RSS

Kategoriarkiv: Träning

Favvokategorin. Denna skall vara tänkt att vara den största kategorin. Här tar jag upp allt om min träning och min syn på träning. Det är ju trots allt en träningsblogg i botten…

5 dagar kvar

Nedräkningen fortsätter med oförminskad tjusning. Normalt brukar jag vara återhållsam med höga förväntningar, men denna gång har jag lite svårt att trycka tillbaka det. Det har skitit sig förut, men jag tar chansen.

Idag blev det ett Improviserat cagepass på Improve. Min namne och jag körde det senior cage-passet förra fredagen då det ordinarie senior-passet tagit sommarlov. Idag körde vi igen och till vår stora glädje kom ytterligare tre herrar och körde. Vi lade upp 10 stationer själva och körde 2×45 sekunder på varje station med 10 sekunders vila mellan dessa två intervaller. Sedan blev det 15 sekunders vila då vi flyttade oss till nästa station. Jag hade fått ordning på appen seconds (skitbra app) som vi körde efter. Dessutom hade jag fått ihop en spellista med världens blandning av musik allt från Elvis till Rammstein. Hårdrocken var nertonad här men hade jag kört själv skulle den musiken dominerat. Det blev en riktigt bra blandning. Under passet kom Carro som normalt kör detta pass med seniorerna och kollade in läget. Hon blev kvittrande glad när hon såg oss in action. Ett stort leende spred sig i hennes ansikte. En annan instruktör – Sandra – kom gående med ett gäng mammor med sina bebisar då de skulle köra ett cirkelpass för mammor inne i stora salen. Det var kul och se hennes och mammornas min när de kom gående, för just då dundrade Rammsteins, Du Hast, ut i högtalarna. De hade nog inte väntat sig att få se fem gubbar som tränade intensivt till Rammstein.

Nu ska jag packa en lite väska, för när Carina kommer hem ska vi dra iväg till Hennes brorsa med familj. Grabben där tar studenten idag och det ska vi naturligtvis fira.

 
1 kommentar

Publicerat av på 15 juni, 2018 i Familj och Vänner, Hemma, Träning

 

Ny månad

Så var det ny månad. I och med juni så har vi kommit in i sommarmånaderna. Att maj skulle bli högsommarvärmens månad  var ju en högoddsare i april. Juni inleddes med att jag tränade med seniorerna på Improve, som vanligt en jobbig historia där man inte vilar på hanen.  Det tråkiga var dock att fredagspasset är det sista inför sommaren men jag ska nog gå dit och hitta på något ändå. Jag har har även hämtat ut för 1773 spänn. Mitt högkostnadsskydd gick ut den 10:e maj och det blir att börja på ny kula.

I brevlådan damp det ner ett brev från Västra Götalandsregionen. En kallelse till kardiologen eller undersökningen av aortan? I helvete heller, det var en tid hos Folktandvården. Ähhh! Va fan! Just nu skiter jag fullständigt i käftmekanikern just nu, jag vill ha en kallelse till kardiologen. Ska jag ha brev ska det innehålla kallelse till mina två väntade event, inget annat! Stor besvikelse och frustration. Att det ska vara så jädra svårt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 juni, 2018 i Diverse, Gnäll, Träning

 

Slapparsöndag

Dagen efter Bryan Adams blev en riktig slappardag. Ett litet undantag blev det. Carina och jag gav oss ut på en powerwalk för att testa en ny kombination av banor och vi hittade en koombo av den 2,15 km långa nyinvigda banan vid Å-rundan (Laxen) och vår gamla ultraintervallsbana som mätte ganska exakt 4 km. Nice! Utöver det blev det enda vettiga för min del att kolsyra mina två provbatcher med öl och byta ut patentkorkarna på några flaskor mot nya fräscha. De gamla såg inte så roliga ut.

Annars är jag faktiskt i en down-mode. Jag väntar och väntar på att få kallelser till mina läkare, framför allt från kardiologen. Tiden präglas av väntan, frustration, otålighet och ängslan. Vad blir utkomsten från mitt kardiologbesök? Fortsatt medicinering? Kirurgi? Pacemaker? Eller vad…? Hur påverkar det min träning? Kan jag fortsätta springa? Måste jag lägga av? Jag vill ha detta beslutsunderlag! Nu! Just nu har jag ingen större träningsframtid och det känns som om allt har rasat ihop runt omkring mig och att jag vandrar runt i ruinerna av krossade ambitioner och drömmar. Mitt tålamod utsätts just nu för en av de jävligaste utmaningarna någonsin.

 
 

Med Vera på Allum

Hurrraaaa! Idag kunde jag äntligen få träna igen och jag kände mig hyfsat människovärdig för en gångs skull. Det blev cirkelträning med seniorerna och som vanligt en ganska stånkig historia (den där jävla betablockeraren). Nu blir fredag nästa träningspass och det ser jag fram emot.

Den andra roliga grejen var att Mikael ringde från bilen (han använder handsfree) och sa att familjen var på väg till Allum för att köpa stövla till lilla Vera. Klart jag hängde på där och vi möttes vid skopunkten. Väl där inne gällde det att välja stövlar och hon tittade lite halvlojt på de som visades upp. När jag hittade ett par blå stövlar som var målade som en liten haj längst fram på fötterna fattade hon tycke direkt. Pekade på dessa och sa ”ja”. Stövlarna provades och efter det vägrade hon att ta av sig dessa. Det slutade att jag fick lyfta upp tösen på disken så butiksbiträden kunde ”blippa av” prislappen. Dessa hade hon sedan på sig under hela Allumbesöket. Det var inget snack om något annat. Mikael och Linnea skulle även gå in på Polarn och Pyret. Precis innan ingången tvärstannade hon och gjorde ett stopptecken. Nix, där gick hon inte in (förståndig tös), det hela slutade med att Vera och jag satte oss på bänken utanför och tittade på när mamma och pappa handlade. Mikael tog ett kort på oss inifrån butiken. På bilden kan ni se hennes nya ”hajstövlar”. Vilket charmtroll.

31289847_10155477914858297_5856991994693287936_n

Så nöjd blir man när man slipper gå in i en klädbutik (misstänker att det kommer att ändra sig med tiden).

Det blev lite besök i andra butiker också och jag kunde passa på att hämta ut lite mer Multaq på apoteket som började ta slut. Det blev ju naturligtvis en glasspaus också, till allas stora förtjusning. När vi skiljdes åt passade jag också på att sticka in på Willys och hämta ett paket från Humlegården. Det var ett nytt gäng bygelkapsyler. Jag hade gjort misstaget att låta bygelkapsylerna på befintliga flaskor ligga lite för länge i StarSan med resultatet att de såg ganska sunkiga ut (milt uttryckt). Nu hade jag äntligen fått tummen ur att beställa nya.

 
 

Banmätning och otålighet

Det har varit lugna puckar även idag (fy fan vad tråkigt). Det närmaste jag kom var att ge mig ut på kontrollmätning av de tre slingorna som invigdes igår för att se hur mycket de diffade mot min Garmin. Den blåa (Laxen) var angiven till 2,2 km och jag mätte den till 2,15 km. Vilket innebär att springa den 5 varv blir som att springa en kontrollmätt kvartsmara (10546 m). Det var ju bra. Mellanbanan, Sländan var angiven till 1,3 km och min mätning gav 1,31 km. Helt OK. Den kortaste slingan, Bävern, var angicen till 0,8 km och den mätte jag till 1,17 km. Lite stor avvikelse där och jag ska nog kontrollmäta igen.

Annars griper tristessen tag i mig mer och mer. Jag väntar otåligt på att få tider till mina två läkare som jag ska träffa i maj. Den ena är kardiologen för jag vill veta vad fan jag har att hålla mig till. Att sväva i denna ovisshet går mig verkligen på nerverna och hjälper inte alls upp mitt annars påtagliga usla tillstånd med hjärntrötthet.

 
 

Senior-hålligång

Idag blev det den första träningen efter praktfiaskot vid Partille 6 timmars. En cirkelträning med seniorerna, alltid lika roligt och omväxlande. Just nu kommer detta att bli den enda form av träning jag genomför. Så tisdagar med cirkelträning och fredagar med Senior Cage kommer att klassificeras som heliga hos mig. Dagens träning skedde dessutom med betablockaren (bisoprolol) i kroppen vilket märktes. Det gick ju fan inte att komma över 100 slag. Toppnoteringen blev 105 slag (57% av max). Tja det är väl så här det kommer att vara ett tag framåt. Bara att hacka i sig.

Fram emot eftermiddagen kände jag mig lite småkass och fick parkera på sängen för en liten lur. Nå’nting i kroppen är det och det är något som inte stämmer. Hur som helst så kommer det inte att bli tunga fysiska aktiviteter på ett tag, bara de två pass jag nämnt. Efter en halvtimma var jag på benen igen och gjorde lite baconlindad beer-can-burger på grillen till mina LEK-vänner som kom på besök ikväll. Dessa sköljdes ner med hembryggt öl eller ett glas vin. Yummie.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 april, 2018 i Familj och Vänner, Hälsa, Träning

 

Total systemkrasch

Nu är denna helg över och kanske även ett löparliv. Ja! Det lät neggigt, men det är så jag känner nu och det går väl över också antar jag. Samtidigt är jag en realist. Helgens övning och stora begivenhet var 6 timmars-loppet i Partille igår. Och det gick verkligen inte som jag hade tänkt mig. I och för sig hade jag på förhand insett att med två månadeers hjärthaveri med medicinering att det inte skulle vara möjligt att springa maratondistansen. Inriktningen blev för mig att kunna hålla igång i 6 timmar. Plan B var att nå halvmaran och plan C var att hålla igång 3 timmar. Det blev inte plan D eller E heller. Det blev en total krasch, jag skulle vilja kalla det en systemkrasch.

Vädret var inte att klaga på näst intill ett perfekt löparväder. Kanske lite kylig snålblåst den första timmen men inget som besvärade. Arrangemanget var kanon, som vanligt när Reima och Peter är igång och många deltagare. En riktigt bra stämning. Carina fick slänga in handduken på grund av en förkylning och lättare feber. Hon var verkligen i uselt skick. Svåger och svägerska kom till start med yngsta dottern. Tjejerna körde 1 timmarsloppet. Jag och svågern startade i 6 timmars.

Starten gick och jag lufsade iväg i ett riktigt makligt tempo (eller vad man nu ska kalla det). De första 5 – 7 varven (ett varv = 927 m) gick helt OK och kändes problemfria. Jag hade tagit ut min betablockare 2 dagar innan men hade kvar Multaq. Jag tittade en hel del på min Garmin och det var pulsen jag höll koll på. Den uppförde sig precis som den skulle. Gick kontrollerat upp mot ”marschtempo” och parkerade sig där. Någonstans vid 6 – 7:e varvet började jag känna en konstig trötthet, trots att pulsen visade ”rätt”. Jag gick en kort sväng och lade mig sedan i det gamla lunket igen. Men så började pulsen parkera på lägre nivåer, för att efter ett tag hoppa ner till ytterligare lägre nivå och sedan var det OK igen. Höll inte min Multaq som den hade gjort på träning innan? Ett par varv till och helt plötsligt hoppade den ner till strax under 70  slag och det kändes lite ”brôtigt” i bröstkorgen. Jag slog av och gick och det hoppade tillbaka i normal rytm. Inte svårt att lista ut vad som pågick. Det hade då gått en liten dryg timma av loppet och jag tog genast beslutet att kliva av efter 3 timmar. Det fick räcka för idag. Jag lufsade på igen och vid 10:e varvet började vänster knä verka och då gjorde jag också insikten att jag hade glömt att ta med min kombo med Alvedon och Voltaren (så jävla orutinerat). Det var en och en halv timma kvar av dessa 3. Samtidigt sjönk pulsnivån ner till strax under 90 och jag kände mig fysiskt bra men jävligt trött. Dessutom började det verka lätt i höger höft. I allt detta började tankarna på hjärtoperationer kontra medicinering, min framtid som löpare, nu är löparkarriären över etc, etc ta överhanden och jag dalade ofelbart ner i gropen igen. Totalt kaos i kroppen och totalt kaos i skallen. Jag fungerade inte längre och det blev ohållbart och jag var tvungen att parkera mig på en parkbänk i några minuter. Jag tittade på klocka och det hade gått drygt 1½ timma. Att det inte skulle funka i ytterligare 1½ timma kunde även en förståndshandikappad blåmanet räkna ut och ganska omgående ändrade jag beslutet till att stanna vid varvningen. Det var barra det att 10 m innan varningsmattan så dök Rammstein upp i mina hörlurar och jag fortsatte utav bara ”farten förbi. Då blev det slutliga beslutet att kliva av vid 2 timmar och vid nästa varning hade det gått ganska exakt 2 timmar och därmed var loppet över och med viss sannolikhet är min löparkarriär.

Efter målgången drog jag mig till minnes att en mycket vanlig biverkning av Multaq var att den kunde bidra till att det pumpades mindre blod per hjärtslag – en form av hjärtsvikt, vilket kunde förklara lite av det inträffade men jag tycket ändå att det verkade konstigt med pulsförändringarna. Hur som helst så tog jag mig hemåt efter målgång och lite eftersnack för att duscha,  byta om och också ta den betablockare jag skippat på morgonen. Då gjorde jag upptäckten! Jag hade ju för fan glömt att ta multaq! Inte konstigt att pulsen hoppade runt eftersom det hela var rejäla arytmier som jag var ute efter. Det gick rysningar genom kroppen när jag insåg detta och att jag hade levt mycket farligt. Med dessa insikter dyker naturligtvis tankarna upp om min framtid som löpare. För ärligt talat. Mina förutsättningar för att hålla på med ultralöpning, Ironman och andra skojsigheter ter sig just nu som en dröm och det som skrämmer mig är att detta i högsta grad kan bli verklighet.

Det är nu så att jag HAR fått tillbaka mina arymtiproblem, gjort en elkonvertering. Multaq har satts in för att reglera och blockera de signaler som löser ut hjärtarytmier. Just nu är detta en tillfällig löning tills jag träffar kardiologen. Då ska vi utvärdera medicineringen och eventuellt titta på andra lösningar i den kardiologiska verktygslådan, kirurgi, fortsatt medicinering eller vad det nu kan bli. Därför tycker jag det inte är så neggigt att förbereda sig på att det kanske är slut med uthållighetsidrotter. Problemet är bara att jag ska försöka landa detta i huvudet. Helgens lopp gav mig (utan att ta ut något i förskott) tydliga indikationer om vad som väntar mig. På gott och på ont. En huvudfråga för mig som jag grubblar mycket över är då att jag skulle vilja göra en sista Ironman om 2-3 år, men klarar kroppen detta och om den gör det är det i så fall  värt det? Jag har insett att jag står inför ett vägskäl och det kommer att sluta på samma sätt oavsett vilken väg jag väljer. Den enda skillnaden är att den ena vägen kommer att vara max 3-5 år till. Så visst har jag en hel del att bearbeta under min utbrändhet.

 

 
5 kommentarer

Publicerat av på 15 april, 2018 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning