RSS

Grattis Mamma!

04 Feb

Idag skulle mor min fyllt 97 år om hon hade levat och kanske gett fan i cigaretterna. Men den 13 november 1996 fick hon betala priset och i ter dagar låg hon och kippade efter andan innan hon gav upp. 3 dagar jag aldrig glömmer. Jag rökte själv då vid den tiden. När vi lämnade rummet tog jag upp det halva paket jag hade i fickan och slängde i närmaste papperskorg. Sedan dess har jag inte tagit en enda cigg. Eva (min dåvarande fru) och jag rökte och slutade med detta många gånger och så blev det ett paket till semester för att dyrt och hederligt sluta röka på nyårsafton. Vårat stående nyårslöfte. Men den dagen – den 13 november – kastade jag paket helt efter det jag sett de senaste tre dagarna. Och aldrig har det varit så enkelt att sluta och jag hade inget som helst röksug de första veckorna. Eva hängde själv på efter ett par veckor och vi är båda rökfria.

Det går att sluta röka, det behövs inga nikotinplåster, nikotintabletter eller vad det nu kan vara. För är motivationen riktigt stark, som i mitt fall, blir det en ganska enkel match. Idag är jag verklig total-anti mot allt vad cigaretter, tobak och snus heter. När jag känner doften av cigarettrök mår jag nästan illa, än värre då lukten sitter i kläderna efter att någon varit ute och rökt. I min värld är det så här döden luktar. Att börja röka är ett medvetet val (oavsett det är grupptryck eller inte). Att sluta röka handlar om ren inställning och vilja. Hade cigaretterna kommit till oss idag, skulle det troligtvis vara narkotikaklassat. Jag är definitivt för ett totalförbud mot tobak.

Dessa inbitna rökare som ylar högt över att de är förföljda och inte få röka någonstans tål jag inte. Ofta rör det sig om karaktärssvaga personer som inte vill ta tag i det. Varför ska omgivningen utsättas för denna skit bara för att de inte kan fatta vettiga beslut. Säger man till någon idag i exempelvis en busskur om att denne kan röka på utsidan, och det spelar ingen roll i hur vänligt det påpekas, så åker man på en åthutning. Det är dagens mentalitet. Men jag skulle vilja se hur stora i käften de är när de ligger i dagar i en sjukhussäng och kippar efter andan för att dö långsamt i en utdragen drunkningsdöd.

Nog om det. Båda mina föräldrar har lämnat mig alldeles för tidigt i cancer. Dessutom har min familj drabbats (även underteckna) i mer eller mindre omfattning. Av den anledningen kommer jag att sitta på cykeln i 9 timmar under eventet ”Vi kämpar för livet”. Jag gör det jag kan för att dra mitt strå till stacken när det gäller att utropa cancern och den 25 februari gör jag det i 9 timmar. Då kommer jag ha mina föräldrar med mig i tankarna.

Så grattis på födelsedagen mamma och vila i frid.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 februari, 2018 i Åsikter, Familj och Vänner, Hälsa

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: