RSS

Inbördeskrig i huvudet

21 Maj

Ja, ja! jag vet! Det var länge sedan jag skrev här. Anledningen är att jag inte orkat för jag mår bara sämre. Igår masade jag mig igenom Göteborgsvarvet för 17:e gången (tror jag). Det är ett lopp jag helst vill glömma. Löpträningen har varit i princip noll (av samma orsak jag angett i inledningen. Året började bra. Januari var bra, februari medioker, mars ingen löpning på grund av sjukdom, april – tre pass a 6,4 km och i maj, ett pass om 6,4 km den 13 maj. Det enda har varit lite cykelpendling samt Stadsgirot den 6 maj. I kombination med min dåliga mentala hälsa var ju inte förutsättningarna så bra. Jag startade av 2 anledningar. 1 – min svåger kom ner för att starta (vilket var anledningen till att jag anmälde mig) och då ville jag inte banga. 2 – jag ville veta hur min fysiska status är.

Förberedelserna inför racet var ”by the book”. Vädret OK och det skulle inte bereda några problem. Det enda problemet var att temperaturen sjönk ganska drastiskt under loppet så till och med jag blev lite frusen den sista kilometern. Redan i startfållan kände jag att jag bara ville ha detta överstökat. Jag tittade på klockan en enda gång, det var vid första kilometerskylten och den visade 7 minuter exakt. Det var åt helvete för snabbt och jag saktade ner lite. Till slut hittade jag bekvämtempot och lufsade på. Det gick hyfsat OK, men på väg ner för Älvsborgsbron. Då och från ingenstans kom dippen och jag störtdök rätt ner i gropen där hornpär stod med et brett leende och räckte mig spaden och jag grävde. Resten av detta lopp bestod i inget annat än att slåss för att inte kliva av. Aldrig har jag fört en sådan hård kamp mot min egen skalle som jag gjorde denna dag. Ironiskt nog kände jag mig fysiskt ganska stark och jag kände mig inte så trött. Den ekvation har jag inte fått ihop, får inte ihop och kommer inte att få det heller, men så var det. Skallen ville ingenting och jag höll på med detta inbördeskrig i mitt huvud. Jag såg inte så mycket av andra, jag var bara inne i min bubbla och slet så gott jag kunde. Borta mot TV-huset på Lindholmen såg jag en taxi (som skjutsade löpare som bryter) och jag bestämde mig för att hoppa in i den. I samma ögonblick jag fattade det beslutet och skulle svänga av mot den, så körde den iväg.

Jaha! Så  var det med den saken. Bara att klafsa vidare på. Nu blev det till att på bästa ultramanér dela upp den sista milen i etapper. Jag fick till och med dela upp varje kilometer i etapper. Det var bara en sak som nu drev mig – håll dig i rörelse! Stanna inte upp. Samtidigt kopplade en annan del i skallen in och sa att det här var inte roligt, det fanns ingen mening med det här. När det var 6 km kvar, började jag överföra distansen till min Kåhögsrunda. Ok nu var jag i svackan vi 2 kilometer, nu var jag vid Kåhögsbron osv. Glädjen att komma ner för Göta älvbron och till Nordstan uteblev, likaså publiktäta Östra Hamngatan och Avenyn. Folk hejade och peppade men för mig blev det bara ett brus som övergick i ett störande ljud. Jag ville nästan hålla för öronen. Detta är ju normalt den roligaste delen på banan men nu kändes det mer som en drygt 3 kilometer lång tinnitus. När jag svängde av från Avenyn och in på Vasagatan högg det till utav helvete nere i buken med en knivskarp smärta som lyckligtvis försvann efter någon halvkilometer. Det positiva med detta var att den väckte mig lite ur den koman jag befann mig i och det kändes som att allt ljud kom tillbaka till normalt läge igen. Ungefär som man ser i en krigsfilm när en granat smäller av i närheten och det blir ett ringande ljud med en massa brus och allt hörs långt bort och sedan kommer det tillbaka igen.

Strax därefter svängde jag in på Husargatan vilket för mig blir avslutningen på loppet. Vid handels stod mina LEK-vänner Siv och Kenth och kollade och jag såg dem först. Det var riktigt kul. Äntligen en positiv input. Det andra positiva var att ja fick väldigt många klappar på axel, tummen upp, tillrop som ”bra jobbat”, ”heja dig”, ”kom igen” och även ”respekt”. Detta beroendepå att jag hade min t-shirt där det på ryggen stod: ”I survived an aortic dissection…”  Det var nog mycket det som gjorde att jag kunde kämpa mig igenom loppet.

Efter 3 timmar och 3 minuter kunde en totalt mentalt slut Stefan passera tidtagningsmattan på mållinjen. Särskilt trött, fysiskt sett kunde jag inte säga att jag var. Men rent mentalt var skallen urblåst. Det blev en lugn och trivsam kväll  hemma tillsammans med svåger med familj. Väldigt avkopplande. Väl i säng var det som om någon hade släckt lyset på stubben. Fy fan vad skönt att det var över.

Jag måste säga att Göteborgsvarvet inte är vad det har varit. Denna tävling har helt och hållet spårat ur, tycker jag. Man snålar in på sportdrycken. Vatten på varannan station och sportdryck på varannan. medioker service vid mål. En jävla banan och ett litet paket kexchoklad. Med tanke på den vinst man gör när ca 15000 inte kommer till start (á 495 kronor) borde kunna prestera bättre för löparna vid målgången i form av återhämtningsdrycker. Många lopp serverar ju öl vid målgång. Jag tycker detta är dåligt och jag tycker det är dåligt med så sen start. Första startgruppen går kl 13 och sista klockan 19. Flytta fram den istället. Inte så kul att starta i sista och när de kommer till centrala Göteborg har publiken dragit. Näe! Det får nog bli mitt sista Götebborgsvarv. Tävlingsledningens storhetsvansinne att bli, större än New York Marathon har gått ut över löparna. Detta är inte läängre en tävling för löpare det är bara en prestigesak att bli det största loppet. Så Göteborgsvarvet!  Kom ner på jorden igen.

I och med detta lopp drar jag nu ett streck för allt tävlande. Jag är inte i skick att cykla Västkusten runt, springa Stockholms Marathon eller köra en halv Ironman i Halmstad. Näe! Det är bara att glömma! Det jag tänker göra nu är att ta några steg tillbaka och se tiill att få ordning på skallen, komma tillbaka i mental balans. Det här kommer att ta tid och som det känns nu kommer jag nog att behöva resten av året och troligtvis även 2018 för detta. I år blir det i alla fall inget mer tävlande och som planen är nu blir det inget mer tävlande nästa år heller, fast det beror ju på hur återhämtningen går. Jag tänker inte heller stressa igenom det. det här måste få ta sin tid och all posttraumatisk stress som kommit ikapp mig sedan dissektionen måste jag nu ta hand om en  gång för alla.

Jag släpper dock inte tanken på att komma tillbaka till tävlingsbanorna och jag har lite idéer och mål men då snackar vi 2019 eller 2020, helt beroende på hur återhämtningen går. För mål måste jag ha, annars fungerar jag inte. Så om jag inte skriver här alla dagar så vet Ni varför, jag orkar helt enkelt inte. dock kommer jag inte sluta blogga, det blir bara inte lika frekvent som förr (vilket Ni kanske redan har märkt). Nu ska jag förbereda mig för att överleva ytterligare en arbetsvecka.

 

 

8 svar till “Inbördeskrig i huvudet

  1. Ava

    21 maj, 2017 at 21:49

    Kram!

     
  2. M

    21 maj, 2017 at 21:54

    Men du, kanske inte så många som hade klarat att springa 21 km ens, och dessutom tänka framtidsplaner samtidigt! Verkligen bra jobbat mitt i allt det extremt slitsamma.

     
    • Ultrastefan

      22 maj, 2017 at 20:36

      Tack! Jo, jag vet. Jag är ganska skruvad… 🙂 /S

       
  3. Janne

    22 maj, 2017 at 00:05

    Inte konstigt att du blir trött.. energin kommer från hjärnan.. inte hjärtat.. man måste vara i mental form annars säger kroppen ifrån.. försök orka se de fina i livet nu naturen är underbar. Ändra dina löpvanor.. kom ut i skog och mark.. försök växla mellan olika spår. Du och jag är lika gamla.. jag känner lite samma som du.. man måste i vår ålder variera sig för att orka kämpa.. du orkar kämpa.. för att du alltid varit en kämpe.. kom igen Stefan du har så mycket bra.. trevlig fru.. fin lägenhet.. fina barn och underbara barnbarn.. gläd dig åt det du har så kommer glädjen tillbaka..

     
    • Ultrastefan

      22 maj, 2017 at 20:35

      Tack för kommentaren Janne. Nu ska jag inte ändra löpvanor, i alla fall inte intialt. Det är den översta enhetn på miig som jag tänker fixa till. Där ingår i alla fall lättare träning (gym, stavgång bort till Humlebadet) och inte minst besöka barnbarn. Jag har satt upp några vaga mål, mest för att ha något att jobba för men det är inte skrivet i sten, snarare skrivet i snön. Har jag inget mål kan jag lika gärna ta in på ett äldreboende och det vill jag inte… 🙂 /Stefan

       
      • Janne

        23 maj, 2017 at 22:15

        Nu e jag tyken.. jo då.. du får mycket roliga löpträning om du skiftar vägar att springa.. har man samma jämt och ständigt så tappar man sugen,.. förr eller senare. man behöver inte utgå hemifrån. ta cykeln eller bilen till nya underbara löpvägar. Målet för dig och alla oss andra är att må så bra som möjligt. Jag försöker träna varje dag.. jag har inget annat mål än att känna njutningen av att må bra och bli starkare.. Fokusera om till andra mål i livet.. det finns fullt.. dröm om resor.. njut av din frihet som du har.. Visst jag kanske är för påflugen och lägger mig i nu.. men jag har följt dig här i flera år nu.. du.. liksom de flesta behöver inte alltid strykas medhårs.. ibland måste man ruskas om för att släppa den gamla invanda slentrianen för att orka styra in på nya spår.. den här kommentaren ska du ta som en man..dvs bryta ihop fullständigt och bli tröstad som en litet diebarn..
        Nej kom igen nu och GLÄDJS av allt det fina nu.. ut på nya löpäventyr i Partilleskogarna.. hur fan ska jag få till ett bra slut på bergspredikan..?? hmm.. bara ha det bra / anonym

         
  4. Ultrastefan

    24 maj, 2017 at 20:15

    Ha ha. Du är ju för go Janne. Jag tar nog detta som en man (eller nå’t ditåt). Jag gillar raka rör och ärlighet. Men Du har missförstått lite grann. Jag ska fortsätta med löpning och annan träning. Men först! Allra först, ska jag rätta till övervåningen för att hitta tillbaka till löpningens avkopplande värld. Det är mycket annat som redan ruskat om mig. När jag är tillbaka (vilket får ta den tiden det tar) ska jag anpassa mitt nya löparliv till min kropp och skalle. Jag uppskattar omskakningen… 🙂 /S

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: