RSS

Månadsarkiv: maj 2017

En slöhelg

Så var det måndag igen och en långhelg är över. Tyvärr gav den inte så mycket vila och återhämtning jag hade hoppats på. Ljuspunkten denna helg blev besök av svåger och svägerska. Vi cyklade i ett kanonfint väder ner till Frihamnen och Kulturcykelkalaset där Christer ville kolla in velomobiler. Det fick han, men det fanns ingen provköra så det blev ett litet antiklimax. En trevlig lördag blev det i alla fall med grillning på terrassen. Annars har jag mest legat som en död sill i soffan och inte orkat göra något. Ganska håglös. Nu betar jag av veckan som kommer och ser fram mot nästa långhelg.

 

Thank god is wednesday!

Äntligen onsdag! (?) Nu blir det långhelg. Flygar-Krille och en klämdag så det blir ju inte så dumt. Dessutom ska ju vädret anta sommarformer denna långhelg. Mycket nedvarvning och vila på denna modell med andra ord. Nu ska jag starta upp med att hitta en bra form och bra rutiner för återhämtning som skall vävas in med  lättare träning och fysisk aktivitet. Wish me luck!

Ett steg i denna rehab var att sätta en ny sats med öl på  jäsning. Thomas Coopers 86 dagars-öl. En pilsner, fast den tar inte 86 dagar att göra.

 

Ny era

Tittut! Jo då! Jag är kvar! En arbetsvecka helt i min smak har startat och den första dagen är fixad. Bara två dagar kvar att göra, sedan blir det långhelg. En trevlig helg med ett (mindre trevligt) Göteborgsvarv och umgänge med (desto mer trevlig) svåger och hans familj är över. Nu börjar jag min återhämtningsperiod och devisen jag bär med mig här är: ”När en dörr stängs, öppnas en annan dörr”. Det första jag gjorde är att sätta en ny sats öl.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 22 maj, 2017 i Diverse, Hälsa, Hemma, Rehab & skador

 

Inbördeskrig i huvudet

Ja, ja! jag vet! Det var länge sedan jag skrev här. Anledningen är att jag inte orkat för jag mår bara sämre. Igår masade jag mig igenom Göteborgsvarvet för 17:e gången (tror jag). Det är ett lopp jag helst vill glömma. Löpträningen har varit i princip noll (av samma orsak jag angett i inledningen. Året började bra. Januari var bra, februari medioker, mars ingen löpning på grund av sjukdom, april – tre pass a 6,4 km och i maj, ett pass om 6,4 km den 13 maj. Det enda har varit lite cykelpendling samt Stadsgirot den 6 maj. I kombination med min dåliga mentala hälsa var ju inte förutsättningarna så bra. Jag startade av 2 anledningar. 1 – min svåger kom ner för att starta (vilket var anledningen till att jag anmälde mig) och då ville jag inte banga. 2 – jag ville veta hur min fysiska status är.

Förberedelserna inför racet var ”by the book”. Vädret OK och det skulle inte bereda några problem. Det enda problemet var att temperaturen sjönk ganska drastiskt under loppet så till och med jag blev lite frusen den sista kilometern. Redan i startfållan kände jag att jag bara ville ha detta överstökat. Jag tittade på klockan en enda gång, det var vid första kilometerskylten och den visade 7 minuter exakt. Det var åt helvete för snabbt och jag saktade ner lite. Till slut hittade jag bekvämtempot och lufsade på. Det gick hyfsat OK, men på väg ner för Älvsborgsbron. Då och från ingenstans kom dippen och jag störtdök rätt ner i gropen där hornpär stod med et brett leende och räckte mig spaden och jag grävde. Resten av detta lopp bestod i inget annat än att slåss för att inte kliva av. Aldrig har jag fört en sådan hård kamp mot min egen skalle som jag gjorde denna dag. Ironiskt nog kände jag mig fysiskt ganska stark och jag kände mig inte så trött. Den ekvation har jag inte fått ihop, får inte ihop och kommer inte att få det heller, men så var det. Skallen ville ingenting och jag höll på med detta inbördeskrig i mitt huvud. Jag såg inte så mycket av andra, jag var bara inne i min bubbla och slet så gott jag kunde. Borta mot TV-huset på Lindholmen såg jag en taxi (som skjutsade löpare som bryter) och jag bestämde mig för att hoppa in i den. I samma ögonblick jag fattade det beslutet och skulle svänga av mot den, så körde den iväg.

Jaha! Så  var det med den saken. Bara att klafsa vidare på. Nu blev det till att på bästa ultramanér dela upp den sista milen i etapper. Jag fick till och med dela upp varje kilometer i etapper. Det var bara en sak som nu drev mig – håll dig i rörelse! Stanna inte upp. Samtidigt kopplade en annan del i skallen in och sa att det här var inte roligt, det fanns ingen mening med det här. När det var 6 km kvar, började jag överföra distansen till min Kåhögsrunda. Ok nu var jag i svackan vi 2 kilometer, nu var jag vid Kåhögsbron osv. Glädjen att komma ner för Göta älvbron och till Nordstan uteblev, likaså publiktäta Östra Hamngatan och Avenyn. Folk hejade och peppade men för mig blev det bara ett brus som övergick i ett störande ljud. Jag ville nästan hålla för öronen. Detta är ju normalt den roligaste delen på banan men nu kändes det mer som en drygt 3 kilometer lång tinnitus. När jag svängde av från Avenyn och in på Vasagatan högg det till utav helvete nere i buken med en knivskarp smärta som lyckligtvis försvann efter någon halvkilometer. Det positiva med detta var att den väckte mig lite ur den koman jag befann mig i och det kändes som att allt ljud kom tillbaka till normalt läge igen. Ungefär som man ser i en krigsfilm när en granat smäller av i närheten och det blir ett ringande ljud med en massa brus och allt hörs långt bort och sedan kommer det tillbaka igen.

Strax därefter svängde jag in på Husargatan vilket för mig blir avslutningen på loppet. Vid handels stod mina LEK-vänner Siv och Kenth och kollade och jag såg dem först. Det var riktigt kul. Äntligen en positiv input. Det andra positiva var att ja fick väldigt många klappar på axel, tummen upp, tillrop som ”bra jobbat”, ”heja dig”, ”kom igen” och även ”respekt”. Detta beroendepå att jag hade min t-shirt där det på ryggen stod: ”I survived an aortic dissection…”  Det var nog mycket det som gjorde att jag kunde kämpa mig igenom loppet.

Efter 3 timmar och 3 minuter kunde en totalt mentalt slut Stefan passera tidtagningsmattan på mållinjen. Särskilt trött, fysiskt sett kunde jag inte säga att jag var. Men rent mentalt var skallen urblåst. Det blev en lugn och trivsam kväll  hemma tillsammans med svåger med familj. Väldigt avkopplande. Väl i säng var det som om någon hade släckt lyset på stubben. Fy fan vad skönt att det var över.

Jag måste säga att Göteborgsvarvet inte är vad det har varit. Denna tävling har helt och hållet spårat ur, tycker jag. Man snålar in på sportdrycken. Vatten på varannan station och sportdryck på varannan. medioker service vid mål. En jävla banan och ett litet paket kexchoklad. Med tanke på den vinst man gör när ca 15000 inte kommer till start (á 495 kronor) borde kunna prestera bättre för löparna vid målgången i form av återhämtningsdrycker. Många lopp serverar ju öl vid målgång. Jag tycker detta är dåligt och jag tycker det är dåligt med så sen start. Första startgruppen går kl 13 och sista klockan 19. Flytta fram den istället. Inte så kul att starta i sista och när de kommer till centrala Göteborg har publiken dragit. Näe! Det får nog bli mitt sista Götebborgsvarv. Tävlingsledningens storhetsvansinne att bli, större än New York Marathon har gått ut över löparna. Detta är inte läängre en tävling för löpare det är bara en prestigesak att bli det största loppet. Så Göteborgsvarvet!  Kom ner på jorden igen.

I och med detta lopp drar jag nu ett streck för allt tävlande. Jag är inte i skick att cykla Västkusten runt, springa Stockholms Marathon eller köra en halv Ironman i Halmstad. Näe! Det är bara att glömma! Det jag tänker göra nu är att ta några steg tillbaka och se tiill att få ordning på skallen, komma tillbaka i mental balans. Det här kommer att ta tid och som det känns nu kommer jag nog att behöva resten av året och troligtvis även 2018 för detta. I år blir det i alla fall inget mer tävlande och som planen är nu blir det inget mer tävlande nästa år heller, fast det beror ju på hur återhämtningen går. Jag tänker inte heller stressa igenom det. det här måste få ta sin tid och all posttraumatisk stress som kommit ikapp mig sedan dissektionen måste jag nu ta hand om en  gång för alla.

Jag släpper dock inte tanken på att komma tillbaka till tävlingsbanorna och jag har lite idéer och mål men då snackar vi 2019 eller 2020, helt beroende på hur återhämtningen går. För mål måste jag ha, annars fungerar jag inte. Så om jag inte skriver här alla dagar så vet Ni varför, jag orkar helt enkelt inte. dock kommer jag inte sluta blogga, det blir bara inte lika frekvent som förr (vilket Ni kanske redan har märkt). Nu ska jag förbereda mig för att överleva ytterligare en arbetsvecka.

 

 

Jag är inte rädd – jag kan springa

What! Vad hände nu då? Jag var ute och sprang. Herreminjeda! Detta var mitt första löppass sedan den 22 april. Min mentala trötthet har satt käppar i hjulet för sådant. Men idag slet jag hårt för att bryta mig ur denna onda cirkel och jag lyckades! Jag är ju för bövelen tvungen att röra på dödköttet för om en vecka ska jag starta i Göteborgsvarvet och då måste jag ju ha kutat lite. Idag fick det bli Kåhögsrundan.

Till min stora förvåning gick det över alla förväntningar riktigt bra. Löpningen kändes riktigt bra och jag kunde lalla runt slingan i 7:11 tempo. Innan jag gick ut sa jag till Carina att jag ska försöka hålla mig under 8 minuterstempo. Där ser man fysiken finns där även när skallen är urkopplad. Denna lilla framgång gjorde mig riktigt glad och dessutom vann jag 38 spänn på V75. Hurra!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 13 maj, 2017 i Diverse, Hemma, Träning

 

Min 5:e re-birthday

Den 11 maj 2012 – vilken jävla dag!

Idag är det exakt 5 år sedan den dagen där jag har mycket fragmentariska och hemska minnen från av vad som hände med mig. Jag minns hur jag knäade ner på golvet av smärta i en monter på Göteborgsvarvsmässan. Jag minns hur jag tog mig hem (körde bil). Jag minns min ankomst till akuten då de hämtade mig på utsidan av akuten med en rullbår. Jag minns att jag fick en morfinspruta och trots den hoppade upp från båren och gick runt i rummet skrikande av smärta. Jag minns hur paniken kom då jag inte kunde berätta vad som hände bara att det var så konstigt med att smärtan flyttade sig och insåg att jag var ”in the deep shit” (vilket troligtvis räddade mig eftersom läkaren då ville ta blodtryck i båda armarna). Jag minns att jag fortfarande inte kunde ligga still efter den andra morfinsprutan. Jag minns att jag fick en tredje morfinspruta och gled in i något slags mjukt dun. Efter det minns inget mer. Bara tre fragment. Först var det Carina som stod i rummet och jag begrep inte hur Hon kom dit, Det andra var att personal lyfte mig över till CT-scanbordet från rullbåren och det tredje var hur jag lastades i en ambulans (eller var det ur?). Mer av den dagen minns jag inte – helt svart.

Idag är det exakt 5 år sedan detta hände. En fruktansvärd dag, en riktigt skräckfylld dag med bara hemska minnen. Det jag inte förstod då var hur extremt nära det var att det skulle bli svart för mig för alltid. Jag visste inte vad som hänt mig men jag förstod på akuten att det var riktigt allvarligt, annars hade jag inte blivit hämtad på utsidan och behandlad direkt. Varför vill jag då komma ihåg och fira denna dag? Den mest katastrofala dagen i hela mitt liv, en sådan dag vill jag ju helst glömma men det kan jag inte hur mycket jag än vill. Av den lilla grupp så kommer ca 75 % av människor som har en aortadissektion att dö inom de första 2 veckorna utan behandling. Med behandling, kommer ca 70 % som har dissektion av den första delen av aortan (typ A) och ungefär 90 % av dem som har dissektion av aorta längre från hjärtat att överleva. Omkring 60 % av dem som överlever de första 2 veckorna lever 5 år fortfarande efter behandlingen, och 40 % lever minst 10 år till.

Det jag firar är att jag faktiskt överlevde denna skitdag och hade turen att få tillhöra den lilla grupp som överlever en aortadissektion. Att jag tillhör de lyckliga 60% som lever 5 år efter det inträffade, vilket det finns all anledning till – i alla fall för mig. Mitt nästa mål är att nå 10 år. Många gånger har jag fått känslan av att jag lever på lånad tid. Jag lider fortfarande av sviterna av denna dag. Min största fiende nu är att post-traumat hunnit ikapp mig och ligger som en blöt filt över mig i form av en mental trötthet som monterar ner mig bit för bit och som påverkar min träning mycket negativt. Just nu är det min största fiende och min största utmaning är att ”landa skallen”. Denna dag har på något sätt blivit min andra födelsedagen efter som jag kom till livet för andra gången. Det gäller för mig att vända det hela till  något positivt som jag nu gör med denna dag. Dagen kommer att firas på John Scott i Partille med en riktigt kall öl (eller två). Today is realley a good day!

 

CIVA-20120512

Inte i toppform då…

 
4 kommentarer

Publicerat av på 11 maj, 2017 i Hälsa

 

Stadsgirot

Vilket väder! Vilka fina förutsättningar! Stadsgirot över 70 km avverkades idag med start på bandyplanen på Heden. Om det tyckte jag inte. Stå där på en plan med lös finsand som underlag tycker jag inte var så lyckat, då sand yr upp och letar sig in i drev och kedjor.

Banan är riktigt tuff och man ska nog vara tränad inför detta lopp även om det ”bara” är 70 km. Banan går böljar från Linnéplatsen till Älvsborgsbron. Första stigningen är i Biskopsgården hela vägen upp till Svarte Mosse. Nästa rejäla stigning är från Hisings Kärra upp till Angeredsbron för att sedan ta sig upp på berget ovanför Angeredsbron, till banans högsta punkt. Efter Angereds centrum ner i svackan och sedan upp till Gunnilse för att sedan rulla ner till Lärjedalen. Efter drygt 50 km är det så dags att ta sig uppför Bergsjöbacken som följs av en böljande bana runt Bergsjön för att avslutas med att rulla ner till Utby/Sävedalen. Efter depån i Sävedalen är det dags att ta sig upp till Vallhamra och in i Skatås och på grusåttan(!). Sedan ner till Örgryte och den sista backen uppför Sankt Pauli. Inte lika jäklig som de andra backarna men man är då ganska mör efter nästan 70 km cykling. När man kommit ner från Sankt Paulibacken vid Ullevi är det en ren transport in till målet på Heden. En tuff bana alltså, enligt appen Race One jag hade under loppet hade jag på dessa 70 kilometer salat på mig 926 höjdmeter!

Underlaget var (som vanligt) inget bra. Jag begriper mig inte på varför man drar banan genom grusåttan på Skatås, över en grusplan vid Ruddalen. Jag stod i valet och kvalet om jag skulle köra på min pendelcykel eller ta racern. Jag tog racern med mina Fulcrumhjul. De fick en del stryk på grund av underlaget (även dålig asfalt). Men de var guld på flacka partier där jag kunde komma upp i drygt 40 knyck (som vid Tuve/Säve) utan att ha tungan hängande utanför halsen. Rullet var överlägset och jag kunde rulla förbi hur många som helst som trampade nerför. Många nerförslöpor gick i 55-60 km/h. Dock fick jag slita hårt på mina bromsar för att inte köra in i folk. Dessutom var banan knixig med många svängfester. Full fart ned för en backe utmynnade i kraftig inbromsning och en skarp kurva (90-gradare) precis vid foten av backen. Det är ju lite synd eftersom banan i sig är utmanande och spännande att underlaget drar ner betyget till en mycket låg nivå.

När uppförsbackarna kom så ”dog” jag och det var knappt styrfart upp för dessa, men aldrig behövde jag kliva av cykel för att leda den, inte ens Bergsjöbacken där många klev av och gick upp. Nu är det i alla fall gjort och när jag kom hem hade Carina fixat lite spagetti och köttfärssås som jag slukade glupskt. Den kalla ölen till maten var den stora belöningen efter denna backiga dag.

18222039_10155191996817416_6011508962465950969_n

Det var det…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 6 maj, 2017 i Diverse, Tävling