RSS

Kategoriarkiv: Tävling

Mina berättelser från tävlingar och förberedelser inför tävling. Även personer jag följer och tankar om andra tävlingar. Allt som har med tävlingar att göra. Före, under och efter…

Fläckborttagning

Inför dagens operation, var jag ute igår och gjorde ytterligare ett stavgångsryck eftersom det blir lite stando i utmaningen Spring tills du stupar. Igår blev det drygt 15 km i inte lika het sol. Varmt var det dock. Jag tog i princip samma bana som på lördagen, fast jag vek av hemåt ett snäpp tidigare. Under kvällen var jag stel som ett spätt och hade faktiskt lite ont i höften.

Denna morgon jag gick lite extra långt till busshållplatsen och hade dessutom sällskap med Carina. Jag var lite tidigt på plats men kunde då istället passa på att gå en sväng till innan jag drog upp till hudkliniken och anmälde mig. Hela operationen gick lätt och geschwint. Det är ju ingen speciell dramatisk tillställning. De ställde några frågor relaterade till ingreppet och dubbelkollade. Sedan var det i princip att dra av sig tröjan och lägga sig på mage på bordet. Ett par stick  med bedövningsspruta och efter ett par minuter var läkaren igång med att skära bort fläcken. Han tog ett område runt fläcken med 5 mm marginal. Det kändes ingenting och det hela var ganska så  snabbt avklarat. Jag fick kompress på ryggen och lite extra specialplåster med mig hem tillsammans med en bibba papper att läsa igenom samt en tid för att komma tillbaka till efterkontroll (6 augusti). Det är ju egentligen inte själva ingreppet som  är dramatiskt, utan resultatet av det, men om en månad får jag veta. Nu är jag en fläck mindre på ryggen.

Just nu sitter jag stilla i soffan och det är inga problem, för strax startar åttondelsfinalen i fotboll, Sverige _ Schweiz och det är ju inga problem att sitta still då. Det passar ju väldigt bra. Jag reggade även dagens gång och kunde med en mycket nöjd känsla konstatera att jag hade gått 5,6 km, det blev ju 600 m från bussen och hem eftersom jag var tvungen att titta in till apoteket på hemvägen för att komplettera medicinförrådet och hämta ut några Innohep-sprutor. Blodförtunnande som ska kicka igång utspädningen igen efter att har inte ätit Waran sedan helgen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juli, 2018 i Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Tävling

 

Förberedelser för tvåfrontskrig

Jahapp! Då var Stadsgirot avbockat. En nästan 4 timmar lång kamp kan jag nu lägga till handlingarna. Insatsen var rent prestandamässigt sett bedrövligt. Mitt rullsnitt låg på ynka 18,7 km/h, till och med mina cykelpendlingar på min Nishiki med packning är snabbare.  Orsakerna vet ni (om ni läste gårdagens inlägg). Att gråta över spilld mjölk är inte min grej. Jag visste på förhand att det inte skulle gå geschwint eftersom jag inte har cykelpendlat sedan mitten av juni förra året och inte kört min Focushoj med mina Fulcrumhjul sedan förra årets Stadsgiro. Då ska jag inte vänta mig stordåd och med tanke på det är jag faktiskt riktigt nöjd med att ha pallrat mig runt igår. Jävligt nöjd och trots strapatserna har jag idag en god känsla inom mig även om min kropp är helt utslagen.

Nu kan jag med hysfat gott samvete (även om det känns lite surt) att lägga detta bakom mig. Den träning jag nu kommer att idka blir i form av promenader, kanske lite stavgång samt seniorpassen på Improve, tisdagar och fredagar. De sistnämnda tycker jag är så roliga att de har nästan blivit heliga. Löpning? Ja, kanske men i så fall bara min slinga runt Kåhög eller 1-3 varv ii stadsparken. Just nu planerar jag ingen löpträning

Det stora fokuset kommer nu att ligga på att hitta en bra väg genom mina arytmiproblem. Jag åkte på ett hjärtfladder i februari som i princip övergått till ett kroniskt tillstånd. Just nu är jag i vänteläge på att få träffa min kardiolog och under det mötet hoppas jag att vi kan komma fram till hur detta kroniska fladder ska attackeras. Fortsatt medicinering? Kirurgi (öppen eller kateter) eller pacemaker. Jag vet inte men blir förhoppningsvis mer upplyst innan månaden är färdig. Jag ska även träffa min andra läkare som hanterar min utbrändhet och hjärntrötthet och även där ska min framtid diskuteras. Det tar hårt (och har tagit hårt) på mig att föra detta tvåfrontskrig. Hittills har fokuset legat på att få ordning på skallen så att jag kan börja tänka på en återgång till jobbet. Nu måste jag flytta detta till mina hjärtproblem. Jag orkar inte att utkämpa två krig samtidigt.

Fortsättningsvis blir det nog inte så mycket träning i denna blogg. Den kommer nu istället att handla mer om hälsa och ölbryggning (så klart). Lite träning blir det nog också…  😉

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 maj, 2018 i Cykel, Hälsa, Rehab & skador, Tävling

 

Stadsgirot – ett riktigt helvete

Då var det dags. Idag skulle jag cykla 70 km på en riktigt jävlig bana. Den 68 km långa banan höll 690 höjdmeter, ingen flack bana med andra ord. Masterstart på Heden och en odyssé inne i centrala Göteborg, inte alltid man som cyklist får ha allén för sig själva (dock en massa spårvagnsspår). Vid Järntorget vek vi av in på Badhusgatan och via Västra sjöfarten förbi kasinot och operan, upp på Götaälvbron. Vid Frihamnen låg startmattorna och där släpptes fältet. Färden dit gick utmärkt och det var ingen trängsel. Utmed hela banan stod funktionärer och höll trafiken, det var nästan som Moses när han delade Röda Havet. En klar förbättring från förra året.

Redan vid den första större stigningen i Biskopsgården (Götaälvbron är med att jämföra med ett väggupp) upp mot Svarte mosse-platån. Kände jag och samtidigt insåg jag min tabbe. Min betablockerare Bisoprolol skulle jag inte tagit i morse, den hade åkt ner tillsammans med de andra pillren. Pulsen gick inte upp hur mycket jag än jag trampade. Jag tvärdog. Efter Svartemosse blev det en lång utför ner till Björlandavägen som tog mig upp till korsningen med Norrleden. Jag kände fortfarande av stigningen i Biskopsgården. Jag vek av in på Norrleden och sedan in på vägen förbi Stora Holm ner mot Tuve. Här brukar det normalt vara en fartsträcka och förra året låg jag utan problem i nästan 40 knyck, ibland över. Inte idag, med ansträngning kom jag upp i ca 25, det var en mardröm. När jag passerat Tuve skulle jag upp på Skogomeåsen. De sista 10-20 meterna är riktigt branta. Den ser inte märkvärdig ut men jävlar vilket slit att ta sig upp där. Färden gick förbi Skogome, golfbanan och ner till Hisings kärra.

Nu börjar den riktiga utmaningen. Dags att cykla upp på Angeredsbron. Men innan jag kommer dit har jag en jobbig stigning på en dryg halvkilometer innan jag kommer upp på brofästet och där fick jag jobba igen. Med nöd och näppe och knapp styrfart tog jag mig upp på bron. Nu går den också uppför, det var bara att bita ihop. Här ligger jag normalt nästan på mjölksyratröskel, nu hade jag knappt 72% av max och svetten rann som ett Niagarafall i en hastighet som kanske var knappt 10 km/h. När jag väl kommit hela vägen över Angeredsbron kom sedan nästa utmaning. Precis efter jag kommit ut ur tunneln i slutet på bron tog jag höger och upp på berget ovanför bron. Efter ett 2 kilometer långt helvete med en puls som aldrig nådde över 72 % av max kom jag upp till Angeredsplatån. Där stannade jag vid depån, totalt utmattad och nästan gråtfärdig och fullständigt vräkte i mig allt vad energi hette.

Efter depåstoppet gick färden ner mot Lövgärdet, Angereds centrum, Stor och ner i svackan innan Gunnilse som ledde ner till Lärje. Nu var jag så slut att jag inte ens orkade växla upp till den stora klingan i nerförsbackarna. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till mina Fulcrumhjul som gjorde att jag kunde rulla en hel del. Jag rullade faktisk förbi en del som trampade nerför, men jag orkade inte trampa, inte ens nerför. Jag visste vad som väntade – Bergsjöbacken. Behövde spara all kraft till denna. Samtidigt insåg jag att det inte skulle funka hela vägen upp och bestämde mig för att hoppa av cykeln och leda den upp, vilket jag gjorde den sista tredjedelen av backen. Då var jag så trött att jag knappt kom av cykeln. Även på den efterföljande Bergsjövägen fick jag kliva av cykeln och leda den.

Från Bergsjön gick färden i en lång nerför till Utby. Inte ens här orkade jag växla upp till stora klingan. Nere i Utby hoppades jag ett tag på att min son Robert var i garaget, som jag passerade. I så fall hade jag stannat där och inte kört vidare. Nu var han inte där så det var att åka vidare. Via Utby cyklade jag sedan bort till Sävedalen där jag gjorde ett nytt depåstopp. Frestelsen att inte bryta och åka de tre kilometerna hem var extremt stor. Jag vräkte i mig mer energi och jag visste inte att det var energi som felades. Jag fortsatte, att kasta in handduken nu vore ett stort nederlag. Betablockarens inverkningar under färden hade även tömt mig på mental energi. Nu var det dags för backen upp till Vallhamra åter igen fick jag kliva av cykeln efter en tredjedel av backen men nästan en ångestblandad gråt. Jag måste bara i mål. Efter Vallhamra kom jag in på min hatsträcka – grusåttan i Skatås. Varför kör man ett cykellopp på ett grusspår. Nu orkade jag bara trampa så att jag i stort sett höll cykeln på rätt köl. Jag var helt väck och hade ingen uppfattning vad som pågick runt omkring mig. Var bara fokuserad på att hålla rätt spår och inte köra på någon. I slutet av Skatås fick jag kliva av cykeln och ledan den de sista 50 meterna till Delsjövägen. På Delsjövägen fick mina hjul göra jobbet åt mig och jag kom nu fram till den sista utmaningen efter drygt 60 km cykling. Via Desljövägen svängde jag in i Bö och uppför Sankt Pauli, där jag fick kliva av och gå igen (så klart). Nerför Sankt Paulibacken på andra sidan var jag så trött att jag hade svårt att bromsa. Banan veka av ner till Mölndalsån och jag rundade Ullevi på baksidan innan jag kom upp till Skånegatan och de sista 500 meterna till målet på Heden. I mål var jag i princip inte kontaktbar och upptäckte senare att någon hade hängt en medalj runt nacken på mig. Jag kom bara ihåg att jag varit mer eller mindre i en djup mental svacka sedan Vallhamra och mer eller mindre gråtfärdig sedan dess. När jag rullade ner från Sankt Pauli förstod jag att jag skulle komma i mål och för en gångs skull få en fullföljd tävling (kanske min sista på ett bra tag). Det var viktigt för mig att komma i mål av denna orsak. Men det här ligger lätt på topp 3-listan över det jävligaste jag har gjort.

Jag fick i mig lite näring vid målet och fick en dam att ta en målbild på mig. Den 10.8 km långa färden hem (mycket flack) tog mig 50 minuter. Trots att loppet blev ett fysiskt och mentalt helvete är jag ändå mycket nöjd och oerhört lättad. Nu kommer jag att enbart träna med seniorerna på tisdagar och torsdagar (jobbigt nog) och nu ska mina läkare få som de vill utan protester från mig. Vad som blir utfallet vid kardiologbesöket som jag väntar intensivt på kommer att styra min framtid som löpare, triatlet och träningsentusiast. Innan jag vet till 100 % vad mina options är blir det inga mer nummerlappar. Jag ska gå till botten med det här och nu är det vila och återhämtning som gäller.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 5 maj, 2018 i Hälsa, Tävling

 

Jag har bestämt mig!

Det finns endast en tävling kvar jag är anmäld till och det är Stadsgirot imorgon, 70 km cykel på en klart krävande bana. Hittills har mitt tävlingsdeltagande varit sparsamt och klart fiaskobetonat.Med alla käftsmällar jag åkt på och tar mig igenom. Läs sjukskrivningen för min utbrändhet, mitt nya kroniska hjärtfladder där jag väntar och väntar på att får träffa kardiologen för att diskutera vilken behandling som gäller. Det som beslutas då kommer att avgöra min framtid vad gäller träning och tävling. En stor ovisshet med andra ord och inte minst sagt frustrerande på högsta nivå. Jag inser att det inte är någon idé att ge sig på något hittepå vad gäller  löpning, triathlon etc.

Nu i skrivande stund har jag bestämt mig för att starta. Jag vet inte om det eller när det blir något med nummerlapp igen. Och denna ”sista” tävling skulle jag vilja ha fullföljd (med Partille 6H i färskt miinne). Om det skulle bli så illa att jag inte kan hålla på med det jag vill hålla på med, så vill jag inte att denna ”sista” tävling ska bli fiasko. Risken finns ju, inte minst med att det blir haveri på cykeln (det kan jag i och för sig köpa). Banan är definitivt inte flack, det finns många rejäla klättringar. Upp till Svarte mosse i Biskopsgården, upp till Angeredsbron och Angeredsplatån, Bergsjöbacken upp och från Sävedalen till Vallhamra/Skatås. Det finns en hel del höjdmeter alltså.

När jag plockade fram hojen (min Focus racer) så satt nummerlappen från förra årets tävling kvar vilket vittnar om att det var ett tag sedan jag cyklade. Dock cykelpendlade jag lite en månad till innan jag blev sjukskriven och det gick i makligt tempo och då på Nishikin. En utmaning och jag hoppas att ta denna skalp innan jag går in i hjärtrehab (eller vad som nu kommer att bestämmas) och det skulle också ge mig lite frid i sinnet och en stor mental seger. Det skulle betyda oerhört mycket. 11.15 startar jag och ungefär 3 timmar senare (lite drygt) vet jag.

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 maj, 2018 i Diverse, Rehab & skador, Tävling

 

Spinn of hope på ny medicin

I lördags klarade jag av en utmaning, jag körde Spinn of Hope till förmån för Barncancerfonden. Den har ju i och för sig varit planlagd sedan länge. Det som ställde till problem var att mitt hjärtfladder kom tillbaka den 12 februari och sedan har pumpen rullat konstant i 125 till 130 slag. Som motåtgärd sattes betablockeraren Metoprolol in och dosen ökades i omgångar till 150 mg. Tyvärr hjälpte den föga. Jag fick ner fladdret till att ligga runt 110 slag. Metoprololen gjorde sitt jobb att hålla emot pulsen vid ansträngning till en viss gräns. Vid Vasaloppsspinningen höll den mig 122-123 slag och jag var helt slut, svetten lackade, dessutom tillkommer biverkningar som trötthet, sömnsvårigheter, yrsel, huvudvärk, stickningar i huden för att nämna några. Vid ett stavgångspass lade jag in några kortare löpningar och då kunde medicinen inte hålla emot utan kollapsade. Pulsen stack iväg till 235 som mest och det blev ett jävla kaos i bröstkorgen och det var bara att stoppa och gå. Dock funkade det vid stavgång, men så fort jag gav mig på löpningen kunde det inte hålla emot.

Jag fick en påringning från hjärtmottagningen på Östra och frågade om jag ville testa en annan medicin som heter Multaq. Efter en liten stund så antog jag detta erbjudande som ganska omgående hade en positiv ”biverkning” – jag blev kallad till en elkonvertering, torsdag den 15 mars. Dagen därefter började jag med Multaq. Lördagen 17:e skulle jag köra Spinn of Hope och inför detta tog jag mig en funderare huruvida jag skulle köra eller inte. Jag kom fram till att göra ett försök. Mest av två orsaker. Hjärtat  slog ju faktiskt ii sinus och den har inte slagit tillbaka i fladder som annars är brukligt för min del. Jag ville även veta lite vad Multaq:en gick för och hur den fungerade in action. Under fredagen var jag mycket fundersam för jag var totaltrött och orkade inget. I och för sig en vanlig situation efter en elkonvertering så det var ju inget nytt. Jag misstänkte även att biverkningarna från både Metoprololen som höll på att gå ur kroppen och biverkningen från Multaq som jag började med gav sitt bidrag till det hela.

Först var planen att gå över till Improve och starta upp första timmen. Lite tur för mig detta år var att Improve hade beslutat att köra bara 6 timmar istället för 12 av olika skäl. trots att jag kände mig lite hängig på lördag morgon gick jag över och tog mig an första passet. Då  hade jag mer koll på pulsmätaren än på instruktören. Min Garmin (som jag hade fäst på styret). Pulsen stegrade precis som den skulle och gjorde det kontrollerat och gick även förbi de där 122 slagen som Metoprololen blockade vid och det kändes bra. Det var inga problem. Kände inte av hjärtklappningar eller andra konstigheter. Inte ens mitt riktigt låga blodtryck spökade (hade 92/53 på morgonen). Som extra försiktighetsåtgärden körde jag på liten lättar motstånd på cykeln än vad jag brukade. Jag drev upp pulsen en liten bit till och det kändes bra. Med detta besked tog jag strategin att inte gå över 65% av maxpuls (max 184). Vid några enstaka tillfällen skedde dock detta men får betraktas som olycksfall i arbetet. Dessutom satt tröttheten från gårdagen i och därför fanns det ingen anledning att ta i för mycket. Det hela resulterade i att jag utan större problem kunde köra alla 6 timmarna och jag kände mig riktigt nöjd efteråt. Pulsen gick ganska snabbt ner i normaltakt och jag kände ingenting i kroppen som skulle varnat mig för att stoppa. Strategin med max 65% var en klar framgångsfaktor.

Nu vet jag hur Multaq:en funkar och jag känner av biverkningar av denna också. Speciellt en biverkning och den blev tydlig under spinningen. Multaq driver vätska något kopiöst. Av de 6 timmarna jag körde blev jag tvungen att springa ut på muggen 4 gånger för att tömma blåsan. Tröttheten finns där också. Ytterligare biverkningar jag har märkt så att jag har blivit ganska lös i magen, lite lätt illamående (ibland) och att min hjärtrytm är lägre än normalt. Men den funkar helt klart bättre vid träning än metoprololen. Nu ska jag se hur det funka på cirkelträningen, stavgång och lättare löpning. Kanske går den att använda på sikt. Den funkar på samma sätt som as-medicinen Cordarone men med mycket färre biverkningar (som jag noterat) och den går ur kroppen snabbare. Jag utvärderar vidare.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 mars, 2018 i Hälsa, Tävling, Träning

 

Wohoo! 6-timmars i Partille!

Underbara nyheter! Idag såg jag på Fejjan att Reima och Jessica ska anordna ett 6-timmars-lopp i Partille och som ska gå i den nya stadsparken. I och med att jag bor 30 m från banan är det ju jäkligt svårt att inte delta. För en gångs skull ett lopp utan extra resa och hotellvistelse. Distanserna som erbjuds är 6, 3 respektive 1 timma. Dessutom finns det med en stafett över 6 timmar. Sådant här piggar upp en utbränd själv och därmed har jag nu fått ett riktigt mål att jobba för till nästa år och då ska jag ta mej fan sätta maratondistansen. Loppet går den 14 april 2018 och starten är kl 10 och känner jag Reima rätt så kommer banan att vara kontrollmätt. Tjohoo! Nu blev jag jätteglad igen.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 3 oktober, 2017 i Hemma, Tävling

 

Kortedala brutalmarathon

Brutalmarathon? Jepps! Det stämmer. Detta lilla udda lopp genomfördes vid Gerås motionsspår som ligger mellan Bergsjön och Kortedala. Officiellt 2,5 km men kontrollmätt till 2486 meter. Till saken hör att detta motionsspår är i särklass på topp 5 listan över tuffa motionsspår i Sverige (vågar jag påstå). Tre distanser erbjuds – marathon som springs i 17 varv, halvmarathon som springs i 8 varv och 10 km där löparna springer 4 varv. Eftersom jag inte är in någon god form valde jag den blygsamma 10 km-distansen. Grejen är att det heter brutalmarathon och banan är därefter. Mina 4 varv höll 360 höjdmeter och marathonlöparna fick tugga i sig drygt 1500 höjdmeter. Det kan jämföras med det ”platta” Lidingöloppet på 30 km som håller 550 höjdmeter. En tuff bana alltså. Av den anledningen var maxtiden 8 timmar för maratondistansen mot normala 6 immar.

Eftersom jag har varit där tidigare så visste jag vad som väntade och jag hade tagit med mig stavarna. Jag var den ende deltagaren som körde med stavar. Det visade sig vara många som önskade att de hade denna lilla detalj med sig och jag hade säkert kunna hyra ut dem för en hutlös summa. Nästa år är jag nog inte ensam om det i alla fall. Som väntat fick jag slita ganska hårt, trots stavar men de var en underbar avlastning för mina knän. Vid varvningen serverades det rejält med energi i flytande och i fast form. Jag hade strul första varvet med att inte få igång medhavd musik och fick släppa det. Lite irriterande. När jag väl orkade lyfta på huvudet och inte stirra stint ner i marken så är denna motionsslinga riktigt vacker. Men nu var det inte så mycket att stirra i marken, det räckte att titta rakt fram stundtals så stirrade man bokstavligen talat i backen.

Jag tog det medvetet lugnt (det gick ju inte att göra annat) och nyttjade de få partier som fanns till att småspringa. Många nedförslut var också branta och där kunde jag inte springa för då hade jag nog slagit sönder mina knän (det som är kvar av dessa). Det varvet som kändes bäst var förvånansvärt nog det tredje varvet. Andra varvet var riktigt segt och det sista varvet var lite mitt emellan. Jag gick in på 1:51:44 och det fick duga för mig men nästa gång ska jag nog satsa på att försöka mig på att genomföra marathondistansen, det är ju ett år dit och då borde jag vara i bättre skick än idag. Det som jag är mest nöjd med var att genomföra det jag förutsatte mig och jag tog också ett bra steg i att bryta mig ut ur min mentala fångenskap. Ur den synvinkeln var dagens övning en stor framgång.

 
5 kommentarer

Publicerat av på 30 september, 2017 i Diverse, Tävling, Träning