RSS

Tillbaka på vita hotellet!

14 Feb

Idag blir det ett jättelångt inlägg, men jag skriver det ändå eftersom jag inte orkar eller vill dra denna historia flera gånger. Måndagen innebar ett uppvaknande som drastiskt skulle förändra min situation. På grund av min aortadissektion/aortaaneurysm mäter jag blodtrycket varje morgon. Denna morgon var blodtrycket kanon för min del (96/57 – lågt för de flesta, men perfekt för mig). Däremot låg min puls på 116 mot normalt mellan 55 och 58. Ibland registrerar blodtrycksmätaren en arytmi vilket kan vara ett dubbelslag eller liknande i form av en lite symbol nere på displayen. Inget märkvärdigt. Men 116 slag i puls verkade skumt och jag förstod genast vad som höll på att ske. Klev upp och käkade lite frukost medan jag tittade på OS. Efter frukosten satte jag på mig pulsbandet och kollade på min Garminklocka. Jajjemänsan! Pulsen låg och snurrade mellan 120 och 130 slag och då gick insikten in. Jag har fått tillbaka mitt flimmer eller fladder, trots min senaste ablation i november 2014. Det höll alltså i 3½ år.

Nästa åtgärd var solklar. Det var att avlägga ett besök på akuten. Rutinerna för detta satt i ryggmärgen. Först tog jag en dusch. Ställde sedan om vattnet till svinkallt och dök in i duschen igen i hopp om att få det att slå tillbaka men det sket sig. Pulsen tickade fortfarande på 120 – 125. Då packade jag återigen ihop mitt ”akuten survival kit” med lite grejer för att klara 12 – 24 timmar på en akutmottagning. Innan jag lämnade bostaden mätte jag upp mitt PK-värde, som styr mitt intag av den blodförtunnande medicinen Waran, vilket till min stora förvåning var lågt – 1,6. Normalt har värdet pendlat mellan 2,5 och 3,0. Jag ska ligga mellan 2,0 och 2,8. Så jag tog 2 extra tabletter med Waran för att få upp värdet eftersom jag vet att de elkonverterar inte om värdet understiger 2,0. Om jag PK-värde 2,0 betyder det att det tar 2,0 gånger så lång tid för blodet att koagulera mot normalt. Några minuter senare knatade jag ner till Partille centrum och tog bussen upp till Östra sjukhuset. Pulsen låg stabilt på 120 – 130 vilket gjorde att jag misstänkte hjärtfladder och inte flimmer, som är mer oregelbunden. Nu hade de flyttat akutmottagningen igen och jag fick gå runt och vela innan jag hittade rätt, då hade pulsen stigit och när jag gick in genom entrén hade jag 201 (min maxpuls är 184).

AkutenSurvivalKit

Akuten survival kit

Väl där inne efter sedvanlig registrering, togs ett EKG och blodprov och EKG visade på ett hjärtfladder, som jag själv misstänkte. Hade det varit flimmer hade de försökt med att få det att slå om med hjälp av läkemedel via dropp (något nytt), men eftersom det nu rörde sig om fladder så krävs det en elkonvertering. Jag vet att fladder är mer envist och slår inte om i första taget. Typiskt! Efter en inte allt för lång väntetid och ett avsnitt av Frontier på Netflix så bar det upp till avdelning 357 (mitt gamla stamställe från aortatiden) och rum 13. De hängde på mig övervakningsapperaturen, tog bort droppet som sattes nere på akuten samt satte en venkateter. Då var det bara att vänta tills de skrapat ihop narkosläkare, narkossköterska m.fl. för att tjonga till mig. Efter ytterligare 3 avsnitt av Fontier kom en sköterska in med en matbricka – middag. Jag sa att jag inte ska ha någon mat eftersom jag ska elkonverteras. Hon sa att jag skulle ha mat. Efter lite fram och tillbaka gick hon och kollade upp saken. Hon kom tillbaka med beskedet att det blir ingen elkonvertering idag och jag skulle stanna över natten. Que!? Men jag antog då att de inte fick loss narkosläkare eller dylikt. OK då. Meddelade Carina om läget och jag åt middag. Resten av den dagen och kvällen fick jag sköta mig själv. Jag hade med mig surfplatta och en bok så det gick ingen nöd på mig. Pulsen ligger stadigt runt 125 på monitoreringen.

FF-Fladder

Såg såg det ut 2014 och så ser det ut idag.

Natten blev stökig. Sköterskor var inne och häktade fast elektroder som lossnat och larmade hos dem. Jag hade inte min CPAP med mig och sömnen blev därefter. Vaknade vid 3-tiden och lyssnade lite på OS och lyckades somna om vid halv-sex-tiden innan jag vaknade upp för morgonmedicineringen som de hade dålig koll på. Men jag kunde rätta till det. Lite senare bars en frukostbricka in till mig och same procedure as last day började. Jag ska inte ha frukost, jo det ska du osv, osv.  Sköterskan försvann åter och dubbelkollade och kom tillbaka med beskedet att jag inte skulle elkonverteras utan vänta lite till. WTF!!?? Lite senare fick jag beskedet att det inte blir elkonvertering utan jag få åka hem. Det blev inställt på grund av mitt låga PK-värde. Nu gick jag upp i omloppsbana. Varför i helvetesjävlar kunde man inte leverera detta besked redan igår!!?? Det togs inget nytt blodprov på morgonen. Jag har ju legat stabilt i rätt nivå år ut och år in. Av alla jävla dagar under denna tid skulle värdet ligga under 2,0!!! Det var ju bara inte sant!! Nu är det så att om det går under 2,0 så vill de se att jag ligger stabilt i minst 3 veckor och då kommer det att beställas tid för en elkonvertering. Tjena!! Har jag tur så kan jag väl få en tjongare innan min födelsedag – 9 april.

Eftersom fladder ogärna slår tillbaka av sig själv utan håller i sig så får jag helt enkelt traska runt med denna skit. Just nu ii skrivande stund 14 februari kl 10. Ligger min puls fortfarande på 120. Jag måste lleva med detta i princip 24-7 om jag inte kan få stopp på skiten själv. Naturligtvis var läkarna snabbt på med nya mediciner (läs betablockerare) som jag vägrar eftersom jag mår dåligt av biverkningarna. Biverkningar som en gång skickade mig in i sjukskrivning. För mig är detta en form av kemisk misshandel. Jag vill dessutom inte bryta upp min medicinparkett utan att ha konfererat med min gulddoktor. Hon har 100 gånger mer koll än de läkare jag träffade där. Därmed inte sagt att de är dåliga, absolut inte. Men de känner inte min story vilket jag snabbt insåg då jag pratade med dem. Läkarna blev också långa i ansiktet när de frågade mig om jag hade andra problem och jag berättade att jag är långtisdsjukskrivning för utbrändhet. ”Åh, fy fan!” hörde jag en spontant säga.

Sysifos

En annan insikt som jag hade gjort på ett tidigt stadium är att när jag nu väl blir elkonverterad så kommer det att vara, vis av erfarenhet, en tidsfråga innan den stabila sinusrytmen slår tillbaka i fladder/flimmer. Vilket innebär nya akutbesök. Efter ett antal akutbesök kommer någon på att så här kan vi inte hålla på -> remiss till hjärtmottagningen på Sahlgrenska -> kö på ca 3 – 6 månader för att komma dit -> utredning igen -> någon form av åtgärd, kirurgi exempelvis ny ablation -> om ny ablation -> stökig period efteråt med massa akutbesök för  elkonvertering -> hög sannolikhet för att i så fall göra om ablationen -> om så sker ytterligare en stökig period med akutbesök innan allt lugnar sig. Om detta scenario inträffar är jag en bit in i 2019 för det ska i alla fall gå 2 – 3 månader mellan ablationerna. Kanske gör man nåt annat, pacemaker, öppen kirurgi vad vet jag. Men jag vet att detta scenario är synnerligen och med minst 80% sannolikhet trolig i och med min nya situation. Det jävligaste är att  om jag hade tagit två öl till maten på söndag kväll hade PK:t legat över 2,0. De två uteblivna kalla gav mig förödande konsekvenser.

DonQuitjote

Striden går vidare…

Denna dag ägnar jag nu åt att varva ner, se över min situation och gå igenom den samt se vad jag själv kan göra för att vända denna skuta rätt. Igår var jag upprörd, förbannad, ledsen, besviken och långt, långt ner i källaren. Idag är det färdiggnällt och jag ska nu ta mig upp ur källare (igen). Det gäller att vara metodisk. Utbrändhet och hjärtfladder är ingen bra kombo men jag ska jobba mig upp till ytan igen. Som vanligt, enligt O’Tooles lag, inträffar alltid något jävelskap när jag kommer igång med träning igen och naturligtvis denna gång också. Jag vill inte släppa det. I alla fall inte helt så jag ska hitta en form som passar mig utifrån den situation jag befinner mig i. Aldrig har jag varit med om att det ska vara så jävla svårt att få vara sjukskriven för utbrändhet utan att det dyker upp något jävelskap, det har följt med mig hela sjukskrivningsperioden. Nu vill jag verkligen ha lugn och ro utan en massa hitte-på men det verkar tydligen vara för mycket begärt. Men vad fan – jag är ju en överlevare. Dags att leva upp till det (igen).

ThePlanTheReality

Make a plan and stick to it!

 
2 kommentarer

Publicerat av på 14 februari, 2018 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador

 

2 svar till “Tillbaka på vita hotellet!

  1. carlssonkarlsson

    15 februari, 2018 at 20:39

    Det finns liksom inget klokt att säga som hjälper dig. Hoppas din situation snabbt blir bättre.
    Men man kan imponeras över din ”utrycknings-kit”, mycket rutinerat och verkligen klockrent med all den väntetiden!

     
  2. Ultrastefan

    19 februari, 2018 at 10:26

    Tack. Det kit:et är uppbyggd på gedigen erfarenhet. Speciellt vid den tiden då jag korkat nog åkte till Sahlgrenska. Den akuten sätter jag inte min fot på framöver. Dessutom har de lyckats bli förärade med tiden – Sveriges längsta väntetider. /S

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: