RSS

Kategoriarkiv: Tävling

Mina berättelser från tävlingar och förberedelser inför tävling. Även personer jag följer och tankar om andra tävlingar. Allt som har med tävlingar att göra. Före, under och efter…

Träning igen!

Efter att ha varit i dippar (till och från), tyckt synd om mig själv (till och från) och gjort en del smärtsamma insikter, så finns det ändå en liten gnutta hopp kvar i denna kropp. Det lilla hoppet förstärktes när Carina och jag följde Ironman i Barcelona igår. Det sitter an ganska kraftig tagg kvar i mig då jag blev avplockad banan (felaktigt har jag kunnat konstatera i efterhand) under Kalmar Ironman 2015 och när hudcancern stoppade mig tre veckor innan start 2016. Det här har jag inte kunnat släppa helt och hållet även om jag mer eller mindre givit upp mina ultralöpningsambitioner (dock inte helt). Min sjukskrivning gör att jag måste lägga drömmar och hopp åt sidan tills jag får ordning på mina mentala bitar och kan jaga bort hjärntröttheten. Det kommer jag dock inte att lyckas med men jag kan kanske hitta en väg att leva med detta vid min sida. Just nu känns detta så avlägset. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara tillbaka på jobbet igen antingen på heltid eller halvtid. Så blev det inte. Jag har inte själv kunnat förstå hjärntrötthetens mekanismer och har grovt underskattat förmågan att bli kvitt detta och komma tillbaka. Bara att komma igång och skriva detta inlägg har tagit mig nästan två timmar.

Med denna långa utläggning vill jag säga att gårdagens Ironman gav mig både hopp och inspiration att göra en till. Träningsmässigt så springer jag inte längre, mest beroende på knän och vikt. Jag tror däremot att jag idag på stående fot kunna springa (dock inte fort) min 6,3 km bana runt Kåhög. Seniorträningarna på Improv har gjort mig starkare i överkropp och i bål, även om man visuellt inte kan se det (ja, Ni fattar). Så ur ren fysisk synpunkt så är jag 75-80% framme när det gäller en Ironman. Men det är inte bara fysik som krävs, det krävs även pannben. Jag tror att flertalet mer eller mindre minst en gång under en Ironmantävling funderar på att bryta. Är man igång mellan 8 och 16 timmar, så kommer dipparna. Det är här det fallerar för mig idag. Jag skulle utan tvekan och större åthävor träna upp min fysik för att köra en Ironman nästa sommar. Det tvekar jag inte en sekund på, jag har dessutom en ganska stor rutin på ultralöpning och Ironman samt andra triatlondistanser.

MEN! Jag har inte den mentala kapaciteten. Dels för att underkasta mig träningen inför en Ironman, dels för att genomföra den. Om jag nu anser mig ligga på 75-80% i fysik, ligger min mentala kapacitet just nu på styrfart, dvs ca 5-10%. Hade den varit noll hade jag inte ens kunnat skriva detta inlägg. Med dessa dryga 5% ger mig förmågan att ha ett hopp och en tro om att komma tillbaka, kanske inte i fullt slag, men såpass att jag kan göra detta utan att mentalt tvinga mig till det. Kanske kan jag komma upp i 75-80% på den mentala sidan (mindre hjärntrötthet). Jag skulle vilja kunna att om jag förutsätter mig att göra något, starta upp utan att det tar emot,ha en mental ork att genomföra det. Om jag kan det, då kan jag på allvar fundera på att kunna jobba igen. Det är ju ingen hemlighet att jag har snöat in på att brygga öl. Jag brygger tillsammans med min son Robert vilket ger mig kvalitet i dubbel bemärkelse. Ölbryggningen är otroligt avkopplande och skingrar tankarna. Ändå så är jag mentalt slut när bryggningen är färdig. Orkar ingenting mera, kanske lite rengöring av den mer nödvändiga arten. Men huvuddelen städas undan dagen efter när jag hämtat mig Jag orkar inte med en massa jippon. Har väldigt svårt att hänga med på spontaniteter. Har jag något bokat framåt i tiden blir jag stressad. Jag har många gånger inte ens orkat se på TV, läsa. Det finns ett otal andra situationer och händelser som jag kan räkna upp i samband med detta. Utöver det är jag mer än lovligt vimsig och glömmer saker, även sådant jag har skrivit upp. Det här är grymt jobbigt och ett moment 22, som drar in mig i en ond spiral och som jag måste bryta.

Nu vill jag dra ut den där retsamma taggen jag skrev om i början och fick en massa inspiration att köra en Ironman när jag följde Barcelona. Var spelar ingen roll. Jag har haft det inombords hela tiden att jag vill göra en till, bara en enda till. Just nu känns det som om sjukdomar och skador har satt stopp för allt, det har bland annat tagit ifrån mig Badwater. Om jag nu kan få göra en Ironman till och sedan ta det där steget tillbaka, då känner jag att det är jag som fattat beslut att trappa ner och ingenting har tagits ifrån mig, det skulle kännas så mycket bättre och ge mig en inre frid och jag kan dessutom falla tillbaka helt på min nya hobby – ölbryggning. Andra faktorer som jag måste få klarhet i, är mina ”nytillkomna” hjärtarytmier, där jag och kardiologen inte är överens. Han vill köra den enkla vägen (och billigaste för landstinget) och inte operera mig. Jag vill ha en date med skalpellen och därmed slippa de mediciner som hindrar mig med framför allt pulsen, dessutom har den en massa andra jävla biverkningar som jag kunde bli kvitt. Jag ska göra ett Holter-EKG vecka 45 och sedan ska jag träffa honom igen. Om det då blir en ny ablation så lär det väl dröja fram till våren innan det sker. utöver det måste jag hålla kontroll på min trasiga kroppspulsåder och se till att den inte töjer sig mera. Har skannat den för någon vecka sedan och väntar på resultatet.

OK! Så om jag nu ska köra en Ironman igen, när ska det ske i så fall? Ja! Inte blir det nästa år. Jag vill ha ordning på allt som jag redovisat i inlägget. Jag vill få ner alla kilon som smetat sig fast på kroppen. bara det skulle lösa en massa knutar. Sedan vill jag sakta men säkert bygga upp en stark och uthållig kropp och jag måste få bukt med min hjärntrötthet. 2020 då? Nja, rent teoretiskt men jag tror inte jag är framme mentalt då. Nej! 2021 eller 2022, kanske. Det verkar mer realistiskt och det är ju under förutsättning att jag fortfarande är i livet, jag har ju en aortadissektion som helt realistiskt har förkortat mitt liv. Jag måste också ta hänsyn till att min kropp och knopp har sakta men säkert demonterats de senaste åren och det tar tid att bygga upp det. Så vid 65 – 66 års ålder kan jag kanske (om allt går min väg) köra en Ironman till. Rent krasst så är det sista chansen för mig. Pust! Detta inlägg har tagit några timmar att skriva för jag har varit tvungen att ta lite pauser emellan varven. Så nu vet Ni vad jag pysslar med i min uppförsbacke.

 

 
3 kommentarer

Publicerat av på 8 oktober, 2018 i Diverse, Hälsa, Hjärntrötthet, Tävling, Träning

 

Förrådställning av terrass och Ironman

Alltså! Jag tror snart att jag verkligen är senil och dement. jag glömmer saker och ting högt och lågt. Jag har tyckt att detta är jobbigt ganska länge men nu är det mer än lovligt  ett riktigt helvete. Nu måste jag hänga påminnelselappar på dörren innan jag går ut. Skriva upp vad jag ska göra i One Note etc, etc. Jag glömmer också att klicka på publicera för att få ut ett blogginlägg. Det var vad som hände med förra inlägget.

Idag har jag i alla fall ägnat mig åt två saker. Att följa Ironman i Barcelona och att ställa i ordning terrassen inför vintern, utesäsongen är liksom över. Ironman har jag följt av och till under dagen och jag har några vänner som är där nere och kör. Två är snart i mål (i skrivande stund). Det stora glädjeämnet är en svensk seger i pro-klassen av Jesper Svensson. Lyssna nu. Han gick i mål efter 8 timmar 5 minuter och 56 sekunder! Då simmade han i en riktigt grov sjö på 46  minuter, växlade till cykel (T1) på 2 minuter, cyklade 180,2 km på  4:22 (41,2 km/h i snitt!), gjorde T2 på 2 minuter och sedan sprang karln ett maraton på 2:53!! Helt galet!

Jag känner långt inne i hjärteroten att jag vill verkligen köra en Ironman till. Tänk om jag kunde få göra det. Bara en enda till, snälla! det skulle betyda så mycket för mig. Jag inser att det kommer inte att vara möjligt förrän tidigast 2020. Dock är 2021 mer troligt. Men först måste jag återta form och vikt till relativt gamla nivåer. Om jag kör i Kalmar, Barcelona eller någon annanstans är just nu inte så viktigt. Styrkan bygger jag upp med seniorerna och med ett riktigt gott resultat (hittills). Jag måste bara få ordning på pumpen och mina knän och sist men inte minst, min skalle. Av den orsaken kommer jag att behöva två till tre år. En tuff och krävande resande ligger framför mig och kommer att kräva en hel del disciplin,  något som jag tyvärr har tappat en hel del av under min sjukskrivning. Det blir nog den tuffaste utmaningen. Men med disciplin kommer också framgångarna. Jag vet vad som krävs och vilka trösklar jag ska ta mig över. Att ha ett mål som  en Ironman är viktigt för mig, utan ett mål går det åt helvete.

Mellan varven så var jag ute på terrassen. Surrade fast bord, satt kapell  över cyklarna och surrade fast dem också. Det blåser ju ibland uppe på toppen. Jag passade även på att dra fram julbelysningen som skulle vara på räcket som satte upp det. Ja! Jag vet! Det är tidigt men jag har (med förra året i minne) inte den minsta lust att stå ute i novemberkyla, i snålblåsten och göra det.  No way! Nu åkte det upp men jag tände inte upp mer än några sekunder för att se att allt funkade. När tiden är inne är det nu bara att sätta i kontakten i uttaget i uterummet. Så nu kan regn, blåst och vinter få komma, vi är förberedda.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 oktober, 2018 i Hälsa, Hemma, Tävling

 

Maltshopping och semester

Efter en natt med så kraftig hosta att jag var tvungen att skippa CPAP:en med skitkass sömn som följd för både Carina och mig, gick det åt en hel del kaffe för att få igång oss. Hostan har varit så kraftig att jag har tuppat av ett par gånger. Jag hatar det. Eftersom jag kände hjärtarytmier igen blev jag surt nog tvungen att avboka mitt cage-pass på Improve. Grrrr…..

Nu äntligen var Carina i mål. Hon jobbade sin sista dag innan semestern. Nu väntar 4 veckor tillsammans. Som av en slump så sammanföll tiden då Hon slutade med ett besök på Ölkompaniet. Jag behövde stödhandla humle och en specialmalt som jag inte hade. Det tog lite tid där och man får inte ha bråttom. Men vad gör det? Jag kan gå i den butiken och botanisera, trots att butiken inte är särskilt stor går det att tillbringa en hel del tid där. Hur som helst fick jag tag i min malt och fick den krossad. Köpte även humlen och lite bryggsocker för att användas till att kompensera (få upp – SG:t) den specifika vikten efter kokningen om värdet blivit för lågt, vilket inträffar.

Vi åkte hem tillsammans och ställde in grejerna i lägenheten för att sedan gå över till John Scotts och fira Carinas semester med god mat och lite öl. Ett perfekt slut på veckan och en perfekt start på Hennes semester. Firandet kommer att pågå helgen lång. Helgen kommer även att vara en Ironmanhelg. Imorgon går Ironman i Kalmar (*suck*) och påsöndag körs Ironman i Köpenhamn. Vi har vänner i båda dessa och kommer att följa dem så gott det går.

 

Fläckborttagning

Inför dagens operation, var jag ute igår och gjorde ytterligare ett stavgångsryck eftersom det blir lite stando i utmaningen Spring tills du stupar. Igår blev det drygt 15 km i inte lika het sol. Varmt var det dock. Jag tog i princip samma bana som på lördagen, fast jag vek av hemåt ett snäpp tidigare. Under kvällen var jag stel som ett spätt och hade faktiskt lite ont i höften.

Denna morgon jag gick lite extra långt till busshållplatsen och hade dessutom sällskap med Carina. Jag var lite tidigt på plats men kunde då istället passa på att gå en sväng till innan jag drog upp till hudkliniken och anmälde mig. Hela operationen gick lätt och geschwint. Det är ju ingen speciell dramatisk tillställning. De ställde några frågor relaterade till ingreppet och dubbelkollade. Sedan var det i princip att dra av sig tröjan och lägga sig på mage på bordet. Ett par stick  med bedövningsspruta och efter ett par minuter var läkaren igång med att skära bort fläcken. Han tog ett område runt fläcken med 5 mm marginal. Det kändes ingenting och det hela var ganska så  snabbt avklarat. Jag fick kompress på ryggen och lite extra specialplåster med mig hem tillsammans med en bibba papper att läsa igenom samt en tid för att komma tillbaka till efterkontroll (6 augusti). Det är ju egentligen inte själva ingreppet som  är dramatiskt, utan resultatet av det, men om en månad får jag veta. Nu är jag en fläck mindre på ryggen.

Just nu sitter jag stilla i soffan och det är inga problem, för strax startar åttondelsfinalen i fotboll, Sverige _ Schweiz och det är ju inga problem att sitta still då. Det passar ju väldigt bra. Jag reggade även dagens gång och kunde med en mycket nöjd känsla konstatera att jag hade gått 5,6 km, det blev ju 600 m från bussen och hem eftersom jag var tvungen att titta in till apoteket på hemvägen för att komplettera medicinförrådet och hämta ut några Innohep-sprutor. Blodförtunnande som ska kicka igång utspädningen igen efter att har inte ätit Waran sedan helgen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 juli, 2018 i Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Tävling

 

Förberedelser för tvåfrontskrig

Jahapp! Då var Stadsgirot avbockat. En nästan 4 timmar lång kamp kan jag nu lägga till handlingarna. Insatsen var rent prestandamässigt sett bedrövligt. Mitt rullsnitt låg på ynka 18,7 km/h, till och med mina cykelpendlingar på min Nishiki med packning är snabbare.  Orsakerna vet ni (om ni läste gårdagens inlägg). Att gråta över spilld mjölk är inte min grej. Jag visste på förhand att det inte skulle gå geschwint eftersom jag inte har cykelpendlat sedan mitten av juni förra året och inte kört min Focushoj med mina Fulcrumhjul sedan förra årets Stadsgiro. Då ska jag inte vänta mig stordåd och med tanke på det är jag faktiskt riktigt nöjd med att ha pallrat mig runt igår. Jävligt nöjd och trots strapatserna har jag idag en god känsla inom mig även om min kropp är helt utslagen.

Nu kan jag med hysfat gott samvete (även om det känns lite surt) att lägga detta bakom mig. Den träning jag nu kommer att idka blir i form av promenader, kanske lite stavgång samt seniorpassen på Improve, tisdagar och fredagar. De sistnämnda tycker jag är så roliga att de har nästan blivit heliga. Löpning? Ja, kanske men i så fall bara min slinga runt Kåhög eller 1-3 varv ii stadsparken. Just nu planerar jag ingen löpträning

Det stora fokuset kommer nu att ligga på att hitta en bra väg genom mina arytmiproblem. Jag åkte på ett hjärtfladder i februari som i princip övergått till ett kroniskt tillstånd. Just nu är jag i vänteläge på att få träffa min kardiolog och under det mötet hoppas jag att vi kan komma fram till hur detta kroniska fladder ska attackeras. Fortsatt medicinering? Kirurgi (öppen eller kateter) eller pacemaker. Jag vet inte men blir förhoppningsvis mer upplyst innan månaden är färdig. Jag ska även träffa min andra läkare som hanterar min utbrändhet och hjärntrötthet och även där ska min framtid diskuteras. Det tar hårt (och har tagit hårt) på mig att föra detta tvåfrontskrig. Hittills har fokuset legat på att få ordning på skallen så att jag kan börja tänka på en återgång till jobbet. Nu måste jag flytta detta till mina hjärtproblem. Jag orkar inte att utkämpa två krig samtidigt.

Fortsättningsvis blir det nog inte så mycket träning i denna blogg. Den kommer nu istället att handla mer om hälsa och ölbryggning (så klart). Lite träning blir det nog också…  😉

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 maj, 2018 i Cykel, Hälsa, Rehab & skador, Tävling

 

Stadsgirot – ett riktigt helvete

Då var det dags. Idag skulle jag cykla 70 km på en riktigt jävlig bana. Den 68 km långa banan höll 690 höjdmeter, ingen flack bana med andra ord. Masterstart på Heden och en odyssé inne i centrala Göteborg, inte alltid man som cyklist får ha allén för sig själva (dock en massa spårvagnsspår). Vid Järntorget vek vi av in på Badhusgatan och via Västra sjöfarten förbi kasinot och operan, upp på Götaälvbron. Vid Frihamnen låg startmattorna och där släpptes fältet. Färden dit gick utmärkt och det var ingen trängsel. Utmed hela banan stod funktionärer och höll trafiken, det var nästan som Moses när han delade Röda Havet. En klar förbättring från förra året.

Redan vid den första större stigningen i Biskopsgården (Götaälvbron är med att jämföra med ett väggupp) upp mot Svarte mosse-platån. Kände jag och samtidigt insåg jag min tabbe. Min betablockerare Bisoprolol skulle jag inte tagit i morse, den hade åkt ner tillsammans med de andra pillren. Pulsen gick inte upp hur mycket jag än jag trampade. Jag tvärdog. Efter Svartemosse blev det en lång utför ner till Björlandavägen som tog mig upp till korsningen med Norrleden. Jag kände fortfarande av stigningen i Biskopsgården. Jag vek av in på Norrleden och sedan in på vägen förbi Stora Holm ner mot Tuve. Här brukar det normalt vara en fartsträcka och förra året låg jag utan problem i nästan 40 knyck, ibland över. Inte idag, med ansträngning kom jag upp i ca 25, det var en mardröm. När jag passerat Tuve skulle jag upp på Skogomeåsen. De sista 10-20 meterna är riktigt branta. Den ser inte märkvärdig ut men jävlar vilket slit att ta sig upp där. Färden gick förbi Skogome, golfbanan och ner till Hisings kärra.

Nu börjar den riktiga utmaningen. Dags att cykla upp på Angeredsbron. Men innan jag kommer dit har jag en jobbig stigning på en dryg halvkilometer innan jag kommer upp på brofästet och där fick jag jobba igen. Med nöd och näppe och knapp styrfart tog jag mig upp på bron. Nu går den också uppför, det var bara att bita ihop. Här ligger jag normalt nästan på mjölksyratröskel, nu hade jag knappt 72% av max och svetten rann som ett Niagarafall i en hastighet som kanske var knappt 10 km/h. När jag väl kommit hela vägen över Angeredsbron kom sedan nästa utmaning. Precis efter jag kommit ut ur tunneln i slutet på bron tog jag höger och upp på berget ovanför bron. Efter ett 2 kilometer långt helvete med en puls som aldrig nådde över 72 % av max kom jag upp till Angeredsplatån. Där stannade jag vid depån, totalt utmattad och nästan gråtfärdig och fullständigt vräkte i mig allt vad energi hette.

Efter depåstoppet gick färden ner mot Lövgärdet, Angereds centrum, Stor och ner i svackan innan Gunnilse som ledde ner till Lärje. Nu var jag så slut att jag inte ens orkade växla upp till den stora klingan i nerförsbackarna. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till mina Fulcrumhjul som gjorde att jag kunde rulla en hel del. Jag rullade faktisk förbi en del som trampade nerför, men jag orkade inte trampa, inte ens nerför. Jag visste vad som väntade – Bergsjöbacken. Behövde spara all kraft till denna. Samtidigt insåg jag att det inte skulle funka hela vägen upp och bestämde mig för att hoppa av cykeln och leda den upp, vilket jag gjorde den sista tredjedelen av backen. Då var jag så trött att jag knappt kom av cykeln. Även på den efterföljande Bergsjövägen fick jag kliva av cykeln och leda den.

Från Bergsjön gick färden i en lång nerför till Utby. Inte ens här orkade jag växla upp till stora klingan. Nere i Utby hoppades jag ett tag på att min son Robert var i garaget, som jag passerade. I så fall hade jag stannat där och inte kört vidare. Nu var han inte där så det var att åka vidare. Via Utby cyklade jag sedan bort till Sävedalen där jag gjorde ett nytt depåstopp. Frestelsen att inte bryta och åka de tre kilometerna hem var extremt stor. Jag vräkte i mig mer energi och jag visste inte att det var energi som felades. Jag fortsatte, att kasta in handduken nu vore ett stort nederlag. Betablockarens inverkningar under färden hade även tömt mig på mental energi. Nu var det dags för backen upp till Vallhamra åter igen fick jag kliva av cykeln efter en tredjedel av backen men nästan en ångestblandad gråt. Jag måste bara i mål. Efter Vallhamra kom jag in på min hatsträcka – grusåttan i Skatås. Varför kör man ett cykellopp på ett grusspår. Nu orkade jag bara trampa så att jag i stort sett höll cykeln på rätt köl. Jag var helt väck och hade ingen uppfattning vad som pågick runt omkring mig. Var bara fokuserad på att hålla rätt spår och inte köra på någon. I slutet av Skatås fick jag kliva av cykeln och ledan den de sista 50 meterna till Delsjövägen. På Delsjövägen fick mina hjul göra jobbet åt mig och jag kom nu fram till den sista utmaningen efter drygt 60 km cykling. Via Desljövägen svängde jag in i Bö och uppför Sankt Pauli, där jag fick kliva av och gå igen (så klart). Nerför Sankt Paulibacken på andra sidan var jag så trött att jag hade svårt att bromsa. Banan veka av ner till Mölndalsån och jag rundade Ullevi på baksidan innan jag kom upp till Skånegatan och de sista 500 meterna till målet på Heden. I mål var jag i princip inte kontaktbar och upptäckte senare att någon hade hängt en medalj runt nacken på mig. Jag kom bara ihåg att jag varit mer eller mindre i en djup mental svacka sedan Vallhamra och mer eller mindre gråtfärdig sedan dess. När jag rullade ner från Sankt Pauli förstod jag att jag skulle komma i mål och för en gångs skull få en fullföljd tävling (kanske min sista på ett bra tag). Det var viktigt för mig att komma i mål av denna orsak. Men det här ligger lätt på topp 3-listan över det jävligaste jag har gjort.

Jag fick i mig lite näring vid målet och fick en dam att ta en målbild på mig. Den 10.8 km långa färden hem (mycket flack) tog mig 50 minuter. Trots att loppet blev ett fysiskt och mentalt helvete är jag ändå mycket nöjd och oerhört lättad. Nu kommer jag att enbart träna med seniorerna på tisdagar och torsdagar (jobbigt nog) och nu ska mina läkare få som de vill utan protester från mig. Vad som blir utfallet vid kardiologbesöket som jag väntar intensivt på kommer att styra min framtid som löpare, triatlet och träningsentusiast. Innan jag vet till 100 % vad mina options är blir det inga mer nummerlappar. Jag ska gå till botten med det här och nu är det vila och återhämtning som gäller.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 5 maj, 2018 i Hälsa, Tävling

 

Jag har bestämt mig!

Det finns endast en tävling kvar jag är anmäld till och det är Stadsgirot imorgon, 70 km cykel på en klart krävande bana. Hittills har mitt tävlingsdeltagande varit sparsamt och klart fiaskobetonat.Med alla käftsmällar jag åkt på och tar mig igenom. Läs sjukskrivningen för min utbrändhet, mitt nya kroniska hjärtfladder där jag väntar och väntar på att får träffa kardiologen för att diskutera vilken behandling som gäller. Det som beslutas då kommer att avgöra min framtid vad gäller träning och tävling. En stor ovisshet med andra ord och inte minst sagt frustrerande på högsta nivå. Jag inser att det inte är någon idé att ge sig på något hittepå vad gäller  löpning, triathlon etc.

Nu i skrivande stund har jag bestämt mig för att starta. Jag vet inte om det eller när det blir något med nummerlapp igen. Och denna ”sista” tävling skulle jag vilja ha fullföljd (med Partille 6H i färskt miinne). Om det skulle bli så illa att jag inte kan hålla på med det jag vill hålla på med, så vill jag inte att denna ”sista” tävling ska bli fiasko. Risken finns ju, inte minst med att det blir haveri på cykeln (det kan jag i och för sig köpa). Banan är definitivt inte flack, det finns många rejäla klättringar. Upp till Svarte mosse i Biskopsgården, upp till Angeredsbron och Angeredsplatån, Bergsjöbacken upp och från Sävedalen till Vallhamra/Skatås. Det finns en hel del höjdmeter alltså.

När jag plockade fram hojen (min Focus racer) så satt nummerlappen från förra årets tävling kvar vilket vittnar om att det var ett tag sedan jag cyklade. Dock cykelpendlade jag lite en månad till innan jag blev sjukskriven och det gick i makligt tempo och då på Nishikin. En utmaning och jag hoppas att ta denna skalp innan jag går in i hjärtrehab (eller vad som nu kommer att bestämmas) och det skulle också ge mig lite frid i sinnet och en stor mental seger. Det skulle betyda oerhört mycket. 11.15 startar jag och ungefär 3 timmar senare (lite drygt) vet jag.

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 maj, 2018 i Diverse, Rehab & skador, Tävling