RSS

Kategoriarkiv: Gnäll

Kommer det något här, då har jag fan i mig förlorat tålamodet. Hoppas detta blir den minst använda kategorin.

Ölbestyr

Det går fram och tillbaka med pumpen, det är ju då själve jävulen. Det hela börjar utveckla sig till en slumpgenerator. Arytmi/inte arytmi. Igår fullföljde jag mitt uppdrag att återlämna nycklarna till lokalen för Micaelas och Niklas bröllop eftersom de nu är på bröllopsresa (Cypern). På hemvägen stannade jag till vid apoteket och hämtade ut medicin och kunde konstatera att jag nu har sprängt vallen för mitt högkostnadsskydd. Jag behöver inte pynta för medicin fram till 28 maj nästa år. Det tackar jag för eftersom ett par mediciner är schweindyra. Det var väl allt jag orkade den dagen.

I morse kände jag mig lite mer alert och det blev ett träningspass med seniorerna på Improve och lunch med frugan innan Hon stormade iväg till jobbet. Det som hände på eftermiddagen var att jag satte min Kölsch på kallkrasch, den hade jäst färdigt. Inte nog med det. Jag fick äntligen tummen ur att kalibrera min hydrometer som jag skjutit på i nästan ett år. Varför kan man undra, för det tog inte mer än 5 minuter att kalibrera den. Om temperaturen i vörten kryper ner mot nollstrecket imorgon kommer jag snabbt som attan att flytta över det till fat och sätta kolsyra på’t och låta det stå 1½ vecka. Blir nog lagom att buteljera den när vi kommit hem från Grövelsjön.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 augusti, 2018 i Ölbryggning, Gnäll, Hälsa, Hemma

 

Bryggning istället för träning?

Jag håller fortsatt låg profil efter den senaste käftsmällen. Sysselsättningen har gått åt öl-hållet till. Igår buteljerade jag min Grolschklon efter att ha provat kolsyresättning by the book. Dvs. ingen tvångskarbonering som jag brukat köra. Nu har faten få stå i kylen på 2-3 plusgrader i två veckor under 0,8 bars tryck. Resultatet har blivit ett lugnare öl vid buteljering. Inte alls några problem med för mycket skum etc. Min hemma gjorda mottrycksfyllare – getthoblaster – fungerade denna gång alldeles utmärkt. Buteljeringen gick nu geschwint utan att förlora öl på grund av överskumning. Jag ska nästa gång testa med att tvångskarbonera som jag brukade göra. Dvs gunga fatet i 5 minuter under 3 bars tryck. Fast denna gång ska faten få stå i en vecka istället för 48 timmar efter karbonering. Fördelen med detta är att jag inte tar plats i kylen under två veckor och jag frigör den för lagerjäsning snabbare istället. Efter den testen vet jag hur jag ska gå till väga i framtiden. Nu planerar jag för ett terrasskok. Det ska bli Tobbes lättöl i en 12 liters batch samt ett nytt försök med den där enebärsölen som i princip gick åt helvete vid buteljering. Fast nu ska det bli i en 10 liters batch. Problemet blir jäsningen eftersom temperaturen ute är som den är just nu. Det kan bli lite för varmt är för en ale-jäst.

Jag inser att den nya hobbyn kommer att bli ölbryggning och jag har i princip det jag behöver för att hålla på med detta, ett par småinvesteringar till så är det komplett. Ja, ja! Ny och ny. Det jag menar är att om jag nu inte kan fortsätta med mina träningsintentioner måste jag ju hitta något annat att förgylla min fritid med. Träna ska jag fortsätta med, men med tanke på mitt slitna hjärta kommer det nog inte att bli ultralöpning, ironman eller annat skojsigt. Jag ska hålla fast vid mina seniorpass och försöka få till en eller två stavgångspass i veckan, medan jag försöker finurla ut min kommande träningsframtid. Jag måste anpassa mig till kroppens status. Hur mycket jag än vill göra ironman, komma tillbaka till ultra och allt det där, måste jag ändå till syvende och sist ta hänsyn till min kropps tillstånd och anpassa mig efter detta. På grund av all skit jag varit med om har mitt hjärtas pumpförmåga minskat med 10 %, jag har gjort 30 elkonverteringar, 4 ablationer för flimmer. Min pump har tagit rejält med stryk och nu börjar den säga ifrån. Vare sig jag vill eller inte måste jag förhålla mig till detta, alternativet är att jag försvinner ut genom skorstenen lite väl tidigt än vad jag själv vill. Med det faktumet blir prioriteringen lite enklare. Men jag har inte vare sig gett upp eller släppt tankarna på en come back till det jag vill göra. Hoppet finns fortfarande där.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 14 juli, 2018 i Ölbryggning, Diverse, Gnäll, Hälsa, Träning

 

Nästa käftsmäll

Är det inte det ena, så är det, det andra, sa flickan då hon blödde näsblod. Tja! Vad fan ska jag säga? Är det något jag är bra på, så är det att ta käftsmällar. I måndags kände jag av ganska tydliga smärtor i bröstet under stavgången och fick avbryta efter 15 km. Smärtorna kom och gick under kvällen och tisdagen och övergick till en mer molande värk som kom och gick.

Jag har två stamställen utanför hemmet. John Scott eller akuten. Igår besökte jag det sistnämnda eftersom jag insåg att detta inte var bra. Det blev de vanliga undersökningarna med EKG och allt de där. De tog även blodprov och sa att när fått svaret på det (dvs om det var normalt) kunde en sköterska säga att jag kunde traska hem. Efter en dryg timma kom sköterskan gående och tog in mig till ett rum där de tog nytt blodprov. De ville verifiera det förra eftersom halten av hjärtenzymer (TnT Troponin T) var lite för högt. Väntade en timma igen. Under tiden anslöt Carina till akuten. Hon hade tagit bussen direkt från jobbet till Östra, den går hela vägen. Efter en kvart kom sköterskan igen men inte för att ge klartecken utan att ta med mig till ett rum för doktorn ville prata med mig igen. Så vi gick dit, läkaren kom och förklarade. Dessa enzymnivåer låg lite högt. Gränsvärdet är 14 och jag hade 15,1. Detta troponin är molekyler som ingår i hjärtmuskelceller och som frigörs vid en hjärtmuskelskada som exempelvis en hjärtinfarkt. De kan inte säga med 100% säkerhet att det varit en infarkt men mycket tyder på att mina smärtor i måndags mycket väl kunde vara en lindrigare hjärtinfarkt.

Och där gick luften ur mig (igen). Först lyssnade vi på vad läkaren sa och jag fick känslan: ”suck, inte det också!”. Känslan övergick sedan till att bli förbannad och senare på kvällen när tankar farit kors och tvärs så ramlade jag åter ner i den välbekanta gropen. Allt var piss, pest och senapsgas. Jag vill nog låta det gå ytterligare några dagar för att knåda dessa tankar. Men den oundvikliga tanken är att jag tvingas släppa allt vad långlöpning, långdistanstriathlon och ultralöpning heter. Troligtvis löpning över huvudtaget. Jag kan ju inte springa runt med molande bröstsmärtor (när jag inte ens kan stavgå) och är det så som läget är kommer det med all sannolikhet att bli värre. Det är så jag känner nu, men jag vill trots allt ändå låta några dagar gå och få distans till detta. Utan att överdriva ser det faktiskt inte så bra ut, att det sista jag har i träningsväg håller på att tas ifrån mig….

 
2 kommentarer

Publicerat av på 12 juli, 2018 i Gnäll, Hälsa

 

Där tog det stopp

Dagens stavgångsrunda började i moll med att komma till medvetande på morgonen (den vanliga proceduren). Detta rättade till sig när jag var ute och traskade. Det gick ju, bokstavligen talat, ganska så bra. Inte lika varmt som föregående dagar och inte samma gassande sol. Helt OK.. Däremot blev det inte lika roligt efter ca 13 km (min plan var att går 20 km). Helt plötsligt började det att göra ont i bröstet på vänster sida. Som gammal ultralöpare har jag genom åren lärt mig att känna skillnad på smärta och smärta. Det här var inte det som brukade komma. Det nöp ganska rejält på en viss punkt och lite mer än vanligt. Jag hade haft något liknande på kvällen innan jag skulle somna. Förut har det varit så banalt som en överansträngd bröstmuskel, men det kändes inte så denna gång. Jag bestämde mig omgående för att avbryta och istället för att traska vidare ner mot Utby, vek jag av strax efter Partille station och begav mig hemåt genom stadsparken. Det var ingen tvekan på det. Väl hemma tog jag det mycket lugnt. Efter dusch och lite mat så parkerade jag mig i soffan och kollade på TV (hade lite inspelat) samt läste min bok. Smärtorna kom och gick, dock inte lika intensivt som under gången men klingade av under eftermiddagen.

Jag hade ganska långt framskridna planer på att ta mig en tur till akuten och hade packat min rygga med akuten survival kit. Men jag avvaktade och jag ska se hur det verkar  imorgon. Håller det i sig så får jag väl pallra mig dit och se vad det är. Jag ska i alla falla baxa mig in på 1177.se under kvällen och ta mig en kik i journalerna. Så turen och dagen slutade i moll också. Det är väl då själve fan…

 

 
2 kommentarer

Publicerat av på 9 juli, 2018 i Gnäll, Hälsa, Rehab & skador

 

Ett mycket tvivelaktigt jubileum

Idag, för exaktement, ett år sedan, vid 16-tiden gjorde jag en tung insikt som har förföljt mig sedan dess. Efter en tung vecka blev jag till slut tvungen att inse faktumet att jag var körd. Jag fungerade inte, kunde inte koncentrera mig, göra de absolut enklaste saker. Ingen ny information kunde tränga in i skallen. Allt var ett stort och totalt kaos i en skalle som bara kokade. Min plan att klara mig fram till semestern sket sig rejält. Jag jobbade hemifrån den dagen. Innan jag slog ner datorlocket meddelade jag mina teamkamrater att jag nog inte dyker upp på  måndag och en tid framåt. De förstod också vad som gällde. Efter det satte jag mig ner och grät hejdlöst. I min värld var (och är) det ett misslyckande. I ett år har jag levt i denna känsla av misslyckande. Men har detta år gjort det hela lite bättre?

Det korta svaret är nej. Det har varit ett böljande och turbulent år. Jag har haft dagar då jag har känt mig på topp och undrat varför jag egentligen varit hemma för att i nästa ögonblick trilla ner i gropen. Mitt stora fokus var att koppla bort alla måsten och allt hitte-på. Detta år har jag fått erfara att det var (och är) en av de absolut svåraste uppgifter jag gett mig in på. Jag har slitit med att få en enda vecka utan att något poppat upp, möten, händelser etc. Inte en enda vecka under detta år har det inträffat att jag inte har behövt tänka på noll och ingenting. Alltid har det hänt något som gjort att jag måste ändra mina planer. Det här kan jag inte kunnat förlika  mig med än idag. Många gånger har jag försökt att få en massa saker (måsten) gjorda på en och samma dag så att jag bara kan få de andra dagarna som jag vill ha dem. Dessutom har jag fajtats mot en enormt velig arbetsgivare som ställde till en massa strul i vintras då denne började betala ut lön och som jag var tvungen att backa innan årsskiftet. Jag var helt slut efter det.

Jag har fått en ny omgång av hjärtarytmier som jag just nu håller på att fajtas med sjukvården om hur detta ska lösas. Som grädde på moset har jag också fått tillbaka min hudcancer som förvisso ska skäras bort i nästa vecka. Dessutom har jag i samband med detta börjat käka nya mediciner vars biverkningar sätter en hel del käppar i hjulet, trötthet, muskelstelhet, kommer inte upp i puls, illamående, sömnproblem etc, etc. Hur i helvete ska jag kunna vara sjukskriven för utbrändhet när jag ska föra krig på alla dessa fronter? Hela tiden har något dykt upp så att jag får släppa sjukskrivningen och ägna mig åt att släcka andra bränder. Facit är att jag fortfarande är i omloppsbana, jag kan inte koncentrera mig på något jag gör, det tar oändlig lång tid att komma till skott och påbörja något. När jag väl har börjat tappar jag orken inom en timma, oftast. Hur fan ska jag kunna jobba 8 timmar då? Det säger sig själv.

Någon månad innan jag gick hem fick jag också allt svårare att träna. Då klättrade jag på väggarna om jag inte hade rört mig på max 2 dagar. Idag drygt ett år senare måste jag fortfarande tvinga mig ut till att göra något. Det börjar gå  åt rätt håll men jag har en mycket lång väg att gå. Seniorträningarna har varit en mycket bra hjälp och har i princip räddat mig.

Jag hade en period i början av detta år, då det började gå åt rätt håll både fysiskt och psykiskt. För första gången infann sig en tanke att jag kanske kunde göra ett försök att komma tillbaka till jobbet. Då kom problemen med hjärtfladder,  akutbesök och elkonverteringar. Det var bara att glömma. Det enda jag kan göra är att fortsätta att försöka hitta en harmoni som gör att jag kanske kan baxa mig tillbaka till ett jobb. Jag är uppfostrad med detta att inte vara till besvär, göra rätt för mig och inte gnälla. Jag känner mig faktiskt som en kverulant och en snyltare. Felaktig känsla, men det är så jag de facto känner mig, trots att jag egentligen innerst inne vet om  jag det inte är så. För mig är det fortfarande, efter ett år en fullständigt oacceptabel situation. I nästa tankesväng inser jag också att jag är tvungen till detta vare sig jag vill eller inte. Vis av tidigare erfarenhet (från 2005) så ska jag inte gå tillbaka för tidigt och det tänker jag inte göra. Om jag går tillbaka, nu när jag själv känner att jag inte kommer att klara av det hetsiga jobbet så är ju i princip detta år totalt bortkastat. Det får inte ske. Nu ska jag låta sommaren gå och utvärdera det hela, får jag inte ordning på torpet då och det inte går i den riktning som jag vill. Tja, då  får jag fortsätta på denna inte allt för frivilligt inslagna väg. Fortfarande om någon frågar mig om hur jag mår, så kan jag inte riktigt svara på den frågan. Många som möter mig ser en glad och hyfsat pigg gubbe, men de ser inte mitt totala kaos inuti mig. Jag ser ju inte så sjuk ut, jag låter ju inte så sjuk när jag pratar med andra eller skriver något halvfånigt inlägg på Facebook. Det är en grymt frustrerande känsla att vara medveten om detta.

De positiva sakerna har varit mina barnbarn, där jag förvisso själv inte sprungit ner dörrarna. Sist men inte minst har jag fått stöd och backning från en enastående Hustru. Det stödet  är i världsklass och trots att Hon själv kämpar jättehårt med sina grejer. Önskar verkligen att jag gjorde det men jag orkar inte det hela vägen, vilket gjort att jag har känt mig som en dålig farfar emellanåt. Ölbryggningen har varit en lisa för själen och fått mig att skingra tankarna och koppla av. Nu under denna sommar har jag äntligen lyckats att lägga mig och läsa en bok (som jag också fått tvinga mig till). Det finns fortfarande en hel del att brottas med på denna resa. Striden går vidare…

 
2 kommentarer

Publicerat av på 30 juni, 2018 i Gnäll, Hälsa

 

I väntan på skalpellen

Eftersom jag ska karva ut en bit av på tisdag, blir det ingen träning, så jag får rampa upp detta en aning. Det blir några extrapass på  Improve. Idag körde jag ett seniorpass som jag normalt inte bevistar. Det hindrade mig dock inte från att bli trött. Imorgon kör jag ett cage och eventuellt även på måndag. Sedan (från tisdag) får jag nog nöja mig med att gå, utan att stavgå, till att börja med. jag kan ju inte påstå att jag känner mig på topp, det blir mest att hitta lunken i sjukskrivningens dystra dalgång. Trots sommar, sol och blå himmel är det svårt att hålla de positiva tankarna ovanför vattenytan. Hellre streta emot än att ramla ner i gropen, där har jag varit allt för mycket. Nu blir prio att fixa den där jävla hudcancern och jag måste lämna skallen åt sitt öde (igen). Det börjar bli ett antal gånger jag har fått skalpellen i mig, så man kan säga att jag ligger över genomsnittet. Ha-ha…?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 juni, 2018 i Familj och Vänner, Gnäll, Hälsa, Hemma

 

Tillbaka till gropen

Först måste jag spy lite galla över gårdagens fotbollsmatch Tyskland-Sverige. Inte för att Sverige förlorade. Tyskland var avgjort det bättre laget. Inte heller för att tyskarna fick mål på en frispark ca 15 sekunder innan stopptiden var över. De har en dokumenterad förmåga att alltid hitta på jävelskap på stopptid, precis som Brasilien. Det jag spyr åt är alla dessa jävla navelluddspetande flötsuddar som sitter runt om i landet och skapar en hatstorm mot Durmaz för att han orsakade den ödesdigra frisparken. Hur fan kan ni som sitter och gapa vara så jävla blåsta!? De som är inne på planen gör sitt bästa. Om ni är så jävla rediga så gå in och spela själva, men att sitta efter matchen och näthata är ett extremt milt uttryck för intelligensbefrielse. Dessutom är inte VM avgjort förrän matchen mot Mexiko är spelad. Patetiskt hur folk kan sjunka så jävla lågt. Inte undra på att det är krig på den här planeten. Och som många upptäckt när de vaknat upp denna morgon, så står välden kvar.

Nog om det. Carina och jag var ute på en tur igen som avslutades med en rejäl brunch ute på terrassen och där mina två sista Kölsch slank ner i struparna. Det var vi nöjda med. Däremot dök sinnet när Carina konstaterade att jag hade en ny fläck på ryggen som borde kollas, eftersom den var lite ”knögglig”. Hon tog ett kort på fanskapet och jag är helt benägen att hålla med. Så imorgon ringer jag till hudmottagningen på Sahlgrenska och ber att få visa upp det. Jag tänkte samtidigt passa på att sticka in skallen hos sömnmottagningen och få göra en årskoll av min CPAP som har krånglat ett par nätter nu. Hoppas verkligen inte att det är en ny hudcancer. Orkar inte riktigt med den svängen igen. Så nu gick luften ur mig lite (igen). Planen är att komma dit på torsdag. Detta med att få en vecka utan något hitte-på verkar ta mig fan vara stört omöjligt. Snacka om att det går upp  och ner, fram och tillbaka.

Det lite mer roliga är ju ölbryggning. Mätningen från jäskylen visar att jäsningen har upphört. Av den anledningen har jag nu kopplat ur värmeelementet i kylskåpet och maxat termostaten. Nu har jag ställt STC:n på 2 plusgrader. Kallkraschningen har börjat.