RSS

Guld och stavgång

10 Feb

Vilket uppvaknande! Strax efter 8 genomförde jag dagens lucköppning i ansiktets övre regioner. Carina var redan upp och hade precis fått klart morgonkaffet. Jag masade mig ner och knäppte på TV:n och ramlade rätt in i damernas skiathlon, några minuter innan det var skidbyte. Det var inte svårt att vakna till med en kopp kaffe och denna högklassiga underhållning i realtid. Minsann tog inte Charlotte Kalla ett guld igen och dessutom passerade Gunde Svan i medaljligan. Hon är grym den tjejen. Lika intressant var det att följa Ebba Andersson som i sin OS-debut höll på att ta en bronspeng. Imponerande! Vi lär nog få se mer av den damen.

Strax efter det åkte funktionskläderna på och jag drog ut på ett stavgångspass. Det bar iväg till Humlebadet via Kåhög. På hemvägen gick jag genom Jonsereds samhälle, via Stärtered och sedan under E20 vid Anneberg och hemåt. 11,5 km, några hundratals meter längre än Humlebadet t.o.r. 2 tim, och 3 min lade jag på det här. Vädret var kanon. Lite halvklart där solen visade sig lite till och från. 2 plusgrader och en mycket svag vind. Däremot utlovas skitväder till imorgon.

Väl hemma stod en hyrlastbil från OK parkerad utanför huset och jag kände igen den där filuren som gick runt där. Det var Mikael, min näst yngste avkomma. Å fan! Var det idag Niklas skulle flytta. Jag hade missförstått och trodde att det skulle ske söndag, nästa helg. Så var icke fallet. De hade i princip packat ihop och skulle köra iväg och jag kunde inte hänga på för jag var svettig och lite tom på energi. Jag får hjälpa till lite senare. Shit happens. Men Robert, Mikael och Niklas hade fixat detta bra.

Hur som helst så märker jag att det börjar bli lite lättare att ta sig ut på träningspassen. Jag måste fortfarande piska mig själv men behöver inte jobba lika hårt med det som för en månad sedan och det är ju bra. Likaså hetsar jag inte med att komma igång med löpningen. Stavgången är ett mycket underskattat och kanonbra komplement. Löpningen kommer när den kommer. Dock har jag under stavgångspassen lagt in ett par korta moment där jag springer mycket lätt. Mest har detta varit i uppförsbackar och några enstaka på plan mark, mest för att testa och det har gått förvånansvärt bra.

En annan rolig insikt är att jag har blivit starkare i överkropp och armar, vilket i höstas var en milt uttryckt överdimensionerad bristvara. Nu känner jag skillnaden. Detta har jag mina cirkelträningspass med seniorerna att tacka för samt min sjukgymnast Marits övningar. Denna mycket gradvisa ökning i träningen har gett mig ett litet bättre välmående. Men realistisk som jag är inser jag att vägen till hel rehab och att komma tillbaka  till ett normalt arbetsliv är extremt lång och målet för det kan jag inte skymta men jag kan konstatera att jag är på rätt väg och att den resan har jag påbörjat, om än fortfarande i blygsam skala. I sådana här situationer är det viktigt att bara kunna ta ett litet steg än ett sotrt kliv. Striden går vidare.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: