RSS

Det blåser en del nu…

01 Mar

Fy fan, vad träligt! Cyklingen till jobbet idag var en ren pärs. Regnade gjorde det och blåste gjorde det mer än lovligt. Motvinden tryckte ner mig till 15-16 km/h på platta Utbyvägen eller Herkulesgatan. Jag fick banne mig slugga mig framåt. Det fanns inte en enda minut över av att njuta av färden. En kamp hela väg ut till jobbet. Men det är ju så här det är emellanåt. Det kommer att komma bättre dagar än det här, något som jag vågar mig på att lova. Trots kämpandet kan jag ändå säga att kroppen inte svarar ordentligt och det är något som inte stämmer. Jag blir mer och mer fundersam över detta för varje dag som går.

I övrigt så har februari varit en ganska motig månad. Jag gjorde min sedvanliga månadsavstämning på min pension och kunde konstatera att det varit en motig månad där också, även om jag gått fram lite grann. Nu är jag i alla fall inne i mars månad och har lite drygt en månad kvar till mitt första delmål – min 61 årsdag. Just nu ser jag redan fram mot denna dag som jag personligen kommer att fira med att vara ledig den veckan – veckan innan påsk. Hur som helst måste jag på något sätt komma underfund med hur jag skall tackla min långsamt vacklande hälsa. Denna trend måste brytas.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 1 mars, 2017 i Diverse, Träning

 

4 svar till “Det blåser en del nu…

  1. carlssonkarlsson

    1 mars, 2017 at 22:42

    Alltså, det här med att kommentera en annan persons tankar, när man inte känner varandra, kan/får man det? Hur skriver man förståeligt, så man inte verkar dryg, snorkig, översittande, oförstående? Var snäll och försök att ha överseende, avsikterna är bara goda, även om jag skulle råka formulera mig klantigt. Extra svårt i text, svart på vitt, utan pauser och betoningar av ord, utan nyanser.

    Stefan, du väljer ju såklart vad du vill berätta och hur du uttrycker dig i din blogg, och när man inte känner/träffar dig, så är det ju svårt att veta hur det egentligen är. Men det känns som det jag läser, och läser mellan raderna är så mycket trötthet och oinspiration för vissa saker. Typ jobbet. Typ folk som beter sig dumt eller klantigt i trafiken. Ologiska system och omständigheter. Jag kan absolut hålla med om vissa, och vissa dagar skulle man ju bara ha somnat om…
    Men, också vad det är som verkligen gör dig glad! Din fru, dina grabbar, och nästa generation efter dem! Att kroppen går att använda till rätt mycket i vardagen. Att labba ihop egen öl. Att träffa kompisar. Till exempel.

    Jag bloggade också under en lång period när jag bodde utomlands, och kunde bli nästan sårad av att jag kunde få respons från folk när vi träffades och jag berättade om tråkiga saker. ”Men det ser ju ut som ni bara gör kul saker på bloggen!” Idiot, tänker jag då. Trots att jag ibland skrev om grubbel och mindre smickrande tankar/iakttagelser. Bloggen var egentligen bara en liten dagsnotering på oväntade kryddor/händelser i en annorlunda miljö, sedd med mina ögon, oftast bara fniss-grejor. Rätt eller fel, nej, bara min syn på saker, och mina funderingar. Att nån tror att varje dag är glass och ballonger, hallå, hur ser deras inre värld ut? Jag tänker och upplever både bra och dåliga saker varje dag – tack och lov! Men inte skriver jag om allt. Jag pratar inte ens om allt med mina närmaste, ju!

    Återigen, med all respekt för att jag ju inte känner dig. Det kanske är dags att du verkligen funderar på vad du vill göra, vad du mår bra av. Ska du verkligen jobba ett år till, om det äter så mycket kraft? Funkar det ekonomiskt att gå i pension, eller i ditt fall, en fullt rimlig sjukskrivning/sjukpension (jag är osäker på vad som är rätt begrepp). Verkligen skit i vad ”folk” skulle säga/tycka, eftersom du inte verkar ”sjuk” utan tvärtom som en ”pigg, hurtig och seg gubbe”. Det kanske bara är ett tecken på att folk är impade av dig! Och det är väl bra om du ser ut att vara frisk och stark, du kanske kan lära dig att hitta en snärtig beskrivning/förklaring av din hälsa som tystar de som du tycker verkar skeptiska. Och – lätt att säga, svårt att göra, men – kan man lära sig hantera de egna känslorna när nån ”okänd”/”mindre bekant” person säger nåt dumt? Hur tar man inte åt sig, av vad det som folk som man inte tycker är viktiga, säger? Kan man lära sig på nåt smart sätt att föregå vad folk säger? Presentera sig stolt, vad man verkligen kan, istället för sina begränsningar?

    Som sagt, lätt att haspla ur sig såhär, jag har verkligen inte svaren och är ingen hyperpositiv person själv. Men jag försöker arbeta med mig själv att lägga mindre energi på vad såna som inte känner mig klantar till det med ibland. T ex är jag i min värld kanske barnfri, medan nån annan tycker att jag är barnlös. Vad _vet_ de om mig, och anledning till fri eller lös, om de inte lär känna mig? Inte ett smack. Sen finns det rätt många man kan ”överlista” typ på jobbet i sociala situationer, fråga dem så de börjar berätta om sig själva istället för att vara den som blir ”utfrågad”, hehe. Brukar funka på egocentriker/narcissister, oooh så gärna de berättar om allt sitt, bla bla!

    I all välmening, från ”andra sidan”. Andra sidan Säveån, alltså! 😉

     
    • Ultrastefan

      3 mars, 2017 at 14:33

      Ooops!! Det var en rejäl kommentar. Tack för den fina och varma kommentaren. Nej då! Ingen fara. Du behöver inte tassa runt på tå. Du kan vara ganska rak mot mig. Folk får kalla mig idiot om de vill (om de motiverar varför tar jag inte illa upp). Jag har fått läsa igenom denna kommentar några gånger och ska försöka svara så
      Grunden för mitt tillstånd just nu är min mentala trötthet som enligt läkarna är ett post trauma från min aortadissektion. Jag går inte in på djupet och förklarar utan hänvisar till mg.gu.se. Mental trötthet är oerhört komplext och det är otroligt svårt att förstå detta för en ”utomstående”. Jag har själv svårt att förstå detta. Grundtanken är att jobba på tills 65. Men jag jobbar mycket aktivt för att kunna gå tidigare.
      Aortadissektion drabbar i snitt lite drygt 30 personer i Sverige varje år. Av dessa så dör ca 80% inom 14 dagar. Av de som överlever (mig inräknat) lever ca 60-65 % ytterligare 5 år. Där av den stora anledningen att försöka pensionera mig i förtid. Jag vill inte mula i arbetslivet, jag vill ha några år som pensionär först och kunna leva i harmoni. Jag vill därför jobba så länge det fungerar. Hellre det än sjukskrivning. Att förklara en sådan här situation för Förnedringskassan (ja, jag använder det uttrycket – tyvärr) är i princip ett mission impossible. De ser bara kronor och ören. Min erfarenhet är att de se klienterna som kverulanter. Jag har varit hemma två gånger tidigare efter att ha väggat. Båda gångerna brydde de sig inte om hur jag mådde, utan när jag skulle tillbaka till arbetet. Båda gångerna fick jag gå tillbaka för tidigt. Att hålla på och tjafsa med den myndigheten tar för mycket kraft och ork från mig. Som Ingemar Syenmark sa en gång i tiden: ”det är svårt att förklara något för en som in’t begriper”. Därför drar jag mig från att ta den där sjukskrivningen. ”Man måste vara frisk för att kunna vara sjuk.”
      Som jag har skrivit i bloggen förut är det inget fel på fysiken och det är det mentala som spökar. Det som sker så sakta är att en mentala tröttheten sakta dränerar mig fysiskt också. Jag kan tänka mig att bli sjukskriven eller gå i tidig pension men vill klara mig själv utan att vara en belastning.
      Vad folk tycker och tänker bryr jag mig faktiskt inte om. Just nu prioriterar jag mig själv och min hälsa, sedan får folk säga vad de vill. Och vad de tycker är fullständigt ointressant eftersom de inte har alla fakta i sina händer. Nog får jag kanske stå ut med några tykna kommentarer. Vi lever ju trots allt i Sverige jantelagen och prestigens förlovade land. Kommer de och babblar någon skit ska de lugnt räkna med att de kommer att få lika mycket skit tillbaka. På den punkten är jag väldigt osvensk och kommer inte uttrycka mig milt eller inlindat. Det bemötande jag får, samma bemötande ger jag alltid tillbaka. Simple as that.
      Jag är i grund och botten en väldigt positiv person. Tyvärr har mina inlägg den senaste tiden inte utstrålat positivitet och de är egentligen inte så konstigt med alla de käftsmällar jag har haft sedan 11 maj 2012. Jag vet att det låtit gnälligt ibland och jag som avskyr gnäll, men ibland måste man få gnälla också. Jag är fullständigt övertygad om att detta jag går igenom nu är en fas/period i livet som börjar närma sig ett slutskede. Jag håller på att få ordning på vardagen och jag tittar mig runt efter andra jobb och uppdrag. Jobbet är onekligen det som dränerar mest. Uppdraget sig är kanonbra men när folk jobbar ad hoc och inte följer processer blir det inte lika kul. Det har tagit styggt på mig och mitt team.
      Nu får jag ha babblat färdigt. Hoppas Du fick ut något av detta babbel. Tack för denna fina och tänkvärda kommentar…. 🙂

       
  2. M

    3 mars, 2017 at 15:39

    Men precis, raka rör, enklast så! Och fint att lite bättre förstå att du verkligen tänker på dig själv och hur du vill ha det. Då är jag som främling helt nöjd! Vi kanske ses i med- eller motvinden vid Kåhögskossorna nån dag, man vet aldrig! Nu snart helg, jag ska lufsa en runda här i Volvo-skogen/Biskopsgården innan färden mot hemkommunen. Tjing!
    (Och puh för att du inte blev arg eller ledsen av min kommentars-roman…)

     
    • Ultrastefan

      3 mars, 2017 at 15:45

      Snälla Du! varför ska jag bli arg över uppriktighet? 🙂 Inget spring för mig denna helg. Imorgon blir det cykelmässan och på söndag Vasaloppsspinning… 🙂

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: