RSS

Dags för omtag – jag hissar vit flagg!

05 Jul

Så kom jag dit till slut. Till det där vägskälet. Vägskälet där alla insikter stod och väntade på mig. Jag har sett det på långt håll och jag har sett vad som stått där och väntat på mig. En våg av fruktan och ångest inför detta har obönhörligt puffat mig fram mot detta vägskäl. Jag har stretat emot och gjort precis all för att inte komma fram. Men nu står jag där med en blandning av ångest, lättnad, frustration och ilska. Här kommer förklaringen (eller bortförklaringen för de som känner för det)

Efter att 2013 börjat känna att skutan började vända och gå åt rätt håller efter min aortadissektion kom motgången igen i form av knäartros och mensikoperation. När jag väl började komma igång efter det förvärrades situationen med allt hjärtflimmer som kom oftare och oftare. Förra året var ett totalt katastrofår. Det präglades av hjärtarytmier och jag gjorde två kirurgiska och en omänskligt grym medicin som heter Cordarone vars biverkningar sänkte mig totalt. Samtidigt förvärrades situationen på mitt jobb med omorganisationer och personalavgångar. Detta gjorde situationen ohållbar och jag mäktade inte med vare sig fysiskt eller psykiskt. I oktober nådde jag fram till den pnkt som många kallar för att gå in i väggen och det renderade mig en lång sjukskrivning. Tre av varandra oberoende läkare, en psykolog och min chef vädjade till mig då att gå hem. Det gjorde jag. I november gjorde jag min fjärde hjärtablation och här blev jag lurad av mina läkare. Jag skulle inte sluta med Cordarone vid årsskiftet utan köra några månader till. 4 mars slutade jag äta denna hemskemedicin och i skiftet april/maj kände jag att bieffekterna hade avtagit (Cordarone har en lång halveringstid). Jag gick tillbaka halvtid till jobbet vid årsskiftet och gick upp i fulltid den 1 mars och jag kom tillbaka till samma kaos som jag hade lämnat och blev inkastad i detta brutalt. Jag skulle börja på heltid måndag den 2 mars. Fredagen och lördagen innan fick jag jobba en massa övertid. Bland annat 12 timmar på lördagen innan. Jag var helt färdig på måndagen. Sedan har jobbet sakta men säkert malt ner mig i sin köttkvarn som vevas fram av karriärsfolk och finansfolk med begränsat vett i sina skallar. Nu står jag där igen och vi vet att den del jag jobbar i kommer att säljas och jag vet inte på vems bomullsfält jag skall fortsätta jobba på. Samtidigt fortsätter tempot i hög takt. Jag har tappat räkningen på hur många helger jag jobbat sedan återgången från sjukskrivningen och vi får som vanligt inte veta något förrän i sista minuten och då antas vi att vi vackert med mössan i hand skall buga och tacka för att vi får ytterligare en helg förstörd. Senaste budet tär att vi skall rulla ut en ny dealer direkt när jag kommer tillbaka från semestern. Vem gör alla förberedelserna? Varför är det aldrig någon som frågar om vi har möjlighet? Alla vi tre i vårt team är nu knäckta, ledbrutna och desillusionerade. Själv har jag gungat upp och ner i mentala dippar – mest ner. Dipparna har blivit djupare och djupare. Varje dag på jobbet har varit en 8 timmar lång kamp för att överleva och sedan kunna stämpla ut. Kvällen har i princip inte gått åt till något annat än att återhämta sig inför nästa dag. Räddningen har varit min pendelcykling.

En händelse denna helg fick mig på ett hårt, brutalt och oerhört pinsamt sätt få mig att inse att jag faktiskt har gått in i väggen igen. Alla mentala motgångar har vid varje checkpunkt viftat med varningsflaggan. Jag har sett dom men viftat bort dom för att jag har högre mål men för varje gång jag sett flaggorna vifta har jag ändå gjort en insikt att det inte står rätt till. Jag har försökt trycka ner detta med träning och det har tyvärr inte fungerat. Samtidigt som jag har gjort dessa insikter har jag också kunnat lägga märke till hur min kropp rent fysiskt tar mer stryk. Återhämtningen från hjärtablationer och Cordarone har inte gått lika lätt som det brukar gå. Min allmänna syreupptagning har blivit sämre och jag har känt hur jag sakta blivit mer orkeslös och som jag sagt så många gånger – ”min verkningsgrad har sjunkit”. Ett bra exempel på detta är att jag i princip ”tvärdör” i en uppförsbacke när jag cyklar. Löpningen har i princip inte fungerat. Det har funnits bra pass och det har funnits riktiga skitpass. Dessutom har artrosen i mina knän blivit sämre och jag har fått en sämre rörlighet. Det som varit bra är mitt blodtryck, trots att det har stuckit iväg ett antal gånger de senaste två månaderna (tack så jäkla mycket för det, jobbet!) vilket har gjort att jag blivit tvungen att lägga till ytterligare en blodtryckssänkare.

Igår när jag var ute och sprang klappade jag ihop fullständigt efter drygt 7 km. Ingenting fungerade (ja, jag hade med mig massor av vätska, salttabletter etc och jag har varit ute i varmare väder än det här). Dessutom kom värken i mitt vänstra knä tillbaka med full kraft, det har inte varit bra sedan jag drog till det under en pendelcykling då jag trampade till med en alldeles för hög växel. Idag värker det och jag har svårt att gå. Ytterligare ett vedträ som läggs på den mentala förintelseleden.

Hoppet om att få köra Ironman Kalmar har böljat fram och tillbaka och fört mig fram på en mycket kuperad väg. Mot bakgrund av detta och helgens händelser har jag nu kommit fram till detta vägskäl jag har fruktat. Det är bara att inse att när jag är så här totalt mentalt nedbruten och mer i praktiken har väggat, med ett knä som inte lyder mig, har jag nu tagit en grymt, omänskligt smärtsamt och för mig traumatiskt beslut – Jag kommer inte att starta i Ironman Kalmar!

Jag har fysiken för den men skallen är inte med. Jag skulle egentligen vara sjukskriven igen men det kommer att sänka mig ekonomiskt, jag är helt enkelt tvungen att jobba vidare. En annan orsak är att det inte är läge att vara sjukskriven nu under höst och vinter då vi skall säljas ut och gå över till en annan ägare. Att då i mitt tillstånd och ålder hamna utanför arbetsmarknaden är en direktbiljett till att få sluta sitt yrkesliv inom Fas 3. Åldersdiskrimineringen är större än andra diskrimineringar det ylas högt om. Det finns alltså inte på kartan att joina Förnedringskassan igen. Alltså måste jag ta den lilla energi jag har kvar till att överleva på mitt jobb (det är ju med det jag kan betala mina räkningar och lån). Det finns inte utrymme att träna inför större tävlingar. I och med detta beslut kastar jag nu allting vad tävling och planering heter över bord och jag kommer nu att inrikta mig på att hålla näsan ovanför ytan under hösten, samla kraft till återhämtning och komma ur väggningen. Min träning kommer i princip att bestå av pendelcykling till jobbet. Det är cyklingen som kommer att hålla ”mig vid liv” och det enda som fungerar just nu. Cykling är den träning jag får överleva på och förhoppningsvis rehab:a mina knän för en mer seriös återgång till löpning. Under 2016 när jag vet hur det blir med den nya ägaren kommer skall jag sakta (om kroppen tillåter) bygga upp ett nytt träningsliv. Detta innebär också att Badwater och all planering inför detta läggs på is för i alla tre år framåt. Jag hoppas att detta nya omtag skall få mig på rätt köl. För som det är just nu så fungerar jag helt enkelt inte (gäller nästan alla områden) och då skall jag inte köra en Ironman. I det skenet blir det ganska självklart. Jag är naturligtvis ganska nere just nu på grund av detta men jag vet att om ett par dagar så kommer jag själv att tycka att beslutet är bra och jag vet att jag har verkligen försökt men denna gång måste jag hissa vit flagg. Målet kommer att vara att komma tillbaka på banan och aldrig mer hissa vit flagg. För mig handlar det nu om att överleva inte bara mentalt utan fysiskt. Om detta omtag fungerar så kommer jag att kunna köra en Ironman igen 2017 och Badwater 2018 om inte så puttar jag det helt enkelt framåt – år för år – tills det funkar. Nu vet Ni. *suck* – dubbel *suck*

Men jag kommer tillbaka… jag ger inte upp…

ThePlanTheReality

 
8 kommentarer

Publicerat av på 5 juli, 2015 i Hälsa

 

8 svar till “Dags för omtag – jag hissar vit flagg!

  1. Ava

    5 juli, 2015 at 19:36

    Kram!

     
  2. Carina Manning

    5 juli, 2015 at 21:12

    Jag står alltid där.. bakom dig… eller framför… och tar emot dig! I love you, simple as that!! *schmack*

     
  3. Jan Flyrin

    5 juli, 2015 at 23:25

    Ett bra beslut.. du har så bra grundfysik så du kommer tillbaks när ditt arbetsliv rättar till sig! Ibland måste man ta lite pauser.. fast som alla idrottsmän hatar man det. Lycka till med insamlandet av positiv energi till både hjärna och kropp.

     
    • Ultrastefan

      6 juli, 2015 at 09:32

      Tack Jan. Jag kommer aldrig att ge upp hoppet. Under kan inträffa… /S

       
  4. Thomas

    7 juli, 2015 at 13:52

    Jag förstår att det svider att behöva ta det beslutet men om man tittar i backspegeln och ser vart dessa händelser har lett dig till så är det rätt beslut Stefan. Du kommer tillbaka, tack vare ditt jävlar anamma och för att du har Carina, hon om någon vet ju vad du gått igenom och hon vet hur du funkar. Ta vara på sommaren.

     
    • Ultrastefan

      9 juli, 2015 at 09:02

      Tack Thomas. Jag har påbörjat ett nytt återtåg med hjälp av Carina… /S

       

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: