RSS

Månadsarkiv: juni 2016

Orpen dog men bangolfen lever!

Trots att det regnade så var det ju inte mindre med folk på Hjalmar Brantingsplatsen och den vanliga förekomsten av totalt avtrubbade fotgängare, företrädesvis mobilzombies. Men min Orp (ett högljutt signalhorn som låter rejält och avger ljussignaler) var stendöd när jag skulle använda den. Hmmm…  hade nog glömt att ladda upp den och den fick ligga på laddning på skrivbordet på jobbet. Hemfärden blev ju också regnig, ungefär som det var på morgonen. Åter på Hjalmar Brantingsplatsen skulle jag få ett par mobilzombies att komma tillbaka till verkligheten. Och den var död nu också! Helvete! De kunde lugnt fortsätta att onanera sina telefoner.

Borta i Utby svängde jag av från Utbyvägen och ner till Göteborgs bangolfklubb för att höra om öppettider och vad det kostar nu för tiden. Det korta besöket varade närmare en trekvart, då jag stötte på två ansikten från min forna bangolfskarriär. Oj oj oj vad det pratades gamla minnen! Det var en riktigt trevlig stund och för ett tag så glömde jag av att det regnade och att min jävla Orp hade pajat. Hur som helst skall jag försöka ta mig till banorna till helgen, jag blev grymt sugen! Skall bara leta fram klubbor och bollar.

Efter detta angenäma besök fortsatte jag och tog vägen förbi Sävedalens cykel och lämnade in min Orp där för reklamation så skall jag se vart detta tar vägen. Skönt att få det gjort annars hade det bara blivit liggandes. Men det skall nog bli lite mer bangolfande framöver, det gör gott för min mentala trötthet. Skall bara försöka få in det i mitt livpussel och synka det med min träning och projektet Helan och Halvan. Det kan nog funka tror jag men jag skall starta lite försiktigt med att nosa på det under semestern.

 
4 kommentarer

Publicerat av på 30 juni, 2016 i Familj och Vänner, Prylar, Träning

 

Bring it on!

Även denna morgon blev det regncykling, dock behövde jag inte att dra på mig regnstället men det var ett gränsfall. Eftersom jag cyklade ensam denna morgon fick jag ett infall att cykla den väg Carina och jag normalt tar hem efter jobbet, fast nu till jobbet. Vägen över Sävedalen, Munkebäck, Olskroken och Göta Älvbron tar jag normalt när jag cyklar med Kenneth och för att få lite variation på det hela. Denna morgon blev det Lexby, Utby, Gamlestaden, Marieholmsbron och Ringön in, därefter är vägen densamma. Eftersom den är ca en kilometer kortare, är den också naturligtvis också snabbare. Den är också några höjdmeter mindre. 105 m mot 120 m. Inte så stor skillnad kanske men i kraftig motvind och med det faktumet att jag har en trasig kroppspulsåder som gör att jag inte kan ösa på för fullt så är det en märkbar skillnad för mig. Denna morgon var det en ganska knepig sydlig vind som inte var så stark (tack för det) men ändå påverkade mig lite. Den kom mer från sidan idag. Trots det hjulade jag ut till jobbet på 55 minuter. Helt OK. Det blir däremot regnställscykling på hemvägen men sådant bekymrar inte mig numera.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 juni, 2016 i Diverse, Träning

 

Regn och rödljus

Det blev en blöt cykling hem. Det regnade hela tiden och det var regnställ på. Trots det drog jag hem på 55 minuter. Resan blev ganska händelselös och inga incidenter, vilket jag alltid är extra glad för. Det jag stör mig på är alla som kör mot rött ljus, det känns nästan som om jag är den ende i Göteborgs som stannar vid rött ljus. Varför skall det vara OK och cykla mot rött ljus bara för att man befinner sig på en cykel? Löjligt! Inte undra på att bilister spyr galla över cyklister och därmed håller igång detta intelligensbefriade street-war. Det har till och med gått så långt att en cyklist bakom mig en gång vid Gamlestadstorget sa åt mig att jag skulle flytta på mig så att han kunde få komma fram och över och därmed cykla mot rött ljus. Om jag uttrycker mig milt och diplomatisk klarade jag ut för honom att jag flyttar på mig när ljuset slår om till grönt och ville han ta sig över innan dess fick han lösa det bäst fan han ville. Sådan fräckhet gör mig riktigt förbannad, dessutom hade pajasen ingen hjälm på huvudet vilket säger en hel del om hans mentala nivå. Många av dessa cyklister har också körkort och jag kan inte förstå varför de inte kör mot rött då också. Just nu är det 1500 spänn böter för en rödljuskörande cyklist och den slappa cykelpolisen är ute och rör på sig. Jag tycker det skall vara samma straffsats som för bilister – drygare böter och körkortsindragning (om de nu har körkort), samtidigt måste också sägas att infrastruktur för cyklister skall byggas efter cyklister och inte andra trafikantgrupper. Att skapa grön våg och anpassa rödljusens omloppstider skulle nog få bort en del av dessa rödljuskröningar. Men det finns ju alltid ufon som inte fattar eller skiter i det ändå.

Jag kan ju tillägga att den tid som går åt för stopp under resan stoppljus etc är väldigt liten. Jag har fört statistik på detta med att jämföra totaltiden för resan med tiden i rörelse (rullsnittet). Medeltiden för dessa stopp är totalt 2 minuter och 1 sekund för en sträcka genom från Volvo Torslanda till Partille! Det som drar upp detta snitt är när jag stannade och fixade punk två gånger. Så det är banne inte mycket man förlorar på en resväg.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 juni, 2016 i Åsikter, Träning

 

Gruppcykling

Dagens pendelcykling blev en lite gruppupplevelse. Denna morgon cyklade jag inte ensam. Förutom att Carina hängde med så mötte min gode vän Kenneth upp. Det var ett tag sedan vi trampade tillsammans men nu är han igång igen och har kurerat sig. Vinden var sydvästlig och den var frisk med kuling i byarna. Med andra ord så hade vi vinden rätt i nyllet och vi fick slita en hel del. Bilden kanske inte visar det men blåste gjorde det. Vid Hjalmar Brantingsplatsen vek Carina av till sitt jobb. Kenneth och jag fortsatte på vår vanliga rutt och vi hade en hel del att prata om. Ca 4 km innan min gamla destination – Arendal – vek jag av in på Bensingatan för att fortsätta utmed Hisingsleden till Volvo DA och Kenneth fick själv svälja motvind på Oljevägen. Trots blåsten idag måste jag erkänna att jag saknar Oljevägen. Den fick mig att känna att jag levde.

Hemfärden blev annorlunda eftersom jag cyklade ”ensam” ner till Hjalmar Brantingsplatsen och dockade med Carina. Vi fick en ganska behaglig hemfärd med all vind denna gång i ryggen. Ett nöjt äkta par kom hem idag och tog varsin kall i soffan samtidigt som vi kunde konstatera att livet allt är ganska bra ändå trots uppförsbackar och motvind.

13522785_10154234396032416_8348211075573350622_o

Pendelcykling i goda vänners lag. Riktigt gôtt…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 juni, 2016 i Familj och Vänner, Träning

 

Grattis Island!

Jag är som de flesta vet ganska eller rättare sagt totalt ointresserad av fotboll och hockey nu för tiden. Men min magkänsla sa igår att jag skulle sätta mig och titta på matchen Island-England och den stämde. För en gångs skull fick Carina och jag se en fruktansvärt underhållande fotbollsmatch. Där fotbolls-David Island besegrade fotbolls-Goliat England och fixade en andra Brexit åt England som helt klart hade underskattat Islänningarna. Det var med glädje, inlevelse och spänning jag såg detta Isländska fotbollslag verkligen kämpa sig till en seger. Faktiskt en riktig hjälteseger. Det absolut mäktigaste ögonblicket var efter matchen då den Isländske lagkaptenen ställde upp sitt lag framför supporterläktaren och gjorde vulkanen (en variant på raketen). Denna vulkan kommer nog att bli ganska stilbildande. Det ögonblicket var oerhört mäktigt och det kommer jag inte att glömma. Och denne fotbollsointresserade individ skall garanterat parkera sig framför TV:n på söndag och se Islänningarnas kvartsfinal mot Frankrike. Frågan är om detta lag förmår att tända om till dess efter urladdningen mot England. Det brukar blir lite platt fall efteråt och jag hoppas verkligen att så inte blir fallet.

Annars tycker jag nog att fotbollsspelare är det ömkligaste idrottare som finns. Nuddar man vid varandra så ligger dessa överbetalda individer på marken och skriker av smärta som i princip alla fall snabbt går över efter en kort stund. Att göra så är för mig ett tecken på att man har misslyckats med en insats, fint, dragning, bollmottagning eller liknande. Patetiskt. Den enda smärttåliga individen på planen är målvakten. Denne kan få riktiga snytingar men är snabbt som vinden och som en stålfjäder som vecklat ut sig uppe på benen och jobbar igen, för de kan ju inte ligga och gny eller går de på något smärtstillande? Hur kan dessa individer kosta flera miljoner att värva? Det finns ingen av dessa som är värda sina pengar. Detta är en av anledningarna till mitt ointresse för fotboll. Det var faktiskt roligare att titta på fotboll förr, men inte idag. Jag tittar hellre på riktiga idrotter. Mångkampssporter som triathlon, multisport, ultralöpning, skidor etc. Där är det fan inga mesproppar som lägger sig ner som en unge i trotsåldern och gnäller så fort det inte går ens väg. Man reser sig upp och fortsätter. Ändå så läggs det ner enorma pengar på TV, sändningstider, expertkommentatorer på plats för att följa det svenska landslaget som inte är något annat än ett medelmåttigt fotbollslag. Sverige har världs- och Europamästare i andra sporter som på sin höjd får en notis. Ultralöpningen är ett av de bättre exemplen.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 28 juni, 2016 i Åsikter, Diverse

 

Då var jag igång igen!

Så där ja! Då fick jag äntrat min metallhäst igen. Trots två veckor av stiltje och en allmän degenerering (jag har lagt på mig 5 kg – helvete!) kunde jag ändå susa ut till jobbet på 59 minuter. Istället för att cykla via Hjalmar Brantingsgatan och bergsetappen över Bisposgården (Blåsvädersgatan), tog jag nu min gamla hederliga väg som jag tog till Arendal men vek av GC-banan vid Bensinvägen utmed Öckeröleden, under denna, via rondellen vid Ruskvädersgatan och följde sedan Hisingsleden (Norrleden) upp mot Volvo. Det går uppför hela Hisingsleden men det är ingen idiotlutning som på Blåsvädersgatan men den är å andra sidan längre, den är lite drygt 2 km lång och lättare att cykla uppför än Blåsvädersgatan. Eftersom jag hade dator och ombyte med mig vägde ju hojen extra mycket. Mellan 25 och 30 kg. Att sitta fast i pedalerna och få lite extra kraft i trampet är klart fördelaktigt i alla dessa långa uppför. Nåväl! I gengäld kommer jag att få en bra hemfärd. Mycket nedförsåkning och en betydligt lättare cykel. Av denna anledning är en timmas cykling helt OK för min del. Jag kommer nog att använda denna väg mest, speciellt under vintertid. Även om den är ca 1 km längre är det en bättre cykelväg och innehåller minimalt med avbrott (stoppljus) vilket ger en mer kontinuitet i cykling. Färden i morse tog 60 min 40 sek, rulltiden var 59:42 i en ganska så frisk sydvästlig vind (motvind).

Hemvägen blev sannerligen inte sämre, samma väg hem som i morse. Som väntat mycket nedför och vinden i ryggen tog jag mig hem på lite drygt 50 (inklusive stopp). Jag undrar hur mycket snabbare det hade blivit om jag nu inte gått upp dessa jäkla 5 kg. Hemfärden gick i alla fall snabbt och utan incidenter. Denna dag är jag mycket nöjd med (naturligtvis). Nu ikväll så skall jag (kors i taket) sätta mig och se på fotboll. Det skulle vara kul om Island kunde spöa England.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 27 juni, 2016 i Rehab & skador

 

Vad är mental trötthet?

Då var det detta med mental trötthet. Den mentala tröttheten är en mycket komplex form av en utmattning och drabbar många som varit med om något traumatiskt som skallskador, stroke eller som i mitt fall – en aortadissektion. Jag saxar från Sahlgrenska akademins webbsida  om mental trötthet.

”Mental trötthet är en bekymmersam konsekvens efter traumatiska skallskador, stroke och annan sjukdom i nervsystemet. Tillståndet kännetecknas av en påtaglig uttröttning redan efter måttlig mental aktivitet. En omfattande trötthet kan slå an mycket snabbt och det är då inte möjligt att fortsätta aktiviteten. Typiskt är också en påfallande lång återhämtning för att återfå den mentala energin. Uppmärksamheten kan inte upprätthållas annat än under kortare perioder. Hjärnan blir överbelastad med ovidkommande information. Andra vanliga symtom såsom irritabilitet, gråtmildhet, ljud- och ljuskänslighet samt huvudvärk kan också förekomma.”

Det är otroligt svårt att förstå för en som inte är drabbad och avfärdas ganska ofta av mindre begåvade personer som mambo-jambo.

Den mentala tröttheten tar sig många och oväntade uttryck. För min del yttrar det sig på många olika sätt. Främst glömmer jag saker inom några sekunder. Exempelvis skall jag öppna en ny webbsida i Firefox och när jag öppnat en ny flik är det helt borta vad jag skulle göra på denna nya flik. Om jag skall gå upp på övervåningen för att hämta något måste jag hela tiden upprepa vad jag skall hämta för mig själv annars är det borta när jag väl kommit upp. Problem med närminnet är det som plågar mig mest och det gör mig stressad. Blir jag avbruten när jag talar (vilket i ett normalt tillstånd är ett bland det värsta jag vet) har jag tappat allt och är borta ur diskussionen.Jag har svårt att vistas i större folksamlingar. Blir jättestressad om något oväntat dyker upp och stör den planering jag hade gjort. Jag klarar alltså inte några hitte-på-grejer så spontana aktiviteter sätter mig i stress. Tappar koncentrationen. Har svårt att tänka i kontorslandskap med massa omgivande ljud. Det tar väldigt lång tid för mig att komma igång med saker, även väldigt enkla saker som normalt sitter i ryggmärgen och dessutom glömmer jag av hur dessa så kallade enkla saker skall göras. Därför blir jag tvungen att sitta och leta i skrivna instruktioner som då också drar upp stressnivån. Jag klarar bara av att läsa en till två sidor i en bok eller i en tidning i för att sedan nästa somna ifrån det. Tänk då när jag skall söka information på jobbet i en skriven situation. Jag blir stressad av planerade möten, oavsett det är privat eller på jobbet, jag vill ha det avklarat så snabbt som möjligt för de stressar mig.

Utåt kanske inget märks på mig. Det är inget fel på min fysik. Jag är fysiskt stark och kan träna. Det är på den mentala sidan det brister och detta är väldigt svårt för min omgivning att se eller läsa av. Ibland kan det vara så att jag inte svarar på tilltal, då beror det på att jag håller på med något och kan inte ta in annat. Jag är inte otrevlig,arg eller vad det nu kan tolkas som. Det är endast mitt sätt att hantera situationen och skydda mig själv. Ibland stänger jag in mig i en bubbla för att kunna lösa den uppgift (även den enklaste) jag håller på med för tillfället vilket kan uppfattas av min omgivning som otrevligt. Fast så är inte fallet. Endast en enda sak i taget gäller för mig annars kommer det ganska snabbt gå käpprätt åt helvete.

Just nu har jag bara snuddat vid problematiken och det är långt mycket mer komplicerat än dessa exempel jag har gett här. Även Carina, för att inte prata om mig själv har svårt att ta in och förstå det här. Ändå pratar vi en hel del om detta. Hur svårt är det då inte för en utomstående att förstå. Jag tror inte att man kanske måste förstå men att det däremot viktigt att acceptera att saker inte är som det ska. Sahlgrenska Akademin och Göteborgs universitet har en bra webbsida om mentaltrötthet: http://mf.gu.se, där har några av de  ledande  inom detta område bland annat tagit fram ett formulär (MFS – Mental Fatigue Scale) för självskattning (som jag fyllt i). Detta för att bland annat vägleda och göra andra vårdinrättningar uppmärksam på problemet. Detta formulär används bland annat för att kunna hitta och diagnostisera menta trötthet. Ett antal frågor besvaras och självrättas. Om man uppnår 10 poäng föreligger en lättare mental trötthet. Vid 15 poäng föreligger en tydlig mental trötthet och vid 20 poäng föreligger svårmental trötthet. Jag har, efter att ha fyllt detta formulär, 24 poäng.

Därför kommer ett av mina prioriteringar denna höst vara att ta ett grepp på det och i första hand ta mig ner under 20 poäng. Den mentala tröttheten är just nu min största fiende jag har, större än min aortadissektion. Nu vet Ni vad det är jag babblar om emellanåt i inläggen. Den bästa är träning och fysisk aktivitet. Pendelcyklingen är en Lisa för själen. Därför blir en arbetsdag en stor utmaning för mig. Jag unnar inte min värsta ovän detta, det här är fruktansvärt.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 26 juni, 2016 i Hälsa