RSS

Kategoriarkiv: Rehab & skador

Om min väg tillbaka från sjukdomar och skador. Här tar jag även upp skadeproblem och annan skit som hör till detta.

Känns tomt

Mitt stora problem just nu är att jag inte kan få tummen ur och göra någonting. Det finns så mycket jag skulle vilja göra, inklusive att träna, men jag orkar inte helt enkelt, jag kommer inte till skott. Ena stunden får jag in ingivelse att göra något. Det kan vara vad som helst. Besöka något av mina barnbarn, laga lite mat, dra bort till Improve för att träna, ut och springa, titta på TV eller  lyssna på ljudbok. Med andra ord, vad som helst. I nästa sekund jag bestämmer mig kommer jag inte upp. Allt låser sig och jag blir bara sittande med en oändligt stor känsla av tomhet. I 2½ vecka har jag försökt att hitta på något och det jag har lyckats göra är lätt räknat.

Samtidigt vet jag att jag måste lära mig att släppa allt och kunna vara sysslolös men det är inte så lätt och står i kontrast till vad jag är van vid. Sover gör jag en hel del på dagarna och jag är lika trött på kvällen när jag lägger mig och kommit över det inbyggda motståndet att gå och lägga mig utan att känna stress och oro för morgondagen. Jag har en hel del att jobba med.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 juli, 2017 i Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Vardag

 

Duathlon

Igår fick jag SMS att min pendelcykel var klar. Jag har haft den på service och tyckte det var lika bra att få det gjort. Samtidigt passade jag på att lämna in ett hjul med ekerbrott för reklamation. Detta SMS triggade igång mig och idag när jag vaknade efter drygt 11 timmars sömn bestämde jag mig för att hämta min metallhäst. Det är ju bara knappt 3,5 km dit. Med andra ord snörde jag på mig mina ASICS Nimbus och sprang dit. Sprang och sprang, det var ju syrfart. Ezetrolen jag äter (en statinliknande medicin) och en motvind gjorde sitt bästa för att sabotera min ”framfart”. En biverkning av Ezetrolen är att den ger mig muskelvärk och muskelsvaghet. Nu är ju inte detta hela sanningen, jag väger alldeles för mycket också. Det går ju inte att snacka bort och arbetet med att minimera den vikten pågår.

Nu kunde jag i alla fall cykla hem med en nyservad cykel. Med ny kassett, drivlina, växelvajer samt lite annat smått och gott. 1874 spänn fattigare. Men jag fick ju i alla fall ett litet duathlonpass. Jag får ju vara glad för det lilla nu för tiden.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 juli, 2017 i Hälsa, Rehab & skador, Träning

 

Ingen ro men mycket vila…

Hejsan! Här är jag. Nu har jag varit hemma i en vecka och jag går runt som på glödande kol. Jag har inte ro att göra något. Jag kan titta på TV – näe, jag orkar inte. Jag kan ut på en promenad – näe, jag orkar inte. Jag kan ju lägga mig att läsa – näe, jag har ingen ro att göra detta. Osv, osv, osv…   Jag har stannat upp men skallen går fortfarande på högvarv. Ni som är gamla nog att minnas, förr fanns det leksaksbilar med en friktionsmotor i. Man drog bilen i golvet ett par gånger , släppte den och bilen stack iväg med hjälp av den upplagrade energin som drev iväg bilen. Min skalle har just denna upplagrade energi och den har inte avtagit. Att inte vänta och hålla ut fram till semestern framstår allt mer som ett fullständigt korrekt beslut.

Ett annat problem som tornar upp sig är att jag får mer och mer problem med sömnapnéer. Det började lite för ett par veckor sedan och har blivit mer och mer. Det blir att tåga ner till sömnmottagningen på tisdag, på deras drop in.

Dipparna fortsätter att komma och gå. Igår var jag och firade mitt äldsta barnbarn – Vera – som firade sin första födelsedag. Det var hur trevligt som helst men också tröttande. Carina fick köra hem och jag var så slut (inte negativt) så att jag somnade nästa omgående i bilen på vägen hem.

Idag gjorde jag ett första utbrytningsförsök ur min box. Efter mycket om och men fick jag på mig löparkläder och gav mig ut runt Kåhög. Det gick ju, men det var styrfart (icke helt oväntat) – 7:55 i snitt. Jobbigt mentalt, inte fysiskt. Samtidigt var det konstigt nog en riktigt skön upplevelse att få komma ut och röra sig lite. Nu ligger jag åter igen i soffan och har ingen ro i kroppen och fortfarande speedad. Det här kommer att ta tid och det får nog ta den tid som behövs för detta.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 9 juli, 2017 i Träning, Hälsa, Rehab & skador, Hemma

 

Nu åkte jag dit…

Min plan var att kunna hålla ihop till semestern och den planen sket sig rejält. Jag insåg/inser att det inte funkar för fem öre. Allt står stilla, jag är totalt oförmögen att fatta beslut och göra de enklaste saker som normalt sitter i ryggmärgen. ort och gott – jag har upphört att fungera och gått in i den så kallade väggen. Nu börjar jag närma mig den där kritiska punkten där jag inte någonsin kommer att kunna återställa mig. Den punkten vill jag inte passera och jag skulle garanterat passera denna punkt om jag fortsatte fram till semester. Jag tog beslutet under veckan som gick efter ingående resonemang och diskussioner med Carina. Efter en telefonsejour med min läkare så blev det sjukskrivning, något jag knappt hann säga färdigt förrän hon knappade in sjukskrivningsintyget. Efter år av tjat på mig fick hon nu gehör.

Den gångna helgen har varit traumatisk och turbulent. Mitt i all den turbulens inser jag ganska direkt att detta var ett 110 procentigt korrekt beslut (även om jag har stretat emot i flera år) att ta. Det kändes gôrkonstigt att inte starta upp jobbdatorn idag och min förvirring har varit (och är) stor. Det är inte bra för mig, mitt team, mitt uppdrag eller mitt företag att fortsätta. Jag hann förra vecka paketera ihop och få ett vettigt avslut. Jag har underrättat min linjechef, min team leader och mina teamkamrater och känner att jag kan nu släppa allt vad jobb heter ett tag framåt och det tänker jag göra också. Nu ska jag rehab:a mig själv ordentligt. Nu vet Ni det….

 
4 kommentarer

Publicerat av på 3 juli, 2017 i Hälsa, Rehab & skador

 

Ny era

Tittut! Jo då! Jag är kvar! En arbetsvecka helt i min smak har startat och den första dagen är fixad. Bara två dagar kvar att göra, sedan blir det långhelg. En trevlig helg med ett (mindre trevligt) Göteborgsvarv och umgänge med (desto mer trevlig) svåger och hans familj är över. Nu börjar jag min återhämtningsperiod och devisen jag bär med mig här är: ”När en dörr stängs, öppnas en annan dörr”. Det första jag gjorde är att sätta en ny sats öl.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 maj, 2017 i Diverse, Hälsa, Hemma, Rehab & skador

 

Inbördeskrig i huvudet

Ja, ja! jag vet! Det var länge sedan jag skrev här. Anledningen är att jag inte orkat för jag mår bara sämre. Igår masade jag mig igenom Göteborgsvarvet för 17:e gången (tror jag). Det är ett lopp jag helst vill glömma. Löpträningen har varit i princip noll (av samma orsak jag angett i inledningen. Året började bra. Januari var bra, februari medioker, mars ingen löpning på grund av sjukdom, april – tre pass a 6,4 km och i maj, ett pass om 6,4 km den 13 maj. Det enda har varit lite cykelpendling samt Stadsgirot den 6 maj. I kombination med min dåliga mentala hälsa var ju inte förutsättningarna så bra. Jag startade av 2 anledningar. 1 – min svåger kom ner för att starta (vilket var anledningen till att jag anmälde mig) och då ville jag inte banga. 2 – jag ville veta hur min fysiska status är.

Förberedelserna inför racet var ”by the book”. Vädret OK och det skulle inte bereda några problem. Det enda problemet var att temperaturen sjönk ganska drastiskt under loppet så till och med jag blev lite frusen den sista kilometern. Redan i startfållan kände jag att jag bara ville ha detta överstökat. Jag tittade på klockan en enda gång, det var vid första kilometerskylten och den visade 7 minuter exakt. Det var åt helvete för snabbt och jag saktade ner lite. Till slut hittade jag bekvämtempot och lufsade på. Det gick hyfsat OK, men på väg ner för Älvsborgsbron. Då och från ingenstans kom dippen och jag störtdök rätt ner i gropen där hornpär stod med et brett leende och räckte mig spaden och jag grävde. Resten av detta lopp bestod i inget annat än att slåss för att inte kliva av. Aldrig har jag fört en sådan hård kamp mot min egen skalle som jag gjorde denna dag. Ironiskt nog kände jag mig fysiskt ganska stark och jag kände mig inte så trött. Den ekvation har jag inte fått ihop, får inte ihop och kommer inte att få det heller, men så var det. Skallen ville ingenting och jag höll på med detta inbördeskrig i mitt huvud. Jag såg inte så mycket av andra, jag var bara inne i min bubbla och slet så gott jag kunde. Borta mot TV-huset på Lindholmen såg jag en taxi (som skjutsade löpare som bryter) och jag bestämde mig för att hoppa in i den. I samma ögonblick jag fattade det beslutet och skulle svänga av mot den, så körde den iväg.

Jaha! Så  var det med den saken. Bara att klafsa vidare på. Nu blev det till att på bästa ultramanér dela upp den sista milen i etapper. Jag fick till och med dela upp varje kilometer i etapper. Det var bara en sak som nu drev mig – håll dig i rörelse! Stanna inte upp. Samtidigt kopplade en annan del i skallen in och sa att det här var inte roligt, det fanns ingen mening med det här. När det var 6 km kvar, började jag överföra distansen till min Kåhögsrunda. Ok nu var jag i svackan vi 2 kilometer, nu var jag vid Kåhögsbron osv. Glädjen att komma ner för Göta älvbron och till Nordstan uteblev, likaså publiktäta Östra Hamngatan och Avenyn. Folk hejade och peppade men för mig blev det bara ett brus som övergick i ett störande ljud. Jag ville nästan hålla för öronen. Detta är ju normalt den roligaste delen på banan men nu kändes det mer som en drygt 3 kilometer lång tinnitus. När jag svängde av från Avenyn och in på Vasagatan högg det till utav helvete nere i buken med en knivskarp smärta som lyckligtvis försvann efter någon halvkilometer. Det positiva med detta var att den väckte mig lite ur den koman jag befann mig i och det kändes som att allt ljud kom tillbaka till normalt läge igen. Ungefär som man ser i en krigsfilm när en granat smäller av i närheten och det blir ett ringande ljud med en massa brus och allt hörs långt bort och sedan kommer det tillbaka igen.

Strax därefter svängde jag in på Husargatan vilket för mig blir avslutningen på loppet. Vid handels stod mina LEK-vänner Siv och Kenth och kollade och jag såg dem först. Det var riktigt kul. Äntligen en positiv input. Det andra positiva var att ja fick väldigt många klappar på axel, tummen upp, tillrop som ”bra jobbat”, ”heja dig”, ”kom igen” och även ”respekt”. Detta beroendepå att jag hade min t-shirt där det på ryggen stod: ”I survived an aortic dissection…”  Det var nog mycket det som gjorde att jag kunde kämpa mig igenom loppet.

Efter 3 timmar och 3 minuter kunde en totalt mentalt slut Stefan passera tidtagningsmattan på mållinjen. Särskilt trött, fysiskt sett kunde jag inte säga att jag var. Men rent mentalt var skallen urblåst. Det blev en lugn och trivsam kväll  hemma tillsammans med svåger med familj. Väldigt avkopplande. Väl i säng var det som om någon hade släckt lyset på stubben. Fy fan vad skönt att det var över.

Jag måste säga att Göteborgsvarvet inte är vad det har varit. Denna tävling har helt och hållet spårat ur, tycker jag. Man snålar in på sportdrycken. Vatten på varannan station och sportdryck på varannan. medioker service vid mål. En jävla banan och ett litet paket kexchoklad. Med tanke på den vinst man gör när ca 15000 inte kommer till start (á 495 kronor) borde kunna prestera bättre för löparna vid målgången i form av återhämtningsdrycker. Många lopp serverar ju öl vid målgång. Jag tycker detta är dåligt och jag tycker det är dåligt med så sen start. Första startgruppen går kl 13 och sista klockan 19. Flytta fram den istället. Inte så kul att starta i sista och när de kommer till centrala Göteborg har publiken dragit. Näe! Det får nog bli mitt sista Götebborgsvarv. Tävlingsledningens storhetsvansinne att bli, större än New York Marathon har gått ut över löparna. Detta är inte läängre en tävling för löpare det är bara en prestigesak att bli det största loppet. Så Göteborgsvarvet!  Kom ner på jorden igen.

I och med detta lopp drar jag nu ett streck för allt tävlande. Jag är inte i skick att cykla Västkusten runt, springa Stockholms Marathon eller köra en halv Ironman i Halmstad. Näe! Det är bara att glömma! Det jag tänker göra nu är att ta några steg tillbaka och se tiill att få ordning på skallen, komma tillbaka i mental balans. Det här kommer att ta tid och som det känns nu kommer jag nog att behöva resten av året och troligtvis även 2018 för detta. I år blir det i alla fall inget mer tävlande och som planen är nu blir det inget mer tävlande nästa år heller, fast det beror ju på hur återhämtningen går. Jag tänker inte heller stressa igenom det. det här måste få ta sin tid och all posttraumatisk stress som kommit ikapp mig sedan dissektionen måste jag nu ta hand om en  gång för alla.

Jag släpper dock inte tanken på att komma tillbaka till tävlingsbanorna och jag har lite idéer och mål men då snackar vi 2019 eller 2020, helt beroende på hur återhämtningen går. För mål måste jag ha, annars fungerar jag inte. Så om jag inte skriver här alla dagar så vet Ni varför, jag orkar helt enkelt inte. dock kommer jag inte sluta blogga, det blir bara inte lika frekvent som förr (vilket Ni kanske redan har märkt). Nu ska jag förbereda mig för att överleva ytterligare en arbetsvecka.

 

 

Jag sprang idag också

Dagen startade upp med löpning och det blev en repris av lördagens runda. Den enda skillnaden var att det gick snabbare. 7:25 per kilometer mot 7:33 i lördags. Det var samma känsla och upplevelse från förra passet, det enda som störde var att medelpulsen låg högt – 83,5% av max. Detta vill jag förklara med mina ”nuvunna” kilon. Vinden var något svagare men fortfarande östlig.

Det kändes riktigt bra och jag hade ingen nära döden-upplevelse efteråt, bra återhämtning också. Pulsen sjönk med 48 slag 2 minuter efter jag stoppat. Helt OK. Nu gäller det att hålla igång hjulet och jag tänker inte ruscha iväg. Nix pix! Nuskyndar jag långsamt. 2017 ska bli ett återställningsår med lite uppbyggnad. Även ett undersökningsår för att ta reda på hur min  kropp egentligen mår. Står den pall eller inte? Många, många tankar rasar genom skallen nu för tiden och jag orkar inte bena upp allt i skriftlig form.

En veckas ledighet (lite drygt) är över och det behövdes verkligen. Tyvärr långt ifrån tillräckligt, jag lär behöva minst mellan 6 och 12 månader för att återhämta mig helt och bli av (?) med den mentala tröttheten. Nu har jag ett år kvar (plus några dagar), inklusive helger och semestrar. Det kommer att bli en kamp men jag är övertygad om att jag kommer att gå segrande ur den striden. Just ur denna synvinkel kommer 2017 därför att bli det där återhämtnings- och uppbyggnadsåret. Nu ska jag ha en lugn och fin annandag påsk, imorgon blir det att svinga sig upp på metallhästen och cykla till jobbet och jag lär inte behöva någon cykelbelysning. Jipiii!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 17 april, 2017 i Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning