RSS

Månadsarkiv: februari 2018

Veckan som gått – och dystra tider som kommer

Så var det nu hyfsat exakt en vecka sedan då jag vaknade upp med jättepulsen för att senare åka till Östras mottagning. Efter en totalt bortkastad natt på avdelning 357 fick jag reda på att läkarna totalvägrade att elkonvertera mig. De bar mig tillbaka till ruta ett eftersom jag hade 1,5 i PK-värde just den dagen. Jag har kört Waran-racet i ett par år nu och stadigt legat över 2,0 under denna tid. Men på grund av detta värde (1,5) måste jag alltså starta om helt med mätningar varje måndag. Idag blev det 2,2. Två måndagar till och jag är klar för att sprattla. Men! Måndag den 5 mars då ja gjort min tredje mätning så ska någon läkare se att detta är OK och det ska bokas en tid för elkonvertering. Innan någon fått tummen ur att göra detta så lär det ju dröja ett tag till. När tidbokare ska hitta en tid åt mig så kommer det troligtvis inte finnas luckor förrän några veckor fram i tiden.

På Östra brukar man ha ”skjutningar” på torsdag förmiddag. Då man tar in ett gäng klapprande patienter och tjongar i parti och minut. Det ger vid handen att det absolut snabbaste (om inget annat händer och att PK-värdet håller sig) är att jag kan få sprattla absolut tidigast, torsdag den 8 mars. Det hänger på om den granskande läkaren trycker på grönt och det finns en ledig plats på Östra den torsdagen. Det scenariot har med absolut bästa vilja i världen, svårt att tro på.

Det troliga scenariot är att jag rapporterar mitt PK-värde (OK värde då förstås) på måndagen den 5 mars. Någonstans och vid någon tid blir det bedömt och en anvisning att boka tid för elkonvertering går iväg och lägger sig i högen av andra bokningar. Då har det gått ytterligare en vecka och nästa tillfälle blir den 15 mars (om jag förutsätter detta med torsdagar). När mitt case kommer upp ska det bokas en tid. Koordinatorn letar upp närmaste tillfälle och jag tror att det i bästa fall kommer finnas en lucka kanske 2-3 veckor framåt. Antag 3 veckor, då skulle min elkonvertering bli av torsdag den 29 mars. Tyvärr är torsdag den 29 mars en skärtorsdag och många är lediga. Känns inte troligt alls. Veckan efter den 5 april är det påsklov, många är lediga, då måste personalen täckas upp på andra håll. Därför blir min gissning att jag får tjongas tidigast den 12 april. Ber bara till högre makter att jag har fel om detta (att det blir tidigare) men jag är realist.

Träning åt helvete förstås, men jag ska försöka finurla ut något man kan göra under denna tid. Kanske lite lätt styrka och ut och gå. Någonting ska det bli.

Naturligtvis kan detta lägga sig eller avta innan dess. Bara bra, men fram till datumet 12 april (min gissning) får jag ta skeden i vacker hand och gå med det här. Denna vecka har jag suttit med ett konstant hjärtfladder på runt 125 slag, vilket motsvarar medelpulsen på ett hyfsat spinningpass. Detta har jag nu haft dygnet runt eller 24-7 som det så vackert heter nu för tiden och detta är vad jag har att se fram emot (om inget annat händer) till mitten av april. ”Vilken tur att jag är sjukskriven för utbrändhet just nu”…????

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 19 februari, 2018 i Hälsa, Gnäll

 

Tillbaka på vita hotellet!

Idag blir det ett jättelångt inlägg, men jag skriver det ändå eftersom jag inte orkar eller vill dra denna historia flera gånger. Måndagen innebar ett uppvaknande som drastiskt skulle förändra min situation. På grund av min aortadissektion/aortaaneurysm mäter jag blodtrycket varje morgon. Denna morgon var blodtrycket kanon för min del (96/57 – lågt för de flesta, men perfekt för mig). Däremot låg min puls på 116 mot normalt mellan 55 och 58. Ibland registrerar blodtrycksmätaren en arytmi vilket kan vara ett dubbelslag eller liknande i form av en lite symbol nere på displayen. Inget märkvärdigt. Men 116 slag i puls verkade skumt och jag förstod genast vad som höll på att ske. Klev upp och käkade lite frukost medan jag tittade på OS. Efter frukosten satte jag på mig pulsbandet och kollade på min Garminklocka. Jajjemänsan! Pulsen låg och snurrade mellan 120 och 130 slag och då gick insikten in. Jag har fått tillbaka mitt flimmer eller fladder, trots min senaste ablation i november 2014. Det höll alltså i 3½ år.

Nästa åtgärd var solklar. Det var att avlägga ett besök på akuten. Rutinerna för detta satt i ryggmärgen. Först tog jag en dusch. Ställde sedan om vattnet till svinkallt och dök in i duschen igen i hopp om att få det att slå tillbaka men det sket sig. Pulsen tickade fortfarande på 120 – 125. Då packade jag återigen ihop mitt ”akuten survival kit” med lite grejer för att klara 12 – 24 timmar på en akutmottagning. Innan jag lämnade bostaden mätte jag upp mitt PK-värde, som styr mitt intag av den blodförtunnande medicinen Waran, vilket till min stora förvåning var lågt – 1,6. Normalt har värdet pendlat mellan 2,5 och 3,0. Jag ska ligga mellan 2,0 och 2,8. Så jag tog 2 extra tabletter med Waran för att få upp värdet eftersom jag vet att de elkonverterar inte om värdet understiger 2,0. Om jag PK-värde 2,0 betyder det att det tar 2,0 gånger så lång tid för blodet att koagulera mot normalt. Några minuter senare knatade jag ner till Partille centrum och tog bussen upp till Östra sjukhuset. Pulsen låg stabilt på 120 – 130 vilket gjorde att jag misstänkte hjärtfladder och inte flimmer, som är mer oregelbunden. Nu hade de flyttat akutmottagningen igen och jag fick gå runt och vela innan jag hittade rätt, då hade pulsen stigit och när jag gick in genom entrén hade jag 201 (min maxpuls är 184).

AkutenSurvivalKit

Akuten survival kit

Väl där inne efter sedvanlig registrering, togs ett EKG och blodprov och EKG visade på ett hjärtfladder, som jag själv misstänkte. Hade det varit flimmer hade de försökt med att få det att slå om med hjälp av läkemedel via dropp (något nytt), men eftersom det nu rörde sig om fladder så krävs det en elkonvertering. Jag vet att fladder är mer envist och slår inte om i första taget. Typiskt! Efter en inte allt för lång väntetid och ett avsnitt av Frontier på Netflix så bar det upp till avdelning 357 (mitt gamla stamställe från aortatiden) och rum 13. De hängde på mig övervakningsapperaturen, tog bort droppet som sattes nere på akuten samt satte en venkateter. Då var det bara att vänta tills de skrapat ihop narkosläkare, narkossköterska m.fl. för att tjonga till mig. Efter ytterligare 3 avsnitt av Fontier kom en sköterska in med en matbricka – middag. Jag sa att jag inte ska ha någon mat eftersom jag ska elkonverteras. Hon sa att jag skulle ha mat. Efter lite fram och tillbaka gick hon och kollade upp saken. Hon kom tillbaka med beskedet att det blir ingen elkonvertering idag och jag skulle stanna över natten. Que!? Men jag antog då att de inte fick loss narkosläkare eller dylikt. OK då. Meddelade Carina om läget och jag åt middag. Resten av den dagen och kvällen fick jag sköta mig själv. Jag hade med mig surfplatta och en bok så det gick ingen nöd på mig. Pulsen ligger stadigt runt 125 på monitoreringen.

FF-Fladder

Såg såg det ut 2014 och så ser det ut idag.

Natten blev stökig. Sköterskor var inne och häktade fast elektroder som lossnat och larmade hos dem. Jag hade inte min CPAP med mig och sömnen blev därefter. Vaknade vid 3-tiden och lyssnade lite på OS och lyckades somna om vid halv-sex-tiden innan jag vaknade upp för morgonmedicineringen som de hade dålig koll på. Men jag kunde rätta till det. Lite senare bars en frukostbricka in till mig och same procedure as last day började. Jag ska inte ha frukost, jo det ska du osv, osv.  Sköterskan försvann åter och dubbelkollade och kom tillbaka med beskedet att jag inte skulle elkonverteras utan vänta lite till. WTF!!?? Lite senare fick jag beskedet att det inte blir elkonvertering utan jag få åka hem. Det blev inställt på grund av mitt låga PK-värde. Nu gick jag upp i omloppsbana. Varför i helvetesjävlar kunde man inte leverera detta besked redan igår!!?? Det togs inget nytt blodprov på morgonen. Jag har ju legat stabilt i rätt nivå år ut och år in. Av alla jävla dagar under denna tid skulle värdet ligga under 2,0!!! Det var ju bara inte sant!! Nu är det så att om det går under 2,0 så vill de se att jag ligger stabilt i minst 3 veckor och då kommer det att beställas tid för en elkonvertering. Tjena!! Har jag tur så kan jag väl få en tjongare innan min födelsedag – 9 april.

Eftersom fladder ogärna slår tillbaka av sig själv utan håller i sig så får jag helt enkelt traska runt med denna skit. Just nu ii skrivande stund 14 februari kl 10. Ligger min puls fortfarande på 120. Jag måste lleva med detta i princip 24-7 om jag inte kan få stopp på skiten själv. Naturligtvis var läkarna snabbt på med nya mediciner (läs betablockerare) som jag vägrar eftersom jag mår dåligt av biverkningarna. Biverkningar som en gång skickade mig in i sjukskrivning. För mig är detta en form av kemisk misshandel. Jag vill dessutom inte bryta upp min medicinparkett utan att ha konfererat med min gulddoktor. Hon har 100 gånger mer koll än de läkare jag träffade där. Därmed inte sagt att de är dåliga, absolut inte. Men de känner inte min story vilket jag snabbt insåg då jag pratade med dem. Läkarna blev också långa i ansiktet när de frågade mig om jag hade andra problem och jag berättade att jag är långtisdsjukskrivning för utbrändhet. ”Åh, fy fan!” hörde jag en spontant säga.

Sysifos

En annan insikt som jag hade gjort på ett tidigt stadium är att när jag nu väl blir elkonverterad så kommer det att vara, vis av erfarenhet, en tidsfråga innan den stabila sinusrytmen slår tillbaka i fladder/flimmer. Vilket innebär nya akutbesök. Efter ett antal akutbesök kommer någon på att så här kan vi inte hålla på -> remiss till hjärtmottagningen på Sahlgrenska -> kö på ca 3 – 6 månader för att komma dit -> utredning igen -> någon form av åtgärd, kirurgi exempelvis ny ablation -> om ny ablation -> stökig period efteråt med massa akutbesök för  elkonvertering -> hög sannolikhet för att i så fall göra om ablationen -> om så sker ytterligare en stökig period med akutbesök innan allt lugnar sig. Om detta scenario inträffar är jag en bit in i 2019 för det ska i alla fall gå 2 – 3 månader mellan ablationerna. Kanske gör man nåt annat, pacemaker, öppen kirurgi vad vet jag. Men jag vet att detta scenario är synnerligen och med minst 80% sannolikhet trolig i och med min nya situation. Det jävligaste är att  om jag hade tagit två öl till maten på söndag kväll hade PK:t legat över 2,0. De två uteblivna kalla gav mig förödande konsekvenser.

DonQuitjote

Striden går vidare…

Denna dag ägnar jag nu åt att varva ner, se över min situation och gå igenom den samt se vad jag själv kan göra för att vända denna skuta rätt. Igår var jag upprörd, förbannad, ledsen, besviken och långt, långt ner i källaren. Idag är det färdiggnällt och jag ska nu ta mig upp ur källare (igen). Det gäller att vara metodisk. Utbrändhet och hjärtfladder är ingen bra kombo men jag ska jobba mig upp till ytan igen. Som vanligt, enligt O’Tooles lag, inträffar alltid något jävelskap när jag kommer igång med träning igen och naturligtvis denna gång också. Jag vill inte släppa det. I alla fall inte helt så jag ska hitta en form som passar mig utifrån den situation jag befinner mig i. Aldrig har jag varit med om att det ska vara så jävla svårt att få vara sjukskriven för utbrändhet utan att det dyker upp något jävelskap, det har följt med mig hela sjukskrivningsperioden. Nu vill jag verkligen ha lugn och ro utan en massa hitte-på men det verkar tydligen vara för mycket begärt. Men vad fan – jag är ju en överlevare. Dags att leva upp till det (igen).

ThePlanTheReality

Make a plan and stick to it!

 
2 kommentarer

Publicerat av på 14 februari, 2018 i Gnäll, Hälsa, Hemma, Rehab & skador

 

Jag börjar bli bra på att stava

Efter en god natts sömn (för en gångs skull) vaknade jag upp av en god kaffedoft som spred sig genom lägenheten. Hon hade en stund innan dragit på kaffebryggaren med nymalda bönor.  Det är ju sååå gott! Efter att ha kvicknat till och etablerat kontakt med omvärlden ville jag ge mig ut omedelbart. Jag vet mycket väl med mig att om jag fördröjer detta så rinner allt ut i sanden för jag är fortfarande i kamp för att övertala mig själv.

Det var nollgradigt ute, mulet och nästan ingen vind då jag gav mig ut strax efter kl 10. Väderprognosen flaggade upp för ett riktigt skitväder som nu i skrivande stund har nått oss. Rundan blev densamma som igår fast jag förlängde den med drygt 2 km. Under tiden jag gick kunde jag dock notera att vinden började öka. Efter 13,7 km och 2 tim 36 min var jag hemma utanför porten igen. Jag hade eldat på lite grann även idag och snittempot var faktiskt lite snabbare idag än igår. Fotisättningen var även den jämn och fin, 50,3 % markkontakt på vänster fot mot 49,7 % på höger. Stavarna gör väldigt mycket här måste jag säga för jag får helt andra värden när jag springer, med en diff på upp till 7% i sämsta fall. Precis som igår lade jag in  korta lätta löpmoment, speciellt i uppförsbackarna. Med andra ord var jag för en gångs skull ganska mör när jag kom hem, en skön och go känsla som jag inte upplevt på långt över ett år. Mycket nöjd är jag.

Ännu nöjdare blev jag när jag efter duschen klev upp på vågen. Förra söndagen blev det 100,0 kg, idag klev jag under den hatgränsen och vågen visade 98,8 kg. Jag har släppt nästan 10 kg sedan årskiftet. Nästa mål blir sub 96 vilket innebär sub 30 i BMI och då är jag per definition överviktig och inte fet. Målet är att vara sub 90 innan april månad. Min tant doktor som ”skällde” ut mig senast efter skyhöga kolesterolvärden borde nu vara nöjd, så den ökade träningsmängden är faktiskt baserat på ”doctors order”.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 11 februari, 2018 i Hälsa, Rehab & skador, Träning

 

Guld och stavgång

Vilket uppvaknande! Strax efter 8 genomförde jag dagens lucköppning i ansiktets övre regioner. Carina var redan upp och hade precis fått klart morgonkaffet. Jag masade mig ner och knäppte på TV:n och ramlade rätt in i damernas skiathlon, några minuter innan det var skidbyte. Det var inte svårt att vakna till med en kopp kaffe och denna högklassiga underhållning i realtid. Minsann tog inte Charlotte Kalla ett guld igen och dessutom passerade Gunde Svan i medaljligan. Hon är grym den tjejen. Lika intressant var det att följa Ebba Andersson som i sin OS-debut höll på att ta en bronspeng. Imponerande! Vi lär nog få se mer av den damen.

Strax efter det åkte funktionskläderna på och jag drog ut på ett stavgångspass. Det bar iväg till Humlebadet via Kåhög. På hemvägen gick jag genom Jonsereds samhälle, via Stärtered och sedan under E20 vid Anneberg och hemåt. 11,5 km, några hundratals meter längre än Humlebadet t.o.r. 2 tim, och 3 min lade jag på det här. Vädret var kanon. Lite halvklart där solen visade sig lite till och från. 2 plusgrader och en mycket svag vind. Däremot utlovas skitväder till imorgon.

Väl hemma stod en hyrlastbil från OK parkerad utanför huset och jag kände igen den där filuren som gick runt där. Det var Mikael, min näst yngste avkomma. Å fan! Var det idag Niklas skulle flytta. Jag hade missförstått och trodde att det skulle ske söndag, nästa helg. Så var icke fallet. De hade i princip packat ihop och skulle köra iväg och jag kunde inte hänga på för jag var svettig och lite tom på energi. Jag får hjälpa till lite senare. Shit happens. Men Robert, Mikael och Niklas hade fixat detta bra.

Hur som helst så märker jag att det börjar bli lite lättare att ta sig ut på träningspassen. Jag måste fortfarande piska mig själv men behöver inte jobba lika hårt med det som för en månad sedan och det är ju bra. Likaså hetsar jag inte med att komma igång med löpningen. Stavgången är ett mycket underskattat och kanonbra komplement. Löpningen kommer när den kommer. Dock har jag under stavgångspassen lagt in ett par korta moment där jag springer mycket lätt. Mest har detta varit i uppförsbackar och några enstaka på plan mark, mest för att testa och det har gått förvånansvärt bra.

En annan rolig insikt är att jag har blivit starkare i överkropp och armar, vilket i höstas var en milt uttryckt överdimensionerad bristvara. Nu känner jag skillnaden. Detta har jag mina cirkelträningspass med seniorerna att tacka för samt min sjukgymnast Marits övningar. Denna mycket gradvisa ökning i träningen har gett mig ett litet bättre välmående. Men realistisk som jag är inser jag att vägen till hel rehab och att komma tillbaka  till ett normalt arbetsliv är extremt lång och målet för det kan jag inte skymta men jag kan konstatera att jag är på rätt väg och att den resan har jag påbörjat, om än fortfarande i blygsam skala. I sådana här situationer är det viktigt att bara kunna ta ett litet steg än ett sotrt kliv. Striden går vidare.

 

Dropkick Murphy’s och OS

Det har minsann varit händelserika dagar denna vecka. Speciellt igår. Jag öppnade dagen med ett stavgångspass, sedan var det då dags för mig att casha in min Fars dags-present. En biljett till Partille Arena för att tillsammans med Robert och Moa, Niklas och Moas bror lyssna på Dropkick Murphys, Flogging Molly och Glen Matlock. Den siste, originalmedlem av det kultförklarade punkbandet Six Pistols. Dock blev han en liten besvikelse. Jag hade väntat att han skulle komma med ett backup-band men han äntrade scenen och satt på en stol och spelade akustisk gitarr med lite country-touch. Men! Det var ju inte Six Pistols. Grabben hade verkligen ändrat inriktning. Fast jag fick höra Good Save the Queen, fast på akustisk gitarr. Väldigt annorlunda.

Därefter äntrade Flogging Molly scenen. Och jäklar! Vilket tryck det var! Det gungade och svängde rejält. För mig var denna grupp en helt ny upplevelse och det var första gången jag hörde dessa. har inte ens lyssnat på dem på Spotify. Men det var verkligen en riktigt positiv överraskning. De spelar en slags hårdrock starkt influerad av irländsk folk- och pubmusik, väldigt likt Dropkick Murphys som avlöste Flogging. Även här var det ett riktigt röj. De spelade låt efter låt oavbrutet uppehåll mellan låtarna. Inte en enda död punkt. Stämningen på golvet var kanon. Folk hoppade runt och dansade, det var svårt att stå stilla. Killarna var ute mellan varven och hämtade några öl för att krydda det hela.

27788870_10155986292137416_1967734357098932544_o

Dropkick har jag lyssnat lite grann på. Men jag fastnade lite mer för Flogging Molly. Deras musik var lite gladare och melodiös. Dropkick är lite hårdare i sin musik, men det är också riktigt bra. Det blev en kanonkväll på arenan med grymt bra musik. Riktig musik till skillnad från mello. Tack så jättemycket för denna present.

Idag var det seniorträning på Improve som blev en riktigt tung tillställning då gårdagens ölintag gjorde sig påmint med all önskvärd tydlighet. Men när jag gick därifrån var alla de känningarna som bortblåst. Nu har jag duschat, ätit lite av Carinas mästerliga korv stroganoff och kollar på invigningen av OS. Det blir en lugn fortsättning på fredagen. Promise.

 
 

Matrielvård av ölutrustning

Helgen flöt på ganska bra. Det blev två tuffa stavgångspass på lördagen och söndagen, 10,0 respetikve 11,1 km i ett bistert kallt väder (-4 grader) med en elak nordostlig frisk vind med kulingbyar som ökade nedkylningsfaktorn. Jag kände mig supernöjd med dessa två pass. Det kändes verkligen bra och jag behövde inte lägga lika mycket energi på att tvinga mig ut.

Nu är det ny vecka och Carina började jobba idag efter förra veckans ledighet som gjort Henne väldigt gott. Det känns lite tomt här hemma nu. Dagen har jag ägnat åt att göra i ordning och kolla upp min bryggarutrustning. Mäskkärlet jag köpte har jag dock problem med. Jag kan fan inte få det tätt. Har pratat med Ölkompaniet och jag ska åka in till dem och de hjälper mig. Samtidigt ska jag fundera ut på vad som ska bryggas nästa gång. Det börjar dra ihop sig till en ny bryggning i sluutet av månaden. Dessutom ska jag brygga en 10 liters-batch av mitt lättöl

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 5 februari, 2018 i Ölbryggning, Hälsa, Hemma, Träning

 

Grattis Mamma!

Idag skulle mor min fyllt 97 år om hon hade levat och kanske gett fan i cigaretterna. Men den 13 november 1996 fick hon betala priset och i ter dagar låg hon och kippade efter andan innan hon gav upp. 3 dagar jag aldrig glömmer. Jag rökte själv då vid den tiden. När vi lämnade rummet tog jag upp det halva paket jag hade i fickan och slängde i närmaste papperskorg. Sedan dess har jag inte tagit en enda cigg. Eva (min dåvarande fru) och jag rökte och slutade med detta många gånger och så blev det ett paket till semester för att dyrt och hederligt sluta röka på nyårsafton. Vårat stående nyårslöfte. Men den dagen – den 13 november – kastade jag paket helt efter det jag sett de senaste tre dagarna. Och aldrig har det varit så enkelt att sluta och jag hade inget som helst röksug de första veckorna. Eva hängde själv på efter ett par veckor och vi är båda rökfria.

Det går att sluta röka, det behövs inga nikotinplåster, nikotintabletter eller vad det nu kan vara. För är motivationen riktigt stark, som i mitt fall, blir det en ganska enkel match. Idag är jag verklig total-anti mot allt vad cigaretter, tobak och snus heter. När jag känner doften av cigarettrök mår jag nästan illa, än värre då lukten sitter i kläderna efter att någon varit ute och rökt. I min värld är det så här döden luktar. Att börja röka är ett medvetet val (oavsett det är grupptryck eller inte). Att sluta röka handlar om ren inställning och vilja. Hade cigaretterna kommit till oss idag, skulle det troligtvis vara narkotikaklassat. Jag är definitivt för ett totalförbud mot tobak.

Dessa inbitna rökare som ylar högt över att de är förföljda och inte få röka någonstans tål jag inte. Ofta rör det sig om karaktärssvaga personer som inte vill ta tag i det. Varför ska omgivningen utsättas för denna skit bara för att de inte kan fatta vettiga beslut. Säger man till någon idag i exempelvis en busskur om att denne kan röka på utsidan, och det spelar ingen roll i hur vänligt det påpekas, så åker man på en åthutning. Det är dagens mentalitet. Men jag skulle vilja se hur stora i käften de är när de ligger i dagar i en sjukhussäng och kippar efter andan för att dö långsamt i en utdragen drunkningsdöd.

Nog om det. Båda mina föräldrar har lämnat mig alldeles för tidigt i cancer. Dessutom har min familj drabbats (även underteckna) i mer eller mindre omfattning. Av den anledningen kommer jag att sitta på cykeln i 9 timmar under eventet ”Vi kämpar för livet”. Jag gör det jag kan för att dra mitt strå till stacken när det gäller att utropa cancern och den 25 februari gör jag det i 9 timmar. Då kommer jag ha mina föräldrar med mig i tankarna.

Så grattis på födelsedagen mamma och vila i frid.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 4 februari, 2018 i Åsikter, Familj och Vänner, Hälsa