RSS

Provpass

Normalt kör jag ett dubbelpass på lördagar. Ett cagepass och ett spinningpass en trekvart senare. Med tanke på min elkonvertering i förrgår beslutade jag att ta det lugnt och enbart köra spinningpasset. Det är ett ganska bra sätt att testa hur landet ligger och hålla järnkoll på pulsen. Detta pass var fullspäckat med intervaller. 4 sittande i 30 sekunder, sedan stående i 30 sekunder. Detta i flera block med sjunkande antal intervaller tills vi körde endast en av varje. Sedan gjorde vi en sådan sväng till. Jag kollade pulsen efter varje intervall och den låg stabilt som ett urverk och allt verkade bra. Elkonverteringen hade gjort sitt jobb. Jag tog inte heller i till max men såg ändå till att det var jobbigt. Jag är väldigt nöjd med utfallet och imorgon tar jag en vilodag för att på måndag gå på mina ordinarie pass. Den här gången kan ingen anklaga mig för att har rusat iväg som en cowboy.

Amarilloölet jäser på som bara satan och det är en hejdundrande aktivitet i jäshinken och det har nog jäst färdigt i övermorgon. När det är klart ska jag fata det ölet och lättölet och kolyresätta det. Jag har även min Heartbreak Rigde IPA att kolsyra. En hel del att stå i på ölfronten, nästa vecka. Sammantaget har det blivit en riktigt bra lördag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 februari, 2019 i Ölbryggning, Hälsa, Träning

 

Dagen efter

Igår elkonvertering och en i övrigt seg dag. I morse blev det en morgonkopp kaffe med frugan. När Hon drog iväg till sitt hamsterhjul fick jag ett infall. Jag skulle brygga öl och då en klon av Oppigårds Amarillo IPA som finns att köpa på systemet. Det är ganska lättbryggt och jag hade allt som behövdes hemma. Först fick jag räkna om receptet från 23 liter till 12 liter. Basmalten (Munich pilsnermalt) räckte precis, det fanns knappt 100 gram kvar. Humlen bestod av sorten Amarillo, som namnet antyder. Knappt 4 timmar senare hade jag en jäshink med 12 liter vört. Minsann!

I slutet av koket pratade jag lite med Robert som sa att han skulle till garaget och greja och jag sa att jag bara skulle bli klar med bryggningen. På vägen till garaget gjorde jag en sväng in till Jula och inhandlade ett par arbetsbyxor. Jag har inget dylikt och behöver ett par brallor som man kan skita ner utan att bry sig särskilt mycket. De behövs i garaget, ibland hemma och inte minst vid bryggning. Hittade ett par för 299 spänn, helt OK och de kom väl till pass idag. Vi klamrade fast vattenledningar, röjde platsen för bryggverken och flyttade sedan bryggutrustningen till den nya platsen. Det börjar att arta sig. Den stora grejen som återstår är eldragningen. Om vi bortser från att flytta runt Roberts maskiner och bara ser till bryggeridelen så är vi väl färdiga till 75% och vi kan brygga som planerat den 24 februari. Jag som tänkte vilat lite mer idag, det går ju inte alltid som planerat.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 februari, 2019 i Ölbryggning, Familj och Vänner

 

Spratteltajm!

Då har jag varit på Östra och idkat lite elektriska aktiviteter. Stolpade in på avdelningen ett par minuter innan 8 i morse efter att Carina hade släppt av mig utanför huvudentrén. Jag blev visad till ett rum och sedan tog de vanliga aktiviteterna vid. Lite inskrivningssamtal och frågeformulär. Därefter blodprov och montage av en infart (narkosen). Som vanligt när man kommer till HIA så är det en mycket proffsig personal där som gör ett fantastiskt jobb. Sedan var det bara att vänta vilket nu för tiden inte är något större problem när man har Storytel och Readly. Dock behövde jag inte vänta så värst länge. Strax innan tio fick jag besked om att konverteringen var planerad till kl 11. Några minuter senare kom läkaren in och hälsade, det var han som skulle skötta paddlarna. Vid förberedelserna när jag kom dit så frågade sköterskan om jag hade gjort detta förut, vilket jag svara de på. Följdfrågan blev hur många gånger och jag svarade att med dagens sprattel så skulle det bli den 31:a elkonverteringen och då tittade hon på mig med en min som undrade om jag drev med henne, snabbt svarade jag att det var sant. Detta verkade sprida sig för alla som kom in frågade hur många gånger jag gjort och de fick samma svar. När läkaren till slut kom tillbaka frågade han också, hur många gånger. Jag svarade att det är min 31:a. Han frågade igen då om jag menade antalet recidiv (dvs hur många gånger arytmierna kommit tillbaka). Näe, sa jag, det är antal konverteringar. Å fy fan kom det ur honom. Narkosläkaren kom in och ställde samma fråga liksom narkossköterskan. Jag frågade till slut om jag skulle anmäla detta till Guinness rekordbok och fick ett flin tillbaka. För min del kan du göra det svarade läkaren.

Då blev det dags för konvertering och en annan läkare anslöt. Hon var tydligen sektionschef för hjärtmottagningen och läkarna diskuterade vilken strömstyrka de skulle köra på och kom fram till att det inte skulle behövas så mycket, 50 mJoule skulle räcka. Förr har det kört på ca 150 vill jag minnas. Då kunde jag inte hålla mig utan frågade om det var mängdrabatt jag fick eller mindre för lång och trogen tjänst. Läkarna log och nickade till narkosläkaren varvid narkossköterskan körde in propofolet i mig. Efter ca 10 – 15 sekunder (knappt det kanske) kunde jag se klockan på vägen röra sig den visade 10 över elva och sedan var lampan släckt. Ganska exakt 10 minuter senare var det som om någon tände lampan igen och jag kände det där välbekanta lugnet i bröstkorgen och två sköterskor höll på att greja i rummet. Läkare och narkospersonal var redan borta. Jag kände mig ganska pigg (efter omständigheterna). Jag gillar verkligen den narkosen, den är grym (och mysig)!

Jag var kvar på avdelningen de obligatoriska två timmarna. Hann få lite lunch. 20 över ett på eftermiddagen traskade jag ut från sjukhuset och tog bussen hem. Som vanligt känner jag mig ganska seg och trött efteråt och sov en hel del hemma i soffan. Jag kommer att känna mig seg imorgon också men sedan är det normala gängor igen. Nu har jag fått incitament och dokumenterade bevis för att jag har problem med hjärtfladdret och det var precis det här min kardiolog efterlyste. Det innebär att mina chanser till en hjärtablation för hjärtfladder ökar rejält. Jag är supernöjd med dagen (men trött).

 
1 kommentar

Publicerat av på 7 februari, 2019 i Hälsa, Rehab & skador

 

Vilken tvärvändning!!

Förut idag gnällde jag i högan sky över min nya situation och jag som själv älskar gnäll lika mycket som en böld där bak. Just då kändes det befogat vill jag nog påstå. Men när det såg som mörkast ut och deppigheten slagit rot. Spelades melodin ”Ge mig en öl” av Kenneth & Knutters upp på mobilen. Är det nu en sådan där jävla telefon-nase igen, tänkte jag då jag såg att det var hemligt nummer. Men jag svarade och det var nog dagens för att inte säga årets bästa beslut. Det var en sköterska som ringde från hjärtmottagningen på Östra och det med anledning av gårdagens akutbesök. Läkaren hade då skrivit en remiss för att göra en elkonvertering. Det sker normalt på torsdag förmiddag. Då (igår) var det inte vare svårt eller osannolikt att dra slutsatsen att det skulle inte hända något imorgon eller den närmaste veckorna, därav min deppighet. Men berättade sköterskan att de ordinarie skjutningarna (som de internt kallar dessa elkonverteringar) var fullbelagda imorgon och 3 veckor framåt. Men hon hade ordnat en sängplats på mitt gamla stamställe från 2012, avdelning 357 på HIA, Östra sjukhuset och undrade om jag kunde göra en elkonvertering imorgon uppe på avdelningen istället. Jag tror nog inte hon hann säga färdigt meningen innan jag utbrast: ”Ja för sjutton!” Jag upplyste henne om att hon skulle höra en stor jäkla smäll när jag passerade ljudvallen på väg upp till Östra. Hon undrade om jag elkonverterat förut och jag sa att imorgon blir det min 31:a tjongare. Då vet du rutinen, sa hon som kunde höra hur illa jag dolde min glädje genom att låta behärskad.

Efter samtalet kunde jag inte hålla mig och jag var tvungen att grina lite när denna press släppte. Lyckan blev total och jag kunde känna hur jag flög upp ur gropen som skjuten ur en kanon. Snacka om tvärvändning. Aldrig har jag varit med så snabba ryck. Från att känna av hjärtfladdret igår kl 17.30 till ett akutbesök som varade  endast 3 timmar till att få en bokad tjongare imorgon. Det tog mindre än 24 timmar för den remissen att verka. Woow!!! Kanske kan jag få den där ablationen och det där flytet som jag gnällde över imorse. To be continued…

 
1 kommentar

Publicerat av på 6 februari, 2019 i Hälsa

 

Gnällvarning

Inte ens med uppbådande av min absolut bästa vilja kan jag  inte vidhålla att jag är på mitt bästa humör idag. Vaknade i morse med en jämn och ”fin” puls på 105. Det jävliga med hjärtfladder är inte fladdret i sig utan att det håller på konstant tills jag får en tjongare. Ett flimmer släpper efter ett tag, det gör inte fladder, det rullar på. Med anledning av det blev jag nödd och tvungen att avboka mitt cage-pass idag. Med ens inser jag att det inte kommer att bli det sista passet jag avbokar. Att köra cage med fladder är ingen bra kombo. Det här gör mig hyperfrustrerad.

Nu har jag kommit igång med träning regelbundet efter en lång och krokig väg över en massa kullar. Jag har byggt upp styrka i kroppen som jag inte har haft på flera decennier, jag börjar känna mig redo för att återgå till jobb, trots att hjärntröttheten finns kvar. I och med detta utbrott kastas nu allt jag byggt upp överbord (för en tid framåt – obestämt hur länge). Exakt samma sak hände för nästan exakt ett år sedan. Jag var på G och sedan togs jag ner på jorden av hjärtfladdret.

Jag undra stilla i mitt sinne varför jag inte en säger en enda gång i det här förbannade jävla livet kan få en ynka lite stund av framgång och flyt!!?? Det här har jag inte varit förunnad sedan 2011. Varenda gång jag kommer igång och får något som kan liknas vid flyt står en jävel och puttar ner mig i gropen. Enligt min egna åsikt har jag mer tillräckligt fått min beskärda del av jävelskap och motgångar. Normalt är jag motståndare till presenter vid exempelvis födelsedagar och julklappar men nu har jag en önskning, att få en riktig framgång. som det känns nu finns det inget mer att ta ifrån mig (förutom Fru, barn och barnbarn). Min livskvalité ramlade ofelbart i fritt fall, ner till en bottennivå. Jag är  mer  än lovligt fed up på det här och kan inget göra den närmaste tiden. Närmaste målet är att lite mer kortsiktigt häva fladdret med en elkonvertering, sedan gäller det att driva på så att jag få gjort min hjärtablation. Det kommer inte att bli tal om jobb förrän den är gjord. Kriget trappas upp.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 februari, 2019 i Gnäll, Hälsa, Hjärntrötthet

 

Ölbryggning och näs-EKG

Ingen träning idag (doctors order) och då sjösätts plan B. B för bryggning. Jag plockade fram mitt löttölsrecept för Lätta virket och blandade ihop malt. Sedan blev det köksbryggning för hela slanten. Nu har jag gjort det här ölet ett antal gånger så det gick nästa på rutin. Med jag stod där i köket i mina bryggarkläder lyssnade jag på en ljudbok samtidigt. Riktigt trevligt. När jag var klar hade jag en jäshink med 12 liter vört i, nu ska jästen få göra jobbet.

Efter lunchen kollade jag på lite inspelat från National Geographics som jag somnade ifrån eftersom jag var trött. En liten powernap är ju inte fel. Dessutom var programmet inspelat. Dock stördes friden av ett ilsket pipande som kom från en termometer jag har till bryggningen och som ska larma vid en viss temperatur och den hade jag glömt att stänga av, grrrr…  Jag  gick upp och lade mig på sängen för att lyssna vidare på min ljudbok och somnade igen. Denna gång väcktes jag av telefonen. När jag kollade numret så var det en sådan där jävla telefonnase som hade ringt. Grrrr, igen. Klockan var då strax innan halv sex och jag lyssna de vidare på boken. Då kände jag hur det brôtade till inne i bröstkorgen. Vad var det Teskedsgumman sa? Götapetter, inte nu igen! Så snällt vill jag inte uttrycka det. HELVETES DJÄVLAR! För att använda ett milt uttryck. Det var hjärtfladder och det är jag tämligen säker enligt principen ”I know the feeling”. Efter att ha kollat med pulsbandet på låg rytmen och knallade konstant i ca 103 slag, normalt ska ja med mina mediciner ha runt 60 slag vid sängliggandet. På morgonen har jag ca 50 slag.

I nästan samma ögonblick klev Carina in genom dörren och Hon såg direkt på mig att det var något och jag gav lägesrapporten. Det var bara att dra till akuten och få skiten dokumenterat, Carina körde. Jag hade inte den minsta lust för jag var trött, den där typiska arytni-tröttheten. Det är ju då själve djävulen! Åka dit vid 18-tiden och det kommer att bli en elkonvertering så innebär det att det blir en natt på vita hotellet.

Väl där så blev det de vanliga rutinerna. Svara på inträdesfrågorna, rabbla personnummer, dra min bakgrundshistorik. Sedan EKG, blodtryck samt att de satte en nål i armen som infart och för att ta blodprover. De kunde inte se att det var fladder men jag stod på mig och förklarade mitt senaste kardiologbesök. Det slutade med att de ringde HIA och bad en sköterska komma ner och göra ett så kallat Esofagus-EKG. Jag trodde att jag hade undersökts med alla upptänkliga varianter och instrument för att kartlägga min pump. Det här var dock en ny variant som jag inte varit med om. Spännande. Vad är då ett Esofagus-EKG? Esofagus är matstrupe och går till så att man kör in en sond via ena näsborren upp i näshålan och sedan ner i matstrupen och så mäter man hjärtat inifrån så att säga. Tydligen kan man med detta se små förändringar på rytmen. Det här väckte min nyfikenhet.

Han (sköterskan) skred till verket med att först spruta in ett gel som fungerade som bedövning och glidmedel i en näsborren, därefter skulle jag hålla för den andra näsborren och snorta in det i näsan. Det kändes ungefär som att dra upp upp en snorloska i kaggen som när man är förkyld att ha en rinnande näsa. Därefter fick jag en mugg vatten och instruktionen att ta en klunk och hålla i munnen och när han räknade ner från tre så skulle jag svälja vattnet samtidigt som han tryckte ner sonden förbi sväljreflexen. Han förde in sonden och när den var en bit inne i min döskallen där den var inne i näshålan och sedan skulle svänga ner till strupen kändes det lite skumt, men det var inte så farligt. Däremot blev tårkanalen retad och det bara strömmade ner tårar på mig. När han nådde strupen räknade han ner från tre, jag svalde vattnet och han tryckte igenom sonden. Jag kände nästan ingenting. Sedan var det lungt och de körde sitt EKG. En arytmispecialist var där och kollade och dokumenterade.

De kunde konstatera att det var ett fladder, men det var inget fladder per definition eftersom pulsen låg under ”fladderdefinitionen”, men arytmi var det, inget snack om det. De valde att inte elkonvertera mig denna kväll. Istället gick man in på snigelspåret och skickar en remiss för planerad elkonvertering och det kan ju dröja. De brukar ”skjuta” på torsdag förmiddag och denna torsdag och de närmast kommande torsdagarna är nog redan fulltecknade. Så summan av kardemumman blev att jag fick åka hem ikväll och slapp att natta på vita hotellet. Strax efter halv tio ikväll tågade Carina och jag ut från akuten och åkte hem. Med anledning av kvällens händelser är jag inte på något bra humör. Just nu går min puls stadigt på 103 slag, tack så så jävla mycket för det!

 

 
 

I’m grounded

Jaha! Det var ju typiskt. Denna morgon avlade jag ett besök på hudkliniken på Sahlgrenska för att visa upp min lilla knöl jag har på vänster vad (äntligen fick jag tummen ur). Jag upptäckte denna lilla  knöl i mitten av september förra året, efter vi kom hem från Grövelsjön. Först trodde jag att det var ett myggbett eller insektsbett och skulle försvinna. Men icke! Den har funnits där sedan dess. Dock har den inte vare sig växt eller krympt, utan hållit samma storlek. Av den orsaken ser läkarna den inte som malign(ond). Jag har inte orkat att ta tag i detta då andra saker tagit min uppmärksamhet, så som Carinas operation och mitt ”kardiologkrig”. Den var, enligt utsago från läkaren, ofarlig. Dock ville hon (läkaren) ta ett vävnadsprov för att kolla upp vad det rör sig, eftersom hon (och en kollega) inte var helt säkra vad denna knöl består av. Knölen mättes upp till 15 x 15 mm och en rodnad runt omkring med en total diameter på ca 3 cm. Läkaren skar upp en liten skåra i vaden på ca 4 mm och tog ett vävnadsprov. Såret var inte större an att det kunde täckas med tejp. Av den anledningen sa de till  mig att inte träna idag och imorgon. So I’m grounded for two days. Medan jag ändå var där kollade de över hela kroppen efter annat misstänkt (standardförfarande). De hittade ett nytt pigment i ärret från min första hudcanceroperation som de för säkerhets skull tog ett foto på. Båda läkarna kunde konstatera att den var ofarlig men lite lätt förbryllade att det dök upp ett pigment i ett gammalt ärr. Hur som helst. Om 6 – 8 veckor får jag besked angående vävnadsprovet.

Jag kommer att utnyttja detta korta lilla ”träningsförbud” med att imorgon brygga lite mer Lätta Virket (lättölet) vilket har en strykande åtgång. Ska det hålla på så här är jag tvungen att brygga varannan vecka om jag nu håller mig till att brygga på spisen hemma i köket eller var 5 – 6 vecka om jag ska brygga på Grainfathern som ger 20 – 23 liter. Det börjar kännas som om jag måste börja schemalägga mina bryggningar.  Jösses! Gör man inte det ena så gör man det andra.

Sist men inte minst så vill jag också passa på att gratta min mor, postumt. Idag är det hennes födelsedag. Hon födde 1921 och skulle fyllt 98 år idag om hon varit i livet och inte rökt ihjäl sig. Den 13 november 1996 fick hon betala det yttersta priset för sitt rökande efter 3 dagar av en hopplös kamp  motlungcancer. När jag gick ut ur rummet där hon dog tog jag upp mitt cigarettpaket ur fick och slängde det i närmaste papperskorg. Sedan dess har jag aldrig tagit en cigarett eller en snus. Aldrig har det varit så lätt att sluta röka. Den gången gjorde jag insikten att det överhuvudtaget inte finns en enda anledning till att börja röka. Vila i frid morsan.