RSS

Kategoriarkiv: Gnäll

Kommer det något här, då har jag fan i mig förlorat tålamodet. Hoppas detta blir den minst använda kategorin.

Luftlandsatt

Näe! Jag har inte dött! Men efter den här veckan undrar jag hur jag klarade mig igenom och jag har helt enkelt inte orkat att skriva något. Denna första arbetsvecka har lämnat allt övrigt att önska. Inte ett enda skit har fungerat (förutom passerkortet). Jag har gjort ett enda framsteg och det är att jag fick en ny dator beställd, godkänd och hela biddevitten. Förhoppningsvis får jag denna tingest i början av nästa vecka och det är först då jag kan starta upp på allvar eftersom en del mjukvara måste knytas till min ”personliga” dator och då kan jag inte installera det på en allmän låne-PC. Mailen har jag fått igång, dock har jag fortfarande inte access till vår supportbrevlåda men det är å andra sidan i princip allt annat som jag inte heller har access till (fortfarande). Att beskriva detta skulle i princip generera en mindre bok och låta väldigt gnälligt, vilket detta inlägga redan tenderar till att göra. Kort och gott så känner jag mig milt uttryckt, luftlandsatt.

Ett första besök hos företagsläkaren gjordes idag och det blev ett lyckat möte. Det varade i en bra bit över timman (lär av detta förbannade Vårdcentral). Jag skulle redogöra för min resa. På förhand insåg jag att detta skulle komma och det skulle ta tid och som jag sa till henne (läkaren) så sparar vi en hel del tid om hon läste igenom mitt sjuk-CV istället (som jag skrivit ut). Hon läste i ett par minuter och kommentaren var: ”Hmmm, du har varit med om en hel del”. Då förstod jag att hon förstod omfattningen på min situation. Touché!! Denna vecka har varit totalt frustrerande, det kan inte bli sämre (?). Nu ska jag göra som jag gjort så evinnerligt många gånger, bita ihop, anpassa mig, komma igen och spela spelet. Det kommer att bli ett sjujävla stålbad den närmaste 22 månaderna. Dags att göra skäl för epitetet – Stålfarfar (?). Här har Ni senaste versionen av mitt sjuk-CV, den kommer att kompletteras snart, ny hjärtkirurgi och näthinneavlossning (begynnande).

SjukSkade-CV-20190417

Datumet är fel ser jag nu, ska vara Maj 2019

 

Gnällig comeback

Hejsan, hejsan. Nej! Jag är inte död. Jag fick ett wake up call från en av mina läsare. Och det var precis så. Jag hade domnat bort i en konstig dimma. Mentalt har jag varit på en bottennivå och inte orkat eller haft luft att skriva. Jag har inte ens orkat med att brygga öl. Men kommentaren väckte mig. Tack för det!

En hel del av tiden har jag jiddrat med sjukvården och Förnedringskassan. Vid mitt senaste inlägg hade jag varit på Sahlgrenskas plastikklinik och skurit bort en en knöl på vänster vad (den var godartad). Förhållningsordern var att vara stilla med betoning på stilla. Jag fick inte ens ta en promenad. Denna stillasittande tillvaro fick mig (i kombination med skitväder) att bli totalt blähäig. Samtidigt har jag på fjärde försöket fått vårdcentralen att skicka en remiss till ortopeden för värken i mina fötter. Den föregående muppen till läkare hade inte gjort sitt jobb och skickat en sådan. Dessutom har det var ytterligare ett par besök för sårkontroll och tagning av stygn. Till råga på allt har jag tappat min behandlande läkare och fått raggat tag i en ny på min företagshälsovård, vilket inte heller var snutet ur näsan. Det jag väntar på nu är ett brev med kallelse till min kardiolog eller till Sahlgrenskas hjärtklinik. Det kommer brev från Västra Götalandsregionen men med helt annat innehåll. -Du är välkommen att boka tid på folktandvården…  (arrrrghhh!). Eller här är Dina provsvar…. (arrrrghhh!). Eller här är resultatet av Ditt ultraljud… (arrrrghhh!). Jag vill ha ett brev med kallelse till Hjärtkliniken! Hallå! Som grädde på moset fick jag en kallelse till hudmottagningen. De ville kontrollera en annan fläck (dubbel-arrrrghhh!).

På detta ringer Förnedringskassan och tjatar på mig att de inte fått tag i min chef eller rättare sagt, han har inte hört av sig (de har fått namn och telefonnummer av mig). I alla fall var det ett samtal i normal och artig ton för jag hade lust att vrålskälla. De har ju ett intyg som beskriver hur jag ska trappa upp till fulltid igen, bara att läsa innantill. Men hon ondgjorde sig över min chef och att läkarintyget var kasst och sade ingenting. Jag har dock kopior av intyget och kan konstatera att det är riktigt detaljerat, bara att läsa innantill. Dessutom måste jag redogöra för vad ett anpassat arbete var för mig. Hålla! Det är väl inte jag som ska ta detta tjafs?? Jag försökte förklara för henne var det innebar men blev avbruten hela tiden. Vill man veta så kan man väl hålla käft och lyssna! Dessutom uppfattade jag som att det levererades en hel del förtäckta hot under detta samtal. Ska det var på det här jävla sättet så ska jag inte vara till besvär, då kommer jag, om de ringer igen, att skita i detta och gå upp i heltid direkt och därmed slippa dessa myndighetspajasar. Det krävdes mycket självbehärskning för att inte tappa humöret under det samtalet. Det gjorde att jag var rejält förbannad när misstroendet mot Annika Strandhäll inte gick igenom.

Det är först den senaste veckan jag kommit igång med att träna igen. Underbart! Kommande vecka är min sista vecka som heltidssjukskrivning, nästa måndag börjar jag halvtid. Detta är inget som hjälper mig ur min mentala dipp, tvärtom. Men nu gäller det att anpassa sig. Det kommer nog att bli bra, bara jag kommer tillbaka igen (hoppas jag). De första gångerna ska jag åka buss och därefter, så snart som möjligt, ska jag dra igång med cykel och stavgång, till, alternativt från jobbet. Hur jag ska lägga upp strategin för dessa aktiviteter är just nu det som rusar runt i min skalle, i det närmaste på heltid. Jag kommer att köra en jävla massa pass nästa vecka och det står även ett par läkarbesök på schemat. Men det jag allra helst vill ha, är ett brev med en kallelse. Är man hjärtsjuk i det här landet får man inte ha bråttom. 9 dagar kvar till jobb en blandning av ångest och förväntan. Jag lider av hjärntrötthet och jag kommer aldrig att bli 100% bra från den men nu måste jag lära mig att hantera det och minska denna påverkan så mycket det går.

Här har Ni anledningen till att jag inte skrivit eller orkat skriva på sistone. Det var faktiskt ganska nära att jag lade ner hela bloggen. Ska skärpa mig, nu är det färdigskolkat från bloggandet.

Jag har följande mål:

  1. Få en kallelse till Hjärtkliniken
  2. Få ett beslut om behandling så att jag kan skippa mina mediciner och träna på riktigt och i så fall få den genomförd
  3. Komma igång med jobbet
  4. Komma igång på allvar med träningen igen (kan inte släppa den där Ironmangrejen – ännu)
  5. Kapa kontakten med Förnedringskassan, den har inte varit så kul
 

Njursten?

Hejsan, hejsan! Det där lät väl positivt? Jag är lite tvungen att le (även om det är lite stelt). Veckan har inte börjat så bra. På söndag kväll var min fot så svullen att den såg ut som en ballong. I gengäld gjorde det inte så ont. Taktiken var att under måndagen ligga stilla med foten högt och inte göra så mycket. Med andra ord kolla Netflix och lyssna på ljudbok. Denna smäll får jag ta för jag vill vara kapabel till lördagens Spin of hope. Den enda rörelse var att jag gick bort till Vårdcentralen (*rysningar*). Dock inget dramatiskt denna gång utan jag skulle ta min TBE-spruta, en påfyllnadsdos. Nu klarar jag mig 5 år till.

Men natten till idag lämnade allt övrigt att önska.  Jag drog till sängs strax efter 10. En timma senare vaknade jag med enorma smärtor i ryggens nedre vänstra del. Det gick inte att ligga still. Jag gick runt på nedervåningen för att inte väcka Carina. Smärtan kände jag väl igen, trots att det var 2005. Det var samma typ av smärta då jag hade njursten. En ny aortadissektion uteslöt jag ganska snabbt eftersom smärtan inte flyttade på sig. Efter ett tag lade sig denna attack och jag somnade på soffan. Vid två-tiden brakade det loss igen och denna gång vaknade Carina som ringde sjukvårdsupplysningen eftersom vi inte åkte till akuten, samtalet gav väl inte så mycket förutom att det gav lite känsla av trygghet. Smärtan strålade ut runt hela vänster sida och nu tog jag en voltaren, det fick jag när njurstenen kom 2005 (i form av stolpiller). Efter en timme kunde vi lägga oss igen och somna om. Det enda positiva jag kunde komma på, var att det i alla fall inte gjorde ont i foten. Om det nu är det jag misstänker, njursten, vet jag inte.

En ganska sliten Stefan klev upp idag. Det är samma taktik idag som igår med tillägget att jag dricker mycket vatten idag. Skulle detta komma tillbaka så blir det nog en tripp till akuten, mitt vita smultronställe. Naturligtvis blir det ingen träning idag. Rättare sagt så blir det inget förrän på fredag, då med seniorerna. Det är mest att få lite rörelse i kroppen. Nu sparar jag mig till lördagen. Det eventet vill jag verkligen sätta, jag orkar att bli blåst på det eventet som jag blivit så många gånger. Näe! Det kommer jag inte att fixa.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 mars, 2019 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador

 

Behärska dig!

En sak blev jag riktigt snabbt varse om idag. Det gjorde jävligt ont i foten denna morgon också och dagen startades med en krycka. Det blev nu läge att bita ihop, plocka fram den mentala styrkan och boka tid på vårdcentralen. Genom ett smalt fönster i deras försvarslinje lyckades jag få en läkartid kl 10.30. Läkartiden innebär en fem minuters konsultation, med andra ord, en speed-dating. Inte fan kom jag in kl 10.30, först ett par minuter över 11 fick jag träffa läkaren. Jag förklarade att det var problem med foten, trots detta ägnades en stor del av tiden till att ta blodtryck, redogöra för medicinintag. Men hallå!! Jag har jävligt ont i foten och vill få den undersökt. Jag förklarade (mer än en gång) att jag har problem med denna smärta i den andra foten (den högra) också, fast just nu är det lugnt.

Hur som helst kollade han in fossingen och kunde, precis som jag, konstatera att den var svullen och det smärtade till när han tryckte till lite lätt. Jag sa då till honom att jag vill ha en remiss till röntgen och få foten undersökt om det kan vara artros (hoppas jag har fel), jag sa även att (ett flertal gånger) att jag även ville ha högerfoten röntgad också. Sedan började babblet. Men jag hade ju inte ont i höger fot, ju? Stämmer, men jag har haft samma besvär med den, fast inte nu och om jag nu ska iväg och röntga min vänstra fot, vill jag naturligtvis att den högra foten och blir röntgad eftersom jag har problemen där också (hade jag inte sagt detta?). Vidare fortsatte jag att jag vill ha båda fötterna röntgade för att säkerställa statusen i båda fötterna, så att jag kan vidta åtgärder, alternativt utesluta diagnoser. Och när högerfoten kommer att bråka (vilket den kommer att göra) så ville jag inte göra en sådan här sväng till. Han skulle skriva en remiss – för båda fötterna, tillade jag (två gånger till). Denna remiss ska jag kunna hämta imorgon och dra upp  till Östra som har drop-in-röntgen. Jag får väl se hur det kommer att funka. Jag skulle även gå bort till provtagningen för att de skulle göra en snabbsänka för att se om det rörde sig om en inflammation, det var en vettig åtgärd. När jag gick dit tog jag en nummerlapp och satte mig ner igen och det gick lång tid mellan dessa nummer. Ca kvart i 12 kom en sköterska ut och hängde på en lapp på nummerlappsapparaten vilket betydde att de stänger butiken, vilket verkade vara vid 12. Strax efter 10 i 12 blev det en jädra fart och numren blippade fram i en rasande fart. Tänk vad effektiv man kan bli när man ska stänga. Suck! Nästan 2 timmar tillbringade jag på vårdcentralen för en snabb läkarkonsultation.. WTF!? Nu har Partille vårdcentral fått sin chanser (ett antal gånger). Gränsen är nådd! Nu ska jag lista mig på en annan vårdcentral. Oavsett vilken det blir kommer det att bli en klar förbättring. Jag har storytel att tacka för att jag inte började spela på läpparna.

Efter detta mycket nervpåfrestande besök droga jag in på Willys och på ett ganska dåligt humör. Jag hade fått kämpa hårt för att behärska mig och nu kunde jag slappna av, dvs känna mig på uselt humör. Tanken var bara att köpa lite mjölk, ost och lite frukostknäcke. Naturligtvis var det avstämning när jag checkade in varor och det gjorde inte mitt dåliga humör mindre, fast det kunde ju han som gjorde avstämningen inte veta. Bara att hålla masken igen, men det kändes som om allt jävlades. Vid ett sista stopp på apoteket så var det naturligtvis två mediciner som inte fanns inne. Behärskning igen. När jag väl kom hem var jag helt slut och orkade ingenting. Foten värkte (jag gick fram och tillbaka eftersom det brukar bli bättre, vilket det blev) och ett par värktabletter till åkte in i ansiktet. Det sista innan jag lade mig tillrätta var att avboka mitt Cage Challenge pass, grrrr….

 
3 kommentarer

Publicerat av på 20 mars, 2019 i Gnäll, Rehab & skador

 

”Spik i foten”

Ja, vem minns väl inte den repliken från Hasse & Tages klassiska sketch. Fast någon spik i foten har jag dock inte fått. Däremot har jag jäkligt ont i foten (igen), denna gång i vänster fot. Smärtan sitter på vänstra fotens övre vänstersida och den är svullen. Det lustiga är (om jag ska använda det uttrycket) att ju mer stilla jag sitter, desto värre blir det. Om jag rör på foten (belastar) så avtar smärtan (sakta) ju längre jag håller på. Väldigt mystiskt. I morse när jag vaknade kunde jag inte belasta foten det minsta när jag steg upp, det gjorde mer än lovligt ont, trots att jag tog en voltaren + alvedon innan sänggåendet igår. Av den anledningen var jag helt enkelt tvungen att stödja mig på en krycka för att ta mig från sängen till skrivbordet (3-4 m). Jag försökte sedan gå och stödja på detta mer och mer och smärtan började avta. Detta var vid halv åtta i morse. Man behöver inte vara smart för att inse att seniorträning cirkel i det läget var ett alternativ, jag avbokade passet men jag visste att det inte brukar bli fullbokad och hade möjligheten att gå över ändå om det skulle släppa, vilket det gjorde. Det blev faktiskt bättre och bättre och 20 minuter innan start på passet kunde jag gå över. 100% OK var det inte men så pass bra att jag kunde gå relativt obehindrat. Dessutom visste jag att övningarna detta pass är mer inriktade på mage och överkropp till skillnad från cage:n. Det var två stationer som direkt påverkade belastningen på foten men de gick bra (men inte mer). Det var inte heller problem att gå hem efter passet. Men efter dusch och en stunds sittande så drog det hela igång igen.

Jag måste ju säga att detta sätter myror i skallen på mig. Det är ju inte så här hela tiden, det kommer så att säga i skov och kan sitta i ett par-tre dagar (kanske 4). Båda mina fötter drabbas, hittills har det inte skett samtidigt på båda fötterna (peppar, peppar). Det enda vettiga jag kan komma på om de här problemen är att det kan vara någon form av artros i fotlederna och jag inser att det är dags att ta en sväng till vårdcentralen (gud hjälpe mig). Senast jag var där på en speeddating var besked att det var en lättare hälseneinflammation och jag frågade läkaren om han verkligen trodde på det själv (vilket han gjorde). Denna gång är det nog läge att borra djupare i det här. Fråfan är om jag ska ge dessa muppar en chans till eller lista om mig, det låtar åt det senaste.

En annan sak jag gjorde idag var att deklarera. Skatteverket hade öppnat självdeklarationen på nätet och efter som jag inte hade något att ändra på var det bara att godkänna den. Nu kan jag vänta lite klirr i kassan i början av april, det var några år sedan det hände. Förra året satte jag PB i restskatt med knappt 23 papp efter att min arbetsgivare hade schabblat å det grövsta med felaktiga utbetalningar som jag inte hann rätta till innan årsskiftet. Men nu är ordningen återställd, som så när på fossingen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 mars, 2019 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning

 

Gnällvarning

Inte ens med uppbådande av min absolut bästa vilja kan jag  inte vidhålla att jag är på mitt bästa humör idag. Vaknade i morse med en jämn och ”fin” puls på 105. Det jävliga med hjärtfladder är inte fladdret i sig utan att det håller på konstant tills jag får en tjongare. Ett flimmer släpper efter ett tag, det gör inte fladder, det rullar på. Med anledning av det blev jag nödd och tvungen att avboka mitt cage-pass idag. Med ens inser jag att det inte kommer att bli det sista passet jag avbokar. Att köra cage med fladder är ingen bra kombo. Det här gör mig hyperfrustrerad.

Nu har jag kommit igång med träning regelbundet efter en lång och krokig väg över en massa kullar. Jag har byggt upp styrka i kroppen som jag inte har haft på flera decennier, jag börjar känna mig redo för att återgå till jobb, trots att hjärntröttheten finns kvar. I och med detta utbrott kastas nu allt jag byggt upp överbord (för en tid framåt – obestämt hur länge). Exakt samma sak hände för nästan exakt ett år sedan. Jag var på G och sedan togs jag ner på jorden av hjärtfladdret.

Jag undra stilla i mitt sinne varför jag inte en säger en enda gång i det här förbannade jävla livet kan få en ynka lite stund av framgång och flyt!!?? Det här har jag inte varit förunnad sedan 2011. Varenda gång jag kommer igång och får något som kan liknas vid flyt står en jävel och puttar ner mig i gropen. Enligt min egna åsikt har jag mer tillräckligt fått min beskärda del av jävelskap och motgångar. Normalt är jag motståndare till presenter vid exempelvis födelsedagar och julklappar men nu har jag en önskning, att få en riktig framgång. som det känns nu finns det inget mer att ta ifrån mig (förutom Fru, barn och barnbarn). Min livskvalité ramlade ofelbart i fritt fall, ner till en bottennivå. Jag är  mer  än lovligt fed up på det här och kan inget göra den närmaste tiden. Närmaste målet är att lite mer kortsiktigt häva fladdret med en elkonvertering, sedan gäller det att driva på så att jag få gjort min hjärtablation. Det kommer inte att bli tal om jobb förrän den är gjord. Kriget trappas upp.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 6 februari, 2019 i Gnäll, Hälsa, Hjärntrötthet

 

Ölbryggning och näs-EKG

Ingen träning idag (doctors order) och då sjösätts plan B. B för bryggning. Jag plockade fram mitt löttölsrecept för Lätta virket och blandade ihop malt. Sedan blev det köksbryggning för hela slanten. Nu har jag gjort det här ölet ett antal gånger så det gick nästa på rutin. Med jag stod där i köket i mina bryggarkläder lyssnade jag på en ljudbok samtidigt. Riktigt trevligt. När jag var klar hade jag en jäshink med 12 liter vört i, nu ska jästen få göra jobbet.

Efter lunchen kollade jag på lite inspelat från National Geographics som jag somnade ifrån eftersom jag var trött. En liten powernap är ju inte fel. Dessutom var programmet inspelat. Dock stördes friden av ett ilsket pipande som kom från en termometer jag har till bryggningen och som ska larma vid en viss temperatur och den hade jag glömt att stänga av, grrrr…  Jag  gick upp och lade mig på sängen för att lyssna vidare på min ljudbok och somnade igen. Denna gång väcktes jag av telefonen. När jag kollade numret så var det en sådan där jävla telefonnase som hade ringt. Grrrr, igen. Klockan var då strax innan halv sex och jag lyssna de vidare på boken. Då kände jag hur det brôtade till inne i bröstkorgen. Vad var det Teskedsgumman sa? Götapetter, inte nu igen! Så snällt vill jag inte uttrycka det. HELVETES DJÄVLAR! För att använda ett milt uttryck. Det var hjärtfladder och det är jag tämligen säker enligt principen ”I know the feeling”. Efter att ha kollat med pulsbandet på låg rytmen och knallade konstant i ca 103 slag, normalt ska ja med mina mediciner ha runt 60 slag vid sängliggandet. På morgonen har jag ca 50 slag.

I nästan samma ögonblick klev Carina in genom dörren och Hon såg direkt på mig att det var något och jag gav lägesrapporten. Det var bara att dra till akuten och få skiten dokumenterat, Carina körde. Jag hade inte den minsta lust för jag var trött, den där typiska arytni-tröttheten. Det är ju då själve djävulen! Åka dit vid 18-tiden och det kommer att bli en elkonvertering så innebär det att det blir en natt på vita hotellet.

Väl där så blev det de vanliga rutinerna. Svara på inträdesfrågorna, rabbla personnummer, dra min bakgrundshistorik. Sedan EKG, blodtryck samt att de satte en nål i armen som infart och för att ta blodprover. De kunde inte se att det var fladder men jag stod på mig och förklarade mitt senaste kardiologbesök. Det slutade med att de ringde HIA och bad en sköterska komma ner och göra ett så kallat Esofagus-EKG. Jag trodde att jag hade undersökts med alla upptänkliga varianter och instrument för att kartlägga min pump. Det här var dock en ny variant som jag inte varit med om. Spännande. Vad är då ett Esofagus-EKG? Esofagus är matstrupe och går till så att man kör in en sond via ena näsborren upp i näshålan och sedan ner i matstrupen och så mäter man hjärtat inifrån så att säga. Tydligen kan man med detta se små förändringar på rytmen. Det här väckte min nyfikenhet.

Han (sköterskan) skred till verket med att först spruta in ett gel som fungerade som bedövning och glidmedel i en näsborren, därefter skulle jag hålla för den andra näsborren och snorta in det i näsan. Det kändes ungefär som att dra upp upp en snorloska i kaggen som när man är förkyld att ha en rinnande näsa. Därefter fick jag en mugg vatten och instruktionen att ta en klunk och hålla i munnen och när han räknade ner från tre så skulle jag svälja vattnet samtidigt som han tryckte ner sonden förbi sväljreflexen. Han förde in sonden och när den var en bit inne i min döskallen där den var inne i näshålan och sedan skulle svänga ner till strupen kändes det lite skumt, men det var inte så farligt. Däremot blev tårkanalen retad och det bara strömmade ner tårar på mig. När han nådde strupen räknade han ner från tre, jag svalde vattnet och han tryckte igenom sonden. Jag kände nästan ingenting. Sedan var det lungt och de körde sitt EKG. En arytmispecialist var där och kollade och dokumenterade.

De kunde konstatera att det var ett fladder, men det var inget fladder per definition eftersom pulsen låg under ”fladderdefinitionen”, men arytmi var det, inget snack om det. De valde att inte elkonvertera mig denna kväll. Istället gick man in på snigelspåret och skickar en remiss för planerad elkonvertering och det kan ju dröja. De brukar ”skjuta” på torsdag förmiddag och denna torsdag och de närmast kommande torsdagarna är nog redan fulltecknade. Så summan av kardemumman blev att jag fick åka hem ikväll och slapp att natta på vita hotellet. Strax efter halv tio ikväll tågade Carina och jag ut från akuten och åkte hem. Med anledning av kvällens händelser är jag inte på något bra humör. Just nu går min puls stadigt på 103 slag, tack så så jävla mycket för det!