RSS

Göteborgsvarvet 2015

23 Maj

Så kom Carina och jag fram till Slottskogen strax efter 12 idag. Jag hann fixa några småsaker innen vi gick ner till parkeringen i Slottskogen för att se starten av elitfältet. Det är alltid lika imponerande att se dessa dra iväg. När de hade passerat så sa jag hej då till Carina för en stund och pallrade mig bort till min startgrupp och i den trängseln som var så tog det sin lilla tid – nästan en halvtimma. I startfållan stötte jag på endast två bekanta kollegor. Volvo är ett stort företag, det inser jag i den stunden. Det var ett stort gäng med kineser med. De var uppåt värre och tog tog foton i alla upptänkliga kombinationer. Efter ett tag rörde vi oss mot starten och jag nådde väl startmattan efter någon minut. Insiktsfull som jag är, hade jag placerat mig längst bak i startgruppen. Man måste ju veta sin plats.

De första två kilometerna var lite sega (inte helt oväntat). Jag hade bestämt mig för att lägga mig i mitt bekvämtempo och det fick bli det tempo det blev. Mitt mål var att ta mig i mål under tre timmar, men jag skulle inte pressa mig. Bar ligga i bekvämtempo. Det gjorde jag hela resan och jag kände mig faktiskt oförskämt bekväm hela vägen. Jag blev aldrig urtrött, dippade inte. Vid varje vätskestation stannade jag till och snodde åt mig ett par muggar. Det jämna och fina intaget av vätska och energi gjorde att jag höll mig flytande och höll ett jämt tempo. Jag hade dessutom med mig en flaska med Dahlblads  handen som jag började tulla på efter 10 kilometer. Vid TV-huset på Lindholmen blev jag glatt överraska när Liselott från jogg.se ropade på mig och hon knäppte den är bilden:

GBG-varvet

Utanför TV-huset. Foto: Liselotte Ågren.

Jag besvärades inte av vind eller något sådant och jag hade inga problem med vare sig Sälsdammsbacke eller de två broarna. Dessa broar hade jag varit över springandes och cyklandes så många gånger. Jag utnyttjade min rutin idag väldigt mycket och min bankännedom. Det hjälpte mig en hel del också. Däremot undrade jag var alla band tagit vägen. Det var glest och det första jag hörde var efter kontrollen på Lantvärnsgatan och där stod en tjej och sjöng en ballad. Inte riktigt det jag ville höra. Jag ville ju höra mer upptempolåtar. Det rättade till sig borta vid Lindholmen.

Som vanligt var det trängsel som blev ganska påtaglig de sista två kilometerna. Men det kändes riktigt bra hela vägen, vlket gjorde mig väldigt positivt överraskad. Jag hade förväntat mig att det skulle urarta i en enorm kamp där mitt pannben blev utmanat. Men icke. Jag kände mig stark och malde på som ingenting hade hänt. Det blev nästan som den där känslan – som en vanlig dag på jobbet. Inspirationen steg och positiviteten steg. Det stod ju bättre till med gubben än vad jag hade väntat. Den största överraskningen kom vid Linnéplatsen och där stod LEK-gänget och tjoade. Jag tror hakan föll ner i backen. Men det gav verkligen ytterligare en positiv injektion. När jag kom av Göta Älvbron så insåg jag att detta kunde funka och uppe vid Götaplatsen fanns det ingen tvekan längre.

Strax efter vätskekontrollen vid 20 km gjorde jag ett snabbt stopp och fiskade upp min Aortic Warrior t-shirt ur min midjeväska och drog på mig den. Jag ville verkligen gå i mål som en Aortic Warrior och det kändes grymt bra. En glad och oförskämt fräsch Stefan kunde lufsa in på Slottskogvallen och i mål på 2:56:03. Målet att gå under tre timmar hade jag gjort med två korta stopp och utan att förta mig med ett sådant facit kan jag ju inte vara missnöjd även om 2:56 är en väldigt skral halvmaratid. Men med tanke på mina krämpor och sjukdomar är detta sjukt bra. Spring en halvmara själva med en söndersliten aorta får Ni se.

Jag känner stor tillförsikt inför sommaren och Kalmar men samtidigt så inser jag att löpdosen måste öka vilket innebär att jag måste dra ner lite på cyklingen för att ro detta iland. Med 2:56 på en halvmara kan det bli knepigt att fixa en 6 timmarsgräns på en mara. Men med lite mer spring borde det gå och även med ett antal kilo mindre monterade på kroppen. En annan glädjande sak kan jag tillägga. Eftersom jag sprang med min tröja ”I survived an aortic dissection” fick jag en massa tummen upp, ”bra jobbat” och klapp på axeln. Det kändes riktigt bra och gjorde mig varm inombords.

20150523_171357

En nöjd Ultrastefan efter målgång.

20150523_171411

En framgång som smakar gott…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 23 maj, 2015 i Tävling

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: