RSS

Jag tar den hårda vägen

02 Feb

Det stod transportlöpning till jobbet på schemat idag och då blir det transportlöpning. Dock inte helt utan besvär. Besvären begränsade sig dock från det jag vaknade och tills jag hade hunnit ca 2 km. När klockjäveln skrällde 04.30 i morse hade jag inte ett endaste jävla dugg lust att springa. Jag ville bara sova men klev upp med två snubbar på vardera axeln. På den vänstra axeln satt en jävel med en treudd och på den andra axeln satt en kille med gloria och harpa. När jag klev upp och gjorde mig i ordning så var snubben på vänster axel väldigt högljudd (och övertygande). Harpsnubben gjorde sitt bästa för att få tyst på fanskapet (och lyckades till slut). När jag kom utanför dörren och en kopp kaffe i magen startade jag löpningen. Bläääh! Vad segt det var. Benen var stela som järnspett och eldgaffelkillen jublade. Men jag vet ju av erfarenhet, både från ultralopp och Ironman att det där är av övergående natur. Bit ihop och fortsätt springa gubbjävel. Mycket riktigt, efter ca 1 – 1,5 km så hade jag leat upp mig och det gick helt plötsligt bra att springa i min makliga lunk. Därmed kunde jag knäppa bort fanskapet på vänsteraxeln och känna en klapp från killen på högeraxeln. Dock hörde jag ingen harp-musik men väl musik i mina nyinköpta hörlurar. Trådlösa med bluetooth – helgrymma. Jag märkte ju inte ens att jag hade de på mig. Så med telefonen laddat med mestadels hårdrock blev det ändå en ganska trevlig resa i februarimörkret. Långt ifrån den sega tillställning jag hade förra torsdagen då jag mer eller mindre masade mig till jobbet.

Jag kände mig förvånansvärt fräsch när jag kom fram. Jag kände hela vägen att det var bra och jag hade den där goa lunken. Banan är dock lite småtuff med stigning större delen av de sista 6 kilometerna och har nästa lika många höjdmeter som Göteborgsvarvet. De sista 2 kilometerna upphör Hisingsleden kräver lite men denna morgon hade jag lite hjälp av en fin medvind, ingen brant backe men en rejäl slakmota som suger musten ur en. Vid varje kilometer, sippade några klunkar Hammer Heed och hade ett konstant intag av näring. Som sagt det går inte fort, kroppen klarar inte så mycket nu för tiden. Jag snittade 8:30 per kilometer (inkluderat några kortare stopp vid rödljus), men det är så på den här modellen och det är bara mig att hacka i mig det. Alternativet är att inte springa alls och jag är jäkligt nöjd och glad över att jag kan springa överhuvudtaget. Dessutom var jag nöjd med hela passet och jag kunde småspringa och mysa utan att kämpa som ett svin för att hålla humöret uppe. Precis det jag är ute efter. Jag vet att det kommer att gå lite snabbare när jag losat några kilo och sprungit fler gånger. Den dagen, den sorgen. Det kommer när det kommer (erfarenheten talar). Nu har jag gjort det som jag hade förutsatt mig denna vecka.

Att springa och cykla är också för mig ett (bra) sätt att bekämpa min mentala trötthet. Jodå! Den lider jag av fortfarande. Minst lika mycket som i höstas. Det är jobbigt med det här. Fysiskt är jag helt OK, vilket morgonen transportlöpning visade. Men mentalt är det en ren katastrof. Kampen jag förde med mig själv i morse är ett exempel på det. Min omgivning ser ju mig inte som sjuk eftersom jag inte visar yttre tecken på det. Därför är det svårt att förstå för andra hur det står till med mig. Det här är extremt frustrerande. Att vara sjuk när jag på ett annat sätt inte är det. Skulle jag gå till Förnedringskassan och säga att jag är sjuk skulle jag bara mötas av en tom blick med ett ansiktsuttryck som skulle säga: ”jahaaa…” Flera läkare vill egentligen sjukskriva mig men det är meningslöst eftersom Förnedringskassan inte skulle säga att jag är sjuk. Sanningen är att jag egentligen har väggat och träningen är min antidepressiva medicin. Frågan är hur länge det kommer att fungera. Därför räknar jag ner till en tidig pension (484 dagar kvar). Då kan jag vara borta från jobbet utan att någon ska följa upp mig. Då kan jag rehaba och återhämta mig. Fram till dess kämpar jag och jag tror att det kommer att vara värt besväret. Min stora utmaning är att hantera detta. Jag har valt den svåra vägen och spelar just nu lite hard ball, men jag vet vad jag gör och jag gör det efter moget övervägande. Minsta tecken på att det går över styr och jag tappar kontrollen, så avbryter jag direkt. Jag har en plan B (och en plan C). Så visst befinner jag mig fortfarande i uppförsbacken.

 
1 kommentar

Publicerat av på 2 februari, 2017 i Hälsa, Träning

 

Ett svar till “Jag tar den hårda vägen

  1. ebbe2006

    2 februari, 2017 at 18:08

    Bra jobbat Stefan!

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: