RSS

Kategoriarkiv: Gnäll

Kommer det något här, då har jag fan i mig förlorat tålamodet. Hoppas detta blir den minst använda kategorin.

Gnällvarning

Inte ens med uppbådande av min absolut bästa vilja kan jag  inte vidhålla att jag är på mitt bästa humör idag. Vaknade i morse med en jämn och ”fin” puls på 105. Det jävliga med hjärtfladder är inte fladdret i sig utan att det håller på konstant tills jag får en tjongare. Ett flimmer släpper efter ett tag, det gör inte fladder, det rullar på. Med anledning av det blev jag nödd och tvungen att avboka mitt cage-pass idag. Med ens inser jag att det inte kommer att bli det sista passet jag avbokar. Att köra cage med fladder är ingen bra kombo. Det här gör mig hyperfrustrerad.

Nu har jag kommit igång med träning regelbundet efter en lång och krokig väg över en massa kullar. Jag har byggt upp styrka i kroppen som jag inte har haft på flera decennier, jag börjar känna mig redo för att återgå till jobb, trots att hjärntröttheten finns kvar. I och med detta utbrott kastas nu allt jag byggt upp överbord (för en tid framåt – obestämt hur länge). Exakt samma sak hände för nästan exakt ett år sedan. Jag var på G och sedan togs jag ner på jorden av hjärtfladdret.

Jag undra stilla i mitt sinne varför jag inte en säger en enda gång i det här förbannade jävla livet kan få en ynka lite stund av framgång och flyt!!?? Det här har jag inte varit förunnad sedan 2011. Varenda gång jag kommer igång och får något som kan liknas vid flyt står en jävel och puttar ner mig i gropen. Enligt min egna åsikt har jag mer tillräckligt fått min beskärda del av jävelskap och motgångar. Normalt är jag motståndare till presenter vid exempelvis födelsedagar och julklappar men nu har jag en önskning, att få en riktig framgång. som det känns nu finns det inget mer att ta ifrån mig (förutom Fru, barn och barnbarn). Min livskvalité ramlade ofelbart i fritt fall, ner till en bottennivå. Jag är  mer  än lovligt fed up på det här och kan inget göra den närmaste tiden. Närmaste målet är att lite mer kortsiktigt häva fladdret med en elkonvertering, sedan gäller det att driva på så att jag få gjort min hjärtablation. Det kommer inte att bli tal om jobb förrän den är gjord. Kriget trappas upp.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 februari, 2019 i Gnäll, Hälsa, Hjärntrötthet

 

Ölbryggning och näs-EKG

Ingen träning idag (doctors order) och då sjösätts plan B. B för bryggning. Jag plockade fram mitt löttölsrecept för Lätta virket och blandade ihop malt. Sedan blev det köksbryggning för hela slanten. Nu har jag gjort det här ölet ett antal gånger så det gick nästa på rutin. Med jag stod där i köket i mina bryggarkläder lyssnade jag på en ljudbok samtidigt. Riktigt trevligt. När jag var klar hade jag en jäshink med 12 liter vört i, nu ska jästen få göra jobbet.

Efter lunchen kollade jag på lite inspelat från National Geographics som jag somnade ifrån eftersom jag var trött. En liten powernap är ju inte fel. Dessutom var programmet inspelat. Dock stördes friden av ett ilsket pipande som kom från en termometer jag har till bryggningen och som ska larma vid en viss temperatur och den hade jag glömt att stänga av, grrrr…  Jag  gick upp och lade mig på sängen för att lyssna vidare på min ljudbok och somnade igen. Denna gång väcktes jag av telefonen. När jag kollade numret så var det en sådan där jävla telefonnase som hade ringt. Grrrr, igen. Klockan var då strax innan halv sex och jag lyssna de vidare på boken. Då kände jag hur det brôtade till inne i bröstkorgen. Vad var det Teskedsgumman sa? Götapetter, inte nu igen! Så snällt vill jag inte uttrycka det. HELVETES DJÄVLAR! För att använda ett milt uttryck. Det var hjärtfladder och det är jag tämligen säker enligt principen ”I know the feeling”. Efter att ha kollat med pulsbandet på låg rytmen och knallade konstant i ca 103 slag, normalt ska ja med mina mediciner ha runt 60 slag vid sängliggandet. På morgonen har jag ca 50 slag.

I nästan samma ögonblick klev Carina in genom dörren och Hon såg direkt på mig att det var något och jag gav lägesrapporten. Det var bara att dra till akuten och få skiten dokumenterat, Carina körde. Jag hade inte den minsta lust för jag var trött, den där typiska arytni-tröttheten. Det är ju då själve djävulen! Åka dit vid 18-tiden och det kommer att bli en elkonvertering så innebär det att det blir en natt på vita hotellet.

Väl där så blev det de vanliga rutinerna. Svara på inträdesfrågorna, rabbla personnummer, dra min bakgrundshistorik. Sedan EKG, blodtryck samt att de satte en nål i armen som infart och för att ta blodprover. De kunde inte se att det var fladder men jag stod på mig och förklarade mitt senaste kardiologbesök. Det slutade med att de ringde HIA och bad en sköterska komma ner och göra ett så kallat Esofagus-EKG. Jag trodde att jag hade undersökts med alla upptänkliga varianter och instrument för att kartlägga min pump. Det här var dock en ny variant som jag inte varit med om. Spännande. Vad är då ett Esofagus-EKG? Esofagus är matstrupe och går till så att man kör in en sond via ena näsborren upp i näshålan och sedan ner i matstrupen och så mäter man hjärtat inifrån så att säga. Tydligen kan man med detta se små förändringar på rytmen. Det här väckte min nyfikenhet.

Han (sköterskan) skred till verket med att först spruta in ett gel som fungerade som bedövning och glidmedel i en näsborren, därefter skulle jag hålla för den andra näsborren och snorta in det i näsan. Det kändes ungefär som att dra upp upp en snorloska i kaggen som när man är förkyld att ha en rinnande näsa. Därefter fick jag en mugg vatten och instruktionen att ta en klunk och hålla i munnen och när han räknade ner från tre så skulle jag svälja vattnet samtidigt som han tryckte ner sonden förbi sväljreflexen. Han förde in sonden och när den var en bit inne i min döskallen där den var inne i näshålan och sedan skulle svänga ner till strupen kändes det lite skumt, men det var inte så farligt. Däremot blev tårkanalen retad och det bara strömmade ner tårar på mig. När han nådde strupen räknade han ner från tre, jag svalde vattnet och han tryckte igenom sonden. Jag kände nästan ingenting. Sedan var det lungt och de körde sitt EKG. En arytmispecialist var där och kollade och dokumenterade.

De kunde konstatera att det var ett fladder, men det var inget fladder per definition eftersom pulsen låg under ”fladderdefinitionen”, men arytmi var det, inget snack om det. De valde att inte elkonvertera mig denna kväll. Istället gick man in på snigelspåret och skickar en remiss för planerad elkonvertering och det kan ju dröja. De brukar ”skjuta” på torsdag förmiddag och denna torsdag och de närmast kommande torsdagarna är nog redan fulltecknade. Så summan av kardemumman blev att jag fick åka hem ikväll och slapp att natta på vita hotellet. Strax efter halv tio ikväll tågade Carina och jag ut från akuten och åkte hem. Med anledning av kvällens händelser är jag inte på något bra humör. Just nu går min puls stadigt på 103 slag, tack så så jävla mycket för det!

 

 
 

Mello-vägran

Bläää! Jag är rastlös, rastlös med stort R. Varför? Tja, den som det visste. Jag har många saker att ta itu med men jag kan inte få mig till att starta upp. Den mest kreativa sysslan är att lyssna på en ljudbok. Så  här blir allt oftare på söndagar, jätteskumt tycker jag.

Igår var det inte så illa. Jag han med ett dubbelpass på Improve. Först ett cage-pass. En trekvart senare körde jag ett hårt spinningpass där även Carina anslöt tillsammans med sin kompis Lotta och hennes Anders. På kvällen slappade vi i soffan men vi kollade inte på Mello, istället blev det film på Netflix. Jag är mer än lovligt trött på detta mångmiljontramset som gör sitt yttersta för att sänka kvalitén på en tävling som faktiskt var ganska bra förr i tiden. Ansvarslöst av  SVT att plöja så mycket skattepengar på detta. Dessutom tycker jag att man kan flytta mello (nu får man inte ens säg schlagerfestival) till Barnkanalen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 februari, 2019 i Åsikter, Gnäll, Hälsa, Hjärntrötthet, Träning

 

Tack för fisken! Det tog sin lilla tid.

Det börjar dra ihop sig mot ett slut på skitåret 2018. Det har varit upp och ner sedan julhelgen. På annandag jul skulle jag iväg till Improve och köra ett  spinningpass och ett cagepass och de låg med en halvtimmas mellanrum. Det där såg jag verkligen fram mot. En äkta hederlig och gammaldags dubbelstöt. Men ack vad jag bedrog mig! På morgonen vaknade jag med en rejäl värk i foten – igen! Det var bara att ta fram kryckan tills det har lagt sig. Det jäkligaste var att min högerfot har ju gjort så här förut. Men nu var det min vänsterfot!! Vad fan är detta!? Hälseneinflammation som ufot på vårdcentralen i höstas kom fram till (trots mina protester) är det då rakt inte. Detta är något annat. Eftersom nu min vänstra fot har drabbats börjar jag bli fundersam, för det känns inte som en tillfällighet. Kan detta vara en antydan/början till artros eller reumatism? Det är ett klart incitament att utreda det. Svårigheten är att komma till någon som kan och hoppa över denna eländiga vårdcentral. Som lite kompensation för uteblivna pass kunde jag i alla fall köra ett spinningpass igår kväll.

På sena eftermiddagen, däremot, hände något som fick mig att tappa hakan och bli löjligt glad av väldigt välgrundade orsaker. Jag har på min platta och min dator ett mahjongspel (brädspel) nedladdat. På bana 29 på detta spel är brickorna upplagda av form föreställande en fisk med en våg under. Den här jäkla banan har visat sig vara lögn i helvete att få ut. Men denna kväll så hände det (som Triss-reklamen brukar säga)! I bland har jag kommit i stim och kunna sitta ett par timmar med banan. Ibland lite mindre. Många gånger har jag tagit ett spel medan datorn körde en annan process. I princip har jag kört ett eller flera försök att knäcka banan en eller flera gånger i veckan, både hemma och när jag legat på sjukhus, suttit på akutmottagningar etc. Ja! Jag har verkligen tålmodigt kämpat på för att knäcka denna bana. Första gången jag ramlade på denna bana, var i mars 2013!!! Skam den som ger sig. Det firades med en öl.

Fisken2

Banan jag påbörjade i mars 2013

Fisken4

Nästa utmaning – start 27 december 2018

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 december, 2018 i Gnäll, Hälsa, Rehab & skador

 

Då sätter vi igång

Efter att ha haft en halvbläig dag igår som förvisso räddades av ett spinningpass tänkte jag nu att få  upp lite fart igen. Det gjorde jag genom ett cage-pass med Karro som hoppat in för Sandra som normalt kör passet men är nu på Hawaii och har sprungit Honolulu marathon, den mocklisen. Det gav mig den sedvanliga – vad-är-väl-en-bal-på-slottet-känsla. Men idag var det segt och jag kände mig fullständigt tom på energi. Min seniorkompis och namne var också med och även han kämpade mer än vanligt idag. Förvisso var jag där en halvtimma innan passet och gjorde planka. Målet var 2 min 15 sek, men jag mäktade bara med 1:47 idag. Det var en ganska uppmjukad Stefan som stapplade in innanför dörrarna i lägenheten. trots en god dusch och mat efteråt kände jag mig inte ett smack piggare.

Hur som helst så är en av mina intentioner att starta upp med julstädningen. Det satt långt inne med den saken innan jag fick tummen ur. Nu har jag fixat sovrummet på övervåningen och så kom jag till slut igång med detta. Inte hejdundrande kul, men känslan när man sitter där då julen startat är obetalbar, det vet jag av erfarenhet och det är värt jobbet. Dessutom är det skönt att komma igång och komma över det där igångssättningsmotståndet. Imorgon tar jag nya tag igen (hoppas jag) fast först ska det bli lite seniorträning. Pust!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 december, 2018 i Gnäll, Hemma, Hjärntrötthet, Träning, Vardag

 

As-förbannad!!!

Projektet plankan är satt på hoold! Idag skulle jag sätta två minuters-ribban. Vaknade i morse av en jäkla värk i min högerfot. Trots att jag drogat mig med voltaren och alvedon måste jag ta hjälp av en krycka. Att gå till Improve idag för träning med mina vänner seniorerna är bara att glömma. Skitförbannad blev jag tvungen att avboka passet. Hade tänkt att köra min planka där innan det började. Alltid ska det jävlas när man väl kommer igång. Det är ju då själve fan!!!

Grejen var att jag hade hakat på en utmaning att köra övningen plankan i 21 dagar. De två första dagarna 30 sekunder vardera, de två kommande dagarna 45 sekunder vardera. Därefter går jag upp på en minut och för varje dag som går efter detta ökar jag med 15 sekunder. Så dag 9 skulle jag göra 2 minuter i plankan, vilket också var mitt mål. Efter 21 dagar ska man göra plankan i 5 minuter. Gissa vilken dag det är idag? Jo!! Dag 9!! Och naturligtvis enligt alla jävla lagar ska jag vakna upp med denna värk i foten.Jag har haft en sådan här  session förut i somras. Det är exakt samma skit som kommit tillbaka.

Jag blir allvarligt talat så jävla trött på detta jävelskap. Så fort jag hittar något som jag har en chans att genomföra och då jag kommer igång och det börjar rulla på, så nog fan kommer något emellan som effektivt sätter stopp för allt. Det slår banne mig aldrig fel. Av vilken anledning kan jag inte en säger en enda gång få till en riktig framgång.

Hur som helst. Jag har pausat och så fort denna fotvärk lägger sig ska jag återuppta utmaningen, men varför just dag 9, då jag skulle uppfylla målet? Fan, vad trött jag blir på detta. Jag ska försöka kurera fossingen så att jag kan vara med på cage nu på fredag och köra lite alternativa övningar här hemma, jag har två hantlar jag kan leka med. (ursäkta alla svordomar, jag har verkligen hållit igen på dessa).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 december, 2018 i Gnäll, Hälsa, Rehab & skador, Träning

 

Grattis farsan!

Först av allt vill jag säga: Grattis farsan på födelsedagen! Han skulle fyllt 101 år om han hade varit i livet. Frid över hans minne.

Igår var jag på Östra och fick ett portabelt EKG (Holter- EKG) monterat på mig och detta ska jag bära fram till måndag. Jag får inte bada eller duscha på denna tid så det blir ju en intressant kombo när jag ska träna. Det får helt enkelt bli en raggartvätt. Jag har också fått ett formulär där jag ska fylla i mina aktiviteter och hur jag mår. Jag kan redan nu säga att det kommer att bli ett jävla skrivande. Jag kommer att vid träning köra hårdare en vanligt och provocera min medicinering för jag vill utnyttja detta med att bära ett EKG under en vecka och få precis allt reggat.

Idag började jag på Improve och deras trappmaskin. Eftersom jag inte hade så mycket tid innan mitt inbokade pass, inskränkte sig trappmaskinsvistelsen till ynka 15 minuter. Som kompensation gick jag upp ganska många snäpp i intensitetsnivån. Det blev 10 minuters paus innan det var dags för seniorernas cirkelträning. Jag och min vapendragare (tillika namne) valde en station där jag fick börja med tjockmatta 45 sekunder, sedan 10 sekunder vila och därefter 45 sekunders jägarvila. Och den loopen upprepade vi en gång till innan vi bytte station. Sedan hade vi ytterligare 10 stationer att beta av på samma sätt med två olika övningar (gånger två). Det var 60 sekunders vila mellan stationerna. Att köra som en idiot på tjockmattan för att sedan sitta i jägarvila tog rejält. På de följande stationerna var det totalt och urskillninglöst ös. Efter passet och det obligatoriska kaffet med gänget var jag rejält mör. Prcis på väg ut från Improv så tjöt brandlarmet. Om det var övning eller skarpt läge vet jag inte. Jag gick hem och gjorde en raggartvätt.

Därefter klädde jag på mig och gick ner till vårdcentralen (Närhälsan i Partille) för att ta årets influensaspruta. Som vanligt var tillvägagångssättet rena skämtet och jag fick behärska mig för att inte skratta ut dem. Samtidigt blev jag lite mörkrädd. Trots att vi närmar oss 2019 klara de fortfarande inte av en sådan enkel sak som att ta emot swish. De vill ha kontanter!!! Eftersom jag nu är urskillningslöst allergisk mot kontanter så blir det att skicka en faktura på 100 spänn och sedan kan de räkna ut hur mycket av den hundralappen de får. Att de ta mig fan aldrig lär sig. Vilka spån!! Inte nog med det. Jag hade fyllt i en lapp med de obligatoriska frågorna. Hon som gav mig sprutan frågade inte om ID eller personnummer. Jag frågade henne om jag skulle visa körkortet. Det behövdes inte. Jag fick motfrågan om det var jag som fyllt i lappen. På det svarade jag, ja. Det räcker för mig blev svaret. WTF!!!??? Ja, jag uppför aldrig att förvånas. Nollkoll!!

 
1 kommentar

Publicerat av på 6 november, 2018 i Gnäll, Hälsa, Rehab & skador, Träning