RSS

Månadsarkiv: december 2012

ÅRET VAR 2012 – Ultrastefans personliga årskrönika

2012 är året som lämnar allt övrigt att önska, även om det fanns några få ljusglimtar. Ett år jag vill glömma. Läs varför…

Januari

Månaden och året började ganska bra.  Den 8:e var jag nere i Kalundborg – Danmark och sprang ett Marathon. Många har fått för sig att Danmark är ett ganska platt land. Glöm det! Det var en mycket vacker men krävande två-varvsbana, där man verkligen fick veta att man levde. Jag skulle vilja säga att detta är Danmarks svar på Båstad Marathon.

Kalundborg007

På jobbet sitter vi i barrackliknande lokaler och fryser. Som arbetsplats för IT är det rena skämtet och väntar bara på flyttdatumet. Stämningen är ganska dålig bland oss.

Jag startade även i Sandsjöbacka Trail Marathon, men loppet går totalt fel. Dålig markering gör att jag springer fel. När jag når den första kontrollpunkten efter 17 km, hade jag sprungit 22,4 km. Ett rejält snöoväder gör att jag bryter. Ingen idé att fortsätta där. Jag kommer nog inte att springa det loppet/den banan mer, i alla fall inte vintertid. Annars blev det en bra träningsmånad med 311 löpkilometrar.

Februari

Jag och Carina vann en jättefin tavla i Partille Konstförenings konstlotteri. Det var även en månad med ultraintervaller. Återigen sprang jag de 8 intervallerna på vardera 10 kilometer. Månaden avslutades med en resa till Kiel där jag sprang Marathon på 4:51. Vi köpte en massa lokalbryggt öl och hade en trevlig weekend på Tysklandsbåten.

DSC_0053

Trots marathon och ultraintervaller blev det en mager utdelning på denna månad – endast 266 km. Bättre än inget. Det roliga denna månad var att jag fick alla mina Badwatersouvenirer som jag hade beställt och som jag numera vårdar ömt.

Bli inspirerad av Ditt mål!

Mars

Det blev mycket löpning denna månad. Det började med den numera traditionsenliga 6 timmars i Skövde, där jag kom 47,2 km. Jag hade väl varit inriktad på lite längre förstås. En annan stor begivenhet var att Svenska Marathonsällskapet fyllde 60 år den 22 mars och arrangerade en födelsedagsjogg som gick ut på att man skulle springa 6 km hemmavid och delta i utlottning av en T-shirt. De som sprang maran den dagen fick en t-shirt. Jag passade på att springa 60 km, eftersom det var 60 års firande. Jag var tydligen den ende som gjorde det. Det var en fin och solig dag. Perfekt för en dylik övning.

I övrigt var det årsmöte med IK Jogg och jag kunde under mars månad bokföra 360 km löpning. Helt i min smak. Den 14 mars satt jag i solstolen på terrassen och tog en öl.

DSC_0879

April

Jag firade min födelsedag med 12,5 km löpning. Jag vet inte annars hur man skall fira en födelsedag.

I mitten av april åkte vi upp till Täby för att springa TEC (Täby Extreme Challenge) 100 miles (160,9 km). En 10 km slinga som skall springas 16 varv. Det var kanonväder och det var torrt i markerna. Även prognosen lovade fint väder. Men så blev det inte. När vi vaknade upp på morgonen hade det kommit 2 dm snö, vilket förändrade förutsättningarna helt. Starten sköts upp två timmar för att arrangörerna skulle hinna röja banan från nedfallande grenar. När vi startade vid 12-tiden hade snösmältningen satt igång. De första två varven gick i princip genom oplogad snömodd och fötterna var genomvåta efter ett par hundra meter. Efter hand blev det snöröjt, men skogsstigarna blev förvandlade till ett veritabelt gyttjefält. Efter 4varv och dryg 4 mils löpning var jag tvungen att kasta in handduken, som så många andra. Det hindrade däremot inte suveränen Anna Grundahl att sätta nytt svenskt och nordiskt rekord på hundra miles på utomordentliga 17:30 och petade därmed ner fjolårsvinnaren Emelie Andersen som då sprang på 17:40. En enastående prestation under de förhållandena. Men jag åkte hem grymt besviken. Detta skulle bli min första inteckning till Badwater. Istället blev det ett totalfiasko. Men arrangörerna gjorde som vanligt en kanoninsats, ingen skugga faller över dom. Och till skillnad från andra lopp har dom järnkoll på alla deltagare. Föredömligt! OBS! Bilden är alltså tagen i Täby, den 14:e april!

Taby TEC 120414 2 272

Den 21 april åkte jag ner till Kungsbacka för att springa Marathon. Svenska Marathonsällskapets officiella jubileumslopp i samband med det anrika Kungsbackaloppet. Som vanligt var arrangemanget ett skämt. De har fortfarande inte lärt sig efter alla dessa år. Missnöjet gick tyvärr lite oförtjänt över på Marathonsällskapet. Men att arrangörerna inte tar höjd för att man faktiskt sprang en mara i år får en att börja fundera. För min del blev loppet inte alls lyckat. Någonstans i början på det andra varvet upptäckte jag att jag hade tappat min bilnyckel, vilket fick till följd att jag småsprang med näsan ner i backen och spanade efter någon bilnyckel som kunde ligga utmed vägkanten eller i diket. Det gav mig tiden 5:16 och jag hade definitivt sprungit in på snabbare tid. För innan jag gjorde denna dystra upptäckt hade jag ett bra tempo och det kändes kanon.

Veckan efter sprang jag Lerumsloppet. Men eftersom det är så kort (10 km), så sprang jag hemifrån Partille, till loppet och efter loppet sprang jag hem igen. Det blev totalt 37,2 km. Bättre än 10 km. Den var jag nöjd med. Inte med tiden på loppet, utan med distansen.

I april flyttade vi tillbaka från schappet – byggnaden ARD – till byggnaden ARHK på jobbet. Det blev ett lyft för oss alla och det kändes som vi kommit in från kylan. Det riktigt stora lyftet var kaffeautomaten, där kaffet gjordes på nymalda bönor. Det och känslan av att få sitta i riktiga lokaler höjde humöret på jobbet betydligt.

Månaden avslutades med att jag och Carina var uppe vid Kåsjön med Hennes arbetskamrat med familj och firade Valborg. Då var jag nöjd med tillvaron och mina 314 avverkade kilometrar och totalt ovetandes vad som väntade mig.

DSC_0933

Maj

Månaden då den totala katastrofen inträffade. Den började halvhyfsat.  Det blev några löppass och sedan den 5 maj sprang jag 6 timmars i Tibro. Det blev en rejält blåsig och seg tillställning, där jag lyckades skrapa ihop ynkliga 43,2 km. Till råga på allt gick faktiskt och blev DM-mästare i M55, då de andra i den klassen hade kastat in handduken. Så det var ju lite tröst på det skitresultatet. Men det kändes inte så där hurra att bli DM-mästare på det heller.

Arbetsveckan började med hjärtflimmer på måndag morgon, som satt i så pass mycket att jag var tvungen att åka till akuten. Kunde lämna stället där efter en elkonvertering som gjordes vid midnatt. Jag och Carina var hemma och i säng vid 4-tiden på morgonen. Om jag inte minns fel, så jobbade jag hemifrån den tisdagen.  Jag jobbade på onsdag och torsdag. Fredagen var jag ledig och skulle vara nere på sportmässan vid Göteborgsvarvet.

Fredagen den 11 maj strax innan 12-slaget kom dissektionen. Resten är historia och den har jag berättat redan. Den finns även att läsa på min hemsida. Det var den dagen jag var nära att dö. Trots allt hade jag på de första fem dagarna skrapat ihop 83,5 km löpning. Där kom räkneverket att stå stilla ett bra tag. Totalt hade jag då ca 1434 km. Nu fick jag inrikta mig på att överleva och kämpa mig tillbaka. En riktigt djävla skitmånad. Resten av den månaden tillbringade jag på sjukhus – på intensivvård.

CIVA-12maj2012_mini

Kvällen efter dissektionen inträffade och samma dag som Göteborgsvarvet skulle jag till syrran och fira systersonen som fyllde 50. Vi hade arrangerat så att Robert skulle hämta mig efter loppet. Dom fick köra familjeträffen utan mig.

Jag minns ett speciellt tillfälle, denna månad. Det var den 26 maj när jag och Carina tittade på Melodifestivalens final på en TV vi hade fått in på rummet. Carina hade ordnat lite lätt godis och dricka och där låg jag med dropp och annan dynga i sängen och Carina hade gjort det så bekvämt som Hon kunde med en besöksfåtölj. Det blev ett magiskt moment då Loreen sjöng Euphoria och än idag framkallar denna låt mycket starka känslor hos mig. Kan inte höra den utan att börja grina, då jag tänkte tillbaka på den hopplösa situation vi båda befann oss i. Aldrig har jag känt ett starkare band mellan mig och Carina som just den kvällen och just det ögonblicket. Ett av de strakare minnena från detta skitår. Och första gången som jag vågade slappna av efter den 11 maj. Helt och hållet Carinas förtjänst.

Tyvärr var det inte slut på eländet denna månad. Efter att ha ätit en kanelbulle fick jag akut magont. En ny CT-scan visade att jag hade fått en angina (kärlkramp) i bukartären, vilket föranledde ny ambulanstransport tillbaka till Sahlgrenska för akut operation. Den pågick i ca 3-4 timmar och kirurgerna satte då in ett stent (nätgaller) i artären. Så angina kan också drabba andra delar av kroppen än bara hjärtat. Efter en helvetes natt på uppvaket, med en otrevlig sköterska, skulle jag med hjälp av en sjukgymnast sätta mig upp i sängen på morgonen efter operationen, viket fick avbrytas av en akut och fruktansvärd smärt. En ny CT visade att jag då hade fått en infarkt i mjälten. Troligtvis beroende på att någon vävnadsdel från operationen dagen innan hade seglat iväg och blockerat ett kärl i mjälten. Detta åtgärdades med blodförtunnande och smärtan klingade bort efter 3 – 4 dagar. Det enda positiva var att jag den 30 maj, innan jag skulle till Sahlgrenska kunde få gå in i en dusch och duscha på riktigt. Jag stod så länge därinne och njöt att personalen fick uppmana mig att sluta.

Maj månad 2012 är en månad jag helst inte vill minnas. Skitmånaden med stort S och månaden som höll på att fördärva mitt liv.

Juni

Börjar månaden på Sahlgrenska, men blir ganska snabbt tillbakatransporterad till Östra sjukhuset. Av någon anledning trivdes jag bättre där. Jag blir sakta efter omständigheterna bättre. Bukartärsanginan och mjältinfarkten var kulmen. Någon vecka in i juni. Kunde jag börja gå själv, fast jag fick släpa på en ställning med nitropress-droppet. Då flyttades jag också från intensivavdelningen till en eftervårdsavdelning. Sista veckan hade all monitorering och allt dropp kopplats bort och jag väntade bara på att få åka hem. Den 9:e firade vi Carinas födelsedag på sjukhuset. Jag missade Sivs 60 års-mottagning.

DSC_0954

Den 15 juni kom dagen då jag äntligen fick åka hem. Jag hade då tillbringat 35 dagar på sjukhus.  Jag fick två förhållningsorder med mig hem. Håll koll på blodtrycket och lyft inte mer än 5 kg. De första tre dagarna var jag bara hemma. Tittade på TV och läste.

Den 18:e så tog jag mig ut på mitt första ”träningspass” som bestod i att promenera ett var på ultraintervallbanan – 2 km. Detta gjorde jag sedan varje dag resten av månaden. Det tog mig då ungefär en knapp halvtimme att gå denna sträcka. Det var min lilla mentala medicin att få komma ut på detta pass. I övrigt blev det en ganska händelselös månad. Det var inte så mycket man kunde göra då. Totalt hann jag med 29,4 km promenad.

Det mest positiva under juni, var att jag kunde boka en vigselförrättare och vi kunde sätta en tidpunkt för mitt och Carinas bröllop.

Juli

Denna månad höjde intensiteten sakta och började övergå till powerwalk. I mitten av juli hade jag köpt stavar och övergick till stavgång. Nu blev det lite längre och lite högre tempo. Den 8:e var jag med Carina inne i Göteborg. Hons kulle på möte och jag satt på trappan ner till kanalen i Brunnsparken och njöt. Senare på kvällen var jag, Carina och Hennes arbetskamrat Lotta med sin Anders uppe vid Kåsjön på picknick. Då begick jag mitt premiärdopp och simmade 400 m.

2012-07-08 16.50.08

Den 25:e fick jag hjärtflimmer. Försökte dra det rätt med en powerwalk, men det funkade inte. Så jag tog bussen upp till akuten på Östra och fick mig en elkonvertering igen. *SUCK* Det var min 18:e elkonvertering om jag nu har räknat rätt. Känner mig som en veteran på området.

DSC_0979

Jag och Carina började att planera vårt kommande bröllop i juli.

Den 28:e juli deltog jag i sommarupplagan av ultraintervallerna. Jag körde 5 st på Stenkullens idrottsplats innan jag klev av och började känna signalerna från kroppen. Jag var faktiskt väldigt nöjd. Jag trodde att jag bara skulle fixa en intervall, kanske två.

DSC_0995

Att mängden träning ökade märktes. Totalt powerwalkade och stavgick jag 140 km den månaden. Bra med tanke på omständigheterna. Annars hände inget särskilt den månaden.

Augusti

Denna månad fick jag att förlöpa ganska bra. Förutom en vansinnigt massa träningspass, så var det olympiska spel på TV, som jag tog tillfället i akt att följa lite mer än vanligt.

Jag hittade upp till naturområdet i Paradiset vars ingång ligger bara 700 m från oss. Jag hittade dessutom en ny väg till Kåhög – det otroligt vackra Lexby fägata. Konstigt att man sprungit runt i dessa områden i tre år utan att ha vetat om dessa pärlor.

DSC_1031

DSC_1044

Bröllopsplanerna tar mer och mer form och det blir mer och mer förberedelser. Samtidigt ökar jag på stavgångspassen ännu mer.  Den 25:e åker jag till Skövde och gör come back med nummerlapp. Det är Skövde ultrafestival och jag deltar i 6 timmarsloppet. Det går (bokstavligt talat) riktigt bra. Jag powerwalkade (utan stavar) och höll igång i hela 6 timmar. Officiellt kom jag 33 km, men enligt min Garmin kom jag 35,6 km, fast det berodde mer på att jag höll mig på andra och tredjebanan och då blir det ju lite längre. Inte ett enda löpsteg den dagen även om jag blev anklagad för löpning de sista 10 minuterna. Men så var det inte.  Det var underbart att vara igång igen och träffa alla vänner. Totalt powerwalkade jag 201,5 km den månaden. Svårt att vara missnöjd då.

DSC_1052

Fortfarande pendlade jag mellan olika dippar. Ena stunden pigg som en mört, nästa stund fullständigt utslagen. Så hade det varit ända sedan jag kom hem från sjukhuset. Men jag kunde också notera att amplituden på dessa up:s and down:s minskade liksom antalet tillfällen då de kom. Jag var även på jobbet och avlade ett besök, där jag åt lunch med min snälla chef och några arbetskamrater. Det var skönt att känna värmen från dem.

I början av augusti lämnade jag min gamla blogg på bloggplatsen.se och startade upp denna blogg Ni läser nu.

September

Denna månad startar upp med den absolut enda händelsen detta år som jag verkligen vill minnas. Den första september gifte jag mig med Carina. Bröllopet skedde i all enkelhet nere på Nösslinge i Halland på en av våra vänners sommarställe. Vädret den dagen var vältajmat. Från att ha varit ostadigt dagen innan, blev bröllopsdagen en underbart vacker dag, som gjorde det hela till. Vi vigdes utomhus vid ett stendöse och med sjön Stora Neten som en inramande bakgrund och som vittnen hade vi våra vänner från LEK. En lugn och stillsam ceremoni, precis exakt så som vi ville ha det. Det kunde inte bli bättre. Efter 7 år kunde jag äntligen få gifta mig med denna otroligt fantastiska Kvinna. Som var vid min sida under hela sjukhustiden, när Hon inte jobbade. Otroligt! Detta är den absolut enda dagen detta år, som är värd att komma ihåg.

IMG_1879

Helgen efter hade vi en officiell mottagning a là öppet hus hemma hos oss. Som också gick bra. Vädret var bra, men det blåste lite väl mycket för att vi skulle kunna vara ute på terrassen, så det blev stundtals ganska trångt inne hos oss. På måndagen efter mottagningen, började jag jobba på 50% igen. Det blev ett varmt välkomnande som rörde mig en hel del. Dessutom fick vi återskapa familjeträffen som uteblev. Naturligtvis var ett syskonkort obligatoriskt då.

IMG_6709

Jag gick också denna månad på ett spinningpass. Min strävan var att kunna vara med på Rosa Dygnet i slutet på oktober. Passet gick bra och jag tog det faktiskt väldigt lugnt. Det blev lite fler pass denna månad, men jag höll mig fortfarande borta från styrketräningen. 5 kg förbudet var fortfarande kvar.

Denna månad gjorde jag även en kontroll-CT som visade att mitt tillstånd var oförändrat. Inget hade ändrat sig och jag kunde andas ut lite. Det innebar att min dissektion var stabil och trots den träningsinsatsen. Jag fick också klartecken av läkare att börja springa lite lätt och att delta i Rosa Dygnet (även om det var med lite protest). Underbara nyheter för mig.

DSC_1067

På jobbet åkte vi alla bort till Tuve-fabriken och åkte Röda Tåget, där vi fick se tillverkningen av lastbilar. Detta gjordes mest för våra kinesiska kollegor, men vi hade alla behållning av det. En trevlig utflykt och en bra påminnelse om vad det är vi underhåller med våra datasystem.

Månaden avslutades med ett återbesök på CIVA – intensiven där jag låg de första 8 kritiska dygnen. Det var givande och jag fick även ett foto taget på mig där jag låg. Det kändes trots allt bra att få göra besöket och jag kunde fylla ut en del minnesluckor. Men jag insåg också när jag var där att det var denna enhet som räddade mitt liv. När jag passerade dörren till rum 8 där jag låg, ökade pulsen.

IMG_2034

Träningen hade flutit på bra. Jag hade stavgått 113 km och morgonen den 24:e stavgick jag hela vägen till jobbet – 23,4 km. Det kändes häftigt. Den sista september gjorde jag mitt första löppass. Det blev inte så långt. 6,2 km runt Kåhög och tempot var lågt 8:02 per km. Men jag sprang igen. En kanonstart på månaden och även ett kanonavslut.

Oktober

Under oktober firade jag min största triumf hittills. Jag genomförde Rosa Dygnet. 25 timmars spinning från lördagen den 28:e till söndagen den 29:e. Alla 25 entimmarspass! Det blev en riktigt stor seger – både mentalt och fysiskt. Som grädde på moset så begick jag även instruktörsdebut tillsammans med Anders Nilsson och kärde ett pass kl 7 på morgonen, efter att jag har kört 19 timmars spinning. Det handlade om våra sjukdomar och vår väg tillbaka. Passet hette – Through hell and back. Riktigt häftigt och känsloladdat.

IMG_2117

Jag hade även kommit igång med löpningen denna månad, men höll mig till korta pass. Hade endast två pass över 10 km, annars låg det på mellan 6 och 8 km i snitt. Totalt sprang jag ihop 90 km den månaden och det var jag nöjd med. Jag körde också ett antal spinningpass inför Rosa Dygnet.  I mitten av månaden passade jag på att åka ner till Slottskogsvallen och kolla in Göteborgs Marathon och på så sätt få i mig lite inspiration.

Jag blev också denna månad utsedd till ambassadör för Svenska Marathonsällskapet, vilket jag ser som en stor ära. Det kändes riktigt bra.

Denna månad gick jag också upp till heltid. Jag kände ingen mening med att köra halvtid längre även om jag var halvtidssjukskriven fram till 4/11. Carina hade slutat sitt jobb på SEB och fått anställning på Swedbank, men kunde avnjuta en ledig månad i skarven mellan dessa jobb. En mycket välförtjänt ledighet för Henne.

November

I början månaden började jag få en massa blodtrycksfall, både under och utanför träning. Biverkningar av mediciner var orsaken och jag startade arbetet, efter att ha samrått med min läkare om att fasa ut mediciner. Träningen gick väldigt trögt och all löpning kändes seg och jobbig. Även detta beroende på mediciner.

Den 10:e så åkte jag och Carina till Borås. Jag skulle starta i premiärupplagan av Borås 6 timmars. Detta slutade dock med ett praktfiasko. Redan under första varvet kändes hela kroppen seg, men det gick att springa. Däremot började det värka lite smått i höger knä efter drygt 2 timmar. Värken tilltog och den saktade ner mig. Vi 19 kilometer gick det inte att springa längre. Jag tog beslutet att åtminstone fixa en halvmara för att sedan kliva av. Efter ca 3 tim 10 minuter var besvikelsen ett faktum och knät värkte utan bara den. Då gick det knappt att gå. Efter detta har det blivit värre och värre.

IMG_2141

Ultraintervallerna jag skulle sprungit helgen efteråt, fick jag ställa in. Det gick helt enkelt inte att springa. Jag ökade besöken på gymmet för att rehab:a knät. Utan framgång. Jag var hos en massör som satte på Kinesiotejp och det funkade faktiskt ganska bra och det har jag fortsatt med. Även Aloe Vera Heat lotion fungerar bra och den lindrar praktiskt taget omgående

I slutet av månaden var jag och Carina nere på K-rauta och inhandlade lite julbelysning att sätt runt räcket på terassen.

DSC_1101

Träningen blev naturligtvis lidande av min skada och jag kunde denna månad endast värpa fram totalt 77 km löpning. Långt under det jag hade planerat. Själv hade jag nog räknat med 150-175 km. Däremot så har styrkepassen nere i Kraftkällarn ökat.

Den positiva händelsen denna månad var att Carina började på sitt nya jobb på Swedbank i Amhult-Torslanda. Detta innebär att vi nu kan samåka till jobbet vilket har gjort det tråkiga momentet i vardagen mycket roligare. Vi kommer att få massa trevliga synergier som att spara bränsle, trängselskatt och tid. Dessutom kan vi träna båda två i Kraftkällarn på jobbet. Jag sover lite längre på morgonen och är inte lika sliten som jag var förut. Detta är ett lyft i arbetslivet för oss båda. Att Carina stortrivs på det nya jobbet gör inte saken sämre.

Samtidigt börjar jag återigen känna mig trött och hängig. Jobbet sliter mer än vad jag trodde och det känns nu som om den turbulenta tiden under maj-juni åter kommer i kapp mig. Att jag inte har varit ledig detta år, börjar nu ta ut sin rätt. Vissa påstår att jag hade semester i somras. FEL! FEL! Jag var hemma på grund av sjukskrivning. Det är INGEN semester! Det finns folk som på allvar tror detta, därför måste jag vara tydlig. Semester har man när man kan klippa av jobbet och vara hemma utan att rapportera eller oroa sig för ekonomi, Försäkringskassor och sligt. Ekonomin hängde som ett spöke över mig hela sommaren och har gjort hela hösten. Den skar djupa hål i min plånbok och orsakade massa stress. En stark anledning att jag inte fortsatte med min halvtidssjukskrivning.

Denna månad åkte min bror på en stroke. Gud ske lov klarade han sig oförskämt bra från denna stroke. Men vi var verkligen oroliga ett tag. Just nu mår han efter omständigheterna väl. Han hade tur liksom jag, denna gång.

För att få ett litet andningshål gick jag och Carina på bio och tittade på den nya Bondrullen – Skyfall. Ganska hyfsad med en bra twist på slutet.

December

Denna månad blev en lång nedräkning till min julledighet, det var nog det enda som snurrade i mitt huvud. Jag hade väldigt svårt att hålla koncentrationen uppe. Inte på grund av ointresse utan av mental trötthet. Nu hade senvårens och sommarens händelser definitivt kommit ikapp mig.  Detta förstärktes också av min skada som har fått mig att hänga lite mer med skallen än vanligt.

Jag var hos Dr Envall på idrottskliniken på Carlanderska och fick diagnosen starkt misstänkt menisk. Just nu väntar jag på röntgensvar. Löppassen blev sporadiska, jag bestämde mig för att jag i alla fall skall nå min skamgräns på 1572 km (Sveriges längd enligt en tråd på jogg.se). De två sista löppassen blev en lektion i att uthärda smärta. Den 27/12 passerade jag denna gräns och kunde andas ut och avsluta året med att ändå vara nöjd. Sylvesterloppet på nyårsafton får jag också ställa in.

Jag och Carina var också på Fitnessfestivalen på Svenska mässan tillsammans med an massa broilers. Att gå slimmad t-shirt och ha tribaltatueringar var ett måste där. Vi träffade en massa vänner och bekanta och hade en allmänt väldigt trevlig dag.

IMG_2157

Sista veckan innan julledigheten kulminerade min knäsmärta och jag kunde nästan inte gå över huvudtaget. Vi gjorde även klart julstädningen och slet som djur för att vara klar fredagen den 21:a. På söndagen den 16:e skulle vi åka iväg till vänner på julfika och då upptäckte jag att min bil hade fått bakrutan sönderslagen nere i garaget tillsammans med 12 andra bilar. Carinas bil hade klarat sig. Måndagen och tisdagen efter ägnades åt att anmäla till polis och försäkringsbolag samt att få rutan fixad. Så mycket energi som gick åt helvete då.

DSC_1172

Som grädde på moset hade vi samma helg som bilen slogs sönder även stopp i vårt köksavlopp och jouren kunde komma efter ett par inställda turer och fixa det tidigt på söndag morgan. I samma veva la diskmaskinen av och den fick vi inte fixat förrän på onsdagen. Den helgen var djävlskapens stora helg.

På onsdagen blev det lite trevligare. Då var jag på posthotellet vid Drottningtorget och var statist på en filminspelning. Det var SVT som spelade in en serie som heter Molanders där jag och några till spelade deltagare på en landstingskonferens. Mycket roligt var det.

Den 21:a var årets sista arbetsdag och på kvällen kom killarna med respektive och vi åt vår årliga julmiddag. Julhelgen blev den lugna helg jag hade drömt om. Vi hade gäster på juldagen som åt lite julmat med oss och en trevlig kväll. Jag var även med Carina en sväng på Hennes gym.

Den 27:e kör jag årets sista löppass på 7,5 km och passerar därmed mitt reviderade årsmål på 1572 km, dvs lika långt som att springa genom Sverige, enligt en tråd på jogg.se.

In i det sista djävlas detta år. Den 29:e vaknar jag upp med tandvärk, som blir så fruktansvärd att tårarna nästan rinner på mig. Jag fick åka in till tandvårdsakuten. Där drog dom en visdomstand och 1600 spänn försvann på detta äventyr. Det var en ful tandjäkel, inte undra på att Du hade ont, sa tandläkaren.

Det sista vi gör detta år är inget Sylvesterlopp, utan ett biobesök. Vi såg på The Hobbit i 3D på Bergakungen 1. En av mina bästa filmupplevelser på bra mycket länge. Nyårsafton firar vi med vänner och ser på fyrverkeriet från terrassen.

Summa summarum

Tja. Det var väl året som gick och jag tror att Ni förstår varför jag vill glömma detta skitår. Året har präglats av kamp. Kamp för mitt liv, kamp för att komma i balans, kamp för att komma tillbaka på banan, kamp för att hålla drömmen vid liv. Det har varit många och långa uppförsbackar. Och i uppförsbacke är jag i skrivande stund. Ändå har året innehållit ljusglimtar, skall villigt erkännas. Men jag kommer att inte ta något för givet. Vill jag uppnå något måste jag slåss för det och så kommer det även bli framöver. Bilden summerar ganska bra hur jag upplever det just nu och hur jag har upplevt detta år – undantaget de fyra första månaderna.

Sysifos

Jag har nog aldrig upplevt ett år med så mycket elände och djävelskap. 2012 slår med lätthet året 2005 då jag gick in i väggen.  Samtidigt är jag tacksam för att jag över huvudtaget lever och kan sitta här och skriva denna krönika. Det har varit ett tufft år för Carina också. Även Hon var rejält sliten efter att ha stöttat mig och min sjukdom och Hon drog ett otroligt tungt lass. Men det positiva var att Hon kunde lämna sitt gamla jobb med en rekorddålig chef och komma till ett nytt toppengäng där Hon trivs som fisken i vattnet. Hennes kamp har tagit hårt på mig, precis som min kamp har tagit hårt på Henne. Vi båda har gjort en fruktansvärt djävla resa detta år och vi känner båda att detta får vara nog. Det positiva är att våra band är starkare än någonsin. Jag vet inte hur jag hade fixat detta utan att ha Carina vid min sida. Tack för att Du finns – underbara hustru!

2013 som är i antågande ser jag inte så ljust på. Jag är nog ganska försiktig att titta in den kristallkulan, utan jag kommer nog att ta saker som det kommer. Året startas inte upp med löpning, utan med att rehabilitera en knäskada, dvs uppförsbacke. Det känns ju inte så där upplyftande. Men 2013 kan bara inte bli värre än skitåret 2012.

Träningsmässigt blev det ju inte riktigt som jag hade tänkt mig av förklarliga skäl. Men jag hann ändå springa 1572,3 km av dessa 1572 kilometrar, så hann jag springa knappt 1335 km innan dissektionen kom den 11 maj. Resten av dessa kilometrar har jag sprungit med start 30 september. Och som rehab efter jag hade lämnat sjukhuset så har jag powerwalkat och stavgått totalt 483 km, dessutom har jag fixat en 25-timmarsspinning, 8 kortare spinningpass (som träning för Rosa Dygnet) och 11 styrketräningspass under november och december. Så trots avbräcket, så måste jag faktiskt vara nöjd med träningen ändå. Framför allt är jag nöjd att jag har lyckats komma tillbaka till löpning.

Tyvärr blev viktminskning inte av. Jag gick ner innan dissektionen och även under sjukhusvistelsen. Men jag lade tyvärr på mig, trots att jag har ätit hyfsat sunt och trots att jag legat på minuskalorier med ganska mycket träning ett tag så gick jag inte ner. Biverkningar från vissa mediciner gav bland annat denna viktökning. Nu när jag har fasat ut lite mediciner så har viktnedgången börjat igen väldigt sakta. Medicinerna har ställt till mycket djävelskap, samtidigt som dom har räddat mig. Så jag är kluven till dessa. Så här är jag definitivt inte nöjd, snarare tvärtom.

Nyårslöften skippar jag i år. Det jag kan lova är att jag skall göra allt jag kan för att i nästa årskrönika, kunna skriva om det underbara året 2013. Jag vill tacka Er alla som har varit här och läst på min blogg. Hoppas att det har gett Er något läsvärt.

Jag vill avsluta med mitt favoritcitat: ”It will probably not gonna kill you. And if it’s not gonna kill you. What’s the big deal?”  🙂

Nu önskar jag efter denna långa utläggning alla läsare ett Gott  Nytt år och en God fortsättning! Och framförallt ett underbart 2013!

 
4 kommentarer

Publicerat av på 31 december, 2012 i Diverse

 

Mer film

Det var värst. Denna dag gick helt i filmens tecken. Vi bänkade oss framför TV:n igen och nu kollade vi på den nyare inspelningen av Apornas planet, som jag faktiskt inte hade sett. Men jag måste nog säga att originalversionen från slutet av 1960-talet var klart mycket bättre. Det har faktiskt varit en riktigt bra dag idag.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 december, 2012 i Hemma

 

The Hobbit

Nu har vi varit nere på Bergakungen 1 och tittat på the Hobbit i 3D och med high frame rate. Filmen infriade mina förväntningar totalt. Att se den i #D gav så att säga ytterligare dimension till filmen, vilket gjorde detta biobesök till en fantastisk filmupplevelse. En av mina bättre faktiskt. För de som inte läst boken kan filmen tyckas var lite seg, speciellt i början, men ändå väldigt välgjord och väl regisserad. Men boken var också väldigt seg i början.

Jag tycker filmen var enastående även om dataanimeringarna var rikliga, så störde de inte. Tvärtom stundtals rikigt bra gjorda. Speciellt i de sekvenser där Gollum var i extrem närbild. Även striden/flykten från vättarnas berg var mycket välgjord. Filmen hade ett fantastiskt foto och det bjöds på fina kameraåkningar, även om en del var i en animerad värld och även storslagna vyer. En fröjd för ögat och knappt tre timmars flykt från vardagen med kvalité och det kändes inte alls som om filmen verkligen skulle vara 2 timmar och 50 minuter lång.

Jag kan mycket väl tänka mig att denna film kommer att tappa när den når hemmabio-fotmatet, men likväl så kommer den att bli sevärd. Jag är inte det minsta orolig för att de två följande filmerna kommer att bli fiaskon. Om Ni kan gå på bio och se den, så gör det. Jag ger denna film 5 löparskor av 5.

DSC_1199

Här sitter jag redo för filmtajm. Det var underbart att för en gångs skull få koppla av så totalt som jag gjorde under denna föreställning.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 december, 2012 i Åsikter, Vardag

 

Näst sista dagen.

Så är jag då äntligen inne på årets näst sista dag – skitåret 2012. Jag kommer inte att sakna det och jag kommer inte att försöka minnas det heller (förutom en dag). Vi skall ändå försöka få ett bra avslut på detta år genom att gå på bio. Vi skall se the Hobbit i 3D. Hoppas nu att detta blir en bra upplevelse. För just nu spnara jag bara efter potentiella incidenter som kan ställa till med djävelskap.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 december, 2012 i Diverse

 

En tand mindre

Det har varit en turbulent dag. Jag har varit nere på tandvårdsakuten. Det hela slutade med att tandläkaren drog en visdomstand. Och den såg verkligen inte så vidare bra ut. Tandläkaren sa att han var inte förvånad över att jag hade haft så ont. Men nu är jag av med den, samtidigt blev jag av med 1592 spänn. Men för att slippa den värken så var det verkligen värt det.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 december, 2012 i Hälsa

 

På akuten

Sitter nu på tandvårdsakuten på Odinsgatan. Jag har fått en tid till 15:30. Men sköterskan i kassan sa att jag inte kommer att komma in till den tiden. Men jag är bra rustad. Vis av erfarenhet, har jag tagit med mig akuten survival kit. Den har utarbetats genom år av besök på våra akutmottagningar. Misstänker starkt att min visdomstand ryker (tillsammans med några tusenlappar)…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 december, 2012 i Hälsa

 

Mot akuten!

Nu har jag haft så ont att tårarna rinner på mig. Jag har fått en akuttid till tandläkaren kl 15:30. Dessutom har jag tagit en voltaren och 2 alvedon för att still den värsta smärtan. Jag misstänker starkt en visdomstand, som lär ryka idag. Ta mig gan, så skall det djävlas in i det sista det här året. Fuck 2012!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 december, 2012 i Hälsa