Blött dubbelpass

Jajjemänsan! Det blev ett dubbelpass idag, i Kristinedalsbadet närmare bestämt. Jag startade upp det hela med en timmas vattenlöpning med wetwest. Till detta hade jag en ljudbok – Jan Guioulls Brobyggarna – att lyssna till. Då är det inga större problem att springa. Wet west är inte särskilt kul, men det är faktiskt ett riktigt bra subsitut för löpning och en med en ljudbok är det avsevärd skillnad.

Efter detta blev det lite simning. En ganska lugn och laidback simning. Min Garmin visade 41 längder och 1025 min på ca 36 min. Jag stannade upp lite då och då för att läsa av klockan. Men den visade faktiskt rätt antal längder. Under tiden jag röjde runt i bassängen på olika sätt, så rev Carina av ett body balance pass och tog sedan några längde med mig i bassängen. Så 1½ timmas träning lyckades jag värpa fram idag. Att komma hem och sedan kracha i soffan och se på Stockholm Marathon gör att det är läge att ta fram perfekt-stämpeln.

 

På rätt väg

Idag är det inte bara sommar. Idag är det exakt 1800 dagar kvar tills jag skall gå i pension! Jag har beräknat att göra detta den 1 juni 2018. Efter Badwater är detta mitt absolut största mål. Så det är 5 år till av stress och elände på jobbet och imorgon är det mindre än 5 år. Om jag kan gå i pension 1 juni 2018, får jag se då, men det är målet jag slåss för. Förut ville jag ha min pension för att kunna träna mer än vad jag kan idag. Men idag är det ytterligare en parameter som driver mig – min hälsa. Den har ju tagit dramatiska vändningar det senaste året. Dessutom känner jag att det är inte värt allt detta jobbande. Man får inget tack för att man ger allt, ställer upp och är arbetet allmänt till lags. Jag är inte skyldig arbetslivet ett enda cent längre och jag har fått betala ett högt pris för att gulle-gulla med jobbet. Äktenskap, gå in i väggen, högt, blodtryck, hjärtsjukdomar och nu senast en aortadissektion som höll på att ta livet av mig. Medan man håller på med allt detta, kan det från ena dagen till den andra bara komma ett besked att jag är uppsagd. Bara för att man skall spara pengar. Det har jag också råkat ut för. Så därför har jag inga som helst skrupler med detta. Det enda lilla tack man ibland får, är att man tillslängd några hundralappar (som facket har fixat) och sedan blir uppmanad att jobba ännu mer för att få mer nästa gång. Dessa ord har då en förmåga att hamna i glömska. När sedan det sitter direktörer och tabbar sig, så drar de iväg med miljoner på fickan till nästa jobb. Skulle jag tabba mig får jag en stor fet spark i röven och jag får klara mig bäst jag vill

Jag tillhör dom som inte tycker detta är roligt, men jag gör det för att jag har räkningar att betala. Jag tillhör inte dom som ligger i karriären. Det finns inget att hämta där. Avancerar man uppåt så får man bara mer arbetsuppgifter och blir dessutom livegen. Dvs. man skall alltid vara anträffbar, även på ledigheter. Nu för tiden har jag stenhårt dragit isär arbete och privatliv. Jag har en separat telefon för arbete och privatliv. Samma med mail. När jag är ledig. Lämnar jag alltid datorn och telefon på jobbet, jag läser aldrig jobbmail. Ledigheten är min tid och inte arbetsgivarens. Det är arbetsgivarens uppgift att se till att de sysslor jag har täcks in på ett eller annat sätt. Är jag ledig, så är jag ledig. Den tiden då jag var anträffbar. Den tiden är förbi och den tiden har kostat mig så fruktansvärt mycket. med facit i hand har det under inga omständigheter varit värt det.

Jag är därför fed up på att jobba. Jag jobbar desto mer för att nå min pension eller någon form av ekonomiskt oberoende, utan att för den sakens skull missköta det jobb jag har idag. För det gör jag inte. Jag vet faktiskt inte hur många år till jag har som en överlevare av en aortadissketion, men den tidsrymden är ganska klart begränsad. Alla överlever inte i fem år och inte heller 10 år. Det låter brutalt, hårt och hemskt, men det är tyvärr den bistra sanningen. Jag gör allt jag kan för att förlänga den tiden, men bara för att jag tränar och är aktiv är det tyvärr inget kvitto på att jag skulle klara mig längre än andra. Trots mitt aktiva liv och min träning och att jag som många andra har ett högt blodtryck under en lång tid, så fick jag en aortadissektion och tar därför inget för givet. Att inte jobba skulle minska min stress och mitt blodtryck avsevärt och vara en mycket realistisk förlängningsfaktor av mitt liv.

Som för att säga emot mig själv lite, så skall jag jobba lite grann idag. Inte för att behaga arbetsgivaren, utan för att avlasta min teamleader. Han drar just nu ett riktigt tungt lass och jag hoppar in och avlöser honom idag. Det behöver han och han har ställt upp för mig och därför blir det lite payback. Han sitter i skrivande stund och sliter. När jag kommer in är det endast att öppna lite system – ganska snabbt jobb.

Dessutom har jag inte det minsta lust att lägga näsan i vädret mitt under brinnande arbetsliv utan att först ha fått njuta av pensionen. Därför är för mig, pensionen minst lika viktig som att få träna och styra över mitt liv själv och därmed undanröja stressen. Mitt mål är 62 år och 1 månad (1 juni 2018). När jag kommer dit, så kommer jag också göra en bedömning av läget – om det skulle funka då. Om inte, kommer jag att förlänga det hela med ett halvår i taget, för att sedan göra en ny bedömning. Det jag gör nu, är att jobba ner de skulder jag har, så att jag är skuldfri när pensionen kommer. Någon som sa att det var det bästa pensionssparandet. Så sant. Därför räknar jag ned, därför håller jag koll på allt sådant. Inte för att jag är lat och arbetsskygg, vilket diverse myndigheter tror om uttrycker så inkorrekta åsikter som jag nu har vädrat. Jag är ingen soffpotatis och tänker inte bli det. Jag vill bara ha rätten att leva mitt liv som jag önskar och drömmer om. Och jag har redan betalat mitt pris till arbete, flera gånger om. Imorgon är det 1799 dagar och mindre än fem år. Keep on fighting. Eller som vi säger inom Aortic Warrios – Stay Living! Stay strong!

 

Nu är det sommar

Idag är det första juni. Även om det redan meteorlogiskt sett har varit sommar ett tag, så är det första juni det är sommar och då det verkligen känns som sommar. Det känns faktiskt riktigt gott. En av de absolut bästa sommarlåtarna som över huvud taget existerar är Thomas Ledins – Sommaren är kort. Det enda negativa med den låten är att texten förmedlar sanningen – sommaren är verkligen kort. Finge jag de där alla miljonerna på Lotto, skulle jag nog kraftigt överväga att fly landet och hamna på ett ställe som har detta klimat mer eller mindre året om och som passar träningen. Exempelvis Carlifonien. I alla fall något att drömma om.