RSS

Till minne av Anders

25 Feb

Idag var det meningen att jag skulle kört en 9 timmars spinning för cancerfonden under eventet ”Vi kämpar för livet”. Men nu satte ju det här jävla hjärtfladdret käppar i hjulet och jag tvingades kasta in handduken på grund av dels fladdret, dels på grund av betablockeraren. Jag måste ha ett par dagar till för att den skiten ska sätta sig. Kanske kan jag köra en Vasaloppsspinning till söndag, om inte så i lite lugnt tempo. Jag får se. I värsta fall kan jag avboka det. Oavsett vad andra tycker och att jag inte kan styra arytmin ser jag detta som ett fruktansvärt nederlag, men jag får helt enkelt acceptera ett faktum. Jag må förlora detta slag men för den sakens skull behöver jag inte förlora kriget.

Det som var ännu mer surt och rörde upp känslor hos mig var att den sista timman av dessa nio tillägnades min vän Anders Nilsson som gick bort i cancer i höstas, 39 år gammal. Åt helvete för tidigt. Anders träffade jag för första gången under den första Rosa Dygnet spinningen, Han blev sedermera involverad i arrangemanget och arrangör. När jag låg på sjukhuset efter aortadissektionen kom han och hälsade på mig. Vi pratade ett tag då han sa att det skulle bli ett Rosa Dygn igen och undrade om jag skulle vara med. Sedan undrade han om han och jag kunde köra ett pass ihop. Jag blev häpen. Det var knappt 5 månader dit och jag låg i en sjuksäng med en söndersliten kroppspulsåder och proppad med mediciner. Svaret blev att jag skulle tänka på saken för jag visste inte hur min situation skulle utveckla sig. Jag visste ju inte ens om jag kunde träna då. Men innerst inne hade jag bestämt mig och hornen hade växt ut. Klart som fan jag skulle försöka. Anders erbjudande planterade ett hopp inom mig som växte sig starkare och starkare. I slutet av oktober satt han och jag på instruktörscykel, jag hade då kört 19 timmar av de 25 då jag äntrade en av ledarcyklarna tillsammans med Anders och vi körde ett pass där vi berättade om våra resa. Anders om sin Crohns sjukdom och jag om min aortadissektion. En av mina absolut största segrar och det var Anders förtjänst som gav mig hoppet tillbaka och styrka att ta mig upp ur gropen.

Trots att jag inte kunde cykla, åkte jag bort till STC Backaplan och var med denna sista timme till minne av honom, som åskådare. Det blev en rejält känslosam historia för min del med mycket tårar och att se en topmcykel med en skylt ”Teamcykel – Stefan Manning” gjorde inte saken bättre. Ett fantastiskt bildspel tillsammans med texter från den minnesbok vi som snabbt sattes ihop och som han fick innan cancer tog honom för evit rullades upp på väggen. En mycket stark och känslosam upplevelse och tårarna flödade, men jag kände att jag trots allt fick komma dit och ta farväl av honom. Anders! Du har fått mig att kämpa igen och göra ett nytt försök! Tusen tack! Vila i frid kompis!

20180225_170406

 

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 25 februari, 2018 i Familj och Vänner, Träning

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: