RSS

Kategoriarkiv: Diverse

Helt enkelt allt annat som inte kan sorteras in under mina kategorier. med andra ord blogginläggens soptipp. Och man kan ju fråga sig om det hamnar här om det verkligen hade behövts skrivas över huvud taget?

Nykonverterad

Idag var det dags att knyta ihop ”fladdersäcken” och slutföra den strategi jag skrivit om i veckan. Vis 10-tiden gick jag in på klinfys på Östra och lämnade av mitt Holter-EKG efter 48 timmar. Jag har ju sedan i lördags haft ett hjärtfladder som snurrat på i runt 110 slag i minuten, trots två antirytmika. När EKG:t var avlämnat gick jag omgående ner en våning och in på akutmottagningen. Nu hade jag ett 48 timmar långt EKG i ryggen med ett konstant fladder.

Efter lite inskrivningsprocedurer, EKG (igen), blodprover och lite annat smått och gott konstaterades det att en elkonvertering var nödvändig. Nu var det bara att plocka fram Storytel och lägga sig till rätta på britsen, lyssna och vänta. Att få fram kaliumvärdet tar lite tid och dessutom ska det raggas upp en plats på en avdelning där det ska ”skjutas”.

På eftermiddagen flyttades jag upp till en avdelning där det skulle ske. Efter lite inskrivningsrutiner blev det dags efter ca 1½ timma. Carina kom upp precis innan. Den sedvanliga uppsättningen av sjukvårdspersonal var där. Narkosläkare, narkossköterska, Två läkare, varav en skulle hantera paddlarna samt en sköterska. De var ju lite impade av att jag nu skulle göra detta för 32:a gången. De frågade mig om jag kunde doseringen på narkosen och vilken styrka de skulle ha på strömmen. Jag svarade rätt på båda frågorna till de församlades förnöjelse. Propofol 10 mg/ml och 150 mJ ström (har haft både 50 och 200 mJ, så jag lade mig någonstans emellan). ”Jäklar, du har rutin”, sa en av läkarna. Jag kom överens med narkossköterskan hur många dåliga ordvitsar jag skulle hinna dra innan jag slocknade. Hon gav mig ett klartecken när det var dags att spruta in Propofolen, jag hann tydligen med fyra stycken innan det blev svart.

10 minuter senare tändes ljuset igen och jag kunde känna det där typiska lugnet i bröstkorgen. Ungefär som lugnet efter en storm och då förstod jag att pumpen slog i sinus igen. Mission accomplished! Min strategi har lyckats. Nu har väl min kardiolog det underlag som behövs för att jag ska få lite mer hjärtkirurgi. Jag har jobbat hårt denna vecka för det här. Sedan knappt en månad ligger en remiss på hjärtkliniken på Sahlgrenska. Väl hemma kom också den där klassiska segheten, tyvärr kommer den att sitta i imorgon också. Det är priset jag alltid får betala för att få hjärtat att slå om från arytmi till sinus. Denna helg blir det vila, träningen återupptas på måndag. Om vädret tillåter så blir det lite tvätt av tomma ölfat ute på terrassen imorgon eller i övermorgon.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 12 april, 2019 i Diverse, Hälsa, Hemma

 

Vilse i vitlandet

I morse vaknade jag upp med en värkande vänsterfot. AAJJJ! Men när jag gått runt lite så släppte värken. Eftersom denna värk infann sig redan igår kväll hade jag avbokat mitt pass med seniorerna. Till min glädje kunde jag konstatera att jag var fit for fight och kunde i morse boka mig igen. Passet gick riktigt bra och det var inga som helst problem och det var jag evigt tacksam för. För ovanlighetens skull hade jag hörsnäckan till telefonen inkopplad och det fanns en bakgrund till det (jag som normalt är totalallergisk mot telefon på träning).

Igår skulle jag varit på en ultraljudsundersökning klockan 19. Klinfys, uppgång D 1 trappa upp. på Östra sjukhuset. Men det var inte en käft där. Konstigt, klinfys ligger ju i A i trappa upp. Jag gick till stället märkt med D (som ligger intill A). Nu var det en lång korridor som böjde av i 90 grader och slutade vid en stängd dörr som var märkt med: ”Rum för avsked”. Hmm. Det här stämmer ju inte. Jag gick upp till klinfys på A-uppgången och där var det helt igenbommat. Inte en käft där. Då kom en man ut (som senare visade sig vara läkare). Han såg att jag såg ut som ett frågetecken och erbjöd liite hjälp. När vi tittade igenom kallelsen såg han felet. Jag skulle till Sahlgrenska och INTE Östra. Hinner jag dit? Jag tittade på klockan som precis då slog över från 18:59 till 19:00. Game over. Läkaren ringde ner till Sahlgrenska och sa att jag var på fel ställe. Allt stämde ju i beskrivningen. Klinfys, 1 trappa upp, D låg ju förvisso intill A på Östra och jag trodde det var en annan väg till mottagningen på grund av den sena timmen. Han förklarade att de höll på med köförkortning. Under veckan skedde det på Sahlgrenska och på lördagar var det på Östra. Vi kom överens om att de skulle ringa och ge mig en ny tid imorgon (dvs idag), därför hade jag med telefonen för jag ville inte missa det.

Ett par minuter innan passet började ringde då telefonen och jag hörde en ganska fnissig sköterska i andra änden som fixade en ny tid den 23 april och tidigare om det fanns ett återbud. Hon sade lite glatt att jag var inte den första och definitivt inte den sista som gör den grejen. Själv kunde jag inte låta bli att flina. Lesson learned. Precis när vi avslutade samtalet, började mitt cage-pass. Slutet gott på denna, faktiskt, ändå lite muntra historia.

Under eftermiddagen har jag suttit och knåpat med receptet för söndagens bryggning i programmet Beersmith. Receptet, en schwarzbier, har jag nedskrivet i ett Worddokument och jag vill överföra det till Beersmith. Originalet är från en tysk ölsajt och jag är inte heller bevandrad i tyska bryggartermer (inte Google translate heller). Detta är nog det mest avancerade öl jag ger mig på. Det ska mäskas i 5 steg och sedan lagerjäsas i kyl vilket innebär att jag måste koppla in styrdonet till kylen, det var ett tag sedan jag använde den. Jag måste noog konsultera manualen där. Jag hade vissa besvär med att skapa ett mäskschema eftersom jag aldrig skapat en egen mäskprofil. Dessutom var jag tvungen att skruva lite på maltnotan och humlegivorna för att få till rätt beska, färg och alkoholstyrka. Nu är receptet till 95 % klart, bara ett par småjusteringar återstår. På söndag ska det bryggas och om ca 4 – 5 veckor kan jag avsmaka och bedöma resultatet. Spännande.

 

Öltider och ultraljud

Som vanligt är det upp och ner. Jag fick kört lite seniorträning i tisdags. Det kändes riktigt gôtt att röra på dököttet igen efter Spin of hope. På kvällen kom LEK-gänget på besök och det var ett tag sedan vi sammanstrålade. Igår, däremot, var det ganska hängigt. Jag började känna mig ganska ruggig och trött. Det kom vid lunchtid och det blev inte mycket gjort och jag undrar om det är någon ny infektion eller förkylning som är i antågande.

Idag har det också vari sisådär. För att pigga upp det hela så tog jag tillfället i akt och bryggde lite öl igen. Mitt lättöl har en strykande åtgång och lagret är oroväckande litet. Därför blir det en ny omgång lättöl igen. I ett anfall av att vara förutseende (vilket i och för sig är en utmärkande egenskap hos mig) såg jag till att göra i ordning ett antal påsar med färdigblandad malt när jag senast var på Ölkompaniet. Så det var ganska behändigt att använda en sådan portionspåse. Nu står det en  i alla fallhink med 12,5 liter öl i och nu ska jästen få jobba lite. Dagens insikt är att jag skulle behöva brygga större batcher om jag nu inte ska behöva stå och brygga i princip varannan vecka. Nu hade det varit schmukt med ett bryggverk så att jag kunde göra 40 till 60 litersbatchar (kan det vara en lätt avundsjuka på våra de nya bryggarna som hyrt i sig i sonens garage?). Nu när det jäser i hinken är det dags att rikta uppmärksamheten till nästa bryggning som sker på söndag tillsammans med Robert. Då ska jag ge mig på att brygga en Schwarzbier. Den är inte lätt att brygga så det blir en utmaning.

Jag har även varit ute på terrassen i det vackra vädret och plockat fram bord och stolar. Även cyklarna har blivit avtäckta. Nästa projekt blir lite cykelvård och preparering samt smörjning av cyklar med tillhörande provcykling. Det är bara en sak som återstår denna dag. Jag ska upp till Östra och göra ett ultraljud på hjärtat som jag har väntat på. Hoppas nu det kan föra mig fram till ett slut på denna arytmi-era.

 

Långspinning och barnbarn

Då tog jag mig igenom denna helg med förståndet (?) i behåll. Lördagen blev ju den stora dagen. Klockan 7 på morgonen äntrade jag en spinningcykel på Improve för att köra Spin of hope som ingår i insamlingen till barncancerfonden. En spinningcykel ska hållas igång i 12 timmar med ett lag bestående av 1 – 12 personer. Mitt lag Stålfarfar och bestod en person, dvs jag själv. 12 stycken entimmarspass av skiftande kvalité skulle köras och alla dessa körde jag också. Det är ju inte första gången jag köra sådana här långpass, jag har en hel del rutin på detta som jag hade stor nytta av. Det var ett pass som stack ut från de andra och det rejält. Det var Johan som körde ett pass på tema rock, främst hårdrock. ”Nu jävlar blir det åka av”, sa han då vi startade och så blev det. Det var en hel det andra teman också, allt från mello till allsång.

För mig var utmaningen inte den fysiska. Fysiken och orken hade jag det varr aldrig problem, trots de besvär jag har haft inför denna lördag. Med fotsmärtor och njursten som kryddades med ett par korta episoder med hjärtarytmier. Så uppladdningsveckan lämnade allt övrigt att önska. Den stora utmaningen låg på det mentala planet, vilket som Ni har förstått jag har haft stora problem med och som ligger bakom min långa sjukskrivning. Pallar jag spin of hope så kommer jag också att palla för att kunna komma tillbaka till jobbet igen. Visst pallade jag och nu känner jag mig ganska trygg nu i att äntligen kunna göra comeback i arbetslivet. Riktigt sköna besked och jag är jättenöjd. Under dagen jag satt på cykeln och blev tröttare och tröttare fick jag mer och mer känslan av att hitta tillbaka till mitt gamla jag. Jag mådde helt enkelt bra av att bli utmattad, precis som under ultraeran. Dock måste jag också både erkänna och inse att jag är äldre och det påverkar mig och min kropp (som tagit en hel del stryk de senaste åren). Det är inte helt givet för mig att köra nästa år. Hade det varit 24 timmar vete fan om jag hade fixat det.

Förr kunde jag formulera ett mål för mitt tränande och lägga en tränings- och tävlingsplan. Den tiden är förbi. Nu kommer krämporna på parad till mig och är det inte det ena så är det det andra. Jag vet inte hur det står till med mig längre och jag måste ta höjd för att någon skit kommer. Min aortadissektion har ju inte försvunnit heller. Därför måste jag nu göra tvärtom och bestämma mig för något event ganska sent om det går.  Om det blir mer spin of hope så kommer jag nog att ta det beslutet en eller två veckor innan. Jag får ta det som det kommer och låta hälsa och kropp styra mer än tidigare.

Efter sista passet blev det raka spåret in i duschen och omklädning, därefter tog jag mig två trappor ner till John Scott där Carina hade bokat bord. Belöningen var en Electric Nurse Hoppy IPA, en riktigt kall sådan. Jädrar vilken känsla och jag hade tänkt på den i många timmar. Det blev en IPA till med en rejäl hamburgare och det där hade jag ju lätt räknat räknat hem efter dagens övningar. Våra vänner, Lotta och Anders, som även deltog under den sista timmen var också med och åt. Inga problem med att somna den kvällen.

Igår var huvudattraktionen att fira en av mina svärdöttrar som fyllt 30 år. Det innebär ju  även närkontakt med barnbarn. Vilken fröjd att umgås med dessa  små telningar. En fantastisk avkoppling. Jag fick lite att göra där. Lilla Vera och jag satt med en målarbok och hon var mycket bestämd på att skorstenen ett hus skulle vara lila. Det var bara att lyda. Lilla Milla gick omkring och log som hon brukar göra. Tyvärr var Björn inte med denna dag för de var bortresta, annars hade det varit världens röj där. Väl hemma senare på förkvällen var jag riktigt trött, men det var så roligt att träffa alla. Robert och jag kom överens om att brygga lite öl kommande söndag (lagret börjar att tryta).

Idag var det också aktivt. Jag hade en hel del grejer att klara av. Främst var ett läkarbesök på plastikkirurgen på Sahlgrenska och var ganska odramatiskt. Läkaren ville se på knölen på min vad som ska skäras bort och göra en bedömning. Det hela slutade med att jag skall göra ingreppet (borttagandet) måndag den 13 maj, kl 13 (mycket 13 där). Imorgon blir det mer läkarbesök. Det får bli allt för denna gång.

 

En helg med svängningar

Men vilken helknäpp helg det har varit! I fredags fick Carina och jag ett ryck och parkerade oss på John Scott’s. Inmundigade ett par Electric Nurse Hoppy IPA och en JS-burgare. Ja! Jag vet! Så nyttigt! Mellan tuggorna sprang vi bort med lappar till DJ:n som höll igång där med önskelåtar. Riktigt nice.

Var vi i topp på fredag, så var vi det raka motsatta på lördag. Jag kände mig lite ruggig och hängig (ingen baksmälla på två öl). Så pass att jag blev nödd och tvungen att ställa in båda mina träningspass på Improve. Resten av den dagen blev riktigt blähä. Inte nog med det helt plötsligt var min gas från sodastream flaska tom igen! Jag hade ju bytt den i fredags eftermiddag. Locket till fatet är tätt, det har jag kollat med lite tvållösning. Så irriterande. Dock har jag en misstanke mot manometern som jag råkade tappa där ute i veckan. Lite långsökt men just nu den enda förklaringen. Medan mello pågick kollade vi ett par avsnitt av den utmärkta serien Counterpart på Viaplay (se den).

Idag var åter förhållandet det rakt omvända. Både Carina och jag vaknade upp pigga och glada och all blähighet var som bortblåst och det hela utvecklade sig till en riktigt aktiv dag. Vädret var kanon till skillnad från igår då det var totalt vedervärdigt med hårda vindar och ett ständigt regnande. Kanske var det gårdagens dåliga väder som fick oss ”in bad mode”. Vi startade upp med att storhandla på ICA och jag passade på att byta kolsyretub och köpa lite grejer till vårat garagebryggeri. Tvål, soppåsar, rengöringsmedel, torkdukar, toapapper, diskborsta, och toaborstar etc. Saker som också behövs vid rengöring av bänkar och utrustning. De sistnämnda ska alltså inte användas för toarengöring utan för att kunna rengöra fat eftersom det med nöd och näppe inte går att komma åt i botten med en vanlig diskborste utan att armen fastnar i fatöppningen.

Robert kom vägen hem idag och vi lastade in ett stort köksbord som stått i min källare och skräpat, den kommer att göra stor nytta i vårat nya bryggeri. Väl i garaget fick vi också besök av en kille som, med sin kompis, kolla om det gick att hyra in sig. Han var väldigt positiv till det han såg, så sannolikheten att vi kommer att vara 4 bryggare där är riktigt stor. De brygger större mängder än Robert och mig. Vi brygger 25 liters-batchar. De kör på 60 liter. Normalt jobbar de som kylmontörer och har byggt sin utrustning själva. Vilken kompetens vi får dit och jag kommer ha tonvis med saker att lära mig från dessa två herrar – far och son som vi. De brygger på den nivå och mängd som jag i slutändan själv vill nå. Vi ska träffa dem en gång till och nu måste vi återigen göra om lite i garaget så att vi får plats allihopa. Det kommer att bli riktigt spännande.

Det är en mer avslappnad Stefan som kryper till kojs i sig. Den enda lilla smolken som är kvar i bägaren är detta med min lilla förkylning eller vad det nu är. Jag känner fortfarande en lite tupp i halsen men bara lite. Såret som jag fick omskött på hudkliniken i torsdags har blivit klart mycket bättre. Det var en vass sköterska som gick loss där.

 

Vasaloppsspinning och jubileum

Åter igen upp i schweinottan. Vad gör man inte för träning – precis som i gamla dagar? Jag var på plats ca tjugo i åtta. Dagens övning är ett spinningpass där vi skulle köra spinning med början då Vasaloppet startade kl 8 på morgonen, sedan var tanken att vi skulle köra tills segraren gick i mål. Men med tanke på de väderprognoser jag läst över vasaloppsområdet skulle det bli ett sjujäkla skitväder. Ymnigt snöfall och en frisk motvind utmed hela sträckan. Jag behövde inte ens ett varv i skålen för att inse att segrartiden inte skulle vara under 4 timmar.

Passet var uppdelat i fyra entimmesdelar som var riktigt bra genomtänkta. Tuffa pass men fullt genomförbara. Koreografin följde inte själva tävlingen, som vi kunde se på storbilds-TV, utan den var musiksatt men det gjorde inget. Det enda man koreografera till Vasaloppet är efter banprofilen. Jag har kört båda varianterna och tycker nog ändå att koreografi till musik är att föredra.  Det syntes väl att deltagarna verkligen slet under usla förhållanden.

Men döm om min förvåning och häpnad när de båda instruktörerna skulle avrunda eventet efter endast 4 timmar då täten var 13 km från mål! De menade på att passet var utsatt till 4 timmar och jag sa att ett sådant här event pågår tills segraren går i mål och allra helst tills damsegrarinnan drar över mållinjen. De hade i och för sig inte kört något vasalopp innan, men ändå. Så strax innan 4 timmar hade gått påbörjade de nedvarvning och stretch. Jag totalvägrade och sa att jag inte kliver av cykeln förrän segraren går i mål. Jag hade suttit på cykeln i 4 timmar utan att kliva av. Inte fan stannar jag knappt 13 km från mål! Det är ju, som jag sa till dem, att bryta ett maratonlopp när det återstår 195 m. De argumenterade inte emot uatn lät mig givetvis att fortsätta. Det som förvånade mig var att alla deltagarna bröt och lämnade lokalen efter stretch och rengöring av cyklar. Efter några minuter var de borta, jag trodde i min enfald att några skulle sitta kvar, men icke! Det var lite spring på instruktörerna som plockade undan och checkade av saker, de lät TV:n var på. Där satt jag själv i en tom lokal, bara jag och storbilds-TV:n och körde den sista halvtimman själv. För mig var det en självklarhet att köra hela vägen in till målgång. Jag var verkligen paff eftersom detta aldrig har inträffat förut. Efter 4 timmar och 38 minuter gick segraren i mål och då klev jag av, jävligt nöjd med mig själv. Min Garmin hade stannat på 4:40. Jag packade ihop mina grejer, rengjorde cykeln och begav mig hemåt, med cykelkläder på kroppen som var genomblöta av svett. Detta var nog i särklass det märkligaste spinningevent jag har upplevt.

Väl hemma blev det återhämtning med en lång dusch och sedan ett rejält mål mat med en kall öl (naturligtvis). I soffan slötittade jag på herrarnas femmilare som också blev ganska intressant att följa. Det var nog det enda jag orkade med (då). Denna söndag visade sig innehålla ett jubileum, fast av lite mer tveksam karaktär. Idag har jag sovit med CPAP i exakt 4 år. Jag gör inte vågen för jag fullständigt avskyr denna apparat om ajg ska vara uppriktig. Men samtidigt är det minsta sagt jäkligt ironiskt att jag inte kan vara utan den. Den hjälper mig att hålla mina sömnapnéer i schack, vilket obehandlat, har ett starkt samband med hjärtarytmier. Ett hälsomässigt moment 22, alltså. Bara att inse, jag kan nog lägga bort CPAP:en när jag går i graven.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 3 mars, 2019 i Diverse, Hälsa, Träning

 

Jag blir starkare

Lite piggare idag var jag. Det märktes när jag gjorde min tisdagsträning med seniorerna även min namne till träningskompis var också mer alert än igår. Därmed vill jag nog påstå att mina misstankar om att gårdagens seghet endast var en tillfällighet. Tack för det.Det börjar kännas allt bättre med denna träning. Jag känner att jag blir starkare och starkare på ett sätt smo jag i princip aldrig har varit innan. Inte ens under min officerskarriär. Det bådar gott inför mitt kommande återtåg till arbetslivet. Det väcker även lite hopp om att jag kanske kan börja springa igen redan detta år men jag vill inte ta ut något i förskott. Varje gång jag har känt att det varit flyt och jag har varit på G, har något skickat mig tillbaka till ruta ett igen. Men denna fysiska styrka ska hjälpa mig att överleva på jobbet mentalt när jag återvänder och det behöver jag eftersom jag har insett att jag aldrig kommer att bli helt återställd från denna hjärntrötthet jag har, bara att inse. Har jag i princip inte blivit så mycket bättre efter över ett och ett halvt års sjukskrivning så lär det inte göra mig bättre den närmaste tiden. Det stora framsteget har varit att jag från träningsnarkoman till helt uttröttad inte orkat göra det jag älskar mest att göra på min fritid – att träna – till att sakta men säkert från att bokstavligen piska mig själv att ge sig ut eller gå över till Improve, äntligen känna en glädje över att få komma över och träna. Styrkan jag har fått har blivit en positiv bieffekt som som ger mig synergier i att övervinna mig själv och börja jobba igen.Även om jag fortfarande några gånger får ha ett allvarligt inre samtal att inte avboka pass utan verkligen genomföra det.

Det är så svårt att förklara det här tillståndet som inte syns på mig på utsidan och som kanske ibland inte syns här heller. Men de som följt bloggen har under denna resa kunnat notera att jag inte varit så flitig. Från att skriva något varje dag till att ha långa uppehåll på ibland flera veckor för jag orkade inte ens tänka tanken. Idag är jag åter mer regelbunden med skrivandet, trots att jag (faktiskt) många gånger har fått anstränga mig för att komma till skott. Det är fruktansvärt att bära på sådant här som bara drabbar mig själv inuti och inte syns på utsidan. Det som kan synas är att jag inte är ute bland folk så mycket eftersom det stressar mig och jag är helt slut efter att ha varit och handlat, bara en sådan enkel sak. Att ha något bokat är jättejobbigt (fortfarande) och jag går hela tiden med känslan ”tänk om det ändå vore över”, trots att jag vet hur roligt det kan bli. Detta gäller allt som jag har bokat och spikat, både roliga och mindre roliga saker. Fruktansvärt jobbigt. Även efter en ölbryggning är jag mentalt slut. Jag har en massa bryggprotokoll som jag inte renskrivit i datorn och arkiverat, orkar inte att koncentrera mig. Mardrömmar hemsöker mig nästan varje natt, det har pågått såpass länge att jag nästan har vant mig vid detta. OK! Färdiggnällt! Men jag kommer då och då skriva några rader om detta mest som en påminnelse till att allt är inte bra bara för att det ser OK ut på ytan.

Vidare denna dag har jag suttit och filat på ett nytt ölrecept, den Köstritzer Schwarzbier jag skrivit om förut. Jag fick ett trovärdigt klonrecept av en bekant från den före detta löparsajten puls.se som är en duktig bryggare. Det var lite pill att översätta det från tyska eftersom jag under skolan inte pluggade tyska öltermer. Dock fick jag lite hjälp med detta av honom. Till min glädje kunde jag också konstatera att jag hade det som behövdes hemma, därför kommer min nästa bryggning att bli detta Schwarzbier. Det är inte lättbryggt och jag ska mäska i 4 steg vilket jag aldrig gjort förut. Riktigt spännande. Om det lyckas kommer jag att få ett förbannat gott öl. Nästa steg är att jobba in receptet från lösa anteckningar in i mitt program BeerSmith. Bara det kan vara nog så knepigt med hänvisning till det jag skrev i förra stycket. Mellan varven har jag rensat/sorterat och kastat i det som Carina har plockat fram till mig från vårat mysrum som Hon har börjat röja i. Resan från allmänt upplag tillbaka till det gamla mysrummet har börjat som i sin tur är början på resan till att avveckla vårt lilla förråd på Shurgard, nästan som ett dominospel.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 26 februari, 2019 i Ölbryggning, Diverse, Hälsa, Hjärntrötthet, Jobb, Träning