RSS

Kategoriarkiv: Åsikter

Jo då, åsikter har jag och dom och allmänna betraktelser redovisas här. Fast jag är ju ingen proffstyckare, även om jag är bättre än dom :-)

Grattis Mamma!

Idag skulle mor min fyllt 97 år om hon hade levat och kanske gett fan i cigaretterna. Men den 13 november 1996 fick hon betala priset och i ter dagar låg hon och kippade efter andan innan hon gav upp. 3 dagar jag aldrig glömmer. Jag rökte själv då vid den tiden. När vi lämnade rummet tog jag upp det halva paket jag hade i fickan och slängde i närmaste papperskorg. Sedan dess har jag inte tagit en enda cigg. Eva (min dåvarande fru) och jag rökte och slutade med detta många gånger och så blev det ett paket till semester för att dyrt och hederligt sluta röka på nyårsafton. Vårat stående nyårslöfte. Men den dagen – den 13 november – kastade jag paket helt efter det jag sett de senaste tre dagarna. Och aldrig har det varit så enkelt att sluta och jag hade inget som helst röksug de första veckorna. Eva hängde själv på efter ett par veckor och vi är båda rökfria.

Det går att sluta röka, det behövs inga nikotinplåster, nikotintabletter eller vad det nu kan vara. För är motivationen riktigt stark, som i mitt fall, blir det en ganska enkel match. Idag är jag verklig total-anti mot allt vad cigaretter, tobak och snus heter. När jag känner doften av cigarettrök mår jag nästan illa, än värre då lukten sitter i kläderna efter att någon varit ute och rökt. I min värld är det så här döden luktar. Att börja röka är ett medvetet val (oavsett det är grupptryck eller inte). Att sluta röka handlar om ren inställning och vilja. Hade cigaretterna kommit till oss idag, skulle det troligtvis vara narkotikaklassat. Jag är definitivt för ett totalförbud mot tobak.

Dessa inbitna rökare som ylar högt över att de är förföljda och inte få röka någonstans tål jag inte. Ofta rör det sig om karaktärssvaga personer som inte vill ta tag i det. Varför ska omgivningen utsättas för denna skit bara för att de inte kan fatta vettiga beslut. Säger man till någon idag i exempelvis en busskur om att denne kan röka på utsidan, och det spelar ingen roll i hur vänligt det påpekas, så åker man på en åthutning. Det är dagens mentalitet. Men jag skulle vilja se hur stora i käften de är när de ligger i dagar i en sjukhussäng och kippar efter andan för att dö långsamt i en utdragen drunkningsdöd.

Nog om det. Båda mina föräldrar har lämnat mig alldeles för tidigt i cancer. Dessutom har min familj drabbats (även underteckna) i mer eller mindre omfattning. Av den anledningen kommer jag att sitta på cykeln i 9 timmar under eventet ”Vi kämpar för livet”. Jag gör det jag kan för att dra mitt strå till stacken när det gäller att utropa cancern och den 25 februari gör jag det i 9 timmar. Då kommer jag ha mina föräldrar med mig i tankarna.

Så grattis på födelsedagen mamma och vila i frid.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 februari, 2018 i Åsikter, Familj och Vänner, Hälsa

 

Julförberedelser

Då var julstädningen igång. Idag har större delen av övervåningen städats minutiöst. Ett rum återstår men det är ett projekt i sig. Inte så kul sysselsättning men lite musik från Spotify och ut i datorhögtalarna underlättar. För varje utrymme blev det en öl när det var klart, det gäller ju att hålla motivationen uppe. Imorgon ska jag börja lite lätt med undervåningen, den delen är mer tidskrävande och jag får avsätta tid nästa helg också för detta. Det är en massa jobb men belöningen när vi sitter här hemma i ett totalstädat hem då julafton står för dörren är obetalbar. Allt kommer att vara klart nästa helg och det är bara att slå sig till ro när andra snärjer.

Jag är väldigt anti mot julklappar, födelsedagspresenter etc. Ett totalt slöseri med pengar. Jag tar hellre de pengarna och köper något jag vill ha (om jag nu vill det) så slipper folk slösa pengar på att köpa något åt mig som jag kanske inte vill ha. Men nu är barnbarn med i bilden och jag får tumma på detta. Mina julklappsinköp är avslutade och därmed ett stressmoment. Det kommer inte att bli dyra klappar från mig, vare sig nu eller i framtiden. Det finns andra föräldragrupperingar som kommer stå för det. Jag kommer att inrikta mig på mer praktiska saker, dessutom blir det lite lättare när de blir lite större och kan uppskatta saker själv.

Nu är det två veckor kvar till julafton och 12 dagar till vintersolståndet (som jag tycker är mer intressant att hålla reda på). Vår jul ska bli lugn och fin. Vi pratade idag lite om att åka iväg till nästa jul, frågan är bara vart där vi inte blir julhjärntvättade. Typ dansa runt granen i swimmingpoolen etc. Helt slipper vi inte, jag vill bara komma bort från den där hysterin och få lite ro. Inte så mycket begärt men ack så svårt att kunna förverkliga. För att förtydliga mig eftersom vi bor i ett land där man hellre missförstår än förstår, så tycker jag inte illa om julen, där emot hatar jag denna stress och hysteri som kommer med hjulen och alla dessa måsten. Jag har fått mer än nog av den varan. Julen blir kanonbra då man kan få fira den på det sättet man själv vill och inte vad andra vill.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 december, 2017 i Åsikter, Familj och Vänner, Hemma

 

Terrorister – jag hatar er!

Det blev lite blandade känslor på starten av min ledighet. När jag kollade in nyhetsläget efter jobbet så kunde jag konstatera att verkligheten hade nått Sverige också med anledning av händelserna i Stockholm. Det finns ingen plats på denna planet man är säker på nu för tiden. Detta gick med all önskvärd tydlighet upp för oss svenska igår. I dagsläget vet vi inte om detta var ett IS-dåd eller om det var en psyksjuk mupp som fullständigt ballat ur. Dock har jag mina misstankar. Personligen tror jag inte på någon psyksjuk döskalle. Jag tror mer på att det är någon IS-idiot eller Breivik-fantast som ligger bakom detta. Däremot tror jag inte på att det är organiserat utan att det är en enskild flane som vill visa sig ”tapper”, men detta kommer ju att komma fram snart. Det verkar ha blivit en trend att använda lastbilar eller större fordon och meja ner folk när det blir allt svårare att få tag i vapen och sprängmedel. Tja, så svårt är det ju egentligen inte för den som vill. Men bombtillverkning kräver kompetens, logistik etc. Då är det mycket enklare att sno en lastbil och meja ner folk. Tyvärr kommer vi att få se flera sådana attacker.

I Sverige kommer det att bli lönsamt att göra sådant här eftersom vi svenska by default är så totalt godtrogna och dessutom har en straffskala som ligger på en löjeväckande nivå. Idioterna som straffas för sådant här ska sedan få förtur i bostadskön, arbete och bidrag, så detta måste bli ett paradis för terrorister. Det är nog dags att ta sig ut ur denna naivitet och sluta tro på ”att det skulle aldrig hända i Sverige” Nu har denna verklighet kommit till vårt land och huvudstad. I och med att man slagit till i Sverige så har man också visat att terrorn kan slå överallt och att den gör så urskillningslöst.

Just nu är fyra personer bekräftade döda och jag kan intet annat uttrycka mitt beklagande till dessa offer, deras familjer, nära och kära. Tankar går också till de stackare som ligger skadade på sjukhuset. Så jävla meningslöst. Dessa helidioter som tar livet av folk för att de finner nöje i det. Politik och religion är bara att slå in det hela och göra det motiverat, som att sätta läppstift på grisen. Räkna inte med någon form av förståelse, ursäktande eller förlåtelse från mig. En bra terrorist är i mina ögon en död terrorist. De som håller på med sådant: Istället för att ta liv – skaffa er ett liv.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 8 april, 2017 i Åsikter

 

Cykelinlägg

Tjohej! Det gick undan hem idag (precis som igår). Det berodde inte enbart över att arbetsdagen var slut. Starkt bidragande orsaker var också en hyfsad medvind och en hel del nedför. Det som fick mig att morra idag var att ett gäng byggarbetare hade satt upp avspärrningar mellan Stålhandskegatan och Bräckevägen med en minst sagt underlig omledning. Resultatet blir att jag cyklar ute på gatan istället (som vanligt). Varför gatan då? Jo! Det finns många skäl till det.

  1. Cykelbanan – dålig kvalité. Körbanan jämnare
  2. Fullt med grus, ojämnheter och kombinerad lokalkörväg
  3. Folk springer ut från husen bredvid.
  4. Jag kan bli dörrad från parkerade bilar
  5. Många incidenter med fotgängare
  6. Vägen är alltid snöröjd långt innan cykelbanan och med högre kvalité

För min del handlar cyklandet ute på vägen om högre säkerhet. Ja, det finns diverse trafikgestapo som ska uppfostringstuta på oss men de är lätt räknade. Bortsett från den enorma kvalitetsskillnaden på underlaget är det lättare att interagera med bilar. Bilister ser på vägen och korsande väg när de kör. Inte på en GC-bana. Som cyklist syns jag bättre ute på vägen. Det har jag ett otal exempel på utmed hela min resväg.

Hur som helst. Hem kom jag utan incidenter men jag var ganska trött.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 2 mars, 2017 i Åsikter, Cykel, Diverse, Träning

 

Jag är mer sliten än vad som syns

Ett litet delmål är nått idag. Jag gick under en sådan där 100-gräns. Det är idag 599 dagar kvar till min planerade pension. Märks det att jag är evigt trött på arbetslivet och dess människoföraktande syn som finns där. När det gäller pengar är inget heligt. Slits folk ner och bryts ner hamnar de på arbetsmarknadens soptipp. Det har funnits verktyg för att hela och läka. Det främsta verktyget var friåret som av outgrundliga anledningar togs bort för det fanns (och finns) personer som på fullaste allvar och med berått mod hävdar att det är bara skit. Hur många väggningar hade man kunnat undvika om friåret fanns kvar? För att inte prata om att det genererar jobb, först visstid men det kan också i förlängningen generera en fast anställning. Det var så jag fick jobb på Volvo en gång i tiden.

Är man sedan igång och ”levererar” och ”presterar” så ler arbetsgivaren och ser glad ut. Men den dagen då man klappar ihop, går in i väggen, får stroke, hjärtflimmer eller till och med aortadissektion blir det ett annat ljud i skällan. Då övergår jag från att vara en tillgång till att bli en belastning. Är jag dessutom 55+ blir det ju ännu värre. Sök annat jobb har jag fått höra till leda. Det har jag gjort men ingen vill ha en 55-plussare i IT-branschen, rent allmänt alltså. Det finns undantag, ja men de är inte många.

I allt detta vill man höja pensionsåldern och de finns de som på allvar (igen) hävdar att det är ju bara att sätta sig på skolbänken och komplettera upp en kompetens. Ja, det är faktiskt sant! OK, det kan jag göra men vill jag då utbilda mig till något annat måste jag lägga 2-3 år på det. Då är jag runt 63 och skall då konkurrera med nyutexaminerade 25-30 åringar. Tjena! Som jag mår nu med posttrauma efter aortadissektionen och medföljande mental trötthet som min omgivning inte förstår (och jag klandrar dem verkligen inte för det) är det nu på ren vilja som jag är kvar i yrkeslivet. Jag har inte ork att söka mer nya jobb, jag har inte ork att anstränga mig mentalt för att visa min duglighet på ett nytt jobb eller i ett nytt uppdrag. Jag har knappast ork att fokusera på det jobb jag har och för varje dag som går måste jag hela tiden anstränga mig en bit till. När jag kommer hem är jag totalt slut och för att inte prata om fredag då jag inte är funktionsduglig alls. Den fysiska orken finns där men den dräneras också sakta men säkert. Samtidigt är det så att cyklingen till och från jobbet är den antidepressiva jag tar för att härda ut. Att jag skulle palla och hålla ihop tills jag fyller 65 om 1627 dagar är bara att glömma. Just nu sätter jag upp delmål, precis som under ett ultralopp. Mitt första delmål är att nå årsskiftet, nästa delmål blir att nå min 61-årsdag,därefter semestern 2017 och årsskiftet 2017/2018 om jag på grund av min aortadissektion fortfarande lever då, det är inte helt givet.

Under tiden jag jobbar mig igenom dag för dag ser jag samtidigt över min ekonomi och anpassar den för att kunna kliva av den 1 juni 2018. Nästan varje dag jag cyklar hem gråter jag en skvätt på cykeln, mest av glädje att jag kunde ta mig igenom ytterligare en dag. Egentligen skulle jag redan nu (till och med efter dissektionen) klivit av och tagit sjukpensionen. Jag har haft totalt 4 läkare och psykologer som sagt detta. Men jag känner att jag kan inte med gott samvete gå ut i en sådan lösning när jag samtidigt klarar av att träna. Det känns inte rätt och sedan vill jag kunna kliva av med känslan att jag har gjort rätt för mig.

En annan parameter är att jag är garanterad en anställning fram till jag fyller 61 år, sedan får jag se vad som händer. Troligtvis fortsätter vi med vårat uppdrag som vanligt men andra mindre roliga scenarior kan inträffa. När det gäller sådana här situationer har jag genom bitter erfarenhet lärt mig att INTE lita på en arbetsgivare. Därför inser jag att det enda jag kan göra just nu är att bita ihop, knyta näven fickan och sitta still i båten och låta den föra mig upp på en strandbrink. Vad som väntar där vet jag inte men jag skall vara förberedd.Så mycket kortfattat så är detta min situation och anledningen till att jag räknar ned. 599 dagar eller 20 månader.

Men jag utesluter INTE att jag kanske kan köra på lite längre, kanske till och med fram till 65. Inte särskilt sannolikt men inte heller omöjligt. Något kan ju inträffa eller situationen kan ändra sig. För i ärlighetens namn skulle det ultimata vara att kunna jobba fram till 65 men når jag 62 år och en månad vet jag att jag i princip kan dra på dagen om det skulle krävas och det ger också en trygghet. Men som jag känner nu i skrivande stund är det 1 juni 2018 som gäller.

Färdiggnällt! Nu har jag varit ute och fixat till cykeln för kommande veckas pendling till jobbet. Jag biter ihop en vecka till. May the force be with me….

 
5 kommentarer

Publicerat av på 2 oktober, 2016 i Åsikter, Gnäll, Hälsa

 

Snabbare än bussen

Igår under hemfärden när jag hade färdats några hundratals meter kom jag fram till korsningen Hisingsleden/Assar Gabriels väg utanför Volvo RA. Där ute på leden stod Gul busslinje på väg till Partille och väntade på grönt ljus. Denna buss är mitt alternativ om jag skall till jobbet springandes eller icke cyklandes. Bilen undviker jag idag in i det längsta. Jag har noterat att när jag sätter mig i en bil och kör till jobbet (eller därifrån) så skjuter min stressnivå i höjden, även om jag tar det lugnt hem och inte idiotkör som jag gjorde för 10-20 år sedan. Ja, jag har gjort det men den tiden är förbi. Hur som helst så medför detta att jag är ganska speedad när jag kommer innanför dörren. Med cyklingen är det tvärtom. Jag kommer alltid fram, det är aldrig trafikstockningar och de enda stoppen är vid rött ljus (jag stannar ALLTID vid rött ljus). När jag kommer fram är jag andfådd, lite svettig MEN jag är INTE speedad. OK. Tillbaka till bussen, vad är det med den då? Jo! Jag kunde konstatera att jag vara hemma vid dörren innan denna buss var framme vid min hållplats. Yeaahhh! Det var inte fråga om att idiottrampa men jag höll fart utan att ta i och utnyttjade de segment utmed banan hem där jag kunde trampa på (Stålhandskegatan Herkulesgatan, Ringögatan t.ex) och tog det lite lugnare när jag var bland folk (Hjalmar Brantingsplatsen, Gamlestadstorget, Bellevue t.ex). Detta faktum gör att jag känner mig nästa beroende av att cykla och numera spyr åt de gånger jag är tvungen att ta bilen, för det händer om jag har ett ärende eller ska någonstans efter jobbet). Av denna anledning skriver jag ibland att jag har nedgraderat mig till bilist, så är det! Jag kan inget annat än att flina när jag rullar förbi mer eller mindre stillastående bilköer och inser hur mycket jag sparar på mitt redan slitna mentala tillstånd.

vlcsnap-00094

He-he! Jag hann före!

Tyvärr får man inget tack för det. För jag tillhör ju den trafikantgrupp som aktivt ser till att det i alla fall blir en bil mindre i köerna, ändå blir jag som medlem i trafikantgruppen cyklister utskällda av mer eller mindre intelligensbefriade (jag vågar nog påstå att gruppen ”mer” dominerar här) av de bilister som tycker det är hopplöst med köer. Den ekvationen får jag inte ihop. Min upplevelse är dock att huvudskaran av bilister är hjälpsamma och hänsynsfulla. De stannar vid överfarter och släpper fram mig, trots att jag har väjningsplikt mot bilarna. Jag är alltid noga med att höja handen till ett tack, en lite gest som gör så mycket för trivseln. Det finns också de som är otrevliga och som skall smyga upp bakom och tuta i uppfostrande syfte (Västtrafik är ganska bra på detta). Som tur är dessa inte särskilt vanliga och i 9 fall av 10 beror det på att de själva är notoriska fortkörare som blir tvungna att sänka farten några sekunder. De bilister som tutar på avstånd (för att uppmärksamma att de kommer) brukar jag höja en hand för att visa att jag uppfattat dem och sedan ge en vinkande gest som visar att jag är beredd på omkörningen. Sådan samverkan gör mig varm om hjärtat. Jag tror inte att kasta skit på en trafikantgrupp, rent allmänt, är positivt. Jag förstår att folk tycker det är kul att kasta skit på cyklister. Hur ofta ser man inte insändare på temat en cyklist gör fel, då gör alla cyklister fel. Jag gör allt för att försöka föregå med gott exempel och det gör mig förbannad.

Hur som helt kom jag för linje Gul hem trots att jag inte for fram som en tour de France cyklist på vägarna och bland folk. Cykelpendling är ett grymt bra alternativ och slår även kollektivtrafiken. Att i höst sitta på en buss med snuskiga människor som inte kan hålla för mun när de hosta eller nyser, är superförkylda eller mer eller mindre har influensa och smittar ner andra. Det är inget för mig. Ingen smittar mig på cykeln på väg till eller från jobbet.

vlcsnap-00100

I väntan på rendez vous med Kenneth på GC-banan utmed Öckeröleden (väg 155). Jag var knappt 2 minuter före honom den dagen.

 

 

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 7 september, 2016 i Åsikter, Hälsa, Jobb, Träning

 

OS igång

Idag vaknade jag strax efter halv elva – gôrskönt! Carina hade varit upp ett par timmar. TV:n var på och det pågick en repris av OS-invigningen. Inte fan hade jag suttit uppe mitt natten för att titta på det, trots att jag har semester. Därför var det läge att kolla lite nu istället. Som vanligt en visuell upplevelse med mycket samba och färger (inte helt oväntat). Men jag undrar vad det var för ett ufo som designat en svenska truppens kläder? Det såg rent ut sagt för jävligt ut. Däremot kunde jag inte låta bli att förundras över alla dessa tal om fred, frihet och samförstånd. I nästa ögonblick kommer 6 idrottare in på arenan bärandes den olympiska flaggan för att lämna över den till ett gäng militärer! Kunde de inte hitta några andra för den uppgiften som exempelvis 6 andra brasilianska idrottare. Väldigt motsägelsefullt tycker jag. Även om jag nu avslutar min andra semestervecka av fem så tänker jag nog inte sitta uppe på nätterna och kolla på OS. Möjligtvis finalerna på 100 och 200 m. Triathlonet och maratonloppen är mest intressanta för mig.

En annan sak som jag noterat är detta med reklamavbrott, det gäller inte bara under OS, utan den senaste tiden för att inte säga åren. Hur många av dessa annonsörer är INTE olika spelbolag. kasinon etc? Hur mycket spelas det egentligen i det här landet? Dessa reklamsnuttar är ju inte speciellt billiga heller vilket innebär att det måste spelas en hel del. Inte undra på att folk hamnar i spelberoende. Jag tycker det är skrämmande och ser alla dessa spelbolag som en inkörsport till lyxfällan. Själv nöjer jag mig med en 10-veckors lotto som jag förlänger var 10:e vecka. Räcker gott så. Då är jag i alla fall med och tar chansen. Vid något enstaka tillfälle har väl ett par rader stryktips och då snackar jag på sin höjd någon gång per år. Som sagt en skrämmande utveckling.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 augusti, 2016 i Åsikter, Diverse