RSS

Dagsarkiv: 8 oktober, 2018

Träning igen!

Efter att ha varit i dippar (till och från), tyckt synd om mig själv (till och från) och gjort en del smärtsamma insikter, så finns det ändå en liten gnutta hopp kvar i denna kropp. Det lilla hoppet förstärktes när Carina och jag följde Ironman i Barcelona igår. Det sitter an ganska kraftig tagg kvar i mig då jag blev avplockad banan (felaktigt har jag kunnat konstatera i efterhand) under Kalmar Ironman 2015 och när hudcancern stoppade mig tre veckor innan start 2016. Det här har jag inte kunnat släppa helt och hållet även om jag mer eller mindre givit upp mina ultralöpningsambitioner (dock inte helt). Min sjukskrivning gör att jag måste lägga drömmar och hopp åt sidan tills jag får ordning på mina mentala bitar och kan jaga bort hjärntröttheten. Det kommer jag dock inte att lyckas med men jag kan kanske hitta en väg att leva med detta vid min sida. Just nu känns detta så avlägset. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara tillbaka på jobbet igen antingen på heltid eller halvtid. Så blev det inte. Jag har inte själv kunnat förstå hjärntrötthetens mekanismer och har grovt underskattat förmågan att bli kvitt detta och komma tillbaka. Bara att komma igång och skriva detta inlägg har tagit mig nästan två timmar.

Med denna långa utläggning vill jag säga att gårdagens Ironman gav mig både hopp och inspiration att göra en till. Träningsmässigt så springer jag inte längre, mest beroende på knän och vikt. Jag tror däremot att jag idag på stående fot kunna springa (dock inte fort) min 6,3 km bana runt Kåhög. Seniorträningarna på Improv har gjort mig starkare i överkropp och i bål, även om man visuellt inte kan se det (ja, Ni fattar). Så ur ren fysisk synpunkt så är jag 75-80% framme när det gäller en Ironman. Men det är inte bara fysik som krävs, det krävs även pannben. Jag tror att flertalet mer eller mindre minst en gång under en Ironmantävling funderar på att bryta. Är man igång mellan 8 och 16 timmar, så kommer dipparna. Det är här det fallerar för mig idag. Jag skulle utan tvekan och större åthävor träna upp min fysik för att köra en Ironman nästa sommar. Det tvekar jag inte en sekund på, jag har dessutom en ganska stor rutin på ultralöpning och Ironman samt andra triatlondistanser.

MEN! Jag har inte den mentala kapaciteten. Dels för att underkasta mig träningen inför en Ironman, dels för att genomföra den. Om jag nu anser mig ligga på 75-80% i fysik, ligger min mentala kapacitet just nu på styrfart, dvs ca 5-10%. Hade den varit noll hade jag inte ens kunnat skriva detta inlägg. Med dessa dryga 5% ger mig förmågan att ha ett hopp och en tro om att komma tillbaka, kanske inte i fullt slag, men såpass att jag kan göra detta utan att mentalt tvinga mig till det. Kanske kan jag komma upp i 75-80% på den mentala sidan (mindre hjärntrötthet). Jag skulle vilja kunna att om jag förutsätter mig att göra något, starta upp utan att det tar emot,ha en mental ork att genomföra det. Om jag kan det, då kan jag på allvar fundera på att kunna jobba igen. Det är ju ingen hemlighet att jag har snöat in på att brygga öl. Jag brygger tillsammans med min son Robert vilket ger mig kvalitet i dubbel bemärkelse. Ölbryggningen är otroligt avkopplande och skingrar tankarna. Ändå så är jag mentalt slut när bryggningen är färdig. Orkar ingenting mera, kanske lite rengöring av den mer nödvändiga arten. Men huvuddelen städas undan dagen efter när jag hämtat mig Jag orkar inte med en massa jippon. Har väldigt svårt att hänga med på spontaniteter. Har jag något bokat framåt i tiden blir jag stressad. Jag har många gånger inte ens orkat se på TV, läsa. Det finns ett otal andra situationer och händelser som jag kan räkna upp i samband med detta. Utöver det är jag mer än lovligt vimsig och glömmer saker, även sådant jag har skrivit upp. Det här är grymt jobbigt och ett moment 22, som drar in mig i en ond spiral och som jag måste bryta.

Nu vill jag dra ut den där retsamma taggen jag skrev om i början och fick en massa inspiration att köra en Ironman när jag följde Barcelona. Var spelar ingen roll. Jag har haft det inombords hela tiden att jag vill göra en till, bara en enda till. Just nu känns det som om sjukdomar och skador har satt stopp för allt, det har bland annat tagit ifrån mig Badwater. Om jag nu kan få göra en Ironman till och sedan ta det där steget tillbaka, då känner jag att det är jag som fattat beslut att trappa ner och ingenting har tagits ifrån mig, det skulle kännas så mycket bättre och ge mig en inre frid och jag kan dessutom falla tillbaka helt på min nya hobby – ölbryggning. Andra faktorer som jag måste få klarhet i, är mina ”nytillkomna” hjärtarytmier, där jag och kardiologen inte är överens. Han vill köra den enkla vägen (och billigaste för landstinget) och inte operera mig. Jag vill ha en date med skalpellen och därmed slippa de mediciner som hindrar mig med framför allt pulsen, dessutom har den en massa andra jävla biverkningar som jag kunde bli kvitt. Jag ska göra ett Holter-EKG vecka 45 och sedan ska jag träffa honom igen. Om det då blir en ny ablation så lär det väl dröja fram till våren innan det sker. utöver det måste jag hålla kontroll på min trasiga kroppspulsåder och se till att den inte töjer sig mera. Har skannat den för någon vecka sedan och väntar på resultatet.

OK! Så om jag nu ska köra en Ironman igen, när ska det ske i så fall? Ja! Inte blir det nästa år. Jag vill ha ordning på allt som jag redovisat i inlägget. Jag vill få ner alla kilon som smetat sig fast på kroppen. bara det skulle lösa en massa knutar. Sedan vill jag sakta men säkert bygga upp en stark och uthållig kropp och jag måste få bukt med min hjärntrötthet. 2020 då? Nja, rent teoretiskt men jag tror inte jag är framme mentalt då. Nej! 2021 eller 2022, kanske. Det verkar mer realistiskt och det är ju under förutsättning att jag fortfarande är i livet, jag har ju en aortadissektion som helt realistiskt har förkortat mitt liv. Jag måste också ta hänsyn till att min kropp och knopp har sakta men säkert demonterats de senaste åren och det tar tid att bygga upp det. Så vid 65 – 66 års ålder kan jag kanske (om allt går min väg) köra en Ironman till. Rent krasst så är det sista chansen för mig. Pust! Detta inlägg har tagit några timmar att skriva för jag har varit tvungen att ta lite pauser emellan varven. Så nu vet Ni vad jag pysslar med i min uppförsbacke.

 

 
3 kommentarer

Publicerat av på 8 oktober, 2018 i Diverse, Hälsa, Hjärntrötthet, Tävling, Träning