RSS

Dagsarkiv: 4 mars, 2018

Vasaloppet på cykel

Denna helg har lämnat allt övrigt att önska. Mitt debacle mer hjärtfladder och betablockerare har skickat mig ner i källare (igen) och väl där nere på källargolvet fick jag ta fram spaden och börja gräva. Så kan gårdagen beskrivas. Jag hade inte lust med någonting. Jag ville kasta in handduken till precis allt och bara ligga i soffan och vräka mig. Min framtidstro är lika med noll och jag har inga som helst ljusa förhoppningar om  att det ska bli bra igen. Med andra ord totalblää! När jag kände att det började vända avseende, träning, vikt och hopp, att även kanske kunna återvända till  jobbet, så fick jag det här jävla hjärtfladdret som jag har haft i ganska exakt 3 veckor idag. Med en puls som legat konstant på 120 – 125 slag per minut – dygnet runt, trots betablockerare. Hade jag just den måndagen inte haft under 2,0 i PK-värde hade jag  fått göra en elkonvertering, men enligt O’Tooles jävla lag hade jag det just då, vid just det tillfället! Sådant är tar ganska stora tuggor, på mitt mentala tillstånd som för övrigt är under isen på grund av min utbrändhet. Jag behövde inte detta. Allt detta fick utlopp igår då det totalkraschade.

Det var en mycket dyster och tungsint Stefan som kröp till kojs igår för att gå upp tidigt idag. Orsaken till detta var att jag var anmäld till en Vasaloppsspinning på Improve. När jag klev upp var jag fortfarande bläig i kombination med att vara jättetrött och var absolut inte på något humör för en Vasaloppsspinning. Tvärtom! Men eftersom jag skulle köra med min cykelkompis kände jag mig ändå lite piskad att släpa mig dit.

Hur som helst körde jag igång och detta normalt så roliga event blev bara en enda lång kamp att få tiden att gå. Betablockeraren gjorde verkligen allt för att hålla igen mig och släppte inte iväg mig på högre puls än 122. Normalt snittar jag 140 på spinning. Ingen som helst variation i pulsen, jag kunde lägga en linjal på pulskurvan och följa den. Trots denna låga puls var jag aptrött och jag gick naturligtvis på lägre motstånd än brukligt. Det var ta mig fan ett jävla slit hela vägen. Det fysiska gick ju ändå ganska bra men min skalle skrek att jag skulle lägga av och springa ut där ifrån. Det var länge sedan jag hade en sådan här inre kamp. Det var inte roligt en enda minut. Ska bara förtydliga att arrangemanget i sig var jättebra. Ingen skugga på det. Jag hade bara en sak i huvudet – att få komma hem. Det blev till att ta fram ultraskallen och dela upp det hela i småportioner. Till råga på allt var det tuffa förhållande och vinnaren tog 4 timmar och 24 minuter på sig. Samtidigt visste jag att om jag klev av och avbröt så skulle det få katastrofala följder för mig (mentalt), därför fanns inte det på kartan för jag var i desperat behov av en seger med tanke på hela min situation.

Minuterna segade sig fram och tiden tycktes stå still. Jag lyckades anpassa trampandet till min betablockare och baxa mig igenom det, ett av de absolut värsta idrottsupplevelser jag har haft och i klass med helvetet på Skövde 48 timmars 2011, där jag klappade igenom totalt. Men gode tider vad jag fick slita! Till slut kom målgången och jag kunde slappna av. Nu sitter jag här hemma och är fullständigt slut, men jag gjorde’t. Imorgon, vila och återhämtning.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 4 mars, 2018 i Hälsa, Träning