RSS

Jag är mer sliten än vad som syns

02 Okt

Ett litet delmål är nått idag. Jag gick under en sådan där 100-gräns. Det är idag 599 dagar kvar till min planerade pension. Märks det att jag är evigt trött på arbetslivet och dess människoföraktande syn som finns där. När det gäller pengar är inget heligt. Slits folk ner och bryts ner hamnar de på arbetsmarknadens soptipp. Det har funnits verktyg för att hela och läka. Det främsta verktyget var friåret som av outgrundliga anledningar togs bort för det fanns (och finns) personer som på fullaste allvar och med berått mod hävdar att det är bara skit. Hur många väggningar hade man kunnat undvika om friåret fanns kvar? För att inte prata om att det genererar jobb, först visstid men det kan också i förlängningen generera en fast anställning. Det var så jag fick jobb på Volvo en gång i tiden.

Är man sedan igång och ”levererar” och ”presterar” så ler arbetsgivaren och ser glad ut. Men den dagen då man klappar ihop, går in i väggen, får stroke, hjärtflimmer eller till och med aortadissektion blir det ett annat ljud i skällan. Då övergår jag från att vara en tillgång till att bli en belastning. Är jag dessutom 55+ blir det ju ännu värre. Sök annat jobb har jag fått höra till leda. Det har jag gjort men ingen vill ha en 55-plussare i IT-branschen, rent allmänt alltså. Det finns undantag, ja men de är inte många.

I allt detta vill man höja pensionsåldern och de finns de som på allvar (igen) hävdar att det är ju bara att sätta sig på skolbänken och komplettera upp en kompetens. Ja, det är faktiskt sant! OK, det kan jag göra men vill jag då utbilda mig till något annat måste jag lägga 2-3 år på det. Då är jag runt 63 och skall då konkurrera med nyutexaminerade 25-30 åringar. Tjena! Som jag mår nu med posttrauma efter aortadissektionen och medföljande mental trötthet som min omgivning inte förstår (och jag klandrar dem verkligen inte för det) är det nu på ren vilja som jag är kvar i yrkeslivet. Jag har inte ork att söka mer nya jobb, jag har inte ork att anstränga mig mentalt för att visa min duglighet på ett nytt jobb eller i ett nytt uppdrag. Jag har knappast ork att fokusera på det jobb jag har och för varje dag som går måste jag hela tiden anstränga mig en bit till. När jag kommer hem är jag totalt slut och för att inte prata om fredag då jag inte är funktionsduglig alls. Den fysiska orken finns där men den dräneras också sakta men säkert. Samtidigt är det så att cyklingen till och från jobbet är den antidepressiva jag tar för att härda ut. Att jag skulle palla och hålla ihop tills jag fyller 65 om 1627 dagar är bara att glömma. Just nu sätter jag upp delmål, precis som under ett ultralopp. Mitt första delmål är att nå årsskiftet, nästa delmål blir att nå min 61-årsdag,därefter semestern 2017 och årsskiftet 2017/2018 om jag på grund av min aortadissektion fortfarande lever då, det är inte helt givet.

Under tiden jag jobbar mig igenom dag för dag ser jag samtidigt över min ekonomi och anpassar den för att kunna kliva av den 1 juni 2018. Nästan varje dag jag cyklar hem gråter jag en skvätt på cykeln, mest av glädje att jag kunde ta mig igenom ytterligare en dag. Egentligen skulle jag redan nu (till och med efter dissektionen) klivit av och tagit sjukpensionen. Jag har haft totalt 4 läkare och psykologer som sagt detta. Men jag känner att jag kan inte med gott samvete gå ut i en sådan lösning när jag samtidigt klarar av att träna. Det känns inte rätt och sedan vill jag kunna kliva av med känslan att jag har gjort rätt för mig.

En annan parameter är att jag är garanterad en anställning fram till jag fyller 61 år, sedan får jag se vad som händer. Troligtvis fortsätter vi med vårat uppdrag som vanligt men andra mindre roliga scenarior kan inträffa. När det gäller sådana här situationer har jag genom bitter erfarenhet lärt mig att INTE lita på en arbetsgivare. Därför inser jag att det enda jag kan göra just nu är att bita ihop, knyta näven fickan och sitta still i båten och låta den föra mig upp på en strandbrink. Vad som väntar där vet jag inte men jag skall vara förberedd.Så mycket kortfattat så är detta min situation och anledningen till att jag räknar ned. 599 dagar eller 20 månader.

Men jag utesluter INTE att jag kanske kan köra på lite längre, kanske till och med fram till 65. Inte särskilt sannolikt men inte heller omöjligt. Något kan ju inträffa eller situationen kan ändra sig. För i ärlighetens namn skulle det ultimata vara att kunna jobba fram till 65 men når jag 62 år och en månad vet jag att jag i princip kan dra på dagen om det skulle krävas och det ger också en trygghet. Men som jag känner nu i skrivande stund är det 1 juni 2018 som gäller.

Färdiggnällt! Nu har jag varit ute och fixat till cykeln för kommande veckas pendling till jobbet. Jag biter ihop en vecka till. May the force be with me….

 
5 kommentarer

Publicerat av på 2 oktober, 2016 i Åsikter, Gnäll, Hälsa

 

5 svar till “Jag är mer sliten än vad som syns

  1. M

    2 oktober, 2016 at 19:26

    Låter väl sunt att ta en dag i taget, via delmål, jag imponeras av er som är duktiga på att sätta mål! Men om du känner att du inte pallar med arbetsklimatet och har din sjukdomsbild med dig, glöm inte att tänka på dig själv i första hand. Gissar att man såklart vill undvika en sjukpension så länge det går, om man kan. Försöka njuta av att kroppen ändå tar dig dit du vill för det mesta, den pendelcyklingen är ju en fantastisk träning och bygger pannben ”i ur och skur”! Och så ska du ju ha ork och inspiration att vara farfar!

     
    • Ultrastefan

      4 oktober, 2016 at 21:43

      M och janne. Tack för Er input. Jag skall faktiskt ta en funderare och göra ett allvarligt försök till en riktig självrannsakan. Kommer att krävas några cyklingar och några varv i vattenskålen. Ni har ju uppenbart en poäng…. /Stefan

       
  2. Ultrastefan

    2 oktober, 2016 at 20:10

    Tack M (låter ju som James Bonds chef 🙂 ). Jag vill som sagt undvika sjukpensionen eftersom jag egentligen inte känner mig som en sådan och i Jantesverige skulle det ofelbart komma en kommentar typ: ”hur kan Du vara sjukpensionär och träna?” Det skulle vara en tidsfråga innan frågan kom och dessutom ställt med förakt och då skulle jag lacka ur. Genom att sitta still i båten och ta sig fram steg för steg så tror jag att det kommer att funka. Sedan måste jag ju vara beredd att improvisera under resans gång… /Stefan

     
    • M

      4 oktober, 2016 at 17:52

      Svårt med sånt som inte syns direkt på utsidan, även utan onda avsikter kan ju folk klämma ur sig klantiga kommentarer som tar på ömma tår. Kan ju till och med vara så att man har sparkat in dem i en tröskel tidigare samma dag, det hade kanske inte hade gjort lika ont igår, eller imorgon, beroende på dagsform/ork/humör. Och ja, nån av gångerna lackar man ur på kommentarerna, absolut!
      Menar, alla sjukpensionärer väger ju inte 250kg och sitter i rullstol, kanske ser de allra flesta ”helt normala” ut. Och tränar som medicin. Men den insikten kanske man inte har när man slänger iväg en kommentar, eller kanske är den rentutav i all välmening/beundran, ”du som verkar så spänstig, hurtig och glad” kan väl inte… eller?
      Du får nynna ”My Way” när du joggar, eller sjunga i duschen! 😉

       
  3. janne

    3 oktober, 2016 at 04:18

    Hej stefan!

    Jag är i den situationen som du , och ålder, men orkar inte fightas mer. Därför har jag fått sjukpension. Jag har också haft ångest för att förklara varför jag motionerar. Att jag gör det för att orka överleva fattar inte alla. Därför säger jag bara helt kort. -Jag har tagit ut min förtida pension. Det accepterar de flesta. Att det är 6 månader tills det blir av har väl inte de reda på.
    Ibland får man ta till en nödlögn för att rädda sig. Jag är också uppfödd med 50-tals andan att alltid göra rätt för sig och att alltid tala sanning… jag struntar i om jag förlorar pengar på att gå tidigare.
    Jag är glad att jag kan få leva utan att bränna ut mig helt de sista åren innan kroppen helt stoppar..

     

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: