RSS

Dagsarkiv: 15 november, 2020

En hälsodeklaration på mig

Det här blir ett långt inlägg.

Den första april 2020 (om 137 dagar) blir jag äntligen pensionär. Jag har räknat ner sedan min aortadissektion 11 maj 2012. Först var tanken att jag skulle ägna mig på heltid åt träning men det blev inte som jag har tänkt mig. Jag har åkt på en hel del krämpor och smällar sedan dess och byggt upp ett gediget ”sjuk-CV”. Den senaste utgåvan kan Ni beskåda här nedan.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är sjukskade-cv-20200913.jpg

Min aortadissektion är som den är och den senaste mätningen av aortan visar att min aneurysm (som jag fick på köpet) har vidgat aortan till 49 mm. Vid 50 mm början man snegla åt ett kirurgiskt ingrepp. Aneurysmen var 43 mm 2012. Så var det det här med hjärtat. Jag har haft både flimmer och fladder. För detta har jag genomgått 5 st kirurgiska ingrepp (ablationer), den senaste i november förra året. Under den resan har jag samlat på mig 32 st elkonverteringar. Så sent som förra månaden besökte jag akuten för flimmer men de tog ingen notis om det. Så besvären poppar numera upp då och då, om än med ganska glesa mellanrum. Det här kommer jag nog aldrig att bli av med till 100 % . Jag har även begåvats med att ha gikt. Det har varit riktigt jäkligt. När det var som värst kunde jag knappt ta mig fram på kryckor. Nu har jag fått medicin för detta och jag har i princip nästa helt blivit av med detta (peppar, peppar).

De problem jag dras med idag är om vi tar det fysiska, artros i båda mina knän som gör mig stel om jag sitter länge. När jag går över till Improve, mitt gym i Partille Arena som ligger lite drygt 250 m bort och tar trapporna upp till plan 3, så har jag leat upp knäna och fått ledvätska där. Då går det bra att träna. På Improve tränar jag uteslutande gruppträningspass 6 till 7 gånger i veckan, främst spinning, cage (en cirkelträning vid en TRX-bur) och skivstång. Jag har aldrig gillat styrketräning, trots att jag behövde det, men cage- eller cirkelträning har ändrat detta och jag har blivit betydligt starkare. Från att för knappt fyra år sedan lyft och kastat en slamball på 6 kg och pustat, gör jag nu samma sak med en 20-kilos, för att ta ett exempel. Armar och axlar har blivit mycket starkare. Trots dessa framgångar har jag nog insett att mina dagar som ultralöpare är över. Dock hoppas jag kunna springa lite igen men inte på samma nivå som förr i tiden. Vikten har ju ökat (naturligtvis) och att gå ner på äldre da’r är inte snutet ur näsan. Men jag har tappat. Jag var uppe på en 108-kilosribba, den har jag nu sänkt till 97 kg och jag jobbar för att gå ner mera. 95 kg är en gräns jag har satt då jag med hänsyn till knän ska kunna våga mig på att börja springa lite grann igen. Det hade varit roligt att kunna klippa en mara. Dock får jag i bästa fall nöja mig med kortare distanser som 10 km eller en halvmara. Träningen på Improve sker kontinuerligt och jag är där i princip nästan alla dagar i veckan. Söndag är vilodag. Men jag har en god grund att stå på om springandet kommer igång igen, det är ett som är säkert. Så stark som jag är nu har jag inte varit under hela mitt löparliv.

Det som jävlas mest med mig just nu är det mentala. 2017 packade jag ihop på jobbet och gick hem. Då var det tvärstopp som resulterade i en lång sjukskrivning som varade i nästan 2 år. I början kunde jag inte förmå mig att träna över huvud taget, trots att jag hade cykelpendlat varje dag, året runt, i 4½ år till jobbet 21 – 23 km enkel väg (beroende på vart jag jobbade). Efter några månader i sjukskrivning fick jag uppbåda all vilja i världen för att tvinga mig över till Improve för att träna. Den förlösande faktorn blev Improves seniorpass som jag hakade på. Ganska snabbt blev dessa pass, speciellt 2 st, klart beroendeframkallande för mig. Ändå fick jag slåss med mina demoner för att pallra mig över dit, varenda gång. Denna kamp för jag än idag. Då glider vi in på mitt huvudproblem – hjärntrötthet.

Efter min aortadissektion så blev jag varnad av sjukvårdspersonalen om att det kunde komma en reaktion långt efter det inträffade, inte ovanligt med flera år efteråt och det var precis det som hände. Under min långa sjukskrivning som kunde jag aldrig återhämta mig helt och har fortfarande inte gjort det. Detta är hjärntrötthet. En åkomma inte klassats med diagnoskod i systemet ICD 10, dock finns den med i det nya ICD 11. Mer om hjärntrötthhet kan Ni läsa här. Med detta som grund är det inte svårt att räkna ut att empatilösa Förnedringskassan tycker detta är blaha, blaha. De tvingade mig till att börja jobba på 50% med en massa förbehåll och i mitten av maj 2019 var jag tillbaka på 50%. Vilken pärs! Jag försökte cykla några gånger men det funkade inte. Jag kunde inte koncentrera mig, det tog timmar innan jag kom igång med de enklaste uppgifterna, saker jag normalt fixat på max en kvart. Möten blev en plåga. På en vecka med halvtidssjukskrivning slungades jag tillbaka i samma läge som jag var i då jag gick hem i juni 2017. Det var då jag insåg att det var kört på riktigt. Jag skulle då vara sjukskriven på 50% fram till mitten av september, därefter på 25% fram till mitten av november och sedan skulle jag jobba på heltid. Detta skulle jag inte kunna fixa på långa vägar. Stödet från mitt företag, HCL, var i det närmaste helt obefintligt. Företagshälsovården hade släppt kontakten med mig under sommaren, trots några besök där. Jag kände mig verkligen sviken och övergiven och jag ville kontakta dem och påminna dem men jag orkade inte, hade inte kraft att lyfta telefonen och ringa. Som grädde på moset hade min gamla dator ballat ur och jag fick vänta fram till början av augusti med en lånedator utan mina specialapplikationer. Det enda jag kunde göra var att köra officeprogram, maila och delta på skypemöten. Så frustrerande! Min linjechef hade bara nyckeltal i huvudet och jag hade noll dialog med honom, han pratade inte ens med Förnedringskassan (han kunde inte svenska eftersom han var indier och handläggaren på FK kunde inte engelska! Häpp!) som i sin tur skällde på mig. Det ska dock tilläggas att han var en trevlig prick de gånger jag lyckades byta några ord med honom. Min plan var att härda ut detta år med sjukskrivningar och sedan gå i pension vid årsskiftet 2019/2020 och lämna all skit bakom mig.

Den strategin kom dock att ändras ganska så snabbt. Exakt en vecka efter att jag hade påbörjat min halvtid kom ett besked från HCL att de skulle säga upp ca 500 personer på grund av arbetsbrist. Initialt fick jag den där djupa dippen som utmynnade i ett stort ”HELVETE!!”. Ganska snabbt insåg jag att detta kanske var lösningen på mina problem. Eftersom jag hade varit anställd länge, var över 55 år så hade jag extra lång uppsägningstid enligt mitt kollektivavtal – 12 månader! Det skulle innebära att jag kunde skjuta upp min pension till andra halvåret 2020 och att jag på detta sätt i princip kunde få ett friår och återhämta mig (igen) och inte börja min pension som ett mentalt vrak. Snabbt tog jag beslutet och jag kontaktade facket och satt de kunde sätta mig på de som skulle kickas. Sommaren gick och i mitten i augusti började uppsägningarna starta. Vi som anmält oss som frivilliga (det visade sig att ytterligare 25 stycken hade tänkt samma tanke som mig) kallades till en förhandling med HR. Alla som var där fick det man hade rätt till utan diskussion. För mig blev det att jag sades upp på grund av arbetsbrist den 1 september 2019 och min anställning upphörde i 31 augusti 2020. Jag blev arbetsbefriad från 1 oktober 2019. Men eftersom jag hade innestående semesterdagar så fick jag ta ut dessa under september. Denna förhandling gjordes den 27 augusti och den 4 september gick jag ut genom porten på HCL för sista gången och även för sista gången i mitt arbetsliv. Min lättnad var av gigantiska mått. För mig var det ett helvete som tog slut där och jag kände ingen som helst saknad över att checka ut. Carina och jag firade på John Scott den kvällen.

Så från den dagen framtill sista augusti i år har jag varit anställd, men arbetsbefriad. Den 1 september skrev jag in mig på arbetsförmedlingen som arbetslös och nu så stämplar jag på a-kassan. Jag hade tänkt att pensionera mig detta datum men försäkringsrådgivaren nästan skällde ut mig för detta tilltag. Hon sa rent ut att jag skulle köra a-kassan eftersom jag hade i princip drygt 6 månader kvar till min pension vid 65 år. ”Du har ju för fan pyntat a-kassa sedan mitten av 1990-talet och du ska ha lite payback!” var hennes ord. Hon var i samma situation som mig och skulle sluta och hon skulle gå i pension två månader senare. Hon hade ju en poäng och jag körde på det. Så nu stämplar jag och jag har faktiskt inte de minsta betänkligheter på det. Att sitta och skicka in jobbansökningar, det gör jag men vem vill anställa en som är drygt 64½ år i dessa tider med massarbetslöshet i covid19:s kölvatten? Så! Nu har jag 137 dagar kvar till det magiska datumet 1 april, 9 dagar innan jag fyller 65 år. Då blir jag pensionär och har inga som ställer krav eller kommer med pekpinnar. Ingen ångest för att överleva kommande arbetsdag, ingen stresskänsla när jag ska gå till sängs för att överleva en ny dag. Den 1 april bestämmer jag över mig själv. Ingen Förnedringskassa, a-kassa eller arbetsgivare kan komma och ställa krav på mig. De kan dra åt helvete, rent ut sagt.

Dock kommer jag att få betala ett pris i form av att jag inte kommer att bli av med min hjärntrötthet till 100%. Jag måste lära mig att leva med den. Jag har trots detta ”friår” fortfarande problem med hjärntrötthet i form av:

  • stora koncentrationsproblem
  • stora problem att komma igång och göra saker jag hade tänkt mig (gäller även ölbryggning)
  • svårt att vistas i stora folksamlingar, gå till större köpcenter
  • blir snabbt trött, även efter saker som jag gjort och tycker är roliga. Bara det här inlägget har tagit mig nästan hela dagen att skriva.
  • Klarar inte ad-hoc-grejer. Att göra saker som jag inte planerat och impulsivt.
  • Glömmer saker och tappar tanken i det jag gör. Måste skriva upp allt
  • Blir stressad av att ha tider att passa. Detta inkluderar även när jag ska gå över till Improve och träna, en kamp varje gång jag ska dit trots att jag vet att detta är min bästa medicin mot hjärntrötthet.
  • Blir fortfarande stressad av att gå till sängs på kvällen
  • Lever hela tiden med en inre oro – att inte få lugn och ro

Slutligen finns det ytterligare en sak som jag lider av – tinnitus. Jag har förvisso haft detta i flera år och som har sin botten i min tid som vapentekniker inom Försvarsmakten. Det var ju en hel del skjutande då och hörselskydden var inte de bästa. De senaste åren har denna tinnitus blivit värre och värre och numera känner jag av ganska stora besvär med detta. Den kommer jag inte heller att bli av med utan jag måste lära mig att leva med den. Jag kan i bästa fall mildra besvären som jag kan med min hjärntrötthet. Hjärntröttheten är också denna starkaste orsaken till att mina inlägg på denna blogg har blivit allt mer sällsynta, men jag tänkte försöka komma igång igen och skriva lite mer här, fast då blir det nog mer om ölbryggning än om träning. Det är i alla fall ett sätt att kämpa mot hjärntröttheten, precis som min träning. Det jobbigaste är att det syns inte på utsidan hur mycket jag kämpar på insidan.

Bortsett från detta så må jag faktiskt bra… 🙂

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 15 november, 2020 i Gnäll, Hälsa, Hjärntrötthet, Vardag