RSS

Kategoriarkiv: Gnäll

Kommer det något här, då har jag fan i mig förlorat tålamodet. Hoppas detta blir den minst använda kategorin.

Årskrönika 2020

Året kan sammanfattas med ett enda ord: CORONA. 2020 är året gud glömde. Detta år är för mig endast ett transportår till 2021. Då ska det äntligen bli pension.

Januari

Inför detta år hade jag inga större förhoppningar, utan gick in i 2020 helt förutsättningslöst men ändå med en positiv känsla eftersom jag var fri från jobbet (för alltid). Att detta år skulle bli året som Gud glömde visste jag inte då, inte heller att året skulle bli så totalt bortkastat.

Det glimtade till i nyhetsflödet om någon ny influensa som brutit ut i Kina, man pratade om Corona. Här i Sverige ryckte vi på axlarna och fortsatte som vanligt. För min del innebar detta ölbryggning, träning och inte minst lite bus med barnbarn. Bland annat var jag i Nolhaga och badade med Vera och Malva och tackade samtidigt min goda fysik för detta.

Det var även uppföljning av min femte hjärtablation som jag gjorde i november året innan med de klassiska ingredienserna som blodprov och långtids-EKG. Mina träningspass på Improve är milt uttryckt mycket tuffa. Det första fallet i Sverige rapporterades den 31 januari.

Februari

Startade månaden med sömnproblem som dock visade sig vara tillfälligt. Det blev en träff och ett par öl på O’Learys med äldste sonen som glatt meddelade att han skulle bli pappa. Barnbarn nr 7 var alltså under produktion.  I övrigt var det träning och ölbryggning som gällde. Vid ett tillfälle blev det dramatiskt då jag var i garaget och bryggde tillsammans med Robert. Ett galler i mäsktunnan tippade och all malt åkte rätt ut i koket. En snabb räddningsaktion där fyra pers var inblandade redde dock ut det hela och jag kunde rädda den bryggningen och ölet – The Trapped Cat Conspiracy IPA – visade sig bli en klar succé.

Det kom fler och fler nyheter om det där kinesiska coronaviruset. Flera varningssignaler kom denna månad. Flera nya fall rapporteras in i slutet av månaden. Under februari insåg jag att detta kommer att bli riktigt omfattande, men hur omfattande kunde jag ännu i min vildaste fantasi inte föreställa mig.

Mars

Nu jävlar så brakar det loss. Den 6 mars bekräftades inhemsk smitt spridning och det första dödsfallet i Corona i Sverige rapporteras den 11 mars. Under denna månad faller hela samhället Sverige sönder. Innan månaden är slut hade WHO klassat Corona eller covid 19 som det numera kallas som en pandemi. Länder stänger ner sina samhällen totalt. I Sverige införs restriktion som reseavrådan och den 29 mars trädde ett förbud mot folksamlingar och sammankomster på mer än 50 personer i offentliga tillställningar. Från och med denna månad kommer inget att vara sig likt.

Jag startade månaden med en Vasaloppsspinning. Denna månad så döptes lilla Ida (nr 6) och de andra barnbarnen svarade för ett riktigt röj i den kyrkan. Vilken underhållning. Carina och jag var inne på Hemtex och köpte varsitt tyngdtäcke. Ett av de absolut bästa köp jag har gjort och kan inte vara utan det. Tyngdtäcket är oustanding och på en vecka kunde jag sluta upp med insomningstabletter.

Hemma inleder vi en ”karantän light” vilket innebär att vi drar ner på sociala kontakter och besöker butiker sparsamt. Vi var på konsert den 5 mars på Partille Arena och lyssnade/tittade på Simple Minds. Det var väl vår sista konsert detta år. Jag hade bokat biljetter till Deep Purple, Rammstein och Harlem Globetrotters. Dessa har nu blivit flyttade till 2021 precis som alla andra evenemang. Carina slutar åka kollektivt och tar istället bil till jobbet. Under en och samma månad gick Sverige från ett normalt samhälle till ett samhälle med restriktioner och rekommendationer. En hamstringsvåg bröt ut. Helt plötsligt gapade hyllorna i matvaruaffärerna, speciellt basvaror som ris. Mer anmärkningsvärt var den hysteriska hamstringen av toalettpapper. Här insåg jag att vi får dras med detta en bit in på nästa år i bästa fall och i skrivande stund har jag tyvärr rätt. Jag var på Östra sjukhuset för att lämna blodprov och ta EKG och stället hade förvandlats till ett fort. Bara de som hade kallelse släpptes in. Utanför sjukhuset hade ett fältsjukhus byggts upp. På Improve har vi seniorer bytt ut inomhuspassen till cirkelträning utomhus och långpromenader på fredagarna.

April

Månaden inleddes med att jag blev formellt friskskriven från min senaste operation. Jag var på Ölkompaniet och hamstrade malt (just in case). Carina och jag drar ner ganska mycket på sociala kontakter. Dagen efter min födelsedag strålade Robert och jag samman i garaget för en bryggning och vi vet inte när det kans ske nästa gång. Det blev även årspremiär för att brygga öl ute på terrassen. Robert hade svetsat ihop ett stativ till mina två mottrycksfyllare och nu har jag byggt ihop den. Jag ska flaska lite mer av min öl och inte bara lägga på fat.

Coronan härjar för fulla segel och allvaret i detta har nog börjat sjunka in hos gemene man. Smitta och dödsfall har börjat skena.

Maj

Bryggning och träning fortgår. Mycket träning sker utomhus. Jag har varit nere i garaget och hämtat hem mitt bryggverk och lakkärlet och slipper därmed att jiddra med kastrulle och mäskkärl. Bryggning med Grainfather (bryggverket) går nu betydligt smidigare. För att möta sommaren, få lite skugga på terrassen och minska hettan inomhus köpte vi en pergola. En stor rackare på 4 x 3 m. Det hela var ett jättemekano. Robert hjälpte mig att köra hem det och paketet var så stort att det inte gick in i hissen. Vi fick öppna paketet och plocka in delarna en och en. Jag lyckades på egen hand montera pergolan och det var en utmaning i sig.

Jag startade upp en Facebooksida – Bryggeri Albert Leopold – uppkallat efter min Farfar. Dessutom fick jag hem 6 st specialgraverade ölglas med bryggerinamnet på. Nu har jag ett bryggerinamn (Bryggeri Albert Leopold) och ett bryggarnamn (ÖltraStefan) men jag kommer inte att starta ett kommersiellt bryggeri.

Juni

Att sommaren kommit får inte mig att jubla. Dumma svenskar tror att coronan är över för att sommaren är här och ger sig ut på badställen och trängs för fulla segel. Inget speciellt denna månad. Corona är numera vardagsmat än flash news. Jag köpte en 3D-skrivare. Pergolan visar sig vara ett bra köp, inte alls lika varmt inne i lägenheten. Annars är det träning och bryggning som gäller. Det stora glädjeskuttet var att Carina gav mig en 65-års-present i förskott. En kegerator! Dvs. en kyl med 3 tappkranar som rymmer 3 fat. Wooow! Nu blir det lite pubkänsla här hemma. Vilken lycka!

Juli

Efter diverse modifieringar är ny min motrycksfyllaranläggning färdig och invigd. Den fungerar riktigt bra och nu kommer det att bli mer flaskning. Dessutom anlände min kegerator hem som jag monterade ihop med högsta prioritet. Nu står den i vardagsrummet och brummar lite lätt och jag kan när som helst gå till den och tappa upp ett glas. 3 sorter har jag i denna invigning. Nu gäller det att brygga och se till att det finns fat att sätta in när det tar slut i en kran. Denna kegerator är min ögonsten. Annars flyter både träning och bryggning på.

Augusti

Månadens stora händelse är att mitt 7:e barnbarn föddes, den 17 augusti. Välkommen lilla Märta. Hon är dock inte medveten om det totala kaos som pågår ute i landet och ute i världen. Jag byggde även en tvätt för mina ölfat och den överträffade mina förväntningar med råge. Ett riktigt bra tillskott som gör ölhanteringens tråkiga sida – rengöring -betydligt enklare. Återigen fick jag tillbaka min gikt, denna gång värre än någonsin. Jag hade så ont att jag med största viljeansträngning kunde ta mig fram på två kryckor. Efter lite läkarkonsultation fick jag dock medicin att ta för detta och nu är problemen i det närmaste helt borta. Det där vill jag inte ha tillbaka igen. Den 27:e augusti tog jag ett covidtest eftersom jag hostat en del men det visade sig vara negativt.

Carina hade semester. Vi tillbringade en långhelg på Vann Spa i Lysekil och där fick jag äntligen för första gången på 4 år (!) bada ute. Inte nog med det, det blev ett dopp i havet, i Gullmarsfjorden närmare bestämt. Jösses vad skönt det var! Ingen trängsel. Vi var ensamma på bryggan där. 2 veckor senare hyrde vi en stuga på Lavön (Swedbanks semesterstugor för anställda). Även där fick vi en bra relax. Det var bara vår stuga och en till som var uthyrd. Ingen trängsel där heller, dock blev det inget havsbad den gången.

Den 31:e augusti upphörde min anställning på HCL och nu väntar a-kassan. Jag kan inte säga att jag gråter över att inte få jobba kvar på det företaget och även om jag inte är pensionär ännu kan jag med största säkerhet påstå att jag som nästan 64½-åring INTE kommer att få jobb i pandemins kölvatten med massarbetslöshet. Så från och med denna dag lämnar jag arbetslivet för gott med 99,9% säkerhet.

September

Jag startar september som arbetslös och skriver in mig på Arbetsförmedlingen och A-kassan. Min klocka – Garmin Forerunner920XT – har börjat fallera och det ett antal gånger. Jag pensionerar denna klocka och har nu ersatt den med Garmin Forerunner 745 som visa sig kunna en hel del saker som jag behöver för att hålla koll på hälsan. Men i ärlighetens namn tycker jag nog att min gamla 920 var mer robust och pålitlig, jag kommer att sakna den även om jag är supernöjd med min nya klocka. Jag tog även ett antikroppstest för covid denna månad, men den visade att jag inte hade några antikroppar i mig.

Ölbryggning och träning är de stående inslagen. Jag har lyckats träffa lite barnbarn. Först Milla och Teo, vi var hela gänget på Partille Arena och spelade bowling, det var riktigt kul. Dessutom fick jag träffa det yngsta tillskottet – lilla Märta – för första gången. Sådant förgyller i dessa tider.

Oktober

Den stora händelsen var lilla Märtas dop, det är väl den enda gången jag går i kyrkan vilket även blir årets andra kyrkobesök. Det får inte bli en vana, det där. Nu börjar hösten på allvar och det blir allt mörkare. Jag tränar fortfarande på Improve och vi seniorer har flyttat träningen inomhus igen. Allt går i en enda lunk. Ett par bryggningar han jag med. Jag gjorde i slutet av månaden min 75:e ölbryggning och det blev en klon av min favoritlager Grolsch. Det blev dock lite strul vid jäsningen. Styrdonet som skulle hålla kylskåpet på 12 grader slutade att funka och temperaturen sjönk i jäshinken. Det var meningen att den skulle jäsa i 7 dagar på 12 grader och sedan ytterligare några dagar på 15 grader. Som tur var så var vädret perfekt och höll sig under denna tid på mellan 10 och 15 grader, så jag ställde ut jäshinken ute i uterummet och det jäste som det skulle. Vi var uppe i Österstad och hälsade på Svåger med familj och hade det riktigt trevligt, det var första gången detta år som vi sågs. Jävla covid. Annars en ganska händelselös månad.

November

Restriktionerna börja åter att skärpas och som vanligt skiter folk i det. Jag vaccinerade mig mot den ”vanliga” säsongsinfluensan utan några kännbara biverkningar. Björns födelsedagskalas i slutet av oktober fick ställas in på grund av coronan. Hans lillasyster Ida fyllde 1 år denna månad och endast Carina och jag var där och då firade vi också Björn. Det är väl den enda gången jag har fått närkontakt med mina barnbarn denna höst med två undantag. Mitt yngsta barnbarn Märta och lite bowling med Milla och Teo. Helgen innan var Robert och jag i garaget och bryggde öl för första gången sedan 10 april. Vi passade på att brygga ordentligt, 2 bryggningar på lördag och en bryggning på söndag. Vi visste ju inte när vi kan åka dit nästa gång. Samtidigt hade vi ölprovning av en massa olika sorter Robert hade handlat in på systemet. När helgen var slut hade jag drygt 70 liter öl i jäshinkarna. I övrigt utmärkte sig november som en osedvanligt trist och gråmulen månad. Jag tränade mycket på Improve.

December

December blev lika grå och trist som november med några fjuttiga soltimmar. Den 22 december var det lika varm/kallt i Stockholm som på Mallorca. Jag körde ett race med julstädning av lägenheten den helgen Carina jobbade. December är bara en ren transportmånad till nyår. Jag gjorde ett nytt covid-test sedan det visat sig att yngste sonen Niklas och hans fru testat positivt. Mikaels yngsta dotter, Malva, hade också visat symptom men det visade sig vara negativt. Ökad spridning av viruset samt nya mutationer gör att coronan lägger sig som en blöt filt över oss och detta börjar påverka mig själv också. Jag gjorde en bryggning till, en Punk IPA, som Robert bryggde i garaget och därmed har jag öl till alla tre tappkranar i min kegerator. Ölet jag bryggde på söndagen hade jag delat upp i två hinkar och tillsatt olika jäst för att känna skillnad på dessa. Grundtanken var att jag skulle lägga dessa två fat på burk. Robert skulle hyra en burkningsmaskin men det sate coronan stopp för och vi flyttar detta event till början av januari istället. Även denna månad kör jag hårt på Improve. En milstolpe denna månad var att den 22 december hade jag exakt 100 dagar kvar tills jag blir friherre (pensionär). Jag längtar så innerligt efter detta.

Bortser jag från coronan så har 2020 för mig endast varit ett transportår till 2021 då pensionen kickar in och jag är himla glad att detta år är över. Då jag skriver nästa krönika är jag totalt fri.

Min förutsägelse för 2021 är att corona-smittan fortsätter och kommer att hålla världen och även Sverige i ett fast grepp. Restriktioner kommer att finnas kvar första halvåret 2021 och i min glaskula ser jag att om vaccineringarna kan genomföras som normalt första halvåret 2021, skulle vi kanske kunna hitta någon form av normalt tillstånd någon gång under hösten 2021 beroende hur dumt folk beter sig, då kommer trots allt inte allt vara som förr. Vi kommer då att ha det ”nya normala”. Vi har facit vid nästa årsskifte.

 

En hälsodeklaration på mig

Det här blir ett långt inlägg.

Den första april 2020 (om 137 dagar) blir jag äntligen pensionär. Jag har räknat ner sedan min aortadissektion 11 maj 2012. Först var tanken att jag skulle ägna mig på heltid åt träning men det blev inte som jag har tänkt mig. Jag har åkt på en hel del krämpor och smällar sedan dess och byggt upp ett gediget ”sjuk-CV”. Den senaste utgåvan kan Ni beskåda här nedan.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är sjukskade-cv-20200913.jpg

Min aortadissektion är som den är och den senaste mätningen av aortan visar att min aneurysm (som jag fick på köpet) har vidgat aortan till 49 mm. Vid 50 mm början man snegla åt ett kirurgiskt ingrepp. Aneurysmen var 43 mm 2012. Så var det det här med hjärtat. Jag har haft både flimmer och fladder. För detta har jag genomgått 5 st kirurgiska ingrepp (ablationer), den senaste i november förra året. Under den resan har jag samlat på mig 32 st elkonverteringar. Så sent som förra månaden besökte jag akuten för flimmer men de tog ingen notis om det. Så besvären poppar numera upp då och då, om än med ganska glesa mellanrum. Det här kommer jag nog aldrig att bli av med till 100 % . Jag har även begåvats med att ha gikt. Det har varit riktigt jäkligt. När det var som värst kunde jag knappt ta mig fram på kryckor. Nu har jag fått medicin för detta och jag har i princip nästa helt blivit av med detta (peppar, peppar).

De problem jag dras med idag är om vi tar det fysiska, artros i båda mina knän som gör mig stel om jag sitter länge. När jag går över till Improve, mitt gym i Partille Arena som ligger lite drygt 250 m bort och tar trapporna upp till plan 3, så har jag leat upp knäna och fått ledvätska där. Då går det bra att träna. På Improve tränar jag uteslutande gruppträningspass 6 till 7 gånger i veckan, främst spinning, cage (en cirkelträning vid en TRX-bur) och skivstång. Jag har aldrig gillat styrketräning, trots att jag behövde det, men cage- eller cirkelträning har ändrat detta och jag har blivit betydligt starkare. Från att för knappt fyra år sedan lyft och kastat en slamball på 6 kg och pustat, gör jag nu samma sak med en 20-kilos, för att ta ett exempel. Armar och axlar har blivit mycket starkare. Trots dessa framgångar har jag nog insett att mina dagar som ultralöpare är över. Dock hoppas jag kunna springa lite igen men inte på samma nivå som förr i tiden. Vikten har ju ökat (naturligtvis) och att gå ner på äldre da’r är inte snutet ur näsan. Men jag har tappat. Jag var uppe på en 108-kilosribba, den har jag nu sänkt till 97 kg och jag jobbar för att gå ner mera. 95 kg är en gräns jag har satt då jag med hänsyn till knän ska kunna våga mig på att börja springa lite grann igen. Det hade varit roligt att kunna klippa en mara. Dock får jag i bästa fall nöja mig med kortare distanser som 10 km eller en halvmara. Träningen på Improve sker kontinuerligt och jag är där i princip nästan alla dagar i veckan. Söndag är vilodag. Men jag har en god grund att stå på om springandet kommer igång igen, det är ett som är säkert. Så stark som jag är nu har jag inte varit under hela mitt löparliv.

Det som jävlas mest med mig just nu är det mentala. 2017 packade jag ihop på jobbet och gick hem. Då var det tvärstopp som resulterade i en lång sjukskrivning som varade i nästan 2 år. I början kunde jag inte förmå mig att träna över huvud taget, trots att jag hade cykelpendlat varje dag, året runt, i 4½ år till jobbet 21 – 23 km enkel väg (beroende på vart jag jobbade). Efter några månader i sjukskrivning fick jag uppbåda all vilja i världen för att tvinga mig över till Improve för att träna. Den förlösande faktorn blev Improves seniorpass som jag hakade på. Ganska snabbt blev dessa pass, speciellt 2 st, klart beroendeframkallande för mig. Ändå fick jag slåss med mina demoner för att pallra mig över dit, varenda gång. Denna kamp för jag än idag. Då glider vi in på mitt huvudproblem – hjärntrötthet.

Efter min aortadissektion så blev jag varnad av sjukvårdspersonalen om att det kunde komma en reaktion långt efter det inträffade, inte ovanligt med flera år efteråt och det var precis det som hände. Under min långa sjukskrivning som kunde jag aldrig återhämta mig helt och har fortfarande inte gjort det. Detta är hjärntrötthet. En åkomma inte klassats med diagnoskod i systemet ICD 10, dock finns den med i det nya ICD 11. Mer om hjärntrötthhet kan Ni läsa här. Med detta som grund är det inte svårt att räkna ut att empatilösa Förnedringskassan tycker detta är blaha, blaha. De tvingade mig till att börja jobba på 50% med en massa förbehåll och i mitten av maj 2019 var jag tillbaka på 50%. Vilken pärs! Jag försökte cykla några gånger men det funkade inte. Jag kunde inte koncentrera mig, det tog timmar innan jag kom igång med de enklaste uppgifterna, saker jag normalt fixat på max en kvart. Möten blev en plåga. På en vecka med halvtidssjukskrivning slungades jag tillbaka i samma läge som jag var i då jag gick hem i juni 2017. Det var då jag insåg att det var kört på riktigt. Jag skulle då vara sjukskriven på 50% fram till mitten av september, därefter på 25% fram till mitten av november och sedan skulle jag jobba på heltid. Detta skulle jag inte kunna fixa på långa vägar. Stödet från mitt företag, HCL, var i det närmaste helt obefintligt. Företagshälsovården hade släppt kontakten med mig under sommaren, trots några besök där. Jag kände mig verkligen sviken och övergiven och jag ville kontakta dem och påminna dem men jag orkade inte, hade inte kraft att lyfta telefonen och ringa. Som grädde på moset hade min gamla dator ballat ur och jag fick vänta fram till början av augusti med en lånedator utan mina specialapplikationer. Det enda jag kunde göra var att köra officeprogram, maila och delta på skypemöten. Så frustrerande! Min linjechef hade bara nyckeltal i huvudet och jag hade noll dialog med honom, han pratade inte ens med Förnedringskassan (han kunde inte svenska eftersom han var indier och handläggaren på FK kunde inte engelska! Häpp!) som i sin tur skällde på mig. Det ska dock tilläggas att han var en trevlig prick de gånger jag lyckades byta några ord med honom. Min plan var att härda ut detta år med sjukskrivningar och sedan gå i pension vid årsskiftet 2019/2020 och lämna all skit bakom mig.

Den strategin kom dock att ändras ganska så snabbt. Exakt en vecka efter att jag hade påbörjat min halvtid kom ett besked från HCL att de skulle säga upp ca 500 personer på grund av arbetsbrist. Initialt fick jag den där djupa dippen som utmynnade i ett stort ”HELVETE!!”. Ganska snabbt insåg jag att detta kanske var lösningen på mina problem. Eftersom jag hade varit anställd länge, var över 55 år så hade jag extra lång uppsägningstid enligt mitt kollektivavtal – 12 månader! Det skulle innebära att jag kunde skjuta upp min pension till andra halvåret 2020 och att jag på detta sätt i princip kunde få ett friår och återhämta mig (igen) och inte börja min pension som ett mentalt vrak. Snabbt tog jag beslutet och jag kontaktade facket och satt de kunde sätta mig på de som skulle kickas. Sommaren gick och i mitten i augusti började uppsägningarna starta. Vi som anmält oss som frivilliga (det visade sig att ytterligare 25 stycken hade tänkt samma tanke som mig) kallades till en förhandling med HR. Alla som var där fick det man hade rätt till utan diskussion. För mig blev det att jag sades upp på grund av arbetsbrist den 1 september 2019 och min anställning upphörde i 31 augusti 2020. Jag blev arbetsbefriad från 1 oktober 2019. Men eftersom jag hade innestående semesterdagar så fick jag ta ut dessa under september. Denna förhandling gjordes den 27 augusti och den 4 september gick jag ut genom porten på HCL för sista gången och även för sista gången i mitt arbetsliv. Min lättnad var av gigantiska mått. För mig var det ett helvete som tog slut där och jag kände ingen som helst saknad över att checka ut. Carina och jag firade på John Scott den kvällen.

Så från den dagen framtill sista augusti i år har jag varit anställd, men arbetsbefriad. Den 1 september skrev jag in mig på arbetsförmedlingen som arbetslös och nu så stämplar jag på a-kassan. Jag hade tänkt att pensionera mig detta datum men försäkringsrådgivaren nästan skällde ut mig för detta tilltag. Hon sa rent ut att jag skulle köra a-kassan eftersom jag hade i princip drygt 6 månader kvar till min pension vid 65 år. ”Du har ju för fan pyntat a-kassa sedan mitten av 1990-talet och du ska ha lite payback!” var hennes ord. Hon var i samma situation som mig och skulle sluta och hon skulle gå i pension två månader senare. Hon hade ju en poäng och jag körde på det. Så nu stämplar jag och jag har faktiskt inte de minsta betänkligheter på det. Att sitta och skicka in jobbansökningar, det gör jag men vem vill anställa en som är drygt 64½ år i dessa tider med massarbetslöshet i covid19:s kölvatten? Så! Nu har jag 137 dagar kvar till det magiska datumet 1 april, 9 dagar innan jag fyller 65 år. Då blir jag pensionär och har inga som ställer krav eller kommer med pekpinnar. Ingen ångest för att överleva kommande arbetsdag, ingen stresskänsla när jag ska gå till sängs för att överleva en ny dag. Den 1 april bestämmer jag över mig själv. Ingen Förnedringskassa, a-kassa eller arbetsgivare kan komma och ställa krav på mig. De kan dra åt helvete, rent ut sagt.

Dock kommer jag att få betala ett pris i form av att jag inte kommer att bli av med min hjärntrötthet till 100%. Jag måste lära mig att leva med den. Jag har trots detta ”friår” fortfarande problem med hjärntrötthet i form av:

  • stora koncentrationsproblem
  • stora problem att komma igång och göra saker jag hade tänkt mig (gäller även ölbryggning)
  • svårt att vistas i stora folksamlingar, gå till större köpcenter
  • blir snabbt trött, även efter saker som jag gjort och tycker är roliga. Bara det här inlägget har tagit mig nästan hela dagen att skriva.
  • Klarar inte ad-hoc-grejer. Att göra saker som jag inte planerat och impulsivt.
  • Glömmer saker och tappar tanken i det jag gör. Måste skriva upp allt
  • Blir stressad av att ha tider att passa. Detta inkluderar även när jag ska gå över till Improve och träna, en kamp varje gång jag ska dit trots att jag vet att detta är min bästa medicin mot hjärntrötthet.
  • Blir fortfarande stressad av att gå till sängs på kvällen
  • Lever hela tiden med en inre oro – att inte få lugn och ro

Slutligen finns det ytterligare en sak som jag lider av – tinnitus. Jag har förvisso haft detta i flera år och som har sin botten i min tid som vapentekniker inom Försvarsmakten. Det var ju en hel del skjutande då och hörselskydden var inte de bästa. De senaste åren har denna tinnitus blivit värre och värre och numera känner jag av ganska stora besvär med detta. Den kommer jag inte heller att bli av med utan jag måste lära mig att leva med den. Jag kan i bästa fall mildra besvären som jag kan med min hjärntrötthet. Hjärntröttheten är också denna starkaste orsaken till att mina inlägg på denna blogg har blivit allt mer sällsynta, men jag tänkte försöka komma igång igen och skriva lite mer här, fast då blir det nog mer om ölbryggning än om träning. Det är i alla fall ett sätt att kämpa mot hjärntröttheten, precis som min träning. Det jobbigaste är att det syns inte på utsidan hur mycket jag kämpar på insidan.

Bortsett från detta så må jag faktiskt bra… 🙂

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2020 i Gnäll, Hälsa, Hjärntrötthet, Vardag

 

Gikt, njursten, förstoppning och salta bad.

Utan att gnälla kan jag lugnt påstå att den senaste 1½ veckan har varit mer eller mindre ett rent helvete (med betoning på mer). Det började med att jag åkte på en ny giktattack. Denna gång var jag dock lite bättre förberedd för jag hade en omgång kortisontabletter kvar som jag genast började knapra på och väldigt snart släppte det där. Under tiden hade jag kontaktat vårdcentralen (den nya jag är listad på – mycket bra) och fick nu en ny medicin utskriven, Alupurinol. Den ska jag fortsättningsvis äta under resten av mitt liv. Den sänker utsöndringen av urinsyra (som bildar giktkristaller) och ska radikalt minska risken för nya skov. Dock måste jag låta giktanfallet värka ut innan jag startar. Som tur var så hade det redan klingat av.

I och med giktens avklingande kunde Carina och jag åka iväg till Vann Spa och Hotell i Lysekil över helgen, det var nära vi fick ställa in den. Det var ett trevligt ställe. Inte mer, två övernattningar räcker gott och väl. En stor besvikelse var maten. Restaurangen ville ge sken av att vara i den högre divisionen men så var det inte maten var medioker och även menyn. Något som inte motiverade deras höga priser. Frukosten var modell omfattande men egentligen ganska ordinär. Jag fick lite känsla att här hade man satt lite läppstift på grisen. I övrigt var anläggningen väldigt bra. En riktigt positiv överraskning var fotpeeling med fiskar. Vi fick sätta ner fötterna i ett kar där det simmade en jädrans masa Gurra Ruffa-fiskar. Det gick på fötterna direkt. Dessa fiska har inga tänder, de gick på hela foten och nafsade av hudförhårdnader och det det sög fast och sedan släppte, ungefär som en koppning. Först kittlade det lite grann och sedan surrade det. Riktigt coolt! Efteråt hade vi riktigt lena och mjuka fötter. Det där kommer jag att göra flera gånger.

Men den riktigt stora behållningen var att få bada. För första gången på 4 år kunde jag dyka ner i Gullmarsfjorden. Det var en helt enastående känsla att få göra det igen. Jag badade länge (Carina också). Testa lite crawl och tekniken satt fortfarande kvar hyfsat bra (tyckte jag). Det blev morgondopp också. Badandet i havet gjorde nog hela sommaren för mig. Coronan hanterades mycket bra där och folk höll verkligen avstånd. När vi badae i havet var vi i princip ensamma, ingen trängsel där, inte. Så den biten skötte Vann riktigt bra.

Väl hemma igen fick jag nya smärtor. På vårdcentralen konstaterades det att jag hade fått njursten (igen). En olycka kommer sälla ensam heter det ju. Eftersom jag äter Waran får jag INTE använda Voltaren (Diklofenak), vilket jag faktiskt inte vetat om tidigare. Smärtan var i den riktigt höga divisionen och den gick inte i skov utan var mer permanent. Tisdag, onsdag förra veckan var riktiga helvetesdagar som resulterade att jag fick smärtstillande i form av Ketogan (morfin) utskrivet. Ketogenet kunde hålla det den värsta smärtan borta men när stötarna sedan kom kunde den inte hålla emot. Då var det bara att bita ihop. Som grädde på moset hade jag också ådragit mig tidernas förstoppning. Att göra en nr 2 gick helt enkelt inte, det lyckades jag med igår och då hade jag inte öppnat bakluckan sedan måndag förra veckan också detta med smärtor som följd. Laxermedel. minilavemang inget hjälpte. Vi övervägde väldigt starkt att dra upp till akuten efter överläggningar med 1177. Inget jag var intresserad av. Det var som värst i lördags, ingen hit att åka till akuten på en lördag. Efter lite konfererande kom vi fram till att jag skulle hålla ut till måndagen (igår) och gå till vårdcentralen. Till saken hör också att jag hade varit nere på vårdcentralen i torsdags och tagit ett covid-19-test eftersom jag hade hostat en del, känt mig ganska hängig med lätt feber och lätt frossa. Provet visade sig dock vara negativt (puh) men medans jag väntade på resultatet, som kom igår, skulle jag betraktas som smittsam. Då ville jag inte till akuten, där jag verkligen kunde åka på covid19. Natten till måndagen lättade förstoppningen och på måndagen kunde jag göra mig av med en del maginnehåll. Allt laxerande jag hade stoppat i mig hade gjort sitt jobb. Idag känns det bättre men jag har nog inte riktigt fått ut allt men det mesta. Så nej! Veckan har inte varit bra.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 1 september, 2020 i Diverse, Gnäll, Hälsa, Hemma

 

Grrr…

Jag visste det!! För 10 minuter sedan startade brôtet i bröstet igen! Pumpjävel!! Jag hade på känn att det var för bra för att vara sant och det visade sig vara rätt. Nu är det dock ingen särskilt ”våldsam” episod, men jag känner det.

Ja! Jag var och tränade idag. Ett cage-pass och lite cykel på 45 minuter med 45 minuters paus mellan passen. Tid för återhämtning alltså. Det har varit lugnt hela dagen, fram tills nu. Det blev även en tur till uterummet för att kolla läget. Temperaturen har sjunkit till en minusgrad och jag tog det säkra före det osäkra och stuvade in två av mina fat i kylen därute. Det är ju i alla fall plusgrader där. Jag vill inte riskera att ölet fryser även om noll grader (och kanske en minusgrad) nästan är perfekt för kolsyrning och kallkrasch. Problemet är att jag kan inte styra temperaturen i ett uterum som i ett kylskåp. Nu härbärgerar jag tre olika sorter i tre olika faser, därför vill jag inte koppla in STC-regultaorn och styra kylskåpet. Inte nu ikväll i alla fall, ska strax hoppa ner i bingen.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 30 november, 2019 i Ölbryggning, Gnäll, Hälsa, Träning

 

Väntar på sexan…

Denna dag har jag känt mer än lovligt ömklig. Den här lilla(?) förkylningen jag har dragit på mig tar riktigt styggt. Det värsta är hostan och det enda vettiga jag åstadkommit denna bläiga dag var att ta mig till apoteket och hämta ut lite piller som jag ska knapra på i 60 dagar efter operationen, dessutom passade jag på att handla lite specialplåster till mitt operationssår i ljumsken. Carina var med och vi tog även en sväng  in till Coop och handlade lite. Hostan tar hårt på mig och nu börjar det göra ont i nedre delen av bröstkorgen. Inte mycket med fabbon idag men det är bara att baxa sig framåt. Min erfarenhet från ultralöpningen är att efter en dipp kommer uppgången, jag får ge det en vecka till.

Störst fokus idag är att få höra av min yngste son som enligt beräkning ska bli tvåbarnspappa idag och jag ska sexbarnsfarfar. Jisses! Trots allt elände de senaste dagarna får jag med denna vetskap inse att min tid på jorden har utfallit bra. Nu återstår det ju några timmar på dygnet men ”risken” är att den lilla tösen som är på väg kan kapa sin farmors födelsedag (11 november).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 november, 2019 i Familj och Vänner, Gnäll, Hälsa

 

Hemma igen!

Exakt kl 12 idag lämnade jag avdelning 13 på Sahlgrenska där jag eftervårdades efter hjärtablationen. Det var en rejält tilltufsad Stefan som gick ut därifrån. Just nu lider jag lite av efterverkningar som lättare bröstsmärta och dessutom en pågående förkylning, bestående av det vanliga snörvlet, frossa och det där. Jag är milt uttryckt trött som fan. Men det värsta med denna förkylningen (eller vad det nu kan vara) är dessa hostattacker som jag faktiskt är riktigt rädd för. De kommer utan förvarning och jag tappar kontrollen över dessa attacker. Under de flesta attacker tuppar jag av eller blir totalt utslagen. Rädslan som drabbar mig är att de kraftiga krängningar jag får under dessa attacker är så kraftiga att en slamsa kan lossna från den trasiga aortaväggen och segla iväg och täppa till något, även att jag kan få en ny dissektion alternativt att aortaaneurysmet vidgar sig. Detta är den stora anledningen jag skyr alla som bara misstänkts ha någon bacill. Och jag blir alltid lika förbannad på folk som ser ut som ras och säger: ”det smittar inte” Hur fan kan de veta om det? Nu gäller det att brotta sig igenom detta (också).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 november, 2019 i Åsikter, Gnäll, Hälsa, Hemma, Hjärntrötthet

 

Ett nytatuerat hjärta.

En lång dag är till ända. Klockan 7 i morse gjorde jag entré på kardiologens dagvårdsavdelning. Omgånde sattes förberedelserna igång. Diverse blodprov och så skulle det sättas en kateter i urinröret. Det enda momentet denna dag som jag gruvade mig för. De gjordes två försök och sedan blev det att tillkalla urologen. Av tidigare erfarenhet så visste jag att de kunde vara lite mer brutala. Så var fallet men hon som satte katetern var snabb och effektiv. Så var den pärsen över. De satte också en PVK som inte heller den gick geschwint. Jag är ganska svårstucken och idag var det extra besvärligt, mer än vanligt (naturligtvis). Försenad med ca 20 minuter rullades jag i oprationsalen. Där skulle narkossköterskan sätta en infart till. Hon lyckades inte och slog sig ihop med narkosläkaren. De letade efter någon bra åder, de övervägde till och med att använda ultraljud för att lösa uppgiften. Läkaren hittade till slut ett ställe att sätta infarten på. När hon lade nålen tillrätta så lättade jag bokstavligen från bordet och det kändes som jag fick en kraft ektrisk stöt som fick hela underarmen att surra ända ut till fingerspetsarna. Hon hade gått på en nerv och hon var helt förtvivlad. Jag tappade räkningen på hur många gånger hon bad om ursäkt. Jag gjorde mitt bästa för att trösta henne. Shit happens.  Både läkaren och sköterskan misströstade eftersom detta, att sticka folk, är deras adelsmärke. De sa att de har inte träffat på en sådan tålig patient, vilket jag tog som en rejäl komplimang. Efter denna fadäs drog de igång och det gick som tåget och jag vaknade upp på uppvaket.

Jag hade ont i ryggen då jag låg platt och hade inget stöd för svanken. Grejen var att jag skulle ligga still i 4 timmar efter ingreppet. Ca kvart i två rullades jag in på vårdavdelning 13, där mötte Carina upp. Det var inte över än. Nu hade jag så ont i ryggen att jag fick en liten morfinspruta när jag hade 1 1\2 timma kvar av sängkarantänen. Nu fick jag lite mat som kom precis lagom till när jag fick resa mig upp. Dessutom fick jag en lättöl till maten, iskall. Den gjorde att jag glömde mina vedermödor. En enda sak återstod. Jag skulle pinka när de dragit ut katetern. Jag hade druckit mängder. Kaffe, cola, saft vatten mm och väntade tills jag blev rejält pinkenödig. Eftersom de rotat runt i urinröret med katetrar gjorde mer än vanligt rejält ont. Efter en hel del vånda kunde jag tömma blåsan. Nästa besök på toa ser jag inte fram emot . Nu återstår det att se hur det går de närmaste veckorna.

 
 

Da’n före da’n

Först av allt. Grattis på födelsedagen, Farsan. Du är saknad. 102 år sedan pappa föddes idag, men jag fick bara ha honom till 17 december 1972 då cancern stal honom från mig när jag var endast 16 år fyllda. Så är det och det är inget jag kan ändra på.

Idag gjorde jag mitt sista träningspass (30 min spinning) på ett tag. Imorgon ska jag ju inte till Sahlgrenska och göra en hjärtablation eller om jag ska uttrycka mig lite slarvigt – tatuera pumpen. Jag har väntat länge på detta och hade hoppats på att detta skulle vara fixat i våras. Men så blev det inte, hur som helst har VGR:s kvarnar malt färdigt och spottat ut detta tillfälle åt mig och då hugger jag som en kobra. Återkommer med mer om detta imorgon eller övermorgon. Dagen till ära har jag inte ens tagit en lättöl till maten.

Det som inte varit kul är min smärta i foten. Vaknade i natt och det värkte oavsett hur jag försökte parkera denna fot. Till slut blev jag tvungen att gå upp och jag måste använda krycka. När jag gick upp kunde jag också konstatera att jag hade en ganska rejäla värk från vänster njure (i trakten av den) som sedan eskalerade på morgonen. Det jag gjorde var att smörja in foten med voltarensalva och det hjälpte hyfsat, så pass mycket att jag kunde somna om. Men på morgon eskalerade min ”njurvärk” och det hade lagt sig som ett band från navel runt om till ryggraden på vänster sida. Vad detta är kan jag enbart spekulera i. Njursten uteslöt jag ganska snabbt. Den smärtan kommer plötsligt, är mer intensiv och strålar ut från en liten punkt. För mig återstod då två teorier. Antingen är det en biverkan från kontrasten som sprutades in vid gårdagens CT då den går via njurarna eller också så skulle det kunna vara en slamsa från aortadissektionen som letat sig genom en artär bort mot mjälten och parkerat sig (jag hade detta som komplikation vid min aortadissektion 2012 då jag fick en mjältinfarkt). Dock tror jag mer på den förstnämnda teorin för jag har druckit mycket idag och nu har det lugnat ner sig.

Men tro inte det var slut på jävelskapet. Helt plötsligt brakade min nya gamingstol ner i golvet då ett hjulfäste hade givit med sig. Den var nästan 1½ månad gammal. Det var inget annat att göra än att rulla ner stolhelvetet till Elgiganten där jag köpte den och som endast ligger knappt 500 meter bort. Undrar vad folk tänkte som såg en snubbe som drog på en skrivbordsstol utmed Säveån? Det var inget snack, jag fick tillbaka köpesumman i form av ett presentkort. Helt OK för mig. På vägen hem gick jag ner i källaren och hämtade upp min gamla stol och här sitter jag nu. Snart dags att krypa till kojs men jag undrar hur mycket sömn det blir i natt för nu börjar fotjäveln på att verka igen. Imorgon lär jag nog få sova i några timmar i alla fall.

 
 

Tristess

Ryggen talade om för mig att jag inte skulle träna idag. Lydig som jag är, så avbokade jag seniorernas cage-pass (grrrr…). Vad gör jag då? Det jag kunde välja att ligga i soffan och glo på Netflix eller låta det senaste lättölet glida ner i ett fat. Jag gjorde båda. Lite variation måste jag ha i tristessen, eller hur? Imorgon blir det lite hårdrock, live och tre olika öl att välja på.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 september, 2019 i Ölbryggning, Gnäll, Hemma, Rehab & skador

 

Liten resumé

Jag är ingen flitig bloggare nuförtiden och jag har sagt många gånger att jag ska skärpa mig, vilket jag inte har gjort. Däremot tror jag nog att när jag har lugn och ro (läs, bli pensionär) så blir det annorlunda. Trots min bloggarlathet har det ändå hänt en del. Den 28 juli var jag hos min syster som firade sin 75-årsdag, samtidigt passade vi på att fira av brorsan också som hade fyllt 70 en dryg månad innan. Men det har varit en hel del strul också.

Vi börjar med Boxer (extremt kort version). Vi ville ändra vårat TV-abonnemang från Telia till Boxer och detta skulle starta den 1 augusti. Det visade sig att detta inte funkade på grund av att vi bor i ett ComHem-hus och Boxer kan inte ta emot TV-signalerna från antenn (någon form av kodning i den analoga signalen). För att över huvud taget kunna se TV blev jag tvungen att köpa en inomhusantenn för 400 spänn. Säljaren jag pratade med upplyste mig inte om detta, vliket borde vara ett ganska välkänt problem. Jag tecknade abonnemanget den 3 juli med start den 1 augusti. Grejerna kom den 26 juli, en vecka efter att ångerrätten har gått ut, inte heller det blev jag upplyst om. Grrrr….  Ärendet är nu reklamerat.

I slutet av juli köpte Carina och jag ny telefon. Vi bytte från Samsung S8 till en Samsung A50. S8:an som vi betalar till själva abonnemanget abonnemang är slutbetald denna månad och vi hade ändå tänkt att förlänga. Nu köpte vi istället ny telefon Som var drygt halva priset mot en Samsung S10 (som hade varit den normala uppgraderingen). A50:n har i princip samma prestanda som S8:an, den stora skillnaden är att A50 inte är vattentät. Dessutom var S8:an ca en tusing dyrare än A50. När själva telefonabonnemanget går ut i december, kan jag alltså välja på att låta det rulla på månad för månad eller skaffa något annat, frihet alltså. Det som strular här är att jag kan inte för allt smör i Småland få igång min mail i den nya telefonen med Samsungs app (eller andra appar), trots att jag har exakt samma inställningar som i den gamla. Omstarter och fabriksinställningar hjälper inte. Carina fick in mailen i sin telefon. Jag har googlat och letat, men jag hittar ingen förklaring.

I samma veva gick min bärbara dator sönder (skärmen) och den fungerade lite slumpmässigt. Med andra ord jag var tvungen att skaffa ny och fick tag i en rackare med OK prestanda för en ganska billig peng. Det är ju ingen värstingdator jag behöver utan mer en burk som jag kan ha som komplement när jag är på resande fot. Döm om min förvåning när jag råkade ut för exakt samma problem med min mail när jag skulle peta in den i outlook. På den gamla datorn funkar mailen, detsamma gäller för min stationära dator. Jag kan hur som helst utesluta firewallinställningar i och med detta. Problemet i båda fallen är att jag inte kommer in på mailservern (mailin.telia.com). Jag fattar nada, felsökningen fortsätter. Börjar misstänka att problemet ligger i mailservern.

Jag har registrerat pillat lite med min nya domän – öltrastefan.com. Inte mycket, mest lekande med olika mallar och lite skissande på upplägg. Jag ska slå ihop denna domän med min redan existerande – ultrastefan.com. Ni kommer inte att se så mycket eftersom allt är borta (av det gamla) och jag ska bygga med wordpress.

Ölbryggandet har legat i träda, mest på grund av att det har varit för varmt att jäsa i rumstemperatur och den enda kylen jag har för detta ändamål har varit upptagen. Nu är det lite svalare och jag har lite nya bryggningar i pipeline. En ny omgång lättöl står på tur, därefter två olika IPA, varav en som jag ska brygga i garaget. En kompletterande inköpsrunda av malt och jäst på Ölkompaniet är förestående. Inga stora mängder, jag har redan det mesta hemma och det är inte mer än att det går ner i cykelväskan.

Jag har suttit hemma och jobbat några veckor i sommar då kontoret varit öde. Nu är jag back in office men jobbar fortfarande halvtid fram till 16 september. Ingen höjdare att kliva in i lokalerna igen. Tänker på Monica Törnells låt – Vintersaga när hon sjunger: ”Det är då som det stora vemodet rullar in…”. Precis den känslan har jag. Jag mår verkligen inte bra och inte ens några seniorpass eller andra träningar kan uppväga det. Detta dystra tillstånd är faktiskt den mest bidragande orsaken till att jag inte mäktat med att skriva. Jag vill ha besked, dels från min kardiolog (3 veckor dit) och om jag blir uppsagd eller inte.

En lite mer skojig sak i allt elände är att jag lyckades få tag i 2 biljetter till Rammsteins konsert på Ullevi nästa sommar. Äntligen ska jag få se denna grupp live. Det kommer att bli mycket spektakulärt.