RSS

Kategoriarkiv: Vardag

Saker som dyker upp i min vardag, som att handla, äta och sova och som mer rör mitt liv i allmänhet.

Den längsta dagen

Då var det dags! Efter en veckas ångest och grubblande var det nu dags att gå tillbaka till jobbet, på halvtid till att börja med. Jag sov dessutom dåligt i natt. Under lördagen har jag haft problem med nya episoder av hjärtarytmi som grädde på moset. 06.30 klev jag upp och (insåg det i efterhand) så gjorde jag alla rutiner som jag gjorde innan jag gick hem för knappt två år sedan, dock inte stressigt. Men ändå! Helt omedveten var jag om detta tills insikten kom. Det var som att vrida på en strömbrytare. Kusligt! Det där  verkar ligga riktigt djupt begravt i DNA-skrotet. När jag går i pension om ca två år hoppas jag verkligen inte att strömbrytaren kommer att vridas tillbaka till detta läge.

Bortsett från denna insikt var det inte mycket som blev rätt idag. När jag klev på bussen var det fel buss. Istället för Gul express som går hela vägen fram till porten hade jag klivit på 501, som förvisso seglade förbi Partille centrum men den gick endast till Svingeln där jag bytte till 121:an (den råkade komma före Gul) och den stannar också utanför porten. Trösten blev dock att jag kunde kolla in cykelvägarna till jobbet på ett annat sätt. Men vad gjorde det. Jag hade ju min ljudbok från Storytel så det bekom mig inte. Nästa missöde var att jag inte kunde lösa biljett med Västtrafiks app ToGo. Telefonjäveln hävde bestämt att jag inte hade något Internet. Jag satt och jiddrade för fullt med telefonen, startade om telefonen, avinstallerade appen och installerade om. Nope! Ingenting. Den funkade ju förra veckan när jag åkte till Sahlgrenska!! Då ringde jag kundtjänst och när jag kom fram kopplades samtalet ner. Jag gav upp och lyssnade vidare på min ljudbok och jag åkte till jobbett utan att kunna betala. Hmmm. Väl framme på jobbet gjorde jjag en omstart igen. Då funkade det. Men alla mina uppgifter var borta, sparade inställning, kontokort för betalning etc.

Till min förvåning (som jag kunde konstatera redan för en månad sedan) funkade mitt passerkort, som också var det enda som funkade. Telefonen var urladdad och jag fick snabbladda. Passwordet till datorn hade gått ut och det kunde jag byta. Men när jag skulle  logga in då sket det sig. Jag ringde IT-supporten med min jobbtelefon som höll på att  laddas och fick på en lööddrig IP-telefonilinjen lyssna på en indisk kollega som meddelade alla knappalternativ och som jag hade svårt att höra. Jag valde ”problem med insloggning”. Då skulle jag ange mitt åttasiffriga anställningsnummer och fick då meddelandet att jag inte existerade och fick en fråga om jag ville aktivera det. Det ville ju jag men jag kom inte vidare. Efter tre försök med samma process gav jag upp och gav mig ner till närsupporten på vinst och förlust (man måste ha ett ”case-nummer”) och hade datorn med mig. Jag förklarade situationen och hon som stod där tittade på min dator och såg förskräckt ut. ”Huuh! Vilken gammal!”utbrast hon. Så vände hon på datorn och läste etiketten. ”Den är ju från 2012!”, utbrast hon igen och jag fick en blick som frågade vilken period jag kom från. Jura eller Krita?  Jag tänkte: ”tänka sig att jag levde på den tiden då man använde en sådan dator”. När hennes chock hade lagt sig frågade hon om jag ville ha en låne-PC.Ja tack! Och hon kunde ta hand om min gamla dator för palliativ vård så att den slipper lida mer. Hon grundkonfigureurade upp den med min userprofil.  Alla mina program och inställningar har trillat ut ur AD:t, men mitt inloggningsid var  kvar. Det gjorde att jag kunde gå in i vårat internsystem och beställa ny dator och de program jag behöver (Office och lite sådana där  allmänprogram ingår i basutgåvan). Sedan ska min chef godkänna det och han ska jag träffa imorgon. Och om en vecka lär jag ha en ny och fin burk som dessutom är lättare. 2 kg mindre vikt att släpa på när jag ska cykla. Gôtt!

När jag hade kommit så här långt hade mina fyra timmar gått och det var dags att gå hem. På grund av att bussturerna runt lunch är glesare så blev det en promenad till Öckerövägen för att hoppa på Gul därifrån. Jag hade mätt sträckan på Eniro och fått den till 1,9 km. Jag bedömde att det skulle ta ca 25 minuter. Jag startade min Garmin och mätte. När jag var nere vid Sörredsvägens busshållplats hade det gått ganska exakt 25 min och sträckan var 1,85 km. Bra gissat! Nu kunde jag slappna av och lyssna på min ljudbok och vara på väg hem! Skönt! Säg den glädje som varar. Strax efter Nordstan upptäckte jag att mina hemnycklar var borta. Letade igenom ryggsäcken och mina fickor flera gånger, de var bort. Då kom jag på att jag låste ju upp min rullhurts med nyckel som satt på knippan. Jag ringde Mikael (min teamleader) och han kollade. Javisst! Nyckelknippan låg kvar på mitt skrivbord så han lade ner dem i en av lådorna i hurtsen. Strax efter ett klev jag av vid Partille Arena men jag var ju utelåst. Carina slutade kl 17 och Hon kan bara inte gå ifrån för att åka hem och undsätta miig, det var bara att fördriva tiden.

Då gick jag in på John Scott och käkade lunch.  När jag ätit klart lät jag maten sjunka och återgick till min ljudbok. Nu gällde det att fördriva 4½ timma. Inga problem med ljudbok och sitta vid stambordet på John Scott. Jag gick ner till baren där jag köpte en Rickys IPA som jag hade som lyssnaröl. Efter ett par timma handlade jag till  mig en Electric Nurse. Till slut kom Carina hem och jag kunde äntligen få krascha i soffan som jag räknat med att få göra tidigare. Den här dagen blev verkligen lång och seg, kantad av missöden och jävelskap. Trots det så ser jag ändå det komiska i det hela och speciellt när  jag kopplade ihop dagens händelse med min ljudbok. Boken jag lyssnar på är Anthony Beevors mästerverk, Dagen D. Dagen som även kallades den längsta dagen och just nu är jag i avsnittet om Omaha Beach. Idag steg jag i land på mitt Omaha beach och jag överlevde!

Och så var det afton, den första dagen. Stefan såg på sitt resultat och sade att det var gott.

 

Gnällig comeback

Hejsan, hejsan. Nej! Jag är inte död. Jag fick ett wake up call från en av mina läsare. Och det var precis så. Jag hade domnat bort i en konstig dimma. Mentalt har jag varit på en bottennivå och inte orkat eller haft luft att skriva. Jag har inte ens orkat med att brygga öl. Men kommentaren väckte mig. Tack för det!

En hel del av tiden har jag jiddrat med sjukvården och Förnedringskassan. Vid mitt senaste inlägg hade jag varit på Sahlgrenskas plastikklinik och skurit bort en en knöl på vänster vad (den var godartad). Förhållningsordern var att vara stilla med betoning på stilla. Jag fick inte ens ta en promenad. Denna stillasittande tillvaro fick mig (i kombination med skitväder) att bli totalt blähäig. Samtidigt har jag på fjärde försöket fått vårdcentralen att skicka en remiss till ortopeden för värken i mina fötter. Den föregående muppen till läkare hade inte gjort sitt jobb och skickat en sådan. Dessutom har det var ytterligare ett par besök för sårkontroll och tagning av stygn. Till råga på allt har jag tappat min behandlande läkare och fått raggat tag i en ny på min företagshälsovård, vilket inte heller var snutet ur näsan. Det jag väntar på nu är ett brev med kallelse till min kardiolog eller till Sahlgrenskas hjärtklinik. Det kommer brev från Västra Götalandsregionen men med helt annat innehåll. -Du är välkommen att boka tid på folktandvården…  (arrrrghhh!). Eller här är Dina provsvar…. (arrrrghhh!). Eller här är resultatet av Ditt ultraljud… (arrrrghhh!). Jag vill ha ett brev med kallelse till Hjärtkliniken! Hallå! Som grädde på moset fick jag en kallelse till hudmottagningen. De ville kontrollera en annan fläck (dubbel-arrrrghhh!).

På detta ringer Förnedringskassan och tjatar på mig att de inte fått tag i min chef eller rättare sagt, han har inte hört av sig (de har fått namn och telefonnummer av mig). I alla fall var det ett samtal i normal och artig ton för jag hade lust att vrålskälla. De har ju ett intyg som beskriver hur jag ska trappa upp till fulltid igen, bara att läsa innantill. Men hon ondgjorde sig över min chef och att läkarintyget var kasst och sade ingenting. Jag har dock kopior av intyget och kan konstatera att det är riktigt detaljerat, bara att läsa innantill. Dessutom måste jag redogöra för vad ett anpassat arbete var för mig. Hålla! Det är väl inte jag som ska ta detta tjafs?? Jag försökte förklara för henne var det innebar men blev avbruten hela tiden. Vill man veta så kan man väl hålla käft och lyssna! Dessutom uppfattade jag som att det levererades en hel del förtäckta hot under detta samtal. Ska det var på det här jävla sättet så ska jag inte vara till besvär, då kommer jag, om de ringer igen, att skita i detta och gå upp i heltid direkt och därmed slippa dessa myndighetspajasar. Det krävdes mycket självbehärskning för att inte tappa humöret under det samtalet. Det gjorde att jag var rejält förbannad när misstroendet mot Annika Strandhäll inte gick igenom.

Det är först den senaste veckan jag kommit igång med att träna igen. Underbart! Kommande vecka är min sista vecka som heltidssjukskrivning, nästa måndag börjar jag halvtid. Detta är inget som hjälper mig ur min mentala dipp, tvärtom. Men nu gäller det att anpassa sig. Det kommer nog att bli bra, bara jag kommer tillbaka igen (hoppas jag). De första gångerna ska jag åka buss och därefter, så snart som möjligt, ska jag dra igång med cykel och stavgång, till, alternativt från jobbet. Hur jag ska lägga upp strategin för dessa aktiviteter är just nu det som rusar runt i min skalle, i det närmaste på heltid. Jag kommer att köra en jävla massa pass nästa vecka och det står även ett par läkarbesök på schemat. Men det jag allra helst vill ha, är ett brev med en kallelse. Är man hjärtsjuk i det här landet får man inte ha bråttom. 9 dagar kvar till jobb en blandning av ångest och förväntan. Jag lider av hjärntrötthet och jag kommer aldrig att bli 100% bra från den men nu måste jag lära mig att hantera det och minska denna påverkan så mycket det går.

Här har Ni anledningen till att jag inte skrivit eller orkat skriva på sistone. Det var faktiskt ganska nära att jag lade ner hela bloggen. Ska skärpa mig, nu är det färdigskolkat från bloggandet.

Jag har följande mål:

  1. Få en kallelse till Hjärtkliniken
  2. Få ett beslut om behandling så att jag kan skippa mina mediciner och träna på riktigt och i så fall få den genomförd
  3. Komma igång med jobbet
  4. Komma igång på allvar med träningen igen (kan inte släppa den där Ironmangrejen – ännu)
  5. Kapa kontakten med Förnedringskassan, den har inte varit så kul
 

Kylskåpstetris och återbesök

I tisdags tränade jag cirkel med seniorerna drogad med Voltaren och Alvedon. Satte även ut jäshinken för kallkrasch, ett träningspass det med. Jag blev tvungen att möblera om i kylskåpet och plocka ut ett lättölsfat som tömts. Efter denna kylskåpstetris kunde jag åter igen stänga dörren. Gårdagen var en riktigt blähä-dag där jag inte kunde göra så mycket mer än att gratta brorsan på hans födelsedag. Så jäkla trist när det går upp och ner så här.

Idag hade jag min stora mentala utmaning. Att åka till jobbet och hälsa på inför mitt återtåg. För att mildra det lite tog jag på vägen dit en sväng till garaget och ställde in två fat jag lånat av Robert. Därefter blev det ett kortare stopp på Ölkompaniet där jag bytte ut min tomma 2 kilos kolsyretub mot en fylld. Skönt att få den saken ur världen.

Därefter bar det av till jobbet och huset DA2. Till min förvåning hittade jag en p-plats nära utan att behöva leta. Den brukar annars vara proppfull. Jag hade med mig min dator och passerkort. Det jag var mest nyfiken på var om det passerkortet fortfarande funkade och det funkade. Jag trodde faktiskt att den var out of date. Sedan jag gick hem hade teamet flyttat och jag letade upp dem på hörsägen sedan jag snackat i telefon med dem. Som vanligt var de djupt försjunkna. Jag kom lagom till lunch så jag joinade dem och det blev lite snack fram och tillbaka. Fick lite färskt jobbskvaller och jag berättade om mina planer och om min situation. Dessutom fick jag skaka tass med min nya chef och vi pratade lite gran om upplägg och lite praktiska detaljer. Min långa frånvaro gjorde mig uppmärksam på hur rostig min engelska är (han är indier) men jag lär väl få all anledning att bättra på det vad det lider.

Dock var min känsla inte så positiv som jag hade förväntat mig. Många har slutat och nya har kommit. Det var inte många kända ansikten där. Det störde mig. Jag passade på att sätta i jobbdatorn i dockningsstationen och starta upp den. Det sket sig. Jag har trillat ut ur AD:t och det gick inte att logga in. Dessutom var datorskrället gammalt redan när jag gick hem. Men Arshad (min chef) sa att han hade en ganska ny burk liggandes hos sig som jag kunde ta över. Helt OK för mig om det är genomförbart för då slipper vi båda en massa administrativt jidder. Efter ca 2 timmar bröt jag upp och gav mig av. På vägen in stack jag in huvudet hos Unionen och tog ett snack med dem också. Givande.

När jag kom hem fatade jag snabbt och lätt mitt Gorillaöl i mina två fat som blivit lediga och kopplade på lite kolsyra från min nya tub. Kan kanske bli färdigkolsyrat till lördagen. Grejen var att jag var tvungen att möblera om i kylskåpet igen och det blev en ny kylskåpstetris. Sedan lade jag mig på soffan och somnade omgående. Jag var helt slut. Foten då? Jodå! Den värker…

 

Flasktvätt och Coop

Förmiddagen ägnades åt att rengöra diverse bryggeriutrustning, eller materialvård som vi sade under min karriär som yrkesofficer. Jag släpade in alla tomflaskor jag hade, satte upp tvätten och började med fatet från gårdagens flaskning. Jag tvättade med PBW, ett diskmaskinsliknande regöringsmedel. Därefter monaterade jag flasktillsatsen och körde igenom alla flaskor. Efter det bytte jag ut mot rent vatten och körde igenom allt igen. Fatet fick dessutom en dos med desinficering med saniclean och så flushade jag fatet med lite kolsyra och trycksatte det lite lätt. Nu är  fatet syrefritt och färdigt att användas.

Framåt kvällen gick Carina och jag snett över gatan och checkade in vår nyaste (och närmaste) butik i närområdet. Kl 16 idag slog nya Stora Coop upp portarna. Vi var inte där då utan väntade lite. Det var mycket folk men det värsta hade lagt sig. Butiken var bra, inte så stor som jag föreställt mig. Den var inte lika stor som ICA Maxi i Allum men lite större än Willys. Fräscht och fint med kött- och fiskdisk.  Vi konstaterade att vi kommer nog att handla där fortsättningsvis, det är närmare. Om vi storhandlar kan vi rulla hem med kundvagnen och gå tillbaka med den efteråt. Butiken ligger drygt 300 m bort. Vi har drygt dubbla avståndet till ICA Maxi som vi vid enstaka tillfälllen tagit bilen till vis riktigt stora inköp. Bilen kommer aldrig att behöva användas för att handla på Coop. Som grädde på moset öppnade även apoteket Kronan en butik intill Coop. Mycket närmare att hämta mediciner också. Vi fick ett bra intryck. Det enda jag saknade inne i butiken var att kunna byta sodastream-tuber. Jag tror dock att det kommer för de sålde sodastream-apparater där. Det ultimata skulle vara om  de tog hand om paketutlämning också.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 april, 2019 i Ölbryggning, Diverse, Vardag

 

Öltider och ultraljud

Som vanligt är det upp och ner. Jag fick kört lite seniorträning i tisdags. Det kändes riktigt gôtt att röra på dököttet igen efter Spin of hope. På kvällen kom LEK-gänget på besök och det var ett tag sedan vi sammanstrålade. Igår, däremot, var det ganska hängigt. Jag började känna mig ganska ruggig och trött. Det kom vid lunchtid och det blev inte mycket gjort och jag undrar om det är någon ny infektion eller förkylning som är i antågande.

Idag har det också vari sisådär. För att pigga upp det hela så tog jag tillfället i akt och bryggde lite öl igen. Mitt lättöl har en strykande åtgång och lagret är oroväckande litet. Därför blir det en ny omgång lättöl igen. I ett anfall av att vara förutseende (vilket i och för sig är en utmärkande egenskap hos mig) såg jag till att göra i ordning ett antal påsar med färdigblandad malt när jag senast var på Ölkompaniet. Så det var ganska behändigt att använda en sådan portionspåse. Nu står det en  i alla fallhink med 12,5 liter öl i och nu ska jästen få jobba lite. Dagens insikt är att jag skulle behöva brygga större batcher om jag nu inte ska behöva stå och brygga i princip varannan vecka. Nu hade det varit schmukt med ett bryggverk så att jag kunde göra 40 till 60 litersbatchar (kan det vara en lätt avundsjuka på våra de nya bryggarna som hyrt i sig i sonens garage?). Nu när det jäser i hinken är det dags att rikta uppmärksamheten till nästa bryggning som sker på söndag tillsammans med Robert. Då ska jag ge mig på att brygga en Schwarzbier. Den är inte lätt att brygga så det blir en utmaning.

Jag har även varit ute på terrassen i det vackra vädret och plockat fram bord och stolar. Även cyklarna har blivit avtäckta. Nästa projekt blir lite cykelvård och preparering samt smörjning av cyklar med tillhörande provcykling. Det är bara en sak som återstår denna dag. Jag ska upp till Östra och göra ett ultraljud på hjärtat som jag har väntat på. Hoppas nu det kan föra mig fram till ett slut på denna arytmi-era.

 

Öl och skinka

Julen närmar sig med stormsteg och ännu bättre så är det vintersolståndet imorgon. Något jag väntat mer på än julafton. Efter att ha haft en glidarvecka efter en stenhård julstädning den senaste helgen så bestämde jag att denna dag skulle brygga öl och göra i ordning julskinkan. Jag ska förvisso brygga på julafton men mitt förråd av lättöl har minskat drastiskt (gäller även svagdrickan och pepparkaksölet). Därför bestämde jag att dagens bryggning skulle bli lättölet – Lätta virket – IPA. På julafton kommer det också att bli en IPA. Bryggningen tog lite drygt 4 timmar i anspråk. Under tiden fick julskinkan jobba i ugnen. Tajmingen blev bra för när jag var klar med ölet och fått ned vörten i jäshinken (12 L) var det dags att ta ut skinkan för att griljera den efter lite handpåläggning. Den ska givetvis provsmakas när Carina kommer hem.

Då är det väl bara att nvänta vintersolstånd och julafton. Imorgon ska det bli seniorträning och en körning till Östras provtagning. I övrigt mår jag som jag mår. Hyfsat bra rent fysiskt (medinernas biverkningar som jävlas bara) men mentalt är det fortfarande inte bra. Sömnsvårigheter och dippar som kommer och går. Stresskänsligheten är ständigt närvarande och jag hhar svårt att klara snabba grejer som kommer vinande genom luften. Det syns inte utanpå mig och därför märker inte min omgivning så mycket men inuti kan det råda full storm. Det stora andningshålet är mina seniorträningar och passen på Improve över huvudtaget.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 december, 2018 i Ölbryggning, Hemma, Vardag

 

Då sätter vi igång

Efter att ha haft en halvbläig dag igår som förvisso räddades av ett spinningpass tänkte jag nu att få  upp lite fart igen. Det gjorde jag genom ett cage-pass med Karro som hoppat in för Sandra som normalt kör passet men är nu på Hawaii och har sprungit Honolulu marathon, den mocklisen. Det gav mig den sedvanliga – vad-är-väl-en-bal-på-slottet-känsla. Men idag var det segt och jag kände mig fullständigt tom på energi. Min seniorkompis och namne var också med och även han kämpade mer än vanligt idag. Förvisso var jag där en halvtimma innan passet och gjorde planka. Målet var 2 min 15 sek, men jag mäktade bara med 1:47 idag. Det var en ganska uppmjukad Stefan som stapplade in innanför dörrarna i lägenheten. trots en god dusch och mat efteråt kände jag mig inte ett smack piggare.

Hur som helst så är en av mina intentioner att starta upp med julstädningen. Det satt långt inne med den saken innan jag fick tummen ur. Nu har jag fixat sovrummet på övervåningen och så kom jag till slut igång med detta. Inte hejdundrande kul, men känslan när man sitter där då julen startat är obetalbar, det vet jag av erfarenhet och det är värt jobbet. Dessutom är det skönt att komma igång och komma över det där igångssättningsmotståndet. Imorgon tar jag nya tag igen (hoppas jag) fast först ska det bli lite seniorträning. Pust!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 december, 2018 i Gnäll, Hemma, Hjärntrötthet, Träning, Vardag