RSS

Månadsarkiv: oktober 2012

Sjukhusbesök

Nu får ursäkta mig, men det har varit en liten stökig dag idag. Jag fick ett telefonsamtal från syrran i förmiddags av att min käre bror låg på Östra sjukhuset med en misstänkt stroke. Naturligtvis släppte jag det jag hade för händer och åkte dit. Jag blev väldigt lättad när jag så att han var OK. Det verkar som om han ”bara” hade fått en så kallad TIA. Men för säkerhets skull behåller man honom till imorgon eller övermorgon. Men hittills ser allt OK ut, men min käre bror har nog fått ett par tydliga varningstecken och en tankeställare.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 oktober, 2012 i Hemma

 

I väntan på LEK

Sista dagen i oktober. Onsdag morgon. Mitten av veckan och ikväll träff med LEK-gänget. Det är därför onsdagarna blir som julafton en gång i veckan. Att få träffa sina vänner är att få slappna av en stund, även om man gått i 110 knyck under dagen. Det enda jag skall göra idag, är att baxa mig igenom en arbetsdag. Jag har en del intressant att göra. Jag skall börja med att svälja en Voltaren till frukost, så jag får bort det knäonda. Ha en bra arbetsdag, kära läsare. det skall jag ha.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 31 oktober, 2012 i Hemma, Träning, Vardag

 

Milrunda

Det var skönt att vara ledig idag. Jag öppnade dagen med en löprunda på 10,6 km, för att se hur det funkade med att ha SImavastainet uttaget. Det blev inte riktigt som jag trodde. OK! Något lättare var det, men inte så mycket, så den påverkar kanske inte så mycket. Jag skall göra ett nytt test imorgon, då jag tränar med LEK-gänget. Det var väl inte riktigt det jag hade trott, för jag hade väldigt starka misstankar om denna statin. Jag har även kontakt en vän som är läkare för att få en second opinion på det hela. Det visade sig att båda dessa läkare var för sig var ganska samstämmiga. Så nu gäller det att försöka luska ut vad det är som strular.

Men hur som helst så var det ett grymt härligt väder ute idag. Vindstilla, solsken, men bara 4,5 plusgrad. det var ett riktigt fint löparväder. Men denna seghet stör mig väldigt mycket. Speciellt när jag inte kan sätta fingret på det och få reda på vad det är. Bara att borra vidare i detta mysterium.

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 oktober, 2012 i Träning

 

Rosa Dygnet 2012 -Through hell and back

Så var det dags för Rosa Dygnet anno 2012. Jag har faktiskt gått runt och för en gångs skull varit nervös inför detta dygn. Dygnet till ära hade jag tagit ledigt från jobbet för att kunna packa ihop mina prylar som jag skulle ha med mig. Det blir ju lite grejer. Ombyte, energi mm.

Jag var nervös mest av två orsaker – min sjukbakgrund och att jag skulle debutera som spinninginstruktör. Vi var nere i god tid innan första passet startade. Jag behövde pimpa cykeln lite så att den blev som jag ville ha den. För mig en nödvändighet om man skall vistas 25 timmar på den. Det tar ju lite tid. Det gråa på styret är rörisolering jag har köpt på K-Rauta. Underbart att ha och man slipper domnande händer. Cykelstyren känns väldigt hårda och ännu hårdare efter 25 timmar.

Naturligtvis hade jag med mig min gamla skylt. Den har varit med sedan första året. Inget Rosa Dygn utan den.

Sist men inte minst, blev det dags att preparera häcken också. Det är ju den kroppsdel som får ta mest stryk under dygnet. Till detta använder jag mitt universalmedel Sportslick. Ett fantastiskt bra preparat, som jag använder under mina ultralopp. Och jag har inte haft en blåsa på fossingarna sedan jag började med Sportslick. Det är outstandin. Inte en mara eller ultra utan detta. För två år sedan testade jag detta under Rosa Dygnet. Sedan dess är den obligatorisk under detta dygn. Den innehåller lite, lite Aloe Vera dessutom och det blir en liten lätt behaglig värmekänsla när man stryker på den. som försvinner snabbt. Men sedan är det ett bra skydd. Jag smörjer även in stoppningen i cykelbyxan med detta. Efteråt försvinner det i tvätten och det manstryker på tvättas enkelt bort i duschen. Rekommenderas varmt.

7

Som vanligt när jag och Carina kom ner, blev det ett kärt återseende av många och kramkalas. Arrangörerna hade verkligen jobbat hårt (som vanligt) och lagt ner ett enastående jobb på detta. Det är bara synd att de inte får så mycket cred för detta. Dom förtjänar verkligen mer. Som vanligt shoppade vi lotter i lobbyn och som vanligt vann vi. En av vinsterna blev en fräck mössa.

Det var full fart när vi kom dit. Maria satt och tog hand om incheckningen och vi stötte även på Anders som verkade lite trött då, men laddad. Jag och Anders skulle köra ett pass klockan 07:00 på morgonen.

Tyvärr grumlades glädjebägaren innan dygnet kom igång. En pundardjävel hade masat sig ner till spinninglokalen och snott Jim Bergs dator. Helt ofattbart och jag led verkligen ordentligt med Jim och såg hans besvikelse. Hela hans pass låg där och det skulle starta 40 minuter senare. Ändå tar han sig samman och fixar ihop passet  med både musik och film. Reespect! Passet är dessutom verkligen laddat med känslor och det berörde mig djupt. Men efter diverse förberedelser kunde jag nöjt sätta mig ner ett par minuter och insupa atmosfär tillsammans med Carina. Vi hade ett riktigt hektiskt dygn framför oss, båda två.

De tre första timmarna gick bättre än väntat. Detta år hade jag uppmärksamheten riktad mot mig själv. Jag var hela tiden uppmärksam på signaler från kroppen och verkligen lyssnade. Dessutom höll jag järnkoll på mitt blodtryck. Jag hade med mig min blodtrycksmätare och kollade trycket varannan timma. Årets upplaga av Rosa Dygnet blev väldigt känsloladdat för min del, mycket mer än vad det har varit förut. För mig var det oerhört mycket som stod på spel. Jag kände att jag hade fysiken att klara av det, men inte mer. Som vanligt har jag förberett mig noga och gjort allt jag har kunnat och jag var beredde på att jag kanske blir tvungen att kasta in handduken i år. Så det var väldigt mycket osäkerhet som följde med mig på resan. Det roliga var att jag hade en medryttare bredvid mig som också skulle köra alla 24 timmarna – Roger. Han gjorde ett försök förra året men var tvungen att kliva av och ta en ofrivillig vila, efter att hans knä inte tyckte om denna aktivitet. Detta år gick det betydligt bättre. Så nu är han tillsammans med Sara, som körde alla timmarna för två år sedan, även han medlem i den exklusiva klubb 25. Jättekul och det var skönt att ha någon vid sidan som hade tufft också. Vi peppade varande om vartannat.

Sara var med i år – inte som soloåkare, utan som instruktör. Hon körde ett roligt pass på filmmusik. Jag älskar filmmusik. Innan dess jade Ola Dyrhill sitt kadenspass. Jag vet inget pass som är jobbigare än hans kadenspass. Där får man fan i mig veta att man lever. Passet är indelat i 9 delar. Med startkadens på 60 och det stiger i intervall om 5 upp till 100. Han kör samma låt två gånger. Varje låt är exakt 2 minuter. Första gången kör vi låten sittande i 2 minuter och sedan samma låt igen i stående i två minuter. Sedan ny låt, denna gång på kadens 65. Sitta – stå. Sedan ny låt på 70, sitta – stå. Och så vidare upp till 100. Ni kan ju själva räkna ut resten. Ett grymt pass och dom som klarade hela vägen i lokalen var lätt räknade. Själv valde jag att sitta ner. Jag stod bara lite och i börja av ståendepartierna. Jag vågade faktiskt inte ta i för mycket. Jag var en försiktig general, detta dygn.

Efter Saras pass kom Jessica Clarén med ett grymt suggestivt pass. Aldrig har jag sett film och musik matchas så. Jag trampade bara med. Jag sögs in i passet och hade inte en tanke på att jag redan hade kört i 6 timmar. Ett av de läckraste passen jag kört. Hela dygnet bestod av riktigt härliga pass. Tyvärr var jag ganska mentalt sliten och gick in i bubblan i några pass och kunde inte tillgodogöra mig dom fullt ut. Men jag hörde dom ändå och konstaterade att det är verkligen hög kvalité. Samtidigt undrade jag lite oroligt självt hur det skulle gå för mig. Varannan timma mätte jag mitt blodtryck. Jag vill hålla koll på detta. Kanske tog det lite fokus från mig, men det var nödvändigt. Men jag var glad att jag hade mig mig mätaren.

Det blev ett fruktansvärt jobbigt dygn. Speciellt från den 9:e timman. Jag hade dessförinnan tagit mina kvällsmediciner. Bland annat min halva tablett Carvedilol (betablockeraren), som jag håller på att fasa ut. Den där jäkla halvtabletten kände jag ganska tydligt hur den kickade in. Pulsen gick ner med ungefär  20-25 slag och det var nästa omöjligt att komma upp i puls. Jag trodde inte att den lilla dosen skulle slå så. Att några så små piller skall sabba så mycket.

Jag tänkte på Lisa Norden efter att hon hade vunnit VM i triathlon. Hon sa att hon hade aldrig grävt så djupt som hon gjorde då. Jag insåg nu att jag fick börja ta fram spaden och gräva också. Jag slogs verkligen mot mitt inre. Efter 14 timmar började det gör ont i vänster ljumske och jag var direkt på det mellan två pass. Halade fram Voltarentuben och smorde in.

Det visade sig göra susen och jag kände att smärtan klingade av. Då kände jag åter positiva känslor. Tyvärr varade det inte så länge. För under kommande pass så kände jag en skarp smärt i höger sida av buken. Denna gången tänkte jag att det var kört. Jag beslöt att bita ihop det passet och se vart det ledde. Det visade sig vara ett bra beslut, för även den smärta klingade av och försvann. Den återkom aldrig under dygnet och jag saknade den inte heller. Däremot var jag rejält orolig, eftersom jag skulle begår instruktörsdebut 4 timmar senare. Tänk om jag inte skulle hålla ihop hela vägen dit? Målet var att kunn klara mig fram till det passet. Samtidigt hade jag min skylt framför cykeln som en reminder.

Jag tänkte att nu har jag kommit så här långt. Nu får jag inte ge upp. Jag hade en aortadissektion som höll på att döda mig i mitten av maj. jag har överlevt den, tagit mig igenom en kärlkramp i bukartären, med en påföljande infarkt i mjälten. 35 dagar på sjukhus. Jag har kommit igång med träning, via promenad, stavgång och löpning och spinningpass. Nu är det bara 10 timmar kvar på dygnet, 4 timmar till mitt pass. Nu hänger Du i och genomför detta. Dags att gå in i sin bubbla. Orken fanns där, men det tog emot rejält mentalt. Jag förde ett sjujäkla krig inom mig. Gnällde ett tag och sedan skällde jag ut mig själv. Ja, jösses vad tankarna for fram och tillbaka. Jag fortsatte som Lisa Norden att gräva. Jag tänkte på min vän Kari Martens som var borta i Mexiko och slet på cykeln. Han hade då cyklat ca 1100 km på en en kilometer lång cykelslinga. Men, va fan sitter jag här och ylar för? Trampa på för satan, se till att spola ur den där betablockeraren ur kroppen! Bekämpa den! Se till att återta befälet över Dig själv! Visa den där söndertrasade slangen Du har på insidan vem som bestämmer! Så här höll jag på ett par timmar.

Efter ytterligare ett par timmar kunde jag se att jag fick upp pulsvärdena igen, det blev sakta lättare att ta i och hålla igång igen. Det verkar som om Carvedilolen började tappa greppet. Blodtrycket hade legat bra hela tiden. Kanon! Nu såg jag för mitt inre hur jag sprang borta i Badwater.Detta mitt drömlopp. Det är alltid hit jag tar mig i mina tankar när jag har det jobbigt.

Jag hade passerat Lone Pine och 200 km. Nu var det bara den 21 km långa stigningen på 1400 m kvar till målet. Jag såg hur jag sakta tog mig uppför denna lutning. Inte fort, men målmedvetet. Mitt supportteam svärmade runt mig. De gav mig dricka, kylde ner mig och skrek åt mig att fortsätta. De hotade mig med stryk om jag stannade. Sakta, sakta började jag ta mig upp ur hålet jag hade grävt. Till slut kunde jag se portalen på Mount Whitney på 2550 m höjd över havet. Folk jublade, min support jublade, jag jublade när jag passerade mållinjen på Badwater ultramarathon.Visserligen inte jag på den bilden. Men vänta Ni bara, Ni skall få se mig där.

*POFF!!* Jag var tillbaka i spinninglokalen på Sportlife Exclusive. Kom på mig själv att jag stod upp och trampade och tårarna bara ran ner för mina kinder. Jag tittade på klockan på väggen. den visade 02:40. Jag har varit ganska långt borta. Det närmade sig det magiska tre-slaget, då vi skulle gå över till vintertid. Peo kom ner i lokalen och plockade ner klockan från väggen och äntrade scenen. Det var dags för den högtidliga och för många knäckande stunden att vrida tillbaka klockan en timma. Tänk Er själva. Ha trampat igenom ett pass sedan klockan två på natten och så när klockan blir tre, så kommer en snubbe att vrida tillbaka klockan till två igen. Vill Ni se filmsnutten, så klicka här!

Men nu var jag uppe ur mitt hål och insåg att denna stund har jag verkligen väntat på. Just för att kunna fnysa åt det och säga. Whatever! Kör på. Detta gjorde mig starkare. Nu gällde det för mig att börja resan tillbaka upp på banan igen. Jag har inte gett upp, kroppen har inte gjort motstånd, allting funkar på mig. All systems go! Jag kan påbörja resan tillbaka från landet utmattning. Jag känner fortfarande att jag hänger med rent fysiskt, men jag måste kämpa med mig själv och mitt inre. Jag vill så gärna vinna denna kamp. En kamp mot mig själv och att vara tillbaka. Den kampen har aldrig varit så viktig som denna gång. Jag tänker också på den andra orsaken varför jag är här och det är att jag vill vara med att bekämpa cancer i alla dess former. Jag sitter här och lider och kämpar, just nu för min egen överlevnad, men även för andras. Men vad i helvete är dessa ynka 25 timmar mot det lidande som de som drabbas av bröstcancer och andra cancerformer måste genomgå. De lider klart mer än 25 timmar. Då skall jag inte sitta här och gnälla. På’t igen! Ställ Dig upp och trampa, din slöfock! Sitt inte där!

Under dygnet åt jag energipannakakor som jag bakat på ett recept av Kari Martens. Jag hade även med mig gel och energidryck i form av Hammers Perpetuem, en specialdryck jag använder på ultror och långa träingspass. Jag hade även med mig Hammers sportdryck HEED. Dessa tycker jag är outstanding och funkar mycket bra. Den stora fördelen med dessa drycker är att de har en mild smak, till skillnad från klassiska sportdrycker som Dahlblads, Vitargo m.fl. Det blir inte så mycket sötsmak av dessa. Vilket kan göra att det blir besvärligt att få i sig allt sött efter en lång tid. Utöver dett hade jag med mig energibars. Normalt skulle jag haft egenbakade Runekakor.

Carina har varit med under dygnet och kört olika pass. Min älskade fru imponerar på mig. Totalt körde Hon 9 spinningpass och ett Bodybalancepass!! Och Hon har detta år inte kört ett, säger ett endaste spinningpass. Kan Hon det så kan jag tugga vidare. Inte nog med det. Hon har under stora delar av dygnet servat mig med att hämta mer dricka, mat etc. Denna Kvinna är helt outstanding och en bidragande faktor till min framgång. Likaså när Hon var vid min sida under sjukhusvistelsen. Jag säger bara wooow!!!

Dom sista två passen innan det var dags för mig och Anders att äntra instruktörscykel, var det mycket nervöst. Jag beslutade mig och för att ta det extra lugnt, eftersom jag kände mig sliten och var inte alls säker på hur detta skulle sluta. Nu var jag riktigt osäker. Samtidigt snurrade hela passet i skallen på mig. Låtar, koreografi och vad vi skulle säga. Det positiva var att jag kunde komma upp i puls. Jag åt taktiskt också för att optimera energiintaget. 20 minuter i sju, åt jag upp de sista energipannkakorna och strax innan passet började svalde jag en gel tillsammans med cola, som Carina hade varit iväg och köpt. Allt för att toppa energinivån. Jag behövde verkligen allt jag kunde komma över.

Så var klockan då framme vid 7 på morgonen, efter att själv ha spinnat i 19 timmar, var det dags för mig att begå instruktörsdebut. Kanske inte helt optimalt. Men vad f-n… Anders hade kommit ner i salen och vi gjorde oss i ordning, fixade med headset och sedan bar det iväg. Allt jag hade skrivit ner innan var precis som bortblåst. Det var faktiskt väldigt mycket folk i lokalen, mer än vad jag trodde. Carina satt där tillsammans med Hennes arbetskamrat Lotta och Eva från LEK. Även en gammal arbetskamrat till mig – Heli hade dykt upp. Det kändes trots allt lite fräckt att sitta där uppe på instruktörscykeln och blicka ut över lokalen. Första låten började dunka fram ur högtalarna och passet var igång och Anders hade även startat vårt bildspel vi hade med. Vi presenterade oss och berättade lite om vår bakgrund och upplägg. Anders körde första halvan av sitt pass och berättade om sin sjukdom – Crohns och hans väg tillbaka till det ögonblick vi var mitt uppe i.

Efter lite drygt halva passet blev det min tur att ta över. Nu var jag igång. Anders hade redan kört sin del och vi var inne i det hela och nu flödade adrenalinet inom mig. Nu var det bara att köra, trötthet var som bortblåst. Min första låt blev Painkiller med Judas Priest, då jag berättade om det hjärtflimmer jag fick måndagen innan dissektionen och hur jag fick åka till akuten. Det blev hysterisk tramp i de refrängerna. Nästa låt blev Billy Idols – Shock to the system, där jag berättade om min elkonvertering. Jag tror nog att det är första gången någonsin en klass har fått spinna till hjärtflimmer och elkonvertering, för att sedan få känna på en aorta dissektion the spinning way. Snacka om ett sjukt pass.

Jag fortsatte sedan med The road to hell med Chris Rea och berättade om veckan fram till dissektionen, om ovissheten och att jag inte anade något. När jag var framme vid den 11 maj, spelade jag (ganska naturligt) Lena Ph:s låt – Det gör ont. För i refrängerna fick vi dra på lite motstånd komma upp och stå, för det gjorde så ont när attackerna satte in. Denna låt övergick sedan till Lalehs – Vårens första dag. En väldigt stark låt som har gjort djupt intryck och som berör mig väldigt djupt. Samtidigt visade jag denna denna bild på mig den 12 maj. Det är denna bild som gör mig idag så ödmjuk och tacksam att jag kunde genomföra detta. När denna bild togs, så visst man inte om jag skulle överleva eller inte. Denna bild har påverkat mig mest och påminner mig om hur illa ute jag var. Jag kommer faktiskt inte ens ihåg att kortet togs. Men jag är tacksam att det kortet blev taget.

Under Lalehs låt berättade jag om mina 35 dagar på sjukhus och hur jag sakta blev bättre. När jag kom hem kunde jag börja promenera och sedan sakta komma igång med träning, stavgång, löpning och nu detta Rosa Dygn emd spinning i 25 timmar. detta är stort för mig och jag känner verkligen att jag river ner en stor mur. Så stor att den får gamla Berlinmuren att framstå som en trottoarkant. Detta symboliserades med låten Break the line, med Guano Apes. Nu börjar allt bli positivt. Under passets gången hade vi en enklare koreografi. Jag kände att jag var helt inne i detta nu. Smärta, mental utmattning, dippar och allt vad det var, var som helt bortblåst.

Vi har nu kommit fram till finallåten. Bryan Adams gamla fina We’re gonna win. Den symboliserade inte bara min och Anders seger att sitta här på Rosa Dygnet. Det var även en symbol för att vi alla som var där skulle vinna denna eländiga kamp mot cancern. Då hade vi uppe tempot och nu gick passet mot sitt slut. Som nedvarvningslåt hade vi (den var ju given) Vangelis mästerverk Chariots of fire. Ledmotivet från en av filmhistoriens bästa löparfilmer – Triumfens ögonblick. Det var otroligt skönt och jag kände mig otroligt lättad när vi kom dit. Vi hade lite avslutningsord om vårt egentliga budskap att aldrig ge upp hoppet, utan att kämpa på, innan vi avslutade klassen. Det absolut roligaste var all den positiva respons vi fick efter passet. Deltagare kom fram och skakade hand. Jag som tänkte att vi hade ett ganska mediokert pass, när man har kört dom andra passen innan, som var riktigt grymma. Detta var en underbar känsla och det kommer jag verkligen att ta med mig. En fantastisk höjdpunkt på ett ganska mentalt stökigt dygn. Jag behövde denna kick. Helt underbart. Tack alla Ni för den härliga feedbacken!

Nu var det över, nu hade jag inget att gruva mig för längre. men det hade trots allt tagit hårt. Jag kände mig ganska slak passet efter och cyklade igenom det som i trans. Det fina var att Caroline körde detta pass med klassiks musik, som delvis hade pumpats upp. Det gjorde det hela lätt att komma in i. Dessutom är jag väldigt förtjust i klassik musik.  Nu var det bara fyra timmar kvar. Det borde ju funka, jag borde ju kunna fixa dessa, med tanke på den resa jag har gjort sedan 11 maj och även den resa jag har gjort under dygnet. Fysiskt sett kände jag mig ganska trött, men att jag hade ändå krafter kvar. Det skulle inte vara några problem, bara jag tog det lugnt och inte förivrade mig. Mentalt började det kännas bättre. Jag behövde inte gräva längre och jag hade kommit upp ur hålet jag hade grävt förut. Bara det känns som en seger.

Den tredje sista timmen kom Therese Nordström in och körde ett brutalt pass (som jag upplevde det). Jag kände att jag inte orkade hänga med helt och hållet. Det var mycket stående i högt tempo. Det fanns inte chans för mig att hålla det hela vägen. Jag körde med så länge jag kunde utan att ta i extra. Jag ville hålla hela vägen ut. Det näst sista passet med Peo och Eyal började stämning trappas upp markant. Alla visste att det var nära och att målet hägrade. En bit in på detta pass, vågade jag själv också tro på att jag faktiskt skulle ro hem det hela. Ärligt talat. Jag var faktiskt inte riktigt övertygad om detta under dygnet. Men nu visste jag. Tyvärr började jag också känna av det fysiskt. Jag hade på grund av trötthet och efterreaktioner från mitt egna pass slarvat med energiintaget. Nu började det bli dags att betala det priset. Så detta pass använde jag till att stoppa i mig så mycket gel, cola och annat jag mäktade med. Det var allt eller inget. Jag kände att kroppen svarade upp på intaget i alla fall. Jag var redo för sista passet.

Det sista passet blev som vanligt ett vansinnig pass i högt tempo. Nu ger alla allt, även jag. Jag letade upp de sista reserverna. Maria, Jim och Emil som leder finalpasset kör bokstavligen talat så det ryker och de kör banne mig ända in i kaklet. När vi var i mål vrålade jag bara rakt ut och kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag gömde ansiktet i handduken ett tag, det var grymt mycket känslor som vällde ut, som jag nog hade samlat på mig sedan den 11 maj. Allt kom ut nu. Jag satt där och hade vunnit en seger som är en av de största jag har vunnit.

Jag kunde aldrig tro att jag skulle kunna genomföra detta när jag lämnade sjukhuset den 15 juni. Anders hade varit uppe och hälsat på ett par gånger. Då hade han slängt ur sig att han skulle köra detta pass som hade namnet Through hell and back. Han frågade mig om jag skulle kunna tänka mig att vara med på detta. Jag sa ja, under förutsättning att jag kan börja träna inom en hyfsad tid efter sjukhusvistelsen. Vi lät det vara öppet och jag sa att han skulle ha en plan B ifall det skulle skita sig.
Nu sitter jag här i triumf och skriver om detta. Jag har genomfört en 25 timmars spinning 5 månader och 20 dagar efter min aortadissektion och för sjätte året i rad. Jag vet med mig att detta är jag nog ganska så ensam om att ha gjort. Och jag har visat att det går, bara man håller fast vid sin mål och drömmar. Jag är för en gångs skull så jäkla stolt och mallig över mig själv och jag tycker också denna gång att jag är ganska bra.

Och min medryttare Roger körde med glans igenom alla passen och blev den tredje Rosa Dygnetdeltagaren som gjort hela dygnet. En makalöst stort grattis. Vi satt och peppade varandra när vi hade  våra dippar och även vi gjorde en hejdundrande high-five efter målgång. Jäklars vad bra vi är.


Lika plötsligt som dygnet börjat. Lika plötsligt tog det slut. Trots att detta har varit en av mina mest stormigaste Rosa-Dygn-resor och att det verkligen var skönt att vara i mål, så känner jag ände en viss saknad och tomhet när jag packar ihop mina saker. Carina hjälper mig också, med detta. Det var första året jag verkligen kände att aldrig mer. men jag vet att det inte blir så. Nästa år skall jag inte ligga på något sjukhus. Nästa år skall jag var bättre tränad än någonsin och förhoppningsvis ha fixat i alla fall två kvaltävlingar till Badwater. Jag har fått en rejäl käftsmäll, men nu har jag rest mig igen och börjat ge tillbaka. Detta har stärkt mig otroligt mycket.

När vi kom hem så satte vi oss ner, men kom snabbt på att vi var vrålhungriga. Jag var det i alla fall, men jag visste också att jag inte skulle kunna få i mig så mycket mat. Det hindra de oss inte från att beställa en hämtpizza. Carina ringde efter ett par pizzor, medan jag duschade länge och varmt och satte på mig lite myskläder. Jag hann precis ut ur badrummet, när det ringde på dörren och pizzorna levererades. Dessa pizzor sköljdes ner med en kall Carlsberg. Och mycket riktigt. Jag orkade knappt hälften, sedan var det tvär stopp. Resten av pizzan åkte ner i en matlåda att ha med sig till jobbet. Men ölen fick jag allt ner. Det är ju en av de bästa återhämtningsdryckerna som finns. Efter det blev det slappande hemma och tidig sängång. Det var inga problem att somna denna kväll. Mitt Rosa Dygn i nådens år 2012, var över.

Låt inte minsta motgång slå ner Er. Det finns alltid ett hopp och det hoppet skall man vårda ömt. När det växer kan man rubba berg. Jag har verkligen varit nere i helvetet och kommit tillbaka. Den resan kommer jag inte att göra igen och jag hoppas att Ni inte heller behöver göra en sådan resa. Se möjligheterna och inte problemen. För att påminnas om detta har jag Kentas låt: Just idag är jag stark, som ringsignal.

 
5 kommentarer

Publicerat av på 30 oktober, 2012 i Träning

 

Hinner ju inte

Ledsen vänner. Jag har banne mig inte hunnit skriva om mitt Rosa Dygn ännu. Det är dock påbörjat. Men ikväll kom en hel del annat i vägen som jag var tvungen att ta itu med. Det blir ju inte alltid som man har tänkt sig. men sån’t är livet. Nu tänker jag i alla fall satsa på lite sömn. Ingen skönhetssömn (det är ingen större idé) utan mest för att min kropp behöver det. Jag fortsätter att skriva imorgon, eller rättare sagt, senare idag…

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 30 oktober, 2012 i Hemma, Vardag

 

Du grym, Kari!

Vi får inte glömma av min vän Kari Martens kamp borta i Mexiko, mitt i all Rosa Dygnet yra. För Er som inte är insatta i vad han sysslar med får Ni en kort resumé. Kari är mitt upp i en tävling, där han genomför en tjugodubbel ironman. En vanlig ironman, som vi dödliga ser som den ultimata utmaningen består av 3860 m simning, 180 km cykling och 42,2 km löpning (dvs. ett marathon). Den här mannen gör det tjugodubbla! 76 km simning (inte 7,6 utan 76!!), 3600 km cykling och 844 km löpning. Simningen gjordes i en 50 m bassäng. Cyklingen går i en park på en slinga som är 1 km lång. Dvs Kari skall cykla 3600 varv. När cyklingen är klar, så tar löpningen vid på samma slinga som cyklingen, vilket innebär att han skall springa runt ytterligare 844 varv! Förstår Ni!!?? Det är svårt att ta in detta, även för mig som hyfsat rutinerad ultralöpare.

I skrivande stund av Kari avverkat 1549 varv (km) på cyklingen och hållt på i totalt 190 timmar sedan start! Reespect! Heja Kari! Du är grym!!

 
Lämna en kommentar

Publicerat av på 29 oktober, 2012 i Tävling

 

Vilken priskillnad!

Skall testa en ny medicin så här efter Rosa Dygnet, som skall ersätta mitt Simavastatin, som gett mig så mycket problem vid löpning och all träning. Jag tog ur den medicinen i torsdags och är nog ganska tacksam att jag gjorde detta. Det var inte alls samma problem under detta dygn, jag kände tydlig skillnad. Det jag dessutom skall göra, är ett löppass. Efter det skall jag gå på med den nya medicinen jag fått utskriven och se om den påverkar. Om så är fallet skall jag omedelbart ta ut den. Allt skall rapporteras till min läkare.

Hur som helst. Det var en viss prisskillnad på medicinen. Lipitor som jag fått utskriven kostar tydligen 1157 kronor, medan den föreslagna ersättningmedicinen Tirvana kostar 67,50!! Snacka om prisskillnad! Valet blir ju liksom enkelt då. Och dessutom verkar ju de här nya medicinerna inte vara så mycket bättre än Simavastatinet. Denna är ju en medicin som skall minska blodfetter (läs kolesterol). Men jag vill dra mig till minnes att mina värden inte var så förbålt höga innan dissektionen. Sedan borde det ju gå alldeles utmärkt att sänka halterna på naturlig väg, via naturmedel (Omega 3 och 6) och en vettig kosthållning.

 
2 kommentarer

Publicerat av på 29 oktober, 2012 i Hälsa