RSS

Dagsarkiv: 8 mars, 2018

Så här är det

Hej på Er! Just nu gör jag något jag fullständigt hatar av hela mitt hjärta (de delar som funkar där). Jag sitter här och tycker synd om mig själv. Varför får jag inte tycka synd om mig själv då? Jo! Det är så självdestruktivt. Det gräver ner mig ännu längre ner i gropen. Det för mig inte framåt och det gör mig handlingsförlamad och det låter gnälligt. JAG HATAR GNÄLL! Eftersom jag nu har fått lite frågor och undringar om vad som har hänt – inte bara via kommentarer här så tänkte jag att det kanske kunde vara på sin plats att lämna en liten förklaring. Min situation består av två problem.

Det första (korta versionen):

Jag är långtidssjukskriven för utbrändhet och hjärntrötthet. The root cause är traumat från min aortadissektion och i somras hann verkligheten ikapp mig. Jag har ett flertal gånger lyckats att ”komma igen” och tillbaka på banan. Varje gång detta har skett så har något inträffat som kastat allt detta överbord (ofelbart) på en ofattbar kort tid. 2013 blommade artroserna ut och ledde bland annat till en meniskoperation 2014. Tillbaka till ruta 1. 2013/2014 kom en ny sväng av hjärtflimmer med elkonverteringar en masse samt en hjärtablation i mars 2014. Tillbaka till ruta 1. Resultatet av denna ablation blev stökigt och den skulle göras om. Då fick någon jävla tomte på hjärtkliniken på Sahlgrenska för sig att göra en ny utredning från början, trots att det var uppenbart att den skulle göras om inom tre månader. Efter 3 månader hade inte ens den utredningen börjat. Stå kvar på ruta 1 med ett konstant jävla hjärtfladder.

Som en ”mildrande” åtgärd sattes jag på kemisk misshandel i form av avgrundsmedicinen Cordarone iväntan på att tomten på hjärtkliniken av egen tankekraft skulle (och jag som konstant ringde och tjatade) skulle dra slutsatsen att ablationen skulle göras om. Då var jag golvad och det ledde till sjukskrivning ett tag. Till ruta 0! Andra ablationen gjordes i november(!!) 2014 och den skulle gjorts i juni samma år. I mars fick jag ordning på en minst sagt usel sömnkvalité genom att jag fick en CPAP att sova med. Efter mycket om och men kunde jag åter väldigt sakta komma igång med träning. Framstegen kom, inte så tätt, men de kom.

Under denna tid så var mitt jobb ett totalkaos. Stressen var milt uttryckt påtaglig. Vårat uppdrag saknade all form av styrning, processer och arbetsmetoder. Min räddning då var att cykelpendla till jobbet. De få processer vi hade följdes inte. Arbetet gick (går) ad hoc och det var hela tiden en fråga om att släcka bränder. Våra två team lyckades på något outgrundligt sätt hålla detta system under armarna och få det att flyta på (och det är ett affärskritiskt system). Varje dag åt på mitt psyke och det var inte ovanligt att jag satt och grät på cykeln hem (på cykeln kan ingen höra dig gråta). Så här var det redan efter semestern 2014. 2014 gick en stor uppsägningssväng genom Volvo IT med så kallade ”frivilliga avgångar”. Det blev en rusning av frivilliga till detta. Det kanske säger något om hur det var där då. 2015 kom det fram att delar av Volvo IT skulle säljas av och tas över av ett annat företag. Det var ju kul för företagsslaktaren Christer Gardell som tagit sig in i koncernen och gjorde allt för att bryta ner Volvo i beståndsdelar, vilket han lyckades med. Att må dåligt på jobbet, jobba ad hoc och ha en verksamhetsövergång på halsen är ingen bra kombo. Läkare och psykolog hade sedan 2014 bönat mig att gå hem men jag ville inte. Jag ville inte vara till besvär och jag ville göra rätt för mig (vilket jag fortfarande vill) och kämpade på. Träningen och cykelpendlingen höll mig vid liv.

2016 blev företagsövergången klar. Vi skulle nu jobba under det indiska bolaget HCL. För oss i teamet blev den enda skillnaden blev layouten på lönespecen. Fortfarande samma kaos men nu med ett bolag som ger veligheten ett ansikte. De nya arbetsgivarna är förvisso trevliga och vänliga med en trevlig attityd. Men!! De är så förbannat omständiga och veliga. Ingenting kan göras enkelt och vi fick administrera mera samtidigt som vi skulle släcka bränder och hålla denna koloss på lerfötter på rätt köl. Även våra teamkollegor nere i Polen började stånka. Jag tappade mer och mer mental energi. Flashbacks från aortadissektionen kom hela tiden upp. Jag var tvungen att gå ut på toan och gråta lite. Det hände fler och fler gånger att jag somnade till vid datorn och framme vid 2017 var min tillvaro komaliknande med minnesförluster och koncentrationssvårigheter. Saker som satt i ryggmärgen och som jag gjorde på någon minut kunde ta upp till en halv dag för mig att göra. Samtidigt som det kom nya hitte-på från ledningen av projektet och även företaget. I somras förra året brast hela bubblan och jag gick hem med insikten att jag var totalt useless i ett uppdrag jag varit 13 år i. Under tiden kom allt trauma tillbaka från aortadissektionen 2012 mer och mer.

Men tyvärr skulle det visa sig att vara sjukskriven för hjärntrötthet och utbrändhet blev en mycket svår sak. Att få vara ifred, få lugn och ro blev en av de svåraste ting att uppnå. I höstas kom HCL med uppsägningssvängar (”frivilliga”) som jag helt enkelt var tvungen att ta i och agera med. Vadå vara hemma för utbrändhet? Helt plötsligt började de betala ut lön till mig som jag hade ett helvete med att få stopp på och backa så att inte det kom på lönespecen och kontrolluppgiften. Det höll jag på med en stor del av mellandagarna jul och nyår. Vadå få lite lugn och ro? Jag orkade inte träna. 2017, speciellt andra halvåret blev helt sporadiskt. Jag fick tvinga mig ut och nästa gråta för att göra det. Varje pass var en kamp. Ett halvår tidigare kröp jag på väggarna om jag inte kom ut på träning på ett par dagar, nu är det tvärtom. Jag lyckades dock etablera lite kontinuitet när jag gick med i seniorträningarna på Improve. Där byggde jag upp det hela och nu vid årsskiftet kunde jag komma igång med stavgång och Improve senior. Jag kände att det började vända igen. Under hästen hade jag lagt på mig drygt 20 kg. Sedan årsskiftet har jag skalat bort 10 kg av dessa 20. Det började gå åt rätt håll och det var knappt jag vågade tänka på det. Och då kommer nästa käftsmäll.

Det andra (korta versionen):

På morgonen den 12 februari mätte jag blodtrycket, något jag har gjort varje morgon (missat en 5-6 gånger) sedan 15 juni 2012. Blodtrycket är livsviktigt för mig och min fortsatta överlevnad från aortadissektionen. Denna morgon var det bra (och lågt som vanligt) – 92/59. Men pulsen låg inte på runt 57 som vanligt, den låg på 116!! Jag fattade omedelbart vad som pågick och kontrollmätte med pulsband. Jepps! Arytmi. Jag skänkte en mycket ironisk tacksamhetens tanke ut i det tomma. Precis detta som behövdes just nu! En tur till akuten med en onödig övernattning för de ville inte elkonvertera på grund av ett för lågt PK-värde. Denna historia har jag redan dragit för några inlägg sedan.

Summan av kardemumman är att jag just nu på grund av arytmierna har hamnat i botten av gropen igen och den lilla mentala återhämtning som jag har fått under min långa sjukskrivning nu är helt bortblåst – totalt. Jag ligger åter igen på krackeleringspunkten och undrar stillsamt hur mycket mer jag kan ta med sådant här jävelskap. Jag kommer med en dåres envishet att krampaktigt klamra mig fast vid träningen för trots allt helvete jag har att komma till skott med sådant så är det vid dessa tillfällen då jag verkligen har mått bra. Just nu är jag i botten av gropen (igen)och gräver ytterligare. Någon hägrande framtid ser jag inte och hoppet om att få en sådan syns är just nu inte stort. Men det kommer ju att vända, jag vet det. Frågan är när. Mitt närmaste andningshål är Grövelsjön vecka 35 men det är drygt 5½ månad dit. Inte ens under mina ultralopp har jag haft sådan här dippar som jag har nu, de lirar inte ens i samma division.

Nu har Ni den korta versionen. Så just nu sitter jag och tycker synd om mig själv vilket jag anser vara mig fullt tillåtet. Det gamla slitna uttrycket SNAFU (Situation Normal All Fucked Up) är mycket tillämpbart just nu.

Min strategi är att få ett avslut på hjärtfladdret och ge det prioritet ett. Nästa prio blir att ta mig an min utbrändhet, jag klarar tyvärr inte att göra båda sakerna samtidigt. Under denna process kommer träning trots allt att bli min universalmedicin. Dessutom behövs den inför eventuellt kommande kirurgiska hjärtaktiviteter, precis som min pågående viktminskning.

Vad jag längtar mest efter just nu? Enbart äkta lugn och ro utan något som helst hitte-på. Om jag får uppleva det så finns det en ärlig chans att kunna komma tillbaka till jobbet igen. Att denna enkla sak ska vara så förbannat svår.

 
1 kommentar

Publicerat av på 8 mars, 2018 i Gnäll, Hälsa