RSS

Kategoriarkiv: Rehab & skador

Om min väg tillbaka från sjukdomar och skador. Här tar jag även upp skadeproblem och annan skit som hör till detta.

Varmt och gott.

Mitt ryggvärk ville inte släppa, trots insmörjning med voltarensalva. Av den anledningen avbokade jag dagens seniorpass – cirkelträning i cage. Jag har inte den minsta lust att rodda ytterligare skador och rehab, mitt sjuk-CV är omfattande nog som det är. Av den orsaken blev det en ganska lugn fredag och det blev häng i uterummet där jag lade mig tillrätta och läste en bok. Så exemplariskt, Värmen har kommit och glad för det är jag. Dock var jag tvungen att på grund av min hudcancerhistoria plocka fram mina UV-kläderr och min UV-hatt. Solen är ju de facto minst lika stark nu som  under sommaren. Så trots denna goa värme kan jag inte få vara helt nöjd. Typiskt! Hur som helst, nu förbereder jag grillen. Carina har köpt hem ett par riktigt fina entrecoteskivor. Det blir basen i vårat fredagsmys…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 20 april, 2018 i Hemma, Rehab & skador, Vardag

 

Total systemkrasch

Nu är denna helg över och kanske även ett löparliv. Ja! Det lät neggigt, men det är så jag känner nu och det går väl över också antar jag. Samtidigt är jag en realist. Helgens övning och stora begivenhet var 6 timmars-loppet i Partille igår. Och det gick verkligen inte som jag hade tänkt mig. I och för sig hade jag på förhand insett att med två månadeers hjärthaveri med medicinering att det inte skulle vara möjligt att springa maratondistansen. Inriktningen blev för mig att kunna hålla igång i 6 timmar. Plan B var att nå halvmaran och plan C var att hålla igång 3 timmar. Det blev inte plan D eller E heller. Det blev en total krasch, jag skulle vilja kalla det en systemkrasch.

Vädret var inte att klaga på näst intill ett perfekt löparväder. Kanske lite kylig snålblåst den första timmen men inget som besvärade. Arrangemanget var kanon, som vanligt när Reima och Peter är igång och många deltagare. En riktigt bra stämning. Carina fick slänga in handduken på grund av en förkylning och lättare feber. Hon var verkligen i uselt skick. Svåger och svägerska kom till start med yngsta dottern. Tjejerna körde 1 timmarsloppet. Jag och svågern startade i 6 timmars.

Starten gick och jag lufsade iväg i ett riktigt makligt tempo (eller vad man nu ska kalla det). De första 5 – 7 varven (ett varv = 927 m) gick helt OK och kändes problemfria. Jag hade tagit ut min betablockare 2 dagar innan men hade kvar Multaq. Jag tittade en hel del på min Garmin och det var pulsen jag höll koll på. Den uppförde sig precis som den skulle. Gick kontrollerat upp mot ”marschtempo” och parkerade sig där. Någonstans vid 6 – 7:e varvet började jag känna en konstig trötthet, trots att pulsen visade ”rätt”. Jag gick en kort sväng och lade mig sedan i det gamla lunket igen. Men så började pulsen parkera på lägre nivåer, för att efter ett tag hoppa ner till ytterligare lägre nivå och sedan var det OK igen. Höll inte min Multaq som den hade gjort på träning innan? Ett par varv till och helt plötsligt hoppade den ner till strax under 70  slag och det kändes lite ”brôtigt” i bröstkorgen. Jag slog av och gick och det hoppade tillbaka i normal rytm. Inte svårt att lista ut vad som pågick. Det hade då gått en liten dryg timma av loppet och jag tog genast beslutet att kliva av efter 3 timmar. Det fick räcka för idag. Jag lufsade på igen och vid 10:e varvet började vänster knä verka och då gjorde jag också insikten att jag hade glömt att ta med min kombo med Alvedon och Voltaren (så jävla orutinerat). Det var en och en halv timma kvar av dessa 3. Samtidigt sjönk pulsnivån ner till strax under 90 och jag kände mig fysiskt bra men jävligt trött. Dessutom började det verka lätt i höger höft. I allt detta började tankarna på hjärtoperationer kontra medicinering, min framtid som löpare, nu är löparkarriären över etc, etc ta överhanden och jag dalade ofelbart ner i gropen igen. Totalt kaos i kroppen och totalt kaos i skallen. Jag fungerade inte längre och det blev ohållbart och jag var tvungen att parkera mig på en parkbänk i några minuter. Jag tittade på klocka och det hade gått drygt 1½ timma. Att det inte skulle funka i ytterligare 1½ timma kunde även en förståndshandikappad blåmanet räkna ut och ganska omgående ändrade jag beslutet till att stanna vid varvningen. Det var barra det att 10 m innan varningsmattan så dök Rammstein upp i mina hörlurar och jag fortsatte utav bara ”farten förbi. Då blev det slutliga beslutet att kliva av vid 2 timmar och vid nästa varning hade det gått ganska exakt 2 timmar och därmed var loppet över och med viss sannolikhet är min löparkarriär.

Efter målgången drog jag mig till minnes att en mycket vanlig biverkning av Multaq var att den kunde bidra till att det pumpades mindre blod per hjärtslag – en form av hjärtsvikt, vilket kunde förklara lite av det inträffade men jag tycket ändå att det verkade konstigt med pulsförändringarna. Hur som helst så tog jag mig hemåt efter målgång och lite eftersnack för att duscha,  byta om och också ta den betablockare jag skippat på morgonen. Då gjorde jag upptäckten! Jag hade ju för fan glömt att ta multaq! Inte konstigt att pulsen hoppade runt eftersom det hela var rejäla arytmier som jag var ute efter. Det gick rysningar genom kroppen när jag insåg detta och att jag hade levt mycket farligt. Med dessa insikter dyker naturligtvis tankarna upp om min framtid som löpare. För ärligt talat. Mina förutsättningar för att hålla på med ultralöpning, Ironman och andra skojsigheter ter sig just nu som en dröm och det som skrämmer mig är att detta i högsta grad kan bli verklighet.

Det är nu så att jag HAR fått tillbaka mina arymtiproblem, gjort en elkonvertering. Multaq har satts in för att reglera och blockera de signaler som löser ut hjärtarytmier. Just nu är detta en tillfällig löning tills jag träffar kardiologen. Då ska vi utvärdera medicineringen och eventuellt titta på andra lösningar i den kardiologiska verktygslådan, kirurgi, fortsatt medicinering eller vad det nu kan bli. Därför tycker jag det inte är så neggigt att förbereda sig på att det kanske är slut med uthållighetsidrotter. Problemet är bara att jag ska försöka landa detta i huvudet. Helgens lopp gav mig (utan att ta ut något i förskott) tydliga indikationer om vad som väntar mig. På gott och på ont. En huvudfråga för mig som jag grubblar mycket över är då att jag skulle vilja göra en sista Ironman om 2-3 år, men klarar kroppen detta och om den gör det är det i så fall  värt det? Jag har insett att jag står inför ett vägskäl och det kommer att sluta på samma sätt oavsett vilken väg jag väljer. Den enda skillnaden är att den ena vägen kommer att vara max 3-5 år till. Så visst har jag en hel del att bearbeta under min utbrändhet.

 

 
5 kommentarer

Publicerat av på 15 april, 2018 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning

 

55 minuter i buren

Snacka om att gå upp och ner. Idag så var jag på Improve och gjorde min sedvanliga träning – Senior Cage. När jag är där och matar på så att svetten lackar (trots en pytteliten dos betablockare), känner jag plötsligt att jag kan fixa allt. Badwater, Ironman, maraton, you name it. Igår och i synnerhet förrgår, var jag helt under isen och hade bestämt mig för att lägga ner allt springade för kroppen orkar inte. Idag känns det tvärtom. Tänk vad 55 minuter i buren kan göra med en.

Strax bär det av till ölkompaniet för inköp av malt och ett humle jag saknar. Inga stora mängder men de måste vara med i mixturen. Dessutom har jag fått min kolsyretub påfylld igen. Passar på att fiska upp Carina på hemvägen och sedan blir det slappar-fredag.

 
1 kommentar

Publicerat av på 6 april, 2018 i Ölbryggning, Hälsa, Rehab & skador, Träning

 

Kan inte hitta lugnet…

Det går verkligen upp och ner. Idag vaknade jag upp efter en jobbig natts sömn och upptäckte att jag befinner mig nere i gropen igen. Varför i helvete det nu, då!? Tankar far genom skallen och en viss ångest kommer krypandes. Jag har svårt att somna inför natten. Det är många tankar och funderingar som far runt i skallen. Jag har inte förmåga att snappa åt mig en av dessa tankar och bearbeta. Det finns en stor osäkerhet om framtiden också. Det är inte bara sjukskrivningen, den är bara ett mer påtagligt bevis att jag inte mår bra, även om det inte syns på mig utifrån. Allt jag vill ha är lugn och ro utan en massa hitte-på, men jag har under sjukskrivningen upptäckt att just detta är ett av det svåraste jag har gett mig in på. Detta spiller över på mina andra områden, inte minst träning och hälsa. Mycket av mina tankar går just i de banorna nu. Får jag för en gångs skull ordning på det kanske jag kan uppnå den där inre friden så att jag kan återgå till jobbet. Sådana här dagar inser jag att jag har kört på åt helvete för hårt i mitt jobb och jag håller fortfarande på att betala ett alldeles för högt pris för detta. Det var inte alls så här jag hade tänkt att det skulle gå, inte på långa vägar. Jag känner mig faktiskt ganska så oduglig som inte klarar av att gå till ett jobb…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 april, 2018 i Hälsa, Rehab & skador

 

Löpning och grillpremiär

Påskafton bjuder på lika fantastiskt väder som igår. Dagen startades upp med ett nytt löppass. Denna morgon tog jag inte min nya Bisoprolol men väl Multaq. Jag ville se skillnaden på passet igår och dagens pass. Jag tog Kåhögrundan men förlängde ner till 6-timmarsbanan och tog 2½ varv där (kom på banan halvvägs). Pulsen låg mycket bättre idag men troligtvis fanns lite Bisoprolol kvar i kroppen för den höll tillbaka lite grann, dock denna gång utan att störa så mycket som det gjorde igår. Med andra ord har jag nu hittat en mycket bra kompromiss. De dagar jag ska springa plockar jag ut Bisoprololen annars går det bra att träna med den i kroppen (och Multaq:en)vid seniorpassen, cykling eller stavgång. Jag är just nu ganska nöjd med den kompromissen. Dagens pass blev 10,4 km i makligt 8:09 tempo. Duger just nu och det känns skönt i knoppen att få till ett tvåsiffrigt pass. Klart nöjd med det.

Efter lite dusch och en mycket lätt lunch tog jag itu med att fixa till uterummet. Jag har (med hjälp av Robert) fått upp en hylla där. Nu städade jag upp och fick upp alla mina ölbryggargrejer på hyllan, så var de ur vägen. En trevlig eftermiddag på terrassen och solen höll temperaturen där uppe i en bra bit över 20 grader (inte i skuggan alltså). Efter ett par timmar var allt klart för en ny säsong där ute. Detta firas nu med att sparka igång grillen för första gången i år. Naturligtvis blir det min specialité, en baconlindad beer-can-burger. Ymmie! Och vi hann med grillpremiären innan 1 april. En riktigt bra dag.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 31 mars, 2018 i Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning

 

Löppass med ny medicin

Nu är det långfredag och därmed långledigt, det är jag glad för. Men det bästa är inte ledigheten utan 4 dagar att vara tillsammans med Carina. Lisa för själen. I förrgår var jag på återbesök på hjärtmottagningen för uppföljning av Multaq:en och allt verkade i sin ordning. Trots det är det något som lurar i vassen. När det börjar pratas om att ha Multaq livet ut eller göra något annat med kniven så blir diskussionen plötsligt väldigt svävande. Det verkar vara ett problem att jag gjort för många hjärtablationer. Sköterskan blev också väldigt förfärad över att jag hade slutat med min betablockerare (Metoprolol). Det verkade tydligen som jag skulle fortsätta knapra på den och där hade jag (faktiskt) missuppfattat det hela – att jag skulle ersätta Multaq med Metoprolol. Icke sa Nicke. Det visade sig att en lätt dos betablockerare är en utmärkt sidekick till Multaq som hjälper till. Ungefär som Diklofenak och Alvedon samarbetar. Den hjälper alltså Multaq att spärra arytmisignaler om Multaq själv inte förmår. Ungefär som att lägga på ett extra lager med skyddslack. Diskussionen gick in på att ta in den och jag blev föreslagen en lite dos Bisoprolol. Eftersom jag är maniskt misstänksam mot betablockerare och som jag även älskar lika mycket som en böld i röven fick sköterskan jobba en del för att övertyga mig, vilket var svårt eftersom jag redan noterat att Multaq fungerar ypperligt. Under diskussionen insåg jag att en liten dos Bisoprolol skulle stärka försvarsverket betydligt och det gick ju inte att ignorera. Den minsta dosen på 1,25 mg motsvarar en dos Metoprolol på 12,5 mg och jag åt inför detta 150 mg. Jag kan ju bara inte sitta och stenvägra hela tiden, jag måste ju prova för att se om det fungerar eller inte. Sagt och gjort, medicindossetten utökades med Bisoprolol 1,25 mg.

Idag testade jag detta och gav mig ut på löpning. Det blev en transport ner till Engelska parken och 6-timmarsbanan, 5 varv där och transport tillbaka, 6,2 km, i ett soligt och underbart väder. Ganska snabbt märkte jag av dessa 1,25 mg, dock inte lika påtagligt som 150 mg Metoprolol. Men skiten höll nere pulsen mycket märkbart. Förra passet med enbart Multaq och samma distans, låg snittpulsen på 146 slag och jag maxade på 157 (78,9 resp 84,9 % av max). Idag gjorde 1,25 milligrammaren att jag låg på 130 i snitt och 142 på max (70,3 rep. 76,8 % av max). Visst ställer den till det. Imorgon planerar jag en kontrollöpning utan Bisoprolol för att se hur det förhåller sig.

Ett troligt scenario är att jag kommer att plocka ut den vid längre löppass men ha den om jag tränar på Improve med seniorerna, cyklar, stavgår eller liknande. Det verkar som en bra kompsromiss. Sedan är frågan om jag kan fortsätta med ultralöpning eller motsvarande, tankar som jag brottas med nu. Hur det blir med den saken ska jag ta ställning till efter min date med kardiologen för jag vill se vilken väg jag tar med hjärtstrulet, om det, om det blir kemisk bekämpning eller kirurgi igen, vilket tydligen då är förenat med större risker på grund av alla mina ablationer. Kardiologen ska jag träffa någon gång i mitten av maj, fram tills dess tränar jag lite mindre i omfattning (läs inga ultradistanser) med ett enda undantag – Partille 6 timmars den 14 april. Ett lopp som jag också kommer att använda som utvärdering och underlag till framtida beslut. Jepps, det var en hel del på ett bräde, men det var å andra sidan den korta versionen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 mars, 2018 i Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning

 

3 år med CPAP

Har varit på arytmimottagning igår som inkluderade en massa olika mätningar. Längd, vikt, EKG bla bla bla…  Jag fick också rådet att kolla upp min CPAP eftersom sömnapnéer och hjärtarytmier hänger mycket tätt ihop. Idag var jag nere på Sahlgrenskas sömnmottagning där jag visade upp min sömnstatistik. Det visa sig att nästa alla apneér är central, dvs andningen styrs av hjärtats elektriska ledningssystem och är inte så farliga till skillnad från de obstruktiva apneérna då luftvägarna blockas, speciellt då jag ligger och sover på rygg. Hur som helst så skruvade man upp maxtrycket i CPAP:en ett snäpp, det brukar oftast hjälpa, så jag får se i natt. Idag är det dessutom på pricken 3 år sedan jag började med denna CPAP. Jag hatar den men jag kan inte vara utan den, som vanligt hamnar jag i ett motsatsförhållande.

För att få ner hjärtrytmen ytterligare så har jag i samråd med min läkare lagt på ytterligare 50 mg Metroprolol, för att se om det hjälper. Till onsdag ska jag göra ultraljud på hjärtat och den 29 mars ska jag till kardiologen för ett nytt EKG, fladdrar det då så kommer de att elkonvertera. Jag fick starka förmaningar att träna vilket jag inte är sen att lyda.

Imorgon blir det den sedvanliga fredagsträningen med seniorerna och på söndag kör jag en Vasaloppsspinning. Ja, ja! Jag vet, men det kommer inte att bli intensivcykling. Jag vill känna på betablockaren och ta reda på hur den kommer att kicka in för jag måste ju veta inom vilka ramar jag kan träna. Svårare än så är det inte.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 mars, 2018 i Hälsa, Rehab & skador, Träning