RSS

Dagsarkiv: 15 april, 2018

Total systemkrasch

Nu är denna helg över och kanske även ett löparliv. Ja! Det lät neggigt, men det är så jag känner nu och det går väl över också antar jag. Samtidigt är jag en realist. Helgens övning och stora begivenhet var 6 timmars-loppet i Partille igår. Och det gick verkligen inte som jag hade tänkt mig. I och för sig hade jag på förhand insett att med två månadeers hjärthaveri med medicinering att det inte skulle vara möjligt att springa maratondistansen. Inriktningen blev för mig att kunna hålla igång i 6 timmar. Plan B var att nå halvmaran och plan C var att hålla igång 3 timmar. Det blev inte plan D eller E heller. Det blev en total krasch, jag skulle vilja kalla det en systemkrasch.

Vädret var inte att klaga på näst intill ett perfekt löparväder. Kanske lite kylig snålblåst den första timmen men inget som besvärade. Arrangemanget var kanon, som vanligt när Reima och Peter är igång och många deltagare. En riktigt bra stämning. Carina fick slänga in handduken på grund av en förkylning och lättare feber. Hon var verkligen i uselt skick. Svåger och svägerska kom till start med yngsta dottern. Tjejerna körde 1 timmarsloppet. Jag och svågern startade i 6 timmars.

Starten gick och jag lufsade iväg i ett riktigt makligt tempo (eller vad man nu ska kalla det). De första 5 – 7 varven (ett varv = 927 m) gick helt OK och kändes problemfria. Jag hade tagit ut min betablockare 2 dagar innan men hade kvar Multaq. Jag tittade en hel del på min Garmin och det var pulsen jag höll koll på. Den uppförde sig precis som den skulle. Gick kontrollerat upp mot ”marschtempo” och parkerade sig där. Någonstans vid 6 – 7:e varvet började jag känna en konstig trötthet, trots att pulsen visade ”rätt”. Jag gick en kort sväng och lade mig sedan i det gamla lunket igen. Men så började pulsen parkera på lägre nivåer, för att efter ett tag hoppa ner till ytterligare lägre nivå och sedan var det OK igen. Höll inte min Multaq som den hade gjort på träning innan? Ett par varv till och helt plötsligt hoppade den ner till strax under 70  slag och det kändes lite ”brôtigt” i bröstkorgen. Jag slog av och gick och det hoppade tillbaka i normal rytm. Inte svårt att lista ut vad som pågick. Det hade då gått en liten dryg timma av loppet och jag tog genast beslutet att kliva av efter 3 timmar. Det fick räcka för idag. Jag lufsade på igen och vid 10:e varvet började vänster knä verka och då gjorde jag också insikten att jag hade glömt att ta med min kombo med Alvedon och Voltaren (så jävla orutinerat). Det var en och en halv timma kvar av dessa 3. Samtidigt sjönk pulsnivån ner till strax under 90 och jag kände mig fysiskt bra men jävligt trött. Dessutom började det verka lätt i höger höft. I allt detta började tankarna på hjärtoperationer kontra medicinering, min framtid som löpare, nu är löparkarriären över etc, etc ta överhanden och jag dalade ofelbart ner i gropen igen. Totalt kaos i kroppen och totalt kaos i skallen. Jag fungerade inte längre och det blev ohållbart och jag var tvungen att parkera mig på en parkbänk i några minuter. Jag tittade på klocka och det hade gått drygt 1½ timma. Att det inte skulle funka i ytterligare 1½ timma kunde även en förståndshandikappad blåmanet räkna ut och ganska omgående ändrade jag beslutet till att stanna vid varvningen. Det var barra det att 10 m innan varningsmattan så dök Rammstein upp i mina hörlurar och jag fortsatte utav bara ”farten förbi. Då blev det slutliga beslutet att kliva av vid 2 timmar och vid nästa varning hade det gått ganska exakt 2 timmar och därmed var loppet över och med viss sannolikhet är min löparkarriär.

Efter målgången drog jag mig till minnes att en mycket vanlig biverkning av Multaq var att den kunde bidra till att det pumpades mindre blod per hjärtslag – en form av hjärtsvikt, vilket kunde förklara lite av det inträffade men jag tycket ändå att det verkade konstigt med pulsförändringarna. Hur som helst så tog jag mig hemåt efter målgång och lite eftersnack för att duscha,  byta om och också ta den betablockare jag skippat på morgonen. Då gjorde jag upptäckten! Jag hade ju för fan glömt att ta multaq! Inte konstigt att pulsen hoppade runt eftersom det hela var rejäla arytmier som jag var ute efter. Det gick rysningar genom kroppen när jag insåg detta och att jag hade levt mycket farligt. Med dessa insikter dyker naturligtvis tankarna upp om min framtid som löpare. För ärligt talat. Mina förutsättningar för att hålla på med ultralöpning, Ironman och andra skojsigheter ter sig just nu som en dröm och det som skrämmer mig är att detta i högsta grad kan bli verklighet.

Det är nu så att jag HAR fått tillbaka mina arymtiproblem, gjort en elkonvertering. Multaq har satts in för att reglera och blockera de signaler som löser ut hjärtarytmier. Just nu är detta en tillfällig löning tills jag träffar kardiologen. Då ska vi utvärdera medicineringen och eventuellt titta på andra lösningar i den kardiologiska verktygslådan, kirurgi, fortsatt medicinering eller vad det nu kan bli. Därför tycker jag det inte är så neggigt att förbereda sig på att det kanske är slut med uthållighetsidrotter. Problemet är bara att jag ska försöka landa detta i huvudet. Helgens lopp gav mig (utan att ta ut något i förskott) tydliga indikationer om vad som väntar mig. På gott och på ont. En huvudfråga för mig som jag grubblar mycket över är då att jag skulle vilja göra en sista Ironman om 2-3 år, men klarar kroppen detta och om den gör det är det i så fall  värt det? Jag har insett att jag står inför ett vägskäl och det kommer att sluta på samma sätt oavsett vilken väg jag väljer. Den enda skillnaden är att den ena vägen kommer att vara max 3-5 år till. Så visst har jag en hel del att bearbeta under min utbrändhet.

 

 
5 kommentarer

Publicerat av på 15 april, 2018 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador, Träning