RSS

Månadsarkiv: oktober 2018

Hej

Jahapp! Då var jag här  igen efter ett litet uppehåll i skrivandet, jag har inte glömt Er. Det beror på att vi har haft en väldigt turbulent period här hemma på hälsofronten och jag har helt enkelt inte orkat skriva eller över huvud taget tänka på någon sådan aktivitet. Jag har förvisso tränat på under tiden och gjort smärre framsteg. Bland annat klarar jag numera av att göra armhävningar igen, det gick inte för sig för ett par månader sedan. I trappmaskinen har jag knatat på och bland annat besegrat världens högsta byggnad Burja Khamal på 164 våningar. En bryggning har jag hunnit med också. Robert och jag har lite smått startat upp ett projekt med att bygga om i hans garage och göra det lite mer anpassat för bryggning eller rättare sagt rengöring efter bryggning. Det kommer att bli riktigt bra när vi väl får allt på plats och även själva bryggningen kommer att gå mycket smidigare. Nu ska jag försöka ta tag i saker igen och återupprätta kontinuiteten. Bara att jobba på.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 31 oktober, 2018 i Ölbryggning, Diverse, Hemma

 

Uppför trapporna

Igår var det en slapparedag i den högre skolan. Det enda jag gjorde var att häcka framför TV.n och kolla på film. Har en hel del som ligger och dräller på TV-boxens hårddisk. Mest historiska program från National Geographics och History Channel. Jag måste nog tillåta mig sådana dagar också. En annan orsak till detta var att jag var ganska trött mentalt och orkade inget annat. Det var knappt jag orkade ligga i soffan och se på TV.

Idag drog jag över till Improve och tog en dust med trappmaskinen och det blev de sedvanliga 102 våningarna upp för Empire State Building. Efter det hoppade jag in på ett cykelpass med seniorerna i en halvtimma. Detta avslutades med en halvtimme rörlighet med sådana där skumplastrullar. Blä! Det var inte skoj. Gjorde mest ont. Nu känner jag mig så där gosigt slö. jag kunde se vilken effekt betablockerarna har i alla fall. På trappmaskinen knappar jag in längd, ålder och vikt som då enligt en algoritm beräknar kaloriförbrukningen. Min Garmin som mäter puls beräknar också med basis på puls, längd och vikt. Innan jag tog betablockare har resultatet av dessa två metoder, förvisso skilt sig, men inte så där mycket som man kunde tro. Trappmaskinen meddelade mig att jag hade eldat upp 602 kCal på de 31½ minuterna jag traskade upp för dessa 32 våning. Min Garmin rapporterade 374 kCal. Så där kan jag se hur mycket dessa betablockare sätter käppar i hjulet för mig. Inte undra på att jag vill bli av med skiten.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 18 oktober, 2018 i Hemma, Träning

 

Börjar komma igång nu

Jag håller sakta men säkert på att rampa upp min träning. Det har kommit mycket inspiration tillbaka efter att ha följt Spartathlon, Ironman Barcelona och Ironman Hawaii. Den där drömmen om att bara få göra en enda Ironman till började få ny glöd från att nästan ha varit utslocknad. Det i kombination med att jag själv märker att jag har blivit starkare i överkropp genom mina seniorträningspass. Så pass stark har jag blivit, att jag på stående fot vågar påstå att denna ökade styrka skulle låta mig kapa 10 – 15 minuter på simmomentet i en Ironman. Detta faktum (eller känsla) har också spätt på min lilla ökande inspiration. Nu har jag ett par hjärtrytmblockerare i mig också och vetskapen hur det skulle bli när dessa är ute ur kroppen ger också en kick, för just nu sätter det många käppar i hjulet för mig.

I söndags kväll fick jag ett infall och bokade in mig på ett Cage Challange-pass 17:45. Klart tuffare än seniorernas upplägg (mest de olika övningarna) och jag upptäckte att jag faktisk klarade av detta utan att krypa hem. En uppfriskande känsla. Ja! Jag är faktiskt starkare. Igår körde jag ett nytt Cage Challange vid lunchtid, även det tufft men jag fixade det, Förvisso är dessa passa bara 45 minuter mot seniorernas 60 minuter och en del övningar tuffare än seniorerna, oftast högre viktbelastning på släden, marklyft etc. Lite mer burpees som vi inte har på seniorerna.

Idag var det cirkelträning med seniorerna. Kan nu tyckas vara lite oskyldigt efter det jag ha beskrivit här. Men icke! Min parkompis och namne, Stefan, kör på ganska hårt och vi brukar ta fram lite högre vikter, medicinbollar och slambollar än vad som ligger framme vi passet. När jag började med seniorerna i september förra året körde jag med medicinbollar på ca 4 kg, idag duger inget annat än 8 eller 9 kilos bollar. På slamball började jag med 6 kg. Idag kör jag 15 eller 20 kg. Fördelen med seniorerna är att man kan vila emellan, anpassa vikter och rörelser till vad kroppen tål och vad man mäktar med, utan att andra sneglar. En väldigt stor frihet. Stefan och jag körde som vanligt på ganska rejält och jag blir nog minst lika trött som efter ett av de ”vanliga” Cage-passen. Att jag inte har upptäckt och anammat denna träningsform innan. Den passar mig som handsken och aldrig förut i livet har jag fått så mycket styrketräning och så mycket muskler som detta.

Det här kommer att vara grunden för all min träning och när jag en vacker dag kan ge mig ut på löpning igen på en mer kontinuerlig basis så har jag en styrka i kroppen som jag aldrig haft förut. Konditionsmässigt kombinerar jag den cirkelträning med lite spinning och en dust med trappmaskinen (går upp 102 våningar). När vikten krypen ner mot 30 BMI (lite drygt 96 kg), ska jag (om skallen tillåter) börja ge mig i kast med lite löpning igen. Enligt den senaste vägningen låg jag på 102,7 kg, i somras var jag upp på 106 kg innan jag lyckades vända och ta mig ner. Det har inte varit enbart god mat och öl som orsakat detta. Jag kan konstatera av bipacksedlarna på mina mediciner (de är en hel del) att en vanlig biverkning som anges i två av dessa fall, är just viktökning. Vilket gav mig en förklaring till varför det går så trögt. Nu vet jag i alla fall. Nu hoppas jag att detta nya flyt med träning håller i sig och inte monteras ner av någon ny diagnos, vilket varit fallet varenda jäkla gång.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 16 oktober, 2018 i Hälsa, Rehab & skador, Träning

 

Vardag på helgen

Så var denna helg slut och så även jag. Orsaken var att jag hastigt och lustigt hade hoppat in i ett Cage Challenge pass på Improve. Eftersom det inte var för seniorer så var också insatsen och övningarna stundtals tuffare. När Diana, instruktören, visade övningarna fick jag en gulp-känsla i halsen, men det visade sig att det inte var så farligt när jag väl körde. Den enda övningen jag inte gjorde, var burpees. Den ger garanterat blodtrycksfall. Annars gick det bra och vi höll bara på i 45 minuter, istället för en timma som vi kör på seniorerna. Kul pass och en skön avslutning på helgen. Jag körde ett senior-cage i fredags också.

I övrigt har det inte sprudlat av aktivitet, mer vardagliga sådana som att handla och småplocka. Vi har dock följt Ironman på Hawaii. Alla triatleters våta dröm att få vara med och som vanligt ger den där vad-är-väl-en-bal-på-slottet-känslan. Varför utsätter jag mig för detta mentala självplågeri? Det var väl främst den orsaken att jag gick över till Improve idag. Imorgon tar en ny vecka vid och jag får se vad den har i sitt sköte. Den kommer i alla fall börja med att lägga på vinterdäcken. Tidigt? Ja! Men det är dubbfria däck och det är skönt att ha det fixat innan snön kommer och den allmänna hysterin bryter ut på macken. Annars tänkte jag få till någa mer cage- och cirkelpass samt att få kallkrascha en av jäshinkarna när pepparkaksölet är färdigkolsyrat.

 

Ingen punkarisk på slangen

Dagens aktiviteter utgjordes av mjukyoga som inte blev så lyckad, tyvärr. Vi skulle upp och ner, böja oss framåt och hit och dit. Det resulterade i ett antal blodtrycksfall som fick det att snurra runt en del. Inte bra alls, jag måste nog ta det lite lugnt med sådant fram över. Den andra aktiviteten var ett besök hos min übergrymma sjukgymnast för en konsultation av min fot. Hon var inte säker på om problemet låg i en muskel eller i bindväven. Foten har förvisso blivit bättre men ibland kommer en liten svag signal där nere som säger att det finns kvar. Jag har (och har alltid haft) höga fotvalv och hennes råd var att lägga in ett stöd alternativt gjuta ett inlägg även till mina vardagsskor. Hon tror att detta har triggat mina problem. Carina och jag gick runt i Stockholm väldigt mycket och då använde jag mina vardagsskor (Ecco) och inte mina löparskor med inlägg. Nu blir det inlägg i Ecco-dojorna också.

I brevlådan låg även ett brev från kärlkirurgen på Sahlgrenska med beskedet av den senaste MR-skanningen av min aorta. Aneurysmen jag har ligger fortfarande på 48-49 mm och det är inte aktuellt med något ingrepp (ännu). Så slangen har ju stått rycken de senaste åren, trots en del stundtals häftig träning. En orsak att aneurysmen inte har ökat är att jag har hhaft en extrem järnkoll på mitt blodtryck. Jag har mätt trycket varje dag sedan 15 juni 2012, mest på morgonen när jag har vaknat. Trycket har sedan årskiftet legat på 99/55 i snitt. Läkarens rekommendation är är att jag ska ligga under 140/90, vilket jag i och för sig tycker är ganska högt för att vara för en person med aortadissektion/aortaaneurysm. Det värde är egentligen den allmänna rekommendationen. Hur som helst så ligger jag klart under och samtidigt lägger jag grunden för att får några fler års  vistelsen på den här planeten. Helt OK.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 10 oktober, 2018 i Hälsa, Rehab & skador, Träning

 

Träning idag också

Nu jävlar i min låda blev det träning idag . Jag gjorde ett cirkelliknande pass på Improve tidigt igår. När Carina kom hem skulle Hon över på ett yogapass och jag följde med. Istället för yoga passade jag på att ta en dust med trappmaskinen. Den sedvanliga övningen att gå upp för Empire State building. Men morgonpasset hade tagit lite på mig så jag fick nöja mig med att ”gå upp” till observationsdäcket som ligger på  84:e våningen iställaet för att skala av alla 102 våningarna. Jag hade även höjt stigningsvinkeln från 20 till 25 grader.

Idag var det cirkelträning med seniorerna och det blev ett tufft pass det också, men jag körde också tufft och intensivt på stationerna. Efter det obligatoriska eftersnacket över en kaffe, kände jag att jag var ganska sliten. Båda passen från igår kändes och smetade av sig på dagens pass. Återigen fick jag inombords spy galla över dessa jävla betablockerare som håller mig på 125-130 i puls under passet. Hade jag inte haft betablockerare, skulle nog min puls ligga på ungefär 155 – 160. Jag fullständigt hatar den där skiten.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 9 oktober, 2018 i Gnäll, Hälsa, Träning

 

Träning igen!

Efter att ha varit i dippar (till och från), tyckt synd om mig själv (till och från) och gjort en del smärtsamma insikter, så finns det ändå en liten gnutta hopp kvar i denna kropp. Det lilla hoppet förstärktes när Carina och jag följde Ironman i Barcelona igår. Det sitter an ganska kraftig tagg kvar i mig då jag blev avplockad banan (felaktigt har jag kunnat konstatera i efterhand) under Kalmar Ironman 2015 och när hudcancern stoppade mig tre veckor innan start 2016. Det här har jag inte kunnat släppa helt och hållet även om jag mer eller mindre givit upp mina ultralöpningsambitioner (dock inte helt). Min sjukskrivning gör att jag måste lägga drömmar och hopp åt sidan tills jag får ordning på mina mentala bitar och kan jaga bort hjärntröttheten. Det kommer jag dock inte att lyckas med men jag kan kanske hitta en väg att leva med detta vid min sida. Just nu känns detta så avlägset. Jag trodde faktiskt att jag skulle vara tillbaka på jobbet igen antingen på heltid eller halvtid. Så blev det inte. Jag har inte själv kunnat förstå hjärntrötthetens mekanismer och har grovt underskattat förmågan att bli kvitt detta och komma tillbaka. Bara att komma igång och skriva detta inlägg har tagit mig nästan två timmar.

Med denna långa utläggning vill jag säga att gårdagens Ironman gav mig både hopp och inspiration att göra en till. Träningsmässigt så springer jag inte längre, mest beroende på knän och vikt. Jag tror däremot att jag idag på stående fot kunna springa (dock inte fort) min 6,3 km bana runt Kåhög. Seniorträningarna på Improv har gjort mig starkare i överkropp och i bål, även om man visuellt inte kan se det (ja, Ni fattar). Så ur ren fysisk synpunkt så är jag 75-80% framme när det gäller en Ironman. Men det är inte bara fysik som krävs, det krävs även pannben. Jag tror att flertalet mer eller mindre minst en gång under en Ironmantävling funderar på att bryta. Är man igång mellan 8 och 16 timmar, så kommer dipparna. Det är här det fallerar för mig idag. Jag skulle utan tvekan och större åthävor träna upp min fysik för att köra en Ironman nästa sommar. Det tvekar jag inte en sekund på, jag har dessutom en ganska stor rutin på ultralöpning och Ironman samt andra triatlondistanser.

MEN! Jag har inte den mentala kapaciteten. Dels för att underkasta mig träningen inför en Ironman, dels för att genomföra den. Om jag nu anser mig ligga på 75-80% i fysik, ligger min mentala kapacitet just nu på styrfart, dvs ca 5-10%. Hade den varit noll hade jag inte ens kunnat skriva detta inlägg. Med dessa dryga 5% ger mig förmågan att ha ett hopp och en tro om att komma tillbaka, kanske inte i fullt slag, men såpass att jag kan göra detta utan att mentalt tvinga mig till det. Kanske kan jag komma upp i 75-80% på den mentala sidan (mindre hjärntrötthet). Jag skulle vilja kunna att om jag förutsätter mig att göra något, starta upp utan att det tar emot,ha en mental ork att genomföra det. Om jag kan det, då kan jag på allvar fundera på att kunna jobba igen. Det är ju ingen hemlighet att jag har snöat in på att brygga öl. Jag brygger tillsammans med min son Robert vilket ger mig kvalitet i dubbel bemärkelse. Ölbryggningen är otroligt avkopplande och skingrar tankarna. Ändå så är jag mentalt slut när bryggningen är färdig. Orkar ingenting mera, kanske lite rengöring av den mer nödvändiga arten. Men huvuddelen städas undan dagen efter när jag hämtat mig Jag orkar inte med en massa jippon. Har väldigt svårt att hänga med på spontaniteter. Har jag något bokat framåt i tiden blir jag stressad. Jag har många gånger inte ens orkat se på TV, läsa. Det finns ett otal andra situationer och händelser som jag kan räkna upp i samband med detta. Utöver det är jag mer än lovligt vimsig och glömmer saker, även sådant jag har skrivit upp. Det här är grymt jobbigt och ett moment 22, som drar in mig i en ond spiral och som jag måste bryta.

Nu vill jag dra ut den där retsamma taggen jag skrev om i början och fick en massa inspiration att köra en Ironman när jag följde Barcelona. Var spelar ingen roll. Jag har haft det inombords hela tiden att jag vill göra en till, bara en enda till. Just nu känns det som om sjukdomar och skador har satt stopp för allt, det har bland annat tagit ifrån mig Badwater. Om jag nu kan få göra en Ironman till och sedan ta det där steget tillbaka, då känner jag att det är jag som fattat beslut att trappa ner och ingenting har tagits ifrån mig, det skulle kännas så mycket bättre och ge mig en inre frid och jag kan dessutom falla tillbaka helt på min nya hobby – ölbryggning. Andra faktorer som jag måste få klarhet i, är mina ”nytillkomna” hjärtarytmier, där jag och kardiologen inte är överens. Han vill köra den enkla vägen (och billigaste för landstinget) och inte operera mig. Jag vill ha en date med skalpellen och därmed slippa de mediciner som hindrar mig med framför allt pulsen, dessutom har den en massa andra jävla biverkningar som jag kunde bli kvitt. Jag ska göra ett Holter-EKG vecka 45 och sedan ska jag träffa honom igen. Om det då blir en ny ablation så lär det väl dröja fram till våren innan det sker. utöver det måste jag hålla kontroll på min trasiga kroppspulsåder och se till att den inte töjer sig mera. Har skannat den för någon vecka sedan och väntar på resultatet.

OK! Så om jag nu ska köra en Ironman igen, när ska det ske i så fall? Ja! Inte blir det nästa år. Jag vill ha ordning på allt som jag redovisat i inlägget. Jag vill få ner alla kilon som smetat sig fast på kroppen. bara det skulle lösa en massa knutar. Sedan vill jag sakta men säkert bygga upp en stark och uthållig kropp och jag måste få bukt med min hjärntrötthet. 2020 då? Nja, rent teoretiskt men jag tror inte jag är framme mentalt då. Nej! 2021 eller 2022, kanske. Det verkar mer realistiskt och det är ju under förutsättning att jag fortfarande är i livet, jag har ju en aortadissektion som helt realistiskt har förkortat mitt liv. Jag måste också ta hänsyn till att min kropp och knopp har sakta men säkert demonterats de senaste åren och det tar tid att bygga upp det. Så vid 65 – 66 års ålder kan jag kanske (om allt går min väg) köra en Ironman till. Rent krasst så är det sista chansen för mig. Pust! Detta inlägg har tagit några timmar att skriva för jag har varit tvungen att ta lite pauser emellan varven. Så nu vet Ni vad jag pysslar med i min uppförsbacke.

 

 
3 kommentarer

Publicerat av på 8 oktober, 2018 i Diverse, Hälsa, Hjärntrötthet, Tävling, Träning