RSS

Som en kalv på grönbete

27 Nov

Tjohoo! Idag kom jag ääääntligen ut på ett löppass! Det var första gången jag sprang sedan den 30 oktober, nästan en månad sedan. Så visst har jag varit rejält under isen den senaste tiden. Men idag bröt jag denna onda cirkel och det ordentligt dessutom. Eftersom jag inte visste om min status för ett löppass och det var ett tag sedan beslöt jag mig att ta det lilla lugna. Det fick bli den korta Kåhögsrundan. Redan när jag startade kändes det lätt och geschwint, trots att jag plockat på mig 2 kg sedan det senaste passet och nu vägde 98 kg. Jo, så är det jag har haft svårt med vikten den senaste månaden. Min mentala svacka har gjort att jag inte mäktat med att hantera detta. Kalla fakta, bara att hacka i sig och inte gnälla över det. Jag kände redan från börja att det gick lite fort och höll igen lite. Innan passet hade jag väl en tanke om att det skulle gå i mellan 7:45 och 8:00 tempo (lite tillbaka till ruta 1 alltså). Men under hela passet kändes det bra och jag vågade mig på att försöka hålla tempot. Normalt har jag inga tidsmål när det gäller löpning, det överlåter jag till alla stressnissar som läser i Runners World om hur man går under 40 på milen. Sådan var jag på 1980-talet i mitt första löparliv och det har jag nu växt ifrån. Upplevelsen och känslan är viktigare. Jag är mer intresserad av hur långt jag sprungit. Men jag har ett tidsmål, för en gångs skull. Det är att göra milen under 70 minuter på Göteborgsvarvets seedningslopp den 26 mars, dvs gå under 7 minuters-tempo. 70 minuter beror på att Göteborgsvarvet har en av tidsgränserna där. Men det är i alla fall orsaken till att jag har ett tidsmål.

Idag var tempot (i min värld) väldigt högt det kände jag också. Samtidigt kände jag att jag var som en kalv utsläppt på grönbete. Trots tempot var löpningen problemfri. När jag närmade mig 5 km så dristade jag mig att för en gångs skull titta på klockan. Om den var under 35 minuter, låg jag under 7 minuters-tempo. Den visade 34:50! Häpp! Jag bestämde mig för att hålla i, det var ju bara 1,4 km kvar, det borde ju gå. Och nog gick det, alltid. Jag kom fram på 43:57, dvs 6:53 i snitt per kilometer. Jag var nog lika paff som glad eftersom jag hade förväntat mig ett tempo som var ungefär en minut långsammare. Men jag tog i också. Jag låg nog på Borg 18. En snittpuls på 85% av max och jag hade toppat med 93,5% av max de sista hundra meterna. Med facit i hand kan jag konstatera att det är inget fel på min fysik och att jag har det i kroppen. Dessutom ska jag nog skicka en tacksamhetens tanke till min pendelcykling. Hade jag kunnat hålla detta tempo idag ytterligare 3,2 km skulle min miltid bli 1:08:50. Massor av positiva vibbar skickades in i min nedbrutna mentala själ och detta var en kick jag behövde. Motivationen att kämpa vidare kom tillbaka. Jag skall dock inte sänka målet utan att ha det kvar. Den 26 mars 2017 skall jag leverera och jag vill ha lite marginal eftersom jag skall köra ett 12 timmars spinningpass dagen innan. Men det finns där. En bra avslutning på en ledig vecka där jag fick lite mental återhämtning även om den var en katastrof ur träningssynpunkt. Bättre kvitto än så här får jag inte. Nöjd och glad är jag idag, det var länge sedan jag var det.

 
3 kommentarer

Publicerat av på 27 november, 2016 i Hälsa, Träning

 

3 svar till “Som en kalv på grönbete

  1. carlssonkarlsson

    27 november, 2016 at 19:59

    Verkligen tydligt vad din löpvana räcker till även tillfälligt löpotränad, i kombination med pendlingscyklingen och all annan träning du kör!
    Gött jobbat! Klappa dig själv på axeln!

    Jag sprang nog samma runda i fredags efter jobbet (lite fredagsfys innan fredagsmys, med den lilla skillnaden start från min egen hemmadörr, inte din såklart), rätt skönt ut längs Lexby-Kåhögscykelbanan, men sen var det lite slitigt i motvinden hem längs motorvägen. Och upptäckte två ganska långa sträckor där det uppenbarligen inte är någon cykelbanebelysning, fasen vad mörkt det var vid Åbriken! Nästan skraj att springa in i nåt hinder, men det gick ju bra. En påminnelse för nästa gång bara.

     
    • Ultrastefan

      27 november, 2016 at 20:32

      Klapp-klapp. OK Du springer i motsatta riktningen än vad jag kör. Jodå, det är lite mörkt i den svackan. Pannlampa är befogat där men det går utan lampa också. Jag springer hem från Kåhög och har alltid (nästan) en karaktärsdanande motvind ute på Lexbyfälten… 🙂 Har Ni testa Lexby fägata? Lite trevlig variation mot en GC-bana… /Stefan

       
      • carlssonkarlsson

        28 november, 2016 at 22:16

        Har bara gått Lexby fägata, inte sprungit, men visst är det fint. Bor nära Bomvägen/Hyltebergen, så det är vår ”normala” ingång till skogen. Sen är det ju dock tvärbrant upp där, det får bli att gå-lufsa upp som uppvärmning, annars är det för pang på för mig. Sprang 8 km på grönvita och lite andra stigar igår, passa på på helgen i dagsljus. Hem ner över hällarna, de är ju grymt häftiga! Superfin och varierad skog! Men jag kan med min ambition och fart lika gärna möla på i konstantfart och motvind på cykelbaneasfalt, absolut! Hellre en runda som blir av än ingen alls. Har inte kommit in i pannlampelöpandet ännu, det kanske är nästa steg!

         

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: