RSS

Dagsarkiv: 5 maj, 2018

Stadsgirot – ett riktigt helvete

Då var det dags. Idag skulle jag cykla 70 km på en riktigt jävlig bana. Den 68 km långa banan höll 690 höjdmeter, ingen flack bana med andra ord. Masterstart på Heden och en odyssé inne i centrala Göteborg, inte alltid man som cyklist får ha allén för sig själva (dock en massa spårvagnsspår). Vid Järntorget vek vi av in på Badhusgatan och via Västra sjöfarten förbi kasinot och operan, upp på Götaälvbron. Vid Frihamnen låg startmattorna och där släpptes fältet. Färden dit gick utmärkt och det var ingen trängsel. Utmed hela banan stod funktionärer och höll trafiken, det var nästan som Moses när han delade Röda Havet. En klar förbättring från förra året.

Redan vid den första större stigningen i Biskopsgården (Götaälvbron är med att jämföra med ett väggupp) upp mot Svarte mosse-platån. Kände jag och samtidigt insåg jag min tabbe. Min betablockerare Bisoprolol skulle jag inte tagit i morse, den hade åkt ner tillsammans med de andra pillren. Pulsen gick inte upp hur mycket jag än jag trampade. Jag tvärdog. Efter Svartemosse blev det en lång utför ner till Björlandavägen som tog mig upp till korsningen med Norrleden. Jag kände fortfarande av stigningen i Biskopsgården. Jag vek av in på Norrleden och sedan in på vägen förbi Stora Holm ner mot Tuve. Här brukar det normalt vara en fartsträcka och förra året låg jag utan problem i nästan 40 knyck, ibland över. Inte idag, med ansträngning kom jag upp i ca 25, det var en mardröm. När jag passerat Tuve skulle jag upp på Skogomeåsen. De sista 10-20 meterna är riktigt branta. Den ser inte märkvärdig ut men jävlar vilket slit att ta sig upp där. Färden gick förbi Skogome, golfbanan och ner till Hisings kärra.

Nu börjar den riktiga utmaningen. Dags att cykla upp på Angeredsbron. Men innan jag kommer dit har jag en jobbig stigning på en dryg halvkilometer innan jag kommer upp på brofästet och där fick jag jobba igen. Med nöd och näppe och knapp styrfart tog jag mig upp på bron. Nu går den också uppför, det var bara att bita ihop. Här ligger jag normalt nästan på mjölksyratröskel, nu hade jag knappt 72% av max och svetten rann som ett Niagarafall i en hastighet som kanske var knappt 10 km/h. När jag väl kommit hela vägen över Angeredsbron kom sedan nästa utmaning. Precis efter jag kommit ut ur tunneln i slutet på bron tog jag höger och upp på berget ovanför bron. Efter ett 2 kilometer långt helvete med en puls som aldrig nådde över 72 % av max kom jag upp till Angeredsplatån. Där stannade jag vid depån, totalt utmattad och nästan gråtfärdig och fullständigt vräkte i mig allt vad energi hette.

Efter depåstoppet gick färden ner mot Lövgärdet, Angereds centrum, Stor och ner i svackan innan Gunnilse som ledde ner till Lärje. Nu var jag så slut att jag inte ens orkade växla upp till den stora klingan i nerförsbackarna. Jag skänkte en tacksamhetens tanke till mina Fulcrumhjul som gjorde att jag kunde rulla en hel del. Jag rullade faktisk förbi en del som trampade nerför, men jag orkade inte trampa, inte ens nerför. Jag visste vad som väntade – Bergsjöbacken. Behövde spara all kraft till denna. Samtidigt insåg jag att det inte skulle funka hela vägen upp och bestämde mig för att hoppa av cykeln och leda den upp, vilket jag gjorde den sista tredjedelen av backen. Då var jag så trött att jag knappt kom av cykeln. Även på den efterföljande Bergsjövägen fick jag kliva av cykeln och leda den.

Från Bergsjön gick färden i en lång nerför till Utby. Inte ens här orkade jag växla upp till stora klingan. Nere i Utby hoppades jag ett tag på att min son Robert var i garaget, som jag passerade. I så fall hade jag stannat där och inte kört vidare. Nu var han inte där så det var att åka vidare. Via Utby cyklade jag sedan bort till Sävedalen där jag gjorde ett nytt depåstopp. Frestelsen att inte bryta och åka de tre kilometerna hem var extremt stor. Jag vräkte i mig mer energi och jag visste inte att det var energi som felades. Jag fortsatte, att kasta in handduken nu vore ett stort nederlag. Betablockarens inverkningar under färden hade även tömt mig på mental energi. Nu var det dags för backen upp till Vallhamra åter igen fick jag kliva av cykeln efter en tredjedel av backen men nästan en ångestblandad gråt. Jag måste bara i mål. Efter Vallhamra kom jag in på min hatsträcka – grusåttan i Skatås. Varför kör man ett cykellopp på ett grusspår. Nu orkade jag bara trampa så att jag i stort sett höll cykeln på rätt köl. Jag var helt väck och hade ingen uppfattning vad som pågick runt omkring mig. Var bara fokuserad på att hålla rätt spår och inte köra på någon. I slutet av Skatås fick jag kliva av cykeln och ledan den de sista 50 meterna till Delsjövägen. På Delsjövägen fick mina hjul göra jobbet åt mig och jag kom nu fram till den sista utmaningen efter drygt 60 km cykling. Via Desljövägen svängde jag in i Bö och uppför Sankt Pauli, där jag fick kliva av och gå igen (så klart). Nerför Sankt Paulibacken på andra sidan var jag så trött att jag hade svårt att bromsa. Banan veka av ner till Mölndalsån och jag rundade Ullevi på baksidan innan jag kom upp till Skånegatan och de sista 500 meterna till målet på Heden. I mål var jag i princip inte kontaktbar och upptäckte senare att någon hade hängt en medalj runt nacken på mig. Jag kom bara ihåg att jag varit mer eller mindre i en djup mental svacka sedan Vallhamra och mer eller mindre gråtfärdig sedan dess. När jag rullade ner från Sankt Pauli förstod jag att jag skulle komma i mål och för en gångs skull få en fullföljd tävling (kanske min sista på ett bra tag). Det var viktigt för mig att komma i mål av denna orsak. Men det här ligger lätt på topp 3-listan över det jävligaste jag har gjort.

Jag fick i mig lite näring vid målet och fick en dam att ta en målbild på mig. Den 10.8 km långa färden hem (mycket flack) tog mig 50 minuter. Trots att loppet blev ett fysiskt och mentalt helvete är jag ändå mycket nöjd och oerhört lättad. Nu kommer jag att enbart träna med seniorerna på tisdagar och torsdagar (jobbigt nog) och nu ska mina läkare få som de vill utan protester från mig. Vad som blir utfallet vid kardiologbesöket som jag väntar intensivt på kommer att styra min framtid som löpare, triatlet och träningsentusiast. Innan jag vet till 100 % vad mina options är blir det inga mer nummerlappar. Jag ska gå till botten med det här och nu är det vila och återhämtning som gäller.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 5 maj, 2018 i Hälsa, Tävling