet gav väl inte så mycket förutom att det gav lite känsla av trygghet. Smärtan strålade ut runt hela vänster sida och nu tog jag en voltaren, det fick jag när njurstenen kom 2005 (i form av stolpiller). Efter en timme kunde vi lägga oss igen och somna om. Det enda positiva jag kunde komma på, var att det i alla fall inte gjorde ont i foten. Om det nu är det jag misstänker, njursten, vet jag inte.

En ganska sliten Stefan klev upp idag. Det är samma taktik idag som igår med tillägget att jag dricker mycket vatten idag. Skulle detta komma tillbaka så blir det nog en tripp till akuten, mitt vita smultronställe. Naturligtvis blir det ingen träning idag. Rättare sagt så blir det inget förrän på fredag, då med seniorerna. Det är mest att få lite rörelse i kroppen. Nu sparar jag mig till lördagen. Det eventet vill jag verkligen sätta, jag orkar att bli blåst på det eventet som jag blivit så många gånger. Näe! Det kommer jag inte att fixa.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 mars, 2019 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador

 

Den stora datordagen

En fin dag som övergick i regn. Jo, jag tackar, jag. Nu börjar jag längta lite efter att få ställa ut möblerna på terrassen och ta bort alla surrningar men just nu känns detta lite avlägset, trots att april är en vecka bort. Gårdagen var foten så pass OK att jag kunde köra ett kortare spinningpass. Senare på eftermiddagen fick datorjäveln ett bauta tuppjuck och blev svart. Det gick inte att kommunicera med den över huvudtaget. Efter att ha googlat lite i ärendet fick jag en ledtråd till att bryta sig in och komma åt återställningspartitionen och göra om allt det där jag gjorde i fredags. Tjena! Dock lät jag datorn stå under natten med att blåsa hårddisk och installera Windows och efter uppstigandet i morse kunde jag åter installera antivirus, officepaket och hela biddevitten igen samt konfigurera upp den. Nu är burken precis som jag vill ha den och jag har vidtagit mått och steg för att det inte ska hända igen. Den korta förklaringen. Mismatch mellan mitt Microsoftkonto och den lokala användarprofilen på hårddisken. Ska jag förklara mer måste jag skriva en bok. Det VAR komplicerat, riktigt komplicerat.

 

Röntgen, träning och ominstallation

OK. Jag kom ut från vårdcentralen i förrgår utan att spela på läpparna. Igår morse drog jag iväg till Östra för att röntga fötterna (båda). Innan dess stannade jag till vid Vårdcentralen för att hämta min remiss till röntgen. Inte en käft i receptionen. Bra! Ingen kö. Men står man i receptionen kan man ju inte sätta kunden först. I helvete heller, då går Facebook före. Hon var ju naturligtvis tvungen att göra färdigt sitten acebook:ande (jag såg ganska tydligt hennes skärm på mobilen och vad som var uppe på den). Den där scenen sammanfattade hela mitt omdöme om denna skyddade verkstad som kallar sig för vårdcentral. Nåväl, jag fick min remiss och drog iväg till Östra. Skillnaden var total. Jag behövde inte tillbringa alltför mycket tid där. Själva röntgen gick geschwint och äntligen har jag fått båda fötterna plåtade. Nu återstår att se om det finns något jävelskap i pedalerna.

Smärtan finns ju där och den kommer och går. I morse vaknade jag upp utan att behöva gå på kryckor. Ser man på! Dock ville jag inte ta ut något i förskott. Jag hade en seniorcage på schemat som jag avbokade vid 8-tiden (passet började kl 10). Körde den gamla taktiken. Passet brukar inte bli fullbokat och om statusen på foten håller så kan jag köra. Halv tio hade jag bestämt mig och gick över. Innan passet började körde jag 10 minuter i crosstrainern. Det var riktigt bra. Under passet behövde jag ta det lugnt vid två stationer som i princip var i form av en step-platta. På det hela funkade det bra. Det går verkligen upp och ner med denna fossing. Nu ska det dock bli sparsamt med cage-pass etc den kommande veckan. Jag ska ägna mig mer åt cykel. Snällare mot foten och lite upptrappning inför nästa lördag. Då står Spin of Hope på schemat, 12 timmars spinning. I år är jag faktiskt lite mer nervös inför detta än vanligt. Det känns som om mycket står på spel och detta är det enda bokade jag har i idrottssammanhang. Detta med att bekämpa cancer känner jag mycket starkt för. Har Ni vägarna förbi nästa lördag så titta in på  Improve och heja.

Resten av dagen har ägnats åt att blåsa disken på min bordsdator och köra en total ominstallation. Datorn har i och för sig funkat men jag har sett små tecken att det är lite knas och för mig finns det ingen anledning att låta det blir värre. Dessutom mår datorn bra av att man blåser hårddisken emellanåt, man får bort lite skräp här och där som brukar samlas på hög. Efter ominstallationen så är den faktiskt lite piggare. Lite småprogram återstå att installera men allt väsentligt är nere på disken. Ingen backup behövs eftersom jag har två partitioner på hårddisken. En C och en D, allt jag skapar, inklusive bilder ligger på D-driven. Mycket praktiskt.