RSS

Månadsarkiv: juni 2018

Ett mycket tvivelaktigt jubileum

Idag, för exaktement, ett år sedan, vid 16-tiden gjorde jag en tung insikt som har förföljt mig sedan dess. Efter en tung vecka blev jag till slut tvungen att inse faktumet att jag var körd. Jag fungerade inte, kunde inte koncentrera mig, göra de absolut enklaste saker. Ingen ny information kunde tränga in i skallen. Allt var ett stort och totalt kaos i en skalle som bara kokade. Min plan att klara mig fram till semestern sket sig rejält. Jag jobbade hemifrån den dagen. Innan jag slog ner datorlocket meddelade jag mina teamkamrater att jag nog inte dyker upp på  måndag och en tid framåt. De förstod också vad som gällde. Efter det satte jag mig ner och grät hejdlöst. I min värld var (och är) det ett misslyckande. I ett år har jag levt i denna känsla av misslyckande. Men har detta år gjort det hela lite bättre?

Det korta svaret är nej. Det har varit ett böljande och turbulent år. Jag har haft dagar då jag har känt mig på topp och undrat varför jag egentligen varit hemma för att i nästa ögonblick trilla ner i gropen. Mitt stora fokus var att koppla bort alla måsten och allt hitte-på. Detta år har jag fått erfara att det var (och är) en av de absolut svåraste uppgifter jag gett mig in på. Jag har slitit med att få en enda vecka utan att något poppat upp, möten, händelser etc. Inte en enda vecka under detta år har det inträffat att jag inte har behövt tänka på noll och ingenting. Alltid har det hänt något som gjort att jag måste ändra mina planer. Det här kan jag inte kunnat förlika  mig med än idag. Många gånger har jag försökt att få en massa saker (måsten) gjorda på en och samma dag så att jag bara kan få de andra dagarna som jag vill ha dem. Dessutom har jag fajtats mot en enormt velig arbetsgivare som ställde till en massa strul i vintras då denne började betala ut lön och som jag var tvungen att backa innan årsskiftet. Jag var helt slut efter det.

Jag har fått en ny omgång av hjärtarytmier som jag just nu håller på att fajtas med sjukvården om hur detta ska lösas. Som grädde på moset har jag också fått tillbaka min hudcancer som förvisso ska skäras bort i nästa vecka. Dessutom har jag i samband med detta börjat käka nya mediciner vars biverkningar sätter en hel del käppar i hjulet, trötthet, muskelstelhet, kommer inte upp i puls, illamående, sömnproblem etc, etc. Hur i helvete ska jag kunna vara sjukskriven för utbrändhet när jag ska föra krig på alla dessa fronter? Hela tiden har något dykt upp så att jag får släppa sjukskrivningen och ägna mig åt att släcka andra bränder. Facit är att jag fortfarande är i omloppsbana, jag kan inte koncentrera mig på något jag gör, det tar oändlig lång tid att komma till skott och påbörja något. När jag väl har börjat tappar jag orken inom en timma, oftast. Hur fan ska jag kunna jobba 8 timmar då? Det säger sig själv.

Någon månad innan jag gick hem fick jag också allt svårare att träna. Då klättrade jag på väggarna om jag inte hade rört mig på max 2 dagar. Idag drygt ett år senare måste jag fortfarande tvinga mig ut till att göra något. Det börjar gå  åt rätt håll men jag har en mycket lång väg att gå. Seniorträningarna har varit en mycket bra hjälp och har i princip räddat mig.

Jag hade en period i början av detta år, då det började gå åt rätt håll både fysiskt och psykiskt. För första gången infann sig en tanke att jag kanske kunde göra ett försök att komma tillbaka till jobbet. Då kom problemen med hjärtfladder,  akutbesök och elkonverteringar. Det var bara att glömma. Det enda jag kan göra är att fortsätta att försöka hitta en harmoni som gör att jag kanske kan baxa mig tillbaka till ett jobb. Jag är uppfostrad med detta att inte vara till besvär, göra rätt för mig och inte gnälla. Jag känner mig faktiskt som en kverulant och en snyltare. Felaktig känsla, men det är så jag de facto känner mig, trots att jag egentligen innerst inne vet om  jag det inte är så. För mig är det fortfarande, efter ett år en fullständigt oacceptabel situation. I nästa tankesväng inser jag också att jag är tvungen till detta vare sig jag vill eller inte. Vis av tidigare erfarenhet (från 2005) så ska jag inte gå tillbaka för tidigt och det tänker jag inte göra. Om jag går tillbaka, nu när jag själv känner att jag inte kommer att klara av det hetsiga jobbet så är ju i princip detta år totalt bortkastat. Det får inte ske. Nu ska jag låta sommaren gå och utvärdera det hela, får jag inte ordning på torpet då och det inte går i den riktning som jag vill. Tja, då  får jag fortsätta på denna inte allt för frivilligt inslagna väg. Fortfarande om någon frågar mig om hur jag mår, så kan jag inte riktigt svara på den frågan. Många som möter mig ser en glad och hyfsat pigg gubbe, men de ser inte mitt totala kaos inuti mig. Jag ser ju inte så sjuk ut, jag låter ju inte så sjuk när jag pratar med andra eller skriver något halvfånigt inlägg på Facebook. Det är en grymt frustrerande känsla att vara medveten om detta.

De positiva sakerna har varit mina barnbarn, där jag förvisso själv inte sprungit ner dörrarna. Sist men inte minst har jag fått stöd och backning från en enastående Hustru. Det stödet  är i världsklass och trots att Hon själv kämpar jättehårt med sina grejer. Önskar verkligen att jag gjorde det men jag orkar inte det hela vägen, vilket gjort att jag har känt mig som en dålig farfar emellanåt. Ölbryggningen har varit en lisa för själen och fått mig att skingra tankarna och koppla av. Nu under denna sommar har jag äntligen lyckats att lägga mig och läsa en bok (som jag också fått tvinga mig till). Det finns fortfarande en hel del att brottas med på denna resa. Striden går vidare…

 
2 kommentarer

Publicerat av på 30 juni, 2018 i Gnäll, Hälsa

 

Mot John Scott!!

Fredag igen! Jag har varit hemma så länge att jag kan inte köra med TGIF. Under dagen har jag åter kört ett cage-pass på Improve. Inte seniorernas, utan ett ”vanligt” cage-pass. 13 stationer med 3 intervaller på varje. 50 sekunder intervall, 10 sekunder vila, 40 sekunder intervall, 10 sekunder vila och 30 sekunders intervall. Därefter 30 sekunder för byte till nästa station. Övningarna var dock lite tuffare. Dock kunde jag inte göra burpees för då hade jag fått blodtrycksfall. Utan körde lite tyngre hantlar där istället. Vi var 8 tappra där och jag fick åter veta att jag levde. Det har varit ett par timmars återhämtning nu med bokläsning i soffan och lite käk förstås, med betoning på lite.

Nu väntar jag på Carinas hemkomst och då ska vi gå över till John Scott och fira lite. Det var ett tag sedan vi var där och deras Electric Nurse Hoppy IPA är så oförskämt god. Det kommer garanterat att bli en sådan (eller två).

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 juni, 2018 i Hemma, Träning

 

I väntan på skalpellen

Eftersom jag ska karva ut en bit av på tisdag, blir det ingen träning, så jag får rampa upp detta en aning. Det blir några extrapass på  Improve. Idag körde jag ett seniorpass som jag normalt inte bevistar. Det hindrade mig dock inte från att bli trött. Imorgon kör jag ett cage och eventuellt även på måndag. Sedan (från tisdag) får jag nog nöja mig med att gå, utan att stavgå, till att börja med. jag kan ju inte påstå att jag känner mig på topp, det blir mest att hitta lunken i sjukskrivningens dystra dalgång. Trots sommar, sol och blå himmel är det svårt att hålla de positiva tankarna ovanför vattenytan. Hellre streta emot än att ramla ner i gropen, där har jag varit allt för mycket. Nu blir prio att fixa den där jävla hudcancern och jag måste lämna skallen åt sitt öde (igen). Det börjar bli ett antal gånger jag har fått skalpellen i mig, så man kan säga att jag ligger över genomsnittet. Ha-ha…?

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 juni, 2018 i Familj och Vänner, Gnäll, Hälsa, Hemma

 

Träning, sjukvård och fotboll

Eftersom jag nu missade gårdagens seniorträning, masade jag mig över till Improve i förmiddags och körde ettt eget cage-pass, minst lika  jobbigt. Under tiden jag körde droppade Glenn Hysen in och körde. Jag trodde du var i Ryssland sa jag till honom. Kom hem igår, blev svaret. Strax därefter droppade några damer från Sävehof in och körde. Vilka jävla övningar de kör. Vojne, vojne. Imponerande. Så det hela blev till slut ett lättare VIP-pass som pågick under den sista halvan av mitt pass.

Precis när jag kopplat ur musiken ur högtalaranläggningen och stängt av tidtagningsappen, ringde telefonen. Det var klinfys på Östra som hade fått en remiss för att jag skulle göra ett arbetsprov med EKG. De hade fått ett återbud till 14:30 och undrade om jag kunde komma.  Visst kunde jag det, svarade jag med svetten drypande om mig. Jag hann ju hem för att duscha och äta och få en och en halv timma för återhämtning. Uppe på Östra skulle jag göra en cykling med hård belastning, till submaximal last. Fattade inte riktigt vad det innebar. Ska googla på det. Det som förvånade mig var att det var 3 pers (förutom mig) inne i rummet för att genomföra detta, varav en läkare som styrde. Det diskuterades om hur mycket jag skulle belastas och frågade ut mig om min träning. Och jag avslutade med en av mina deviser: ”endast det värsta är gott nog”. OK, sa läkaren vi drar på ordentligt och då kände jag mig nöjd. Läkaren sa också att  han funderar på att låta mig köra  tills jag inte orkade. Jag undrade då om Västra Götalandsregionen skulle ha råd med all den övertid det skulle innebära. Det fick bli den där submaximala testen. Jag trampade på med en kadens av 70 och de frågade mig hut jag upplevde det i andfåddhet och ansträngning i benen. Jag svarade hela tiden att det var mycket lätt och tillade att det kommer nog att bli jobbigare när de lägger på motstånd. Då svarade läkaren: ”det har vi redan gjort”. Efter 10 minuter var det färdigt och jag kände mig inte så speciellt trött av det där. Läkaren klagade på att mallen var för dålig och det var därför jag inte kom upp i puls. Men han hade sett det han ville se och kunde konstatera att jag var en riktigt seg gubbe.

Så var det gjort i alla fall. Återstår då bara ett långtids-EKG. Jag han hem till fotbollsmatchen, Sverige-Mexiko, med en halvtimmas marginal. Hann duscha och äta lite samt hämta en kall. I brevlådan låg det ett kuvert från Västra Götalandsregionen till mig. Den innehöll en kallelse för operation med borttagning av den hudfläck på ryggen som de hittade igår. Operationen ska ske nu på tisdag, den 3 juli, kl 09:20. Där vilar man inte på hanen.

Matchen Sevrige-Mexiko avnjutes med en kall  Oppigårds Amarillo. Första halvleken var inte händelselös och åter igen blev Sverige bestulen på en straff, trots att domaren tittade på videosekvens. Vad har man VAR-systemt till när det inte används? Nu spelar det syvende och sist inte så stor roll. Sverige fick ju en straff med sig och gjorde ytterligare 2 mål. Helt sanslöst. Större skräll var då Sydkorea som spöade Tyskland med 2-0 och Tyskland hamnade sist i gruppen och fick därmed respass ut ur VM. Därmed sprack nog många VM-tips. De sista 10 minuterna följde jag Sydkorea- Tyskland när jag kunde ana sensationen. En spännande och hektisk dag på alla de sätt, är nu över. Jag sover gott i natt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 juni, 2018 i Hälsa, Hemma, Träning

 

Hudcancer 2.0

Jaha. Dagens besök på hudmottagningen på Sahlgrenska visade att den fläcken jag ville kolla upp var en helt ofarlig mjällvårta. Men läkaren tog sig naturligtvis en titt på hela kroppen och då hittade hon en annan fläck och fällde kommentaren: ”den där vill jag skära bort”. Så jag hade en ny fläck med hudcancer. Jippii! (ironi). Vad jag förstår lär den karvas bort redan i nästa vecka. Här vilar man inte på hanen. Då  får jag väl uppdatera mitt sjuk-CV (igen).

På hemvägen passerade jag systemet och köpte ett par olika sorters öl som jag vill brygga och som ska bli en form av facit. Min Grolsch har jag tappat från jäshinken och ner på fat. Jag filtrerade tappningen genom en BIAB-påse för att inte få med bottensats från jäskakan. Efter tappning har jag nu ställt in de två Corneliusfaten tillbaka i kylen och anslutit kolsyra till båda faten. Trycken är 0,8 bar och så ska den nu stå i en till två veckor. Jag ska alltså inte tvångskolsyra som jag gjort tidigare, då jag kört in 3 bar och rullat fatet i 5 minuter. Genom att göra på det sättet nu (by the book) ska jag få ett öl som blir lite lugnare och därmed snällare att buteljera. Om det nu inte funkar tillfredsställande, skaffar jag en mottrycksfyllare.

 
1 kommentar

Publicerat av på 26 juni, 2018 i Ölbryggning, Hälsa

 

Bryggarplaner

Denna måndag har varit en sådan där dag som bara rinner förbi. Jag känner mig inte på topp mentalt. Liten ljuspunkt blev det när jag ringde hudmottagningen om min fläck på ryggen och jag fick komma dit redan i morgon för att visa upp fulingen. Ska även passa på att ta en tur till sömnmottagningen och se om  jag kan få lite ordning på min CPAP som behagar jävlas lite.

Annars fortsätter min kallkrasch av Grolsch-ölet och jag misstänker att den kan bli färdig att tappas imorgon. Då sätter jag till kolsyra. Just nu finurlar jag på min nästa bryggning och har suttit lite med Beersmith (bryggarprogram i datorn) för att knåda till ett nytt recept. Carina har totalt  fallit för min felbryggda Kölsch (hade fel humle) som blev grymt gott trots det. Jag tänker nu göra om detta igen. Samma recept, samma felaktiga humle (citrus). Dock ska jag denna gång inte brygga på en ale-jäst i rumstemperatur. Nope! Nu ska det bli lager jäst och inte nog med det. Jag ska använda två olika lagerjäster – Saflager W34/70 samt Mangorve California Lager Yeast M54. Det kommer att bli spännande att brygga en Kölsch underjäst istället för överjäst. Men innan det kan ske måste min kolsyrning av Grolschen bli färdig eftersom jag behöver kylskåpet där ute för en kontrollerad jäsning. Kolsyrningen ska stå mellan 1 och två veckor. Eventuellt tänkte jag också göra ett nytt försök med min enbärsöl, fast den kan jag brygga på spisen/terrassen och det räcker med 10 liter.  Kölschen ska jag köra i Grainfathern (bryggverket).

 
3 kommentarer

Publicerat av på 25 juni, 2018 i Ölbryggning, Hälsa

 

Tillbaka till gropen

Först måste jag spy lite galla över gårdagens fotbollsmatch Tyskland-Sverige. Inte för att Sverige förlorade. Tyskland var avgjort det bättre laget. Inte heller för att tyskarna fick mål på en frispark ca 15 sekunder innan stopptiden var över. De har en dokumenterad förmåga att alltid hitta på jävelskap på stopptid, precis som Brasilien. Det jag spyr åt är alla dessa jävla navelluddspetande flötsuddar som sitter runt om i landet och skapar en hatstorm mot Durmaz för att han orsakade den ödesdigra frisparken. Hur fan kan ni som sitter och gapa vara så jävla blåsta!? De som är inne på planen gör sitt bästa. Om ni är så jävla rediga så gå in och spela själva, men att sitta efter matchen och näthata är ett extremt milt uttryck för intelligensbefrielse. Dessutom är inte VM avgjort förrän matchen mot Mexiko är spelad. Patetiskt hur folk kan sjunka så jävla lågt. Inte undra på att det är krig på den här planeten. Och som många upptäckt när de vaknat upp denna morgon, så står välden kvar.

Nog om det. Carina och jag var ute på en tur igen som avslutades med en rejäl brunch ute på terrassen och där mina två sista Kölsch slank ner i struparna. Det var vi nöjda med. Däremot dök sinnet när Carina konstaterade att jag hade en ny fläck på ryggen som borde kollas, eftersom den var lite ”knögglig”. Hon tog ett kort på fanskapet och jag är helt benägen att hålla med. Så imorgon ringer jag till hudmottagningen på Sahlgrenska och ber att få visa upp det. Jag tänkte samtidigt passa på att sticka in skallen hos sömnmottagningen och få göra en årskoll av min CPAP som har krånglat ett par nätter nu. Hoppas verkligen inte att det är en ny hudcancer. Orkar inte riktigt med den svängen igen. Så nu gick luften ur mig lite (igen). Planen är att komma dit på torsdag. Detta med att få en vecka utan något hitte-på verkar ta mig fan vara stört omöjligt. Snacka om att det går upp  och ner, fram och tillbaka.

Det lite mer roliga är ju ölbryggning. Mätningen från jäskylen visar att jäsningen har upphört. Av den anledningen har jag nu kopplat ur värmeelementet i kylskåpet och maxat termostaten. Nu har jag ställt STC:n på 2 plusgrader. Kallkraschningen har börjat.