RSS

Kategoriarkiv: Gnäll

Kommer det något här, då har jag fan i mig förlorat tålamodet. Hoppas detta blir den minst använda kategorin.

Total systemkrasch

Nu är denna helg över och kanske även ett löparliv. Ja! Det lät neggigt, men det är så jag känner nu och det går väl över också antar jag. Samtidigt är jag en realist. Helgens övning och stora begivenhet var 6 timmars-loppet i Partille igår. Och det gick verkligen inte som jag hade tänkt mig. I och för sig hade jag på förhand insett att med två månadeers hjärthaveri med medicinering att det inte skulle vara möjligt att springa maratondistansen. Inriktningen blev för mig att kunna hålla igång i 6 timmar. Plan B var att nå halvmaran och plan C var att hålla igång 3 timmar. Det blev inte plan D eller E heller. Det blev en total krasch, jag skulle vilja kalla det en systemkrasch.

Vädret var inte att klaga på näst intill ett perfekt löparväder. Kanske lite kylig snålblåst den första timmen men inget som besvärade. Arrangemanget var kanon, som vanligt när Reima och Peter är igång och många deltagare. En riktigt bra stämning. Carina fick slänga in handduken på grund av en förkylning och lättare feber. Hon var verkligen i uselt skick. Svåger och svägerska kom till start med yngsta dottern. Tjejerna körde 1 timmarsloppet. Jag och svågern startade i 6 timmars.

Starten gick och jag lufsade iväg i ett riktigt makligt tempo (eller vad man nu ska kalla det). De första 5 – 7 varven (ett varv = 927 m) gick helt OK och kändes problemfria. Jag hade tagit ut min betablockare 2 dagar innan men hade kvar Multaq. Jag tittade en hel del på min Garmin och det var pulsen jag höll koll på. Den uppförde sig precis som den skulle. Gick kontrollerat upp mot ”marschtempo” och parkerade sig där. Någonstans vid 6 – 7:e varvet började jag känna en konstig trötthet, trots att pulsen visade ”rätt”. Jag gick en kort sväng och lade mig sedan i det gamla lunket igen. Men så började pulsen parkera på lägre nivåer, för att efter ett tag hoppa ner till ytterligare lägre nivå och sedan var det OK igen. Höll inte min Multaq som den hade gjort på träning innan? Ett par varv till och helt plötsligt hoppade den ner till strax under 70  slag och det kändes lite ”brôtigt” i bröstkorgen. Jag slog av och gick och det hoppade tillbaka i normal rytm. Inte svårt att lista ut vad som pågick. Det hade då gått en liten dryg timma av loppet och jag tog genast beslutet att kliva av efter 3 timmar. Det fick räcka för idag. Jag lufsade på igen och vid 10:e varvet började vänster knä verka och då gjorde jag också insikten att jag hade glömt att ta med min kombo med Alvedon och Voltaren (så jävla orutinerat). Det var en och en halv timma kvar av dessa 3. Samtidigt sjönk pulsnivån ner till strax under 90 och jag kände mig fysiskt bra men jävligt trött. Dessutom började det verka lätt i höger höft. I allt detta började tankarna på hjärtoperationer kontra medicinering, min framtid som löpare, nu är löparkarriären över etc, etc ta överhanden och jag dalade ofelbart ner i gropen igen. Totalt kaos i kroppen och totalt kaos i skallen. Jag fungerade inte längre och det blev ohållbart och jag var tvungen att parkera mig på en parkbänk i några minuter. Jag tittade på klocka och det hade gått drygt 1½ timma. Att det inte skulle funka i ytterligare 1½ timma kunde även en förståndshandikappad blåmanet räkna ut och ganska omgående ändrade jag beslutet till att stanna vid varvningen. Det var barra det att 10 m innan varningsmattan så dök Rammstein upp i mina hörlurar och jag fortsatte utav bara ”farten förbi. Då blev det slutliga beslutet att kliva av vid 2 timmar och vid nästa varning hade det gått ganska exakt 2 timmar och därmed var loppet över och med viss sannolikhet är min löparkarriär.

Efter målgången drog jag mig till minnes att en mycket vanlig biverkning av Multaq var att den kunde bidra till att det pumpades mindre blod per hjärtslag – en form av hjärtsvikt, vilket kunde förklara lite av det inträffade men jag tycket ändå att det verkade konstigt med pulsförändringarna. Hur som helst så tog jag mig hemåt efter målgång och lite eftersnack för att duscha,  byta om och också ta den betablockare jag skippat på morgonen. Då gjorde jag upptäckten! Jag hade ju för fan glömt att ta multaq! Inte konstigt att pulsen hoppade runt eftersom det hela var rejäla arytmier som jag var ute efter. Det gick rysningar genom kroppen när jag insåg detta och att jag hade levt mycket farligt. Med dessa insikter dyker naturligtvis tankarna upp om min framtid som löpare. För ärligt talat. Mina förutsättningar för att hålla på med ultralöpning, Ironman och andra skojsigheter ter sig just nu som en dröm och det som skrämmer mig är att detta i högsta grad kan bli verklighet.

Det är nu så att jag HAR fått tillbaka mina arymtiproblem, gjort en elkonvertering. Multaq har satts in för att reglera och blockera de signaler som löser ut hjärtarytmier. Just nu är detta en tillfällig löning tills jag träffar kardiologen. Då ska vi utvärdera medicineringen och eventuellt titta på andra lösningar i den kardiologiska verktygslådan, kirurgi, fortsatt medicinering eller vad det nu kan bli. Därför tycker jag det inte är så neggigt att förbereda sig på att det kanske är slut med uthållighetsidrotter. Problemet är bara att jag ska försöka landa detta i huvudet. Helgens lopp gav mig (utan att ta ut något i förskott) tydliga indikationer om vad som väntar mig. På gott och på ont. En huvudfråga för mig som jag grubblar mycket över är då att jag skulle vilja göra en sista Ironman om 2-3 år, men klarar kroppen detta och om den gör det är det i så fall  värt det? Jag har insett att jag står inför ett vägskäl och det kommer att sluta på samma sätt oavsett vilken väg jag väljer. Den enda skillnaden är att den ena vägen kommer att vara max 3-5 år till. Så visst har jag en hel del att bearbeta under min utbrändhet.

 

 
5 kommentarer

Publicerat av på 15 april, 2018 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning

 

Så här är det

Hej på Er! Just nu gör jag något jag fullständigt hatar av hela mitt hjärta (de delar som funkar där). Jag sitter här och tycker synd om mig själv. Varför får jag inte tycka synd om mig själv då? Jo! Det är så självdestruktivt. Det gräver ner mig ännu längre ner i gropen. Det för mig inte framåt och det gör mig handlingsförlamad och det låter gnälligt. JAG HATAR GNÄLL! Eftersom jag nu har fått lite frågor och undringar om vad som har hänt – inte bara via kommentarer här så tänkte jag att det kanske kunde vara på sin plats att lämna en liten förklaring. Min situation består av två problem.

Det första (korta versionen):

Jag är långtidssjukskriven för utbrändhet och hjärntrötthet. The root cause är traumat från min aortadissektion och i somras hann verkligheten ikapp mig. Jag har ett flertal gånger lyckats att ”komma igen” och tillbaka på banan. Varje gång detta har skett så har något inträffat som kastat allt detta överbord (ofelbart) på en ofattbar kort tid. 2013 blommade artroserna ut och ledde bland annat till en meniskoperation 2014. Tillbaka till ruta 1. 2013/2014 kom en ny sväng av hjärtflimmer med elkonverteringar en masse samt en hjärtablation i mars 2014. Tillbaka till ruta 1. Resultatet av denna ablation blev stökigt och den skulle göras om. Då fick någon jävla tomte på hjärtkliniken på Sahlgrenska för sig att göra en ny utredning från början, trots att det var uppenbart att den skulle göras om inom tre månader. Efter 3 månader hade inte ens den utredningen börjat. Stå kvar på ruta 1 med ett konstant jävla hjärtfladder.

Som en ”mildrande” åtgärd sattes jag på kemisk misshandel i form av avgrundsmedicinen Cordarone iväntan på att tomten på hjärtkliniken av egen tankekraft skulle (och jag som konstant ringde och tjatade) skulle dra slutsatsen att ablationen skulle göras om. Då var jag golvad och det ledde till sjukskrivning ett tag. Till ruta 0! Andra ablationen gjordes i november(!!) 2014 och den skulle gjorts i juni samma år. I mars fick jag ordning på en minst sagt usel sömnkvalité genom att jag fick en CPAP att sova med. Efter mycket om och men kunde jag åter väldigt sakta komma igång med träning. Framstegen kom, inte så tätt, men de kom.

Under denna tid så var mitt jobb ett totalkaos. Stressen var milt uttryckt påtaglig. Vårat uppdrag saknade all form av styrning, processer och arbetsmetoder. Min räddning då var att cykelpendla till jobbet. De få processer vi hade följdes inte. Arbetet gick (går) ad hoc och det var hela tiden en fråga om att släcka bränder. Våra två team lyckades på något outgrundligt sätt hålla detta system under armarna och få det att flyta på (och det är ett affärskritiskt system). Varje dag åt på mitt psyke och det var inte ovanligt att jag satt och grät på cykeln hem (på cykeln kan ingen höra dig gråta). Så här var det redan efter semestern 2014. 2014 gick en stor uppsägningssväng genom Volvo IT med så kallade ”frivilliga avgångar”. Det blev en rusning av frivilliga till detta. Det kanske säger något om hur det var där då. 2015 kom det fram att delar av Volvo IT skulle säljas av och tas över av ett annat företag. Det var ju kul för företagsslaktaren Christer Gardell som tagit sig in i koncernen och gjorde allt för att bryta ner Volvo i beståndsdelar, vilket han lyckades med. Att må dåligt på jobbet, jobba ad hoc och ha en verksamhetsövergång på halsen är ingen bra kombo. Läkare och psykolog hade sedan 2014 bönat mig att gå hem men jag ville inte. Jag ville inte vara till besvär och jag ville göra rätt för mig (vilket jag fortfarande vill) och kämpade på. Träningen och cykelpendlingen höll mig vid liv.

2016 blev företagsövergången klar. Vi skulle nu jobba under det indiska bolaget HCL. För oss i teamet blev den enda skillnaden blev layouten på lönespecen. Fortfarande samma kaos men nu med ett bolag som ger veligheten ett ansikte. De nya arbetsgivarna är förvisso trevliga och vänliga med en trevlig attityd. Men!! De är så förbannat omständiga och veliga. Ingenting kan göras enkelt och vi fick administrera mera samtidigt som vi skulle släcka bränder och hålla denna koloss på lerfötter på rätt köl. Även våra teamkollegor nere i Polen började stånka. Jag tappade mer och mer mental energi. Flashbacks från aortadissektionen kom hela tiden upp. Jag var tvungen att gå ut på toan och gråta lite. Det hände fler och fler gånger att jag somnade till vid datorn och framme vid 2017 var min tillvaro komaliknande med minnesförluster och koncentrationssvårigheter. Saker som satt i ryggmärgen och som jag gjorde på någon minut kunde ta upp till en halv dag för mig att göra. Samtidigt som det kom nya hitte-på från ledningen av projektet och även företaget. I somras förra året brast hela bubblan och jag gick hem med insikten att jag var totalt useless i ett uppdrag jag varit 13 år i. Under tiden kom allt trauma tillbaka från aortadissektionen 2012 mer och mer.

Men tyvärr skulle det visa sig att vara sjukskriven för hjärntrötthet och utbrändhet blev en mycket svår sak. Att få vara ifred, få lugn och ro blev en av de svåraste ting att uppnå. I höstas kom HCL med uppsägningssvängar (”frivilliga”) som jag helt enkelt var tvungen att ta i och agera med. Vadå vara hemma för utbrändhet? Helt plötsligt började de betala ut lön till mig som jag hade ett helvete med att få stopp på och backa så att inte det kom på lönespecen och kontrolluppgiften. Det höll jag på med en stor del av mellandagarna jul och nyår. Vadå få lite lugn och ro? Jag orkade inte träna. 2017, speciellt andra halvåret blev helt sporadiskt. Jag fick tvinga mig ut och nästa gråta för att göra det. Varje pass var en kamp. Ett halvår tidigare kröp jag på väggarna om jag inte kom ut på träning på ett par dagar, nu är det tvärtom. Jag lyckades dock etablera lite kontinuitet när jag gick med i seniorträningarna på Improve. Där byggde jag upp det hela och nu vid årsskiftet kunde jag komma igång med stavgång och Improve senior. Jag kände att det började vända igen. Under hästen hade jag lagt på mig drygt 20 kg. Sedan årsskiftet har jag skalat bort 10 kg av dessa 20. Det började gå åt rätt håll och det var knappt jag vågade tänka på det. Och då kommer nästa käftsmäll.

Det andra (korta versionen):

På morgonen den 12 februari mätte jag blodtrycket, något jag har gjort varje morgon (missat en 5-6 gånger) sedan 15 juni 2012. Blodtrycket är livsviktigt för mig och min fortsatta överlevnad från aortadissektionen. Denna morgon var det bra (och lågt som vanligt) – 92/59. Men pulsen låg inte på runt 57 som vanligt, den låg på 116!! Jag fattade omedelbart vad som pågick och kontrollmätte med pulsband. Jepps! Arytmi. Jag skänkte en mycket ironisk tacksamhetens tanke ut i det tomma. Precis detta som behövdes just nu! En tur till akuten med en onödig övernattning för de ville inte elkonvertera på grund av ett för lågt PK-värde. Denna historia har jag redan dragit för några inlägg sedan.

Summan av kardemumman är att jag just nu på grund av arytmierna har hamnat i botten av gropen igen och den lilla mentala återhämtning som jag har fått under min långa sjukskrivning nu är helt bortblåst – totalt. Jag ligger åter igen på krackeleringspunkten och undrar stillsamt hur mycket mer jag kan ta med sådant här jävelskap. Jag kommer med en dåres envishet att krampaktigt klamra mig fast vid träningen för trots allt helvete jag har att komma till skott med sådant så är det vid dessa tillfällen då jag verkligen har mått bra. Just nu är jag i botten av gropen (igen)och gräver ytterligare. Någon hägrande framtid ser jag inte och hoppet om att få en sådan syns är just nu inte stort. Men det kommer ju att vända, jag vet det. Frågan är när. Mitt närmaste andningshål är Grövelsjön vecka 35 men det är drygt 5½ månad dit. Inte ens under mina ultralopp har jag haft sådan här dippar som jag har nu, de lirar inte ens i samma division.

Nu har Ni den korta versionen. Så just nu sitter jag och tycker synd om mig själv vilket jag anser vara mig fullt tillåtet. Det gamla slitna uttrycket SNAFU (Situation Normal All Fucked Up) är mycket tillämpbart just nu.

Min strategi är att få ett avslut på hjärtfladdret och ge det prioritet ett. Nästa prio blir att ta mig an min utbrändhet, jag klarar tyvärr inte att göra båda sakerna samtidigt. Under denna process kommer träning trots allt att bli min universalmedicin. Dessutom behövs den inför eventuellt kommande kirurgiska hjärtaktiviteter, precis som min pågående viktminskning.

Vad jag längtar mest efter just nu? Enbart äkta lugn och ro utan något som helst hitte-på. Om jag får uppleva det så finns det en ärlig chans att kunna komma tillbaka till jobbet igen. Att denna enkla sak ska vara så förbannat svår.

 
1 kommentar

Publicerat av på 8 mars, 2018 i Gnäll, Hälsa

 

Veckan som gått – och dystra tider som kommer

Så var det nu hyfsat exakt en vecka sedan då jag vaknade upp med jättepulsen för att senare åka till Östras mottagning. Efter en totalt bortkastad natt på avdelning 357 fick jag reda på att läkarna totalvägrade att elkonvertera mig. De bar mig tillbaka till ruta ett eftersom jag hade 1,5 i PK-värde just den dagen. Jag har kört Waran-racet i ett par år nu och stadigt legat över 2,0 under denna tid. Men på grund av detta värde (1,5) måste jag alltså starta om helt med mätningar varje måndag. Idag blev det 2,2. Två måndagar till och jag är klar för att sprattla. Men! Måndag den 5 mars då ja gjort min tredje mätning så ska någon läkare se att detta är OK och det ska bokas en tid för elkonvertering. Innan någon fått tummen ur att göra detta så lär det ju dröja ett tag till. När tidbokare ska hitta en tid åt mig så kommer det troligtvis inte finnas luckor förrän några veckor fram i tiden.

På Östra brukar man ha ”skjutningar” på torsdag förmiddag. Då man tar in ett gäng klapprande patienter och tjongar i parti och minut. Det ger vid handen att det absolut snabbaste (om inget annat händer och att PK-värdet håller sig) är att jag kan få sprattla absolut tidigast, torsdag den 8 mars. Det hänger på om den granskande läkaren trycker på grönt och det finns en ledig plats på Östra den torsdagen. Det scenariot har med absolut bästa vilja i världen, svårt att tro på.

Det troliga scenariot är att jag rapporterar mitt PK-värde (OK värde då förstås) på måndagen den 5 mars. Någonstans och vid någon tid blir det bedömt och en anvisning att boka tid för elkonvertering går iväg och lägger sig i högen av andra bokningar. Då har det gått ytterligare en vecka och nästa tillfälle blir den 15 mars (om jag förutsätter detta med torsdagar). När mitt case kommer upp ska det bokas en tid. Koordinatorn letar upp närmaste tillfälle och jag tror att det i bästa fall kommer finnas en lucka kanske 2-3 veckor framåt. Antag 3 veckor, då skulle min elkonvertering bli av torsdag den 29 mars. Tyvärr är torsdag den 29 mars en skärtorsdag och många är lediga. Känns inte troligt alls. Veckan efter den 5 april är det påsklov, många är lediga, då måste personalen täckas upp på andra håll. Därför blir min gissning att jag får tjongas tidigast den 12 april. Ber bara till högre makter att jag har fel om detta (att det blir tidigare) men jag är realist.

Träning åt helvete förstås, men jag ska försöka finurla ut något man kan göra under denna tid. Kanske lite lätt styrka och ut och gå. Någonting ska det bli.

Naturligtvis kan detta lägga sig eller avta innan dess. Bara bra, men fram till datumet 12 april (min gissning) får jag ta skeden i vacker hand och gå med det här. Denna vecka har jag suttit med ett konstant hjärtfladder på runt 125 slag, vilket motsvarar medelpulsen på ett hyfsat spinningpass. Detta har jag nu haft dygnet runt eller 24-7 som det så vackert heter nu för tiden och detta är vad jag har att se fram emot (om inget annat händer) till mitten av april. ”Vilken tur att jag är sjukskriven för utbrändhet just nu”…????

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 februari, 2018 i Gnäll, Hälsa

 

Tillbaka på vita hotellet!

Idag blir det ett jättelångt inlägg, men jag skriver det ändå eftersom jag inte orkar eller vill dra denna historia flera gånger. Måndagen innebar ett uppvaknande som drastiskt skulle förändra min situation. På grund av min aortadissektion/aortaaneurysm mäter jag blodtrycket varje morgon. Denna morgon var blodtrycket kanon för min del (96/57 – lågt för de flesta, men perfekt för mig). Däremot låg min puls på 116 mot normalt mellan 55 och 58. Ibland registrerar blodtrycksmätaren en arytmi vilket kan vara ett dubbelslag eller liknande i form av en lite symbol nere på displayen. Inget märkvärdigt. Men 116 slag i puls verkade skumt och jag förstod genast vad som höll på att ske. Klev upp och käkade lite frukost medan jag tittade på OS. Efter frukosten satte jag på mig pulsbandet och kollade på min Garminklocka. Jajjemänsan! Pulsen låg och snurrade mellan 120 och 130 slag och då gick insikten in. Jag har fått tillbaka mitt flimmer eller fladder, trots min senaste ablation i november 2014. Det höll alltså i 3½ år.

Nästa åtgärd var solklar. Det var att avlägga ett besök på akuten. Rutinerna för detta satt i ryggmärgen. Först tog jag en dusch. Ställde sedan om vattnet till svinkallt och dök in i duschen igen i hopp om att få det att slå tillbaka men det sket sig. Pulsen tickade fortfarande på 120 – 125. Då packade jag återigen ihop mitt ”akuten survival kit” med lite grejer för att klara 12 – 24 timmar på en akutmottagning. Innan jag lämnade bostaden mätte jag upp mitt PK-värde, som styr mitt intag av den blodförtunnande medicinen Waran, vilket till min stora förvåning var lågt – 1,6. Normalt har värdet pendlat mellan 2,5 och 3,0. Jag ska ligga mellan 2,0 och 2,8. Så jag tog 2 extra tabletter med Waran för att få upp värdet eftersom jag vet att de elkonverterar inte om värdet understiger 2,0. Om jag PK-värde 2,0 betyder det att det tar 2,0 gånger så lång tid för blodet att koagulera mot normalt. Några minuter senare knatade jag ner till Partille centrum och tog bussen upp till Östra sjukhuset. Pulsen låg stabilt på 120 – 130 vilket gjorde att jag misstänkte hjärtfladder och inte flimmer, som är mer oregelbunden. Nu hade de flyttat akutmottagningen igen och jag fick gå runt och vela innan jag hittade rätt, då hade pulsen stigit och när jag gick in genom entrén hade jag 201 (min maxpuls är 184).

AkutenSurvivalKit

Akuten survival kit

Väl där inne efter sedvanlig registrering, togs ett EKG och blodprov och EKG visade på ett hjärtfladder, som jag själv misstänkte. Hade det varit flimmer hade de försökt med att få det att slå om med hjälp av läkemedel via dropp (något nytt), men eftersom det nu rörde sig om fladder så krävs det en elkonvertering. Jag vet att fladder är mer envist och slår inte om i första taget. Typiskt! Efter en inte allt för lång väntetid och ett avsnitt av Frontier på Netflix så bar det upp till avdelning 357 (mitt gamla stamställe från aortatiden) och rum 13. De hängde på mig övervakningsapperaturen, tog bort droppet som sattes nere på akuten samt satte en venkateter. Då var det bara att vänta tills de skrapat ihop narkosläkare, narkossköterska m.fl. för att tjonga till mig. Efter ytterligare 3 avsnitt av Fontier kom en sköterska in med en matbricka – middag. Jag sa att jag inte ska ha någon mat eftersom jag ska elkonverteras. Hon sa att jag skulle ha mat. Efter lite fram och tillbaka gick hon och kollade upp saken. Hon kom tillbaka med beskedet att det blir ingen elkonvertering idag och jag skulle stanna över natten. Que!? Men jag antog då att de inte fick loss narkosläkare eller dylikt. OK då. Meddelade Carina om läget och jag åt middag. Resten av den dagen och kvällen fick jag sköta mig själv. Jag hade med mig surfplatta och en bok så det gick ingen nöd på mig. Pulsen ligger stadigt runt 125 på monitoreringen.

FF-Fladder

Såg såg det ut 2014 och så ser det ut idag.

Natten blev stökig. Sköterskor var inne och häktade fast elektroder som lossnat och larmade hos dem. Jag hade inte min CPAP med mig och sömnen blev därefter. Vaknade vid 3-tiden och lyssnade lite på OS och lyckades somna om vid halv-sex-tiden innan jag vaknade upp för morgonmedicineringen som de hade dålig koll på. Men jag kunde rätta till det. Lite senare bars en frukostbricka in till mig och same procedure as last day började. Jag ska inte ha frukost, jo det ska du osv, osv.  Sköterskan försvann åter och dubbelkollade och kom tillbaka med beskedet att jag inte skulle elkonverteras utan vänta lite till. WTF!!?? Lite senare fick jag beskedet att det inte blir elkonvertering utan jag få åka hem. Det blev inställt på grund av mitt låga PK-värde. Nu gick jag upp i omloppsbana. Varför i helvetesjävlar kunde man inte leverera detta besked redan igår!!?? Det togs inget nytt blodprov på morgonen. Jag har ju legat stabilt i rätt nivå år ut och år in. Av alla jävla dagar under denna tid skulle värdet ligga under 2,0!!! Det var ju bara inte sant!! Nu är det så att om det går under 2,0 så vill de se att jag ligger stabilt i minst 3 veckor och då kommer det att beställas tid för en elkonvertering. Tjena!! Har jag tur så kan jag väl få en tjongare innan min födelsedag – 9 april.

Eftersom fladder ogärna slår tillbaka av sig själv utan håller i sig så får jag helt enkelt traska runt med denna skit. Just nu ii skrivande stund 14 februari kl 10. Ligger min puls fortfarande på 120. Jag måste lleva med detta i princip 24-7 om jag inte kan få stopp på skiten själv. Naturligtvis var läkarna snabbt på med nya mediciner (läs betablockerare) som jag vägrar eftersom jag mår dåligt av biverkningarna. Biverkningar som en gång skickade mig in i sjukskrivning. För mig är detta en form av kemisk misshandel. Jag vill dessutom inte bryta upp min medicinparkett utan att ha konfererat med min gulddoktor. Hon har 100 gånger mer koll än de läkare jag träffade där. Därmed inte sagt att de är dåliga, absolut inte. Men de känner inte min story vilket jag snabbt insåg då jag pratade med dem. Läkarna blev också långa i ansiktet när de frågade mig om jag hade andra problem och jag berättade att jag är långtisdsjukskrivning för utbrändhet. ”Åh, fy fan!” hörde jag en spontant säga.

Sysifos

En annan insikt som jag hade gjort på ett tidigt stadium är att när jag nu väl blir elkonverterad så kommer det att vara, vis av erfarenhet, en tidsfråga innan den stabila sinusrytmen slår tillbaka i fladder/flimmer. Vilket innebär nya akutbesök. Efter ett antal akutbesök kommer någon på att så här kan vi inte hålla på -> remiss till hjärtmottagningen på Sahlgrenska -> kö på ca 3 – 6 månader för att komma dit -> utredning igen -> någon form av åtgärd, kirurgi exempelvis ny ablation -> om ny ablation -> stökig period efteråt med massa akutbesök för  elkonvertering -> hög sannolikhet för att i så fall göra om ablationen -> om så sker ytterligare en stökig period med akutbesök innan allt lugnar sig. Om detta scenario inträffar är jag en bit in i 2019 för det ska i alla fall gå 2 – 3 månader mellan ablationerna. Kanske gör man nåt annat, pacemaker, öppen kirurgi vad vet jag. Men jag vet att detta scenario är synnerligen och med minst 80% sannolikhet trolig i och med min nya situation. Det jävligaste är att  om jag hade tagit två öl till maten på söndag kväll hade PK:t legat över 2,0. De två uteblivna kalla gav mig förödande konsekvenser.

DonQuitjote

Striden går vidare…

Denna dag ägnar jag nu åt att varva ner, se över min situation och gå igenom den samt se vad jag själv kan göra för att vända denna skuta rätt. Igår var jag upprörd, förbannad, ledsen, besviken och långt, långt ner i källaren. Idag är det färdiggnällt och jag ska nu ta mig upp ur källare (igen). Det gäller att vara metodisk. Utbrändhet och hjärtfladder är ingen bra kombo men jag ska jobba mig upp till ytan igen. Som vanligt, enligt O’Tooles lag, inträffar alltid något jävelskap när jag kommer igång med träning igen och naturligtvis denna gång också. Jag vill inte släppa det. I alla fall inte helt så jag ska hitta en form som passar mig utifrån den situation jag befinner mig i. Aldrig har jag varit med om att det ska vara så jävla svårt att få vara sjukskriven för utbrändhet utan att det dyker upp något jävelskap, det har följt med mig hela sjukskrivningsperioden. Nu vill jag verkligen ha lugn och ro utan en massa hitte-på men det verkar tydligen vara för mycket begärt. Men vad fan – jag är ju en överlevare. Dags att leva upp till det (igen).

ThePlanTheReality

Make a plan and stick to it!

 
2 kommentarer

Publicerat av på 14 februari, 2018 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador

 

Hänt den sist…

Jaha! Då var jag här igen. Det har hänt en del se’n sist men jag har inte orkat skriva något. Träningen går på styrfart och ibland får jag till några bra pass. Kroppen vill men inte skallen (fortfarande). Viktmässigt står jag ganska stilla, några hekton nedåt har det blivit (working on it). Däremot har det varit så pass mycket träning med seniorerna i form av cirkelträning och cage och där har jag faktiskt märkt att jag blivit lite starkare. Ett enda löppass har jag värpt fram i november hittills och det var runt Kåhög (naturligtvis) men med stopp vid arenan. Min sjukgymnast ville se hur det såg ut då jag sprang och var lite tröttare och hon filmade det. Resultatet var minst sagt nedslående. På höger sida så det rent för jävligt ut och jag kunde se hur hela rörelseapparaten var skev. När hon nu fick se det också så kastade hon in lite nya övningar för mig att göra. Jag försöker göra dessa två-tre gånger i veckan – minst. Några kan jag dessutom göra hemma.

Mentalt är det inte så vidare värst. Jag lider fortfarande efter turbulensen på mitt jobb förra månaden då det var en sväng med ”frivilliga” uppsägningar. Det tog ganska styggt på mig. Jag har fortfarande en krypande oro och rastlöshet inom mig som gör att jag inte lyckas sänka garden helt och det påverkar mig i mycket annat. Att stanna hemma är fortfarande helt befogat (milt uttryckt). I onsdags var jag nere på vårdcentralen och tog en influensaspruta eftersom jag är i riskgruppen och nu har jag som brukligt fått lite lätta influensasymptom. Normalt sett har detta suttit i en eller två dagar, men denna gång har det varit lite envisare. Jag har känt mig dassig och hängig fram till söndag eftermiddag. Nu har jag bara den där förbannade hostan kvar som gör att jag kan inte sova på nätterna. Jävligt irriterande. Hostattackerna har vid ett par tillfällen varit så kraftiga och intensiva att jag helt enkelt har svimmat. Också jävligt irriterande. Hur som helst räknar jag nog med att masa mig över till Improve i morgon för en liten gruppträning, infektionen är borta (men inte hostan).

Till det positiva som hänt hör att vi hade besök av Svågern med familj förra helgen och på fredagen den veckan var Robert och jag på Ölkompaniet och inhandlade brygganläggningar, 2 stycken Grainfather brygganläggningar om vardera 20 liter. Robert, Niklas och jag delar på detta och nu ska vi brygga öl från grunden och göra hela processen från att koka malten till buteljering. Det ska bli jäkligt kul och så får jag lite egentid med grabbarna (och de får egentid med mig). Samtidigt passade jag på att köpa ett så kallat Corneliusfat på 19 liter där jag tappar ner mitt färdigjästa öl och sedan kolsyrar det. Detta kan sedan tappas över på flaskor med en speciell pistol (Beergun) och helt plötsligt har jag öl på flaska (eller fat) som inte har den lite lätt irriterande bottensatsen efter flaskjäsning. Nu blir det som ett riktigt köpeöl och som jag kan dricka direkt ur flaskan utan bottensats. Det är dags att ta ett steg framåt i denna nya och roliga hobby som ger mig en helsickes massa avkoppling (och öl). Just nu står min nuvarande sats på lagring i Corneliusfatet och jag har kolsyrat den. Nu ska det stå ytterligare minst 3-4 veckor. På lördag ska grabbarna och jag göra vår första bryggning så öltillgången till jul verkar ju vara säkerställd. Utöver det har jag träffat mina barnbarn. Jag har även fått veta att mitt fjärde barnbarn är på väg. Väldigt produktiva gossar jag har.

Så emellanåt känns det bra och jag tror nog att det kommer att bli hyfsat ett tag nu samt mina förhoppningar på lite mer träning börjar öka igen. För jag mår verkligen bra när jag är iväg och tränar. Men ändå har det varit småjobbigt emellanåt, så pass att jag inte har kunnat skriva här Nu ser jag fram emot en hyfsat händelselös period utan en massa hitte-på och med lite mer träning.

 

Låt mig vara i fred!

Det var en riktig blähä-dag igår och jag var verkligen långt ifrån på topp och rasade ner i en dipp. Jag känner en stor inre stress fortfarande och jag tror faktiskt att jag återupplevde lite söndags-börja-jobba-ångest. Det är detta som jag menar med mentala fantomsmärtor. Dessutom gruvar jag mig eftersom jag är nödd och tvungen att åka in till jobbet på onsdag för att lämna svar på mitt uppsägningserbjudande (måste göras personligen och inte via e-post eller vanlig post). Jag har verkligen upptäckt att det är svårt att få vara ifred och få lite lugn och ro under denna sjukskrivning. Jag har fått papper från Försäkringskassan där jag ska undersöka möjligheterna till Rehab etc, etc. Varför skickar dom det till mig och inte direkt till min arbetsgivare? Naturligtvis går jag upp i varv (som jag idag gör för i princip ingenting) och vid läggdags igår var jag verkligen speedad. Sedan går jag och gruvar mig för vad resultatet av detta blir vilket jag ska få besked om några veckor.

Problemet är att allt detta jävla hitte-på-grejerna gör att jag inte kan sänka garden 100% och koppla av, vilket är syftet med denna sjukskrivning. Varför ska det vara så jävla svårt att bara få vara sjukskriven och inte ha massa jidder med vare sig arbetsgivare eller Försäkringskassan? Snälla! Lämna mig ifred och låt mig få en chans att nollställa skallen så att jag kan få komma tillbaka till mitt jobb igen. Nu villa jag fanimej inte ha mera hitte-på – jag vill få ner varvtalet i huvudet, inte bara med att träna och träffa barnbarn. Just nu hjälper det för stunden. Jaha! Då har jag gnällt idag igen, det får inte bli en vana.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 oktober, 2017 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Jobb

 

Träningsgnäll

Jaha! Då var jag ute och sprang i morse igen. Det blev den gamla vanliga Kåhögsrundan. Och det ju då förbannat att det ska vara så jävla svårt att komma under detta förhatliga 8-minuters-tempo. Hela tiden ligger jag och snittar mellan 8:02 och 8:05. Ja! Jag vet! Jag har inte kommit ner under 100 kg, jag bar på 102,4 kg när jag vältrade mig runt på Kortedala Brutalmaraton förra lördagen. Jag vet att kontinuitet tar mig ner i snittempo igen (och även mindre vikt) men jag tänker ändå inte ge upp, sjukskrivningar, uppsägningsaktiviteter på jobbet till trots. Bara att gneta på men det var skönt att få gnälla av sig lite. Och ja! Jag ska inte ruscha iväg utan skynda långsamt. Det får ta den tid det tar.

Nu det positiva. Det gick förvisso i lågt tempo men det känns lättare och lättare att avverka denna runda. Cirkelträning och cageträning på Improve samt en bra sjukgymnast börja ge resultat (även på ”övervåningen”) Striden går vidare.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 7 oktober, 2017 i Gnäll, Träning