RSS

Dagsarkiv: 4 september, 2019

Hinderbana, bröllopsdag och bowling

När jag kom hem i torsdags med ett undertecknat uppsägningsavtal så åkte champagnen fram. Trots blandade känslor jag har skrivit om innan så är det de facto en stund jag väntat så mycket på i så många år. Skumpan var given. Men för den sakens skull var vi inte färdiga med firandet. I helgen gick lite aktiviteter av stapeln. På lördagen var Carina och jag tillsammans med Hennes arbetskamrat, Lotta, med sina två kids borta vid High Adventure, höghöjdsbanan i Partille. Det var en 50-års present till Lotta. Jag passade på att testa tillsammans med Lotta och barnen och det var riktigt roligt, trots att det blev en lätt pinsam sorti från den banan. På den blå banan (medelsvåra) fastnade jag i ett hinder. Jag skulle kliva på ett antal hängande rep. Jag hade tagit mig igenom ca tre fjärdedelar då det hände. Jag missbedömde avståndet till nästa rep och ner den yttersta delen av framfoten landade på repet och det gick inte att hålla fästet, jag gled helt enkel av repet och hamnade som en fällkniv mellan två rep. När jag försökte dra mig upp var det stört omöjligt mina armar var smockfulla av mjölksyra efter ett par försök och där satt jag som ett fån. Det var inget annat att göra än att låta en från personalen komma och fira ner mig. Jag var väl sittande mellan 5 och 10 minuter, rep och vajrar klämde på mig och det var lite smärtsamt att sitta/hänga i den knäppa ställningen. Som minne har jag lite blåmärken på midja och underarmar (får detta ganska lätt på grund av mitt blodförtunnande Waran). Men jag har ju lärt mig tills nästa gång vi ska dit (det kommer att ske). Lite hembryggd IPA (Rätta Virket) vid hemkomsten gjorde att den fadäsen glömdes snabbt.

I söndags var det dags igen (det var väldans…). Denna första dag i september är vår bröllopsdag och i år hade vi verkligen flera anledningar (utöver bröllopet) att fira. Inte nog med det. Min näste äldste son (och bryggarpartner) hade av oss fått en middag med bowling på John Scott’s i födelsedagspresent och detta cashade han in denna dag. Så Carina, jag, Robert med fru och barn intog John Scott’s. Den stora matchen i bowlingen stod som vanligt mellan Carina och Robert. Denna gång vann Carina och ingen behövde fråga om utgången av matchen, det var bara att kolla in Hennes breda leende och Roberts gamnacke. Naturligtvis hade Robert och jag en bowlingöl under matchen. När vi sedan satte oss till bords beställdes det in mat. Robert och jag tog även en förrätt. Till maten tog vi en Summer Saison IPA från Odd Islands Brewing. Efter en kort stund kom ölen in och han som serverade hade med sig fyra öl. Men vi hade bara beställt två, sa jag. Jag vet, blev svaret. Men den andra sorten låg kvar i slangarna (de har 80 m slang) och det var TwelveFifty IPA. Efter de två glasen och en avslutande genomspolning kom Summer IPA ut i glasen. Eftersom jag beställt två summer IPA vid bowlingen, fick vi fel öl. Därför fick vi varsin extra öl gratis, något vare sig Robert eller jag deppade över (framför allt jag eftersom jag skulle ta notan). Lite senare kom maten in men inte förrätten. Vad är förrätten undrade Robert. Helvete kom det från vår servitör, jag missade det (det brukar han inte göra annars). Jag fixar, sa han. Ingen fara, sa vi. Jo, jag fixar och jag bjuder på det. Diskussionen slut och så blev det. Ur min synvinkel blev etta riktigt bra. Jag hade fått två 50 cl öl och två vitlöksbröd utan att behöva betala för detta. Det är svårt att vara missnöjd då. Men fira, det fick vi! Det blev ju toppen, med facit i hand.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 september, 2019 i Familj och Vänner, Hemma, Träning

 

Positivt hos kardiologen!!

Inte nog med att jag försatts på fri fot, den veckan. Två dagar senare var jag hos kardiologen på Sahlgrenska. Jag har ju tjatat med två tidigare kardiologer att få göra en ny hjärtablation. Det där stötte ju på motstånd, dock inte så hårt av den senaste jag träffade. Hon vill se hur pumpförmågan var och göra ett nytt långtids-EKG. Som ”tur” var hade jag en lång fladderepisod under detta långtids-EKG som utmynnade i min 32:a elkonvertering och experterna fick se en 48 timmar lång inspelning. Inför besöket var jag beredd på fight för en ny ablation. Men icke!

Carina var med på besöket av den enkla anledningen att jag har så svårt att komma ihåg saker och hade troligtvis glömt att berätta hälften när jag kom hem, dessutom kunde Hon också ställa kompletterande frågor. Detta möte blev över förväntan positivt och vi fick en fantastiskt bra redogörelse av min ”nya” kardiolog som sakligt gick igenom min historik och berättade hur saker och ting låg till. Eftersom jag redan har gjort fyra hjärtablationer har temat varit att inte göra mera. Två ablationer är max har jag fått mig berättat eftersom bränningarna kan orsaka lungvensstenos och sänka min pumpförmåga drastiskt. Dessa brända banor kan i viss mån sjävläka och därmed öppna elektriska vägar igen och därmed få oönskade ”krypströmmar”. Nu gör man på ett annat sätt och lägger (bränner) dessa banor på ett annat sätt så det finns inga problem att göra om det. Självfallet ska jag få göra en ny ablation (min femte). Jippiiii!!!

Det visade sig också att hjärtfladdret jag har fått inte är ett ”äkta” fladder. Hjärtfladder uppstår i höger förmak, min problem ligger i vänster förmak. Fladdret har orsakats av mitt gamla flimmer och kan uppstå som en komplikation av mitt flimmer och föregående ablationer. Det förklarar de svaga signalerna som var så svåra att fånga och se på EKG. Det var så svaga så att man fick ta till ett så kallat esofagus-EKG (en sond förs in genom näsan och ner i svalget – var inte så farligt som det lät). Jag kunde höra henne (kardiologen) lågt sucka för sig själv när hon läste igenom journalerna över från de gamla ablationerna – ”åh herregud!”.

Kontentan av den sittningen blev alltså att jag får göra en femte ablation som kommer att ske om ca 6 månader. Inga problem för mig. Jag sa att jag kan ta återbud och i princip kan de höra när jag spränger ljudvallen på väg till Sahlgrenska. Nåväl, kanske inte så snabbt. Men tiden jag behöver är för att dra på mig brallorna och ta buss/spårvagn in. Jag jobbar ju inte längre så nu passar alla tider, dessutom behöver jag ingen sjukskrivning heller. Det var med ett brett leende jag gick ut därifrån, det ser ju ut som om det kriget också kan avslutas. Det i kombination med att jag kunde få min uppsägning samt att även Carina fick bra nyheter gjorde vecka 35 till en riktig kanonvecka. Kommer inte ihåg när jag hade ett sådant flyt senast och det ger mig en ljusare bild av framtiden och jag passar på att njuta av det så mycket och länge jag kan. Även drömmen om en Ironman börjar sakta ta form igen, men just nu – en sak i taget.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 september, 2019 i Hälsa, Hemma, Rehab & skador

 

Äntligen fri!!!

Jag är fullt medveten om att jag inte skrivit här på länge, för denna gång har jag medvetet tagit en paus. Det har hänt en del saker (positiva) och jag ville först vara igenom det hela så att jag inte tror att jag drömmer och nu vet jag att jag inte gör det. Eftersom det är en del som kommer jag också att dela upp det hela i olika inlägg så att Ni slipper romanläsning på skärmen. Det blir långt ändå så det räcker och blir över.

Idag när jag kom hem från jobbet så var det min absolut sista arbetsdag i detta liv jag gjorde. Som jag skrivit förut har mitt företag lagt ett varsel på 192 personer. Den första och spontana reaktionen var då: ”näeee!”, ”meeeh! Ähh, va faan!”. Då hade jag varit tillbaka på jobbet i exakt en vecka. Tidsförloppet med denna reaktion var extremt kort. Inom minuten och efter ett varv i skålen insåg jag att detta var min biljett och jag kunde inte se några som helst nackdelar med det i den situationen jag var då (och är i nu). Worst case scenario var att hoppa av på stubben med 3 månaders uppsägning och om jag inte skulle bli uppsagd så var det att säga upp sig till årsskiftet och gå i pension den 1 april 2020 som 64-åring. Med dessa förutsättningar skrev jag till Unionen (facket) att jag kunde gå frivilligt och därmed kunde en annan stackars krake kunna jobba kvar som kanske satt med familj, hus, hund etc, en win-win alltså. Unionen sände in denna intresseanmälan till företaget. Senare visade det sig att ett tjugotal andra individer hade gjort samma sak. Under sommaren hände inget i detta och jag slet under tiden som f-n med att hålla näsan ovanför ytan (som jag skrivit om). Sommaren har ur den synpunkten varit ett rent helvete och jag var flera gånger nära att skita i att vänta på förhandlingar och bara slänga in handduken.

Till slut fick jag en möteskallelse till en förhandling med HR förra tisdagen. Jag hörde med Unionen om det fanns anledning att ha med en representant och de svarade att alla som varit där säger att det hade gått mycket schysst till och det hade inte varit något tjafs. Jag gick dit själv och mycket riktigt, det var ett riktigt bra möte, sakligt och strukturerat. Jag fick det jag hade haft rätt till vid (som de övriga) en LAS-uppsägning enligt kollektivavtalet. Uppsägningen startade 1 september och jag blir arbetsbefriad från 1 oktober. Klockrent och snyggt skött av företaget!

Eftersom jag nu gick på halvtid och hade anpassade arbetsuppgifter hade jag inget att lämna över. Däremot hade jag 18 semesterdagar som låg och skvalpade i tidbanken. Jag frågade om jag kunde ta ut dessa under september och det var OK både från chef och teamleader. När jag nu mappat ut dessa dagar i september så börjar min semester imorgon (den 5:e), vilket innebär att jag sedan är arbetsbefriad resten av uppsägningstiden. När anställningen upphör är jag fri att söka nya jobb och har då 7 månader kvar till min pensionsdag som 65-åring.

Med andra ord så är jag fri och jag kommer alltså inte att gå till jobbet mera. Jag har också friskanmält mig från sjukskrivningen till Förnedringskassan och behöver inte stå med mössan i hand inför de tomtarna. Det var ett lyft att slippa detta jobbiga ok med det onda ögat från dem. Jag kan vara hemma helt by the book utan att ha dåligt samvete, inte bekymra mig för myndigheter, läkarintyg. Nu har jag chansen att göra det som jag egentligen var sjukskriven så länge för, att få lugn och ro och hela mig mentalt. Denna dag har jag väntat på i väldigt många år, nu är den här. Trots glädjen är det nu ändå med blandade känslor som jag vandrar ut ur DA2-byggnaden. Dator, passerkort och telefon har jag lämnat av hos chefen. När jag gick ut därifrån var jag medveten att jag aldrig mer skulle återvända dit och jag blickade inte ens bakåt. Samma känsla hade jag när bussen tog mig från Volvoområdet. När jag åkte över Götaälvbron började jag känna mig hemma och när bussen svängde in i Partille kändes det som jag kommit hem efter en lång bortavaro. Ändå så jublade jag hela vägen inombords. Nu har jag ju fått det jag ville efter alla dessa år. Konstigt, va? Den närmaste tiden ska jag ägna mig åt till att låta allt damm lägga sig och skapa riktiga rutiner. Lite rutiner finns ju sedan min långtidssjukskrivning men det blir ändå inte detsamma. Jag är glad tacksam och ödmjuk denna dag för när jag blickar tillbaka så inser jag att jag har gjort en extremt tuff resa de senaste åren där jag tagit rejält med stryk. Sommaren sedan jag kom tillbaka på halvtid har varit ett rejält stålbad. Målet var ju att nå 62 år och 1 månad. Om jag nu går till a-kassan de sista 7 månaderna (mycket troligt) så är jag framme vid min 65-års pensionering, vilket är vida långt över förväntningar och förhoppningar men som sagt, jag har också fått betala ett ganska högt pris för det. Jag är faktiskt riktigt stolt att jag grejade detta. Nu ska jag en gång för alla återhämta mig och få det jag inte lyckades med under min senaste sjukskrivning – att få lugn och ro, något jag själv anser mig ha förtjänat. Jag känner mig fri!! Äntligen!!

 
1 kommentar

Publicerat av på 4 september, 2019 i Hälsa, Hemma, Jobb, Rehab & skador